Vart är
vårt språk på väg?
Vårt språk förändras ständigt. Ord kommer och går. Äldre människor förfasar sig över den utarmning som sker av språket, och så har de gjort i alla tider. Frågan är om vi kan se någon tendens när det gäller svenska språket och vad vi kan komma att råka ut för de närmaste åren.
I Tyskland genomför man just nu en stavningsreform, under våldsamt motstånd från vissa kretsar. Även i Sverige diskuteras till och från en liknande reform, men den lär inte bli aktuell på många år.
Om vi börjar med stavningen kan vi notera att man i början av seklet ändrade bl a hafva till hava, något som man har svårt att bli upprörd över i dag. Omkring 1950 övergick vi dessutom från pluralformer av verben till singularformer; vi hava blev sålunda vi har. Detta skedde successivt och man kan lägga märke till att Dagens Nyheter införde singularformer redan 1943, medan Svenska Dagbladet väntade ända till 1956. Själv gick jag i gymnasiet på 50-talet och fick på uppsatsernas första sida, uppe i högra hörnet, deklarera vilken verbform jag avsåg att använda. Vi som valde singularis kunna i dag hava glädjen att konstatera att det utan tvivel var ett gott val...
Etermedierna har haft en stor påverkan på stavningen i så måtto att vi alltmer stavar orden som vi uttalar dem. Ingen höjer väl på ögonbrynen längre åt stavningen tejp och nu är rejv på väg in i Svenska Akademiens ordlista. Mej, dej och sej är godkända stavningar liksom dom (i stället för de och dem). Vajer och sajt går också bra. På ingång är stan och dan. Däremot har vi haft märkbart svårt att svälja jos, om man säger så. Juice smakar bättre, anser många. Inte heller den godkända varianten koljé (collier, dvs ett halsband!) har fallit på läppen.
Av och till kommer det förslag att vi ska underlätta internationaliseringen genom att slopa ringarna och prickarna över å, ä och ö. Skanska och Samhall är föregångare på området och har fått mycken uppmärksamhet för sitt tilltag &endash; och det kanske var det som var meningen?
Men nog ser det en smula konstigt ut om vi t ex skriver "Vara lappar motas." Men det är kanske bara ovanan? Ett annat förslag är att ersätta sje-ljudet med ett enda tecken: º. Man skulle alltså skriva: ºu ºöºuka ºömän. Inte är det vackert, men utlänningar skulle förmodligen gilla det, liksom förstaklassarna i skolan.
En annan möjlighet är att ersätta ng-ljudet med ett enda tecken: (. Han hä(de sig i en lå( stå(. Det skulle onekligen underlätta vid avstavning, om inte annat. Och när vi ändå håller på kan vi väl slopa all dubbelteckning av konsonanter?
En kombination av alla dessa ändringar måste väl göra texten mycket tydligare, eller hur? Vad sägs t ex om detta exempel:
Spraket blir med en ga( som en ºon sa(, lat att lasa.
En ºyst forbatri( for ala at droma om?
Tecken på förändring
Användningen av skiljetecken har förändrats under de senaste decennierna. Detta kan man följa i tidningarnas språk &endash; många läser för övrigt inget annat än tidningar.
I den förra meningen finns det t ex ett tankstreck, vilket verkligen är skiljetecknet på modet. Förr använde man i stället gärna ett semikolon, men detta är på utdöende. Det går också att sätta den sista satsen inom parentes, åtminstone om man slopar "för övrigt". Men även användning av parenteser har minskat i sådana här fall. Däremot finns parenteserna kvar när man har behov av interpretera (förklara) ett ord eller en förkortning.
Användningen av kolon har också minskat. Vi förkortar numera "cirka" till ca &endash; inte c:a. och skriver den 15 februari &endash; inte 15:e. De flesta människor föredrar genitiv utan kolon i exempel som "OPs senaste nummer". Det är dock fortfarande tillåtet att sätta kolon före ett sådant genitiv-s. Däremot är det förstås förbjudet att skriva OP's, på engelskt manér.
Kommatering verkar vara en stötesten för många, som därför helst avstår från att sätta komma. Förr hade vi klara kommateringsregler, men numera är det paus- eller tydlighetskommatering som gäller, dvs vi ska helt enkelt sätta komma där läsaren blir hjälpt av ett komma, och därmed punkt. (Min svensklärare skulle nog inte ha gillat kommateringen i den förra meningen!) Personligen skulle jag nog uppskatta om det i största allmänhet sattes fler komman, eftersom de leder mig genom texten.
Via datorerna har vi fått två nya tecken, @ och / (Mari! Jag hittar inte backslash på min dator!!). Det första tecknet som används i e-post-adresser (inte "e-mail"!) har fått många namn, bl a "kanelbulle" och det engelska "at", men i fortsättningen är det "snabel-a" som gäller. Det andra tecknet heter på engelska "backslash", men är ännu inget vedertaget svenskt namn. Bakstreck, kanske?
I och med att vi fått tillgång till både fet stil och kursiv stil har understrykningar praktiskt taget försvunnit. Dessutom kan man med fördel ersätta citattecken med kursiv stil i de fall där det finns risk för missförstånd. Om man t ex skriver att en person arbetar som "controller" kan det få en elak biton. (Säger han, ja, men egentligen är han bara en vanlig underhuggare.) Om man i stället skriver controller med kursiv stil så förstår vi att avsikten är att visa att detta är ett lånord, som kanske ännu inte accepteras och förstås av alla.
STORA BOKSTÄVER (versaler) är ett kapitel för sig. Å ena sidan skriver man på Internet ofta små bokstäver (gemener) i stället för stora, möjligen av pur slöhet. Som många säkert känner till anses det skrytsamt att skriva ord med idel stora bokstäver på Internet; den som av obetänksamhet ändå gör det får omedelbart kommentaren: Not so loud!
Å andra sidan blir det allt vanligare att man skriver både veckodagars och månaders namn med stora begynnelsebokstäver. Jag har funnit att det särskilt gäller när man anser att tidsangivelsen är mycket viktig i sammanhanget, t ex i en kallelse. Detta är ännu inte godkänt på svenska men många &endash; även jag! &endash; anser att det nog egentligen inte är en dum idé.
Namn på företag skriver man numera med stora begynnelsebokstäver, även när namnet består av flera ord: Populär Kommunikation, Stockholms Fondbörs (men Stockholms universitet). Ibland sätter man till och med in stora bokstäver mitt inne i företagsnamnet för att tydligt markera hur namnet har bildats: FöreningsSparbanken, KistaHälsan, HandelsGirot. Detta är nog en företeelse som kommit för att stanna, vare sig vi vill det eller ej.
Svengelska
Av de ca 120 000 orden i Svenska Akademiens ordlista är bara något hundratal "äktsvenska", dvs sådana som vi inte lånat från något annat språk. En inte alltför sensationell gissning är att vi kommer att fortsätta att låna ord, på gott och ont. För närvarande är engelskan vår huvudleverantör och kommer så att förbli under överskådlig tid. En from förhoppning är att vi bara kommer att låna sådana ord som utan större ansträngning kan anpassas till det svenska språket.
Som jag ser det finns det ingen anledning att ta in sådana främmande fåglar som know-how, feed-back och kick-off. Förutom att de låter osvenska så är det stört omöjligt att böja dem i bestämd form och pluralis. Know-howet? Feed-backarna? Kick-offsarna?
Innan engelskan fick den dominerande roll den har i dag påverkades det svenska språket kraftigt av tyskan. Det var då vi fick vår kanslisvenska, med långa ord och meningar samt verbet allra sist. De långa orden har vi kvar såtillvida att vi bildar sammansättningar av substantiv genom att helt enkelt förlänga orden. På svenska kan det sålunda heta "försäkringsbolagschef", en titel som på engelska kan bli "Insurance Company President", i tre ord.
Den här uppdelningen i separata ord kommer smygande in i svenskan också. Företag kan t ex döpas till sådana saker som Industri Reklam, Kåbe Gruppen, Ljud o. Bildteknik. I det sistnämnda fallet skulle man kunna tro att företaget sysslar med dels ljud, dels bildteknik, men förmodligen ska det vara Ljud-.
På bokomslag ser man särskilt ofta denna uppdelning, och här ursäktar man sig som regel med att layouten blir snyggare: Dator Handboken, Utbildnings Teknik. Språkligt sett är detta enligt min mening en styggelse. Min favorit är annars det anslag som jag hittade på ett konferenshotell i Göteborg. Texten löd helt kort:
Rök fritt!
Somliga straffar Gud genast och här var det tydligen bara att bolma på!
Moderna modeord
Bland de ord som är "inne" just i dag intar förstärkningsorden en särställning. Det förefaller som om vi har ett omättligt behov av nya ord som beskriver hur alldeles väldigt ovanligt (stort, dumt, konstigt osv) något är. Det tycks inte räcka med de etablerade förstärkningsorden "mycket", "häftigt", "enormt" och, i särdeles ömmande fall, "djävligt".
I dag ska allt vara mega-, hyper eller turbo-. En megahit är en låt som är sanslöst bra och vi berörs alla av megatrender. Sedan länge talar man om en hyperfin nål, men via Internet har hyper fått en förskjuten betydelse och är snarast liktydigt med "våldsam" och "turbulent", med ett inslag av "förvirrat". Man kan till och med säga att "det råder hyper i ekonomin i dag".
Turbo kommer från latinet och betyder "virvel". Sedan 60-talet har vi använt ordet i samband med avgasturbiner, t ex turbomotor och turboeffekt. Nu talar man om såväl turboskida som turbogrill, och avser då något som t ex är snabbt och kraftfullt. Jag har till och med funnit en golvmopp som fått epitetet turbomodellen, utan att jag kunde se att det var något särskilt med den.
Till sist ett nytt ord i raden av alla dem som beskriver moderna samlevnadsformer. De vedertagna är bl a
sambo
särbo
mambo
delsbo (än här, än där)
turbo (turas om, ofta turbulent &endash; se förstärkningsorden ovan!).
Det senaste är beteckningen för två pensionärer som bor ihop: gråbo!
God Fortsättning!
Per Stenson
|
|
Läs mer om denna sajt. Meddelanden till webmaster.