Så minns jag

MITT BARNDOMS GLAVA

sida 10

Föreg sida

av
May Lundqvist

•   Epilog

Nu har jag berättat lite hur jag minns min hembygd och min uppväxt tillsammans med min familj. Det har gått 81 år sen det började, det jag var med om. När mina syskon läser detta kanske de känner igen händelserna och tycker att det är roligt att minnas allt igen. Våra föräldrar hade nog slitsamt många gånger men kärleken till varandra lyste alltid igenom och det ger mycken uthållighet och styrka. Även den varma Gudstron  de båda ägde präglade vårt hem.

•   Betania

Man bildade en baptistförsamling, jag minns inte vilket år men det var ganska snart efter att mamma och pappa hade gift sej. Det var ganska många med i den församlingen och åtskilliga av dem bodde på Glava Glasbruk medan andra bodde i Hönacka, Hult, Höga och Fjäll, därtill utspridda på många andra plats­er runt omkring. Man hade långa vägar att gå, flera kilometer för många, men det var ingen som tänkte på då.

Kapellet byggdes på en väldigt trevlig tomt. Den låg högt med fantastiskt fin utsikt och med skog runt omkring. Ja vackert, de var det vid Betania.

På den sköna platsen började dom alltså bygga och pappa lade ner kolossalt mycket arbete. Han var stenarbetare och murare, vilket var något som behövdes.

Huset var vitt, det var så vackert och såg ut som ett tempel. På fotot kan vi se hur man håller på med bygget och har kommit en bra bit på väg (Det är mamma som skrivit på kortet: "Min lilla gubbe").

Den här platsen låg bra till för de som bodde på glasbruket, dom kom och gick däruppe. Vägen dit var backig. Vi kallade vägen för "Fjället", förmodligen just för att den var så brant. Man kunde på långt håll höra när församlingsmedlemmarna var på väg upp till Betania. Unga och gamla blandade med varandra, kom sjungande och jublande, dom var så glada, för de skulle gå till Betania. Medlemmarna var trogna att gå och oftast var det fullsatt. Betania var visserligen inte jättestort, men ändå. Från ett håll kom "Hulta-fleckera", de var dom som bodde i Hult. De var flera flickor och så var det föräldrarna. Pojkar var det visserligen också, men vi sa oftast "Hulta-fleckera", för de var dom som var med allra mest.

Från Högö var det också flera som kom och från flera andra olika håll, alla på väg till Betania.

-    Amon

Betania var pappas ögonsten, så mycket tyckte han om det här kapellet. Dit gick vi på söndagsskola varje söndag.

Vi hade en s-skollärare som hette Amon. Han pratade fort, "..vi tacka dej käre Herre Jesus för att Du är med oss idag, vi prisa Ditt namn, Amen!".

Han pratade så otroligt fort och man kunde sitta och titta på hans mun och tänka, men o vad brått han har. Och sen var det ord han upprepade hela tiden. Men o vad duktig han var och trogen. Han hade inget hjälpmedel att illustrera vid undervisningen, inget material annat än textboken.

En liten textbok som såg ut ungefär som en fick­alma­nacka och där stod det text för varje söndag, så det var given text. Den utredde han så gott han kunde och så fick vi läsa. Och kära nån så intresserad man var, de var bibeltexter varenda söndag som kom direkt in i barnahjärtat.

Pastorerna

Vi hade olika pastorer. Jag minns en som var missionär. Han och hans familj bodde på övervåningen. Han var både pastor och vaktmästare på samma gång. Men det var inte så lång tid.

Sen var det Linné Eriksson. Det här var ett av de första ställena han var på. Han bodde hos Elna under sin tid. Jag minns att han var väldigt duktig för att vara så ung. Under hans tid blev jag döpt.

Vi hade också ej jätteduktig konstnär, Johan i Kvarnmyra. Han hade målat så vackert där inne i Betania. Jag kan inte återge hur det såg ut, men jag minns bara hur väldigt vackert han hade gjort det där. Han hade målat girlanger utefter väggarna och jag tror det var en Kristusbild också. Åh va vackert han hade gjort det.

Men det som är tråkigt är att det här kapellet har ju rasat ner, så allt ligger förstört. De är en väldig tragedi egentligen. Sån´t där skulle ha varit bevarat, för o vad fint de var.

•   Utflyttad

Efter de två åren hos familjen Eldérs, bodde jag ej i mitt barndomshem utan arbetade på olika platser, Arvika, Säffle och Göteborg.

Upp!