Historien om
bara Mari
Man brukar säga att ordföljden i svenska språket är ganska enkel att lära sig. "Björn bakar bullar" är ett typiskt exempel. Här börjar vi meningen med den som gör något (subjektet), sedan kommer det som utförs (verbet) och det hela avslutas med det man tillverkar (objektet). Något annat än denna s k raka ordföljd är inte möjligt i detta fall, så länge som meningen utgör ett påstående.
När vi skriver i tjänsten &endash; dvs i informationssammanhang &endash; är den raka ordföljden alldeles utmärkt. Den är lätt att läsa och risken för missförstånd är obetydlig. Den kan också sägas ge upphov till korta ord och korta meningar. Barn som lär sig tala finner snabbt ett enkelt mönster vid bildandet av rak ordföljd: "Far är rar. Mor är en orm."
I den svårlästa kanslisvenskan sparar man däremot gärna det viktiga verbet till allra sist, på tyskt manér: "Undersökningar av effekterna av en höjning av bilskatten har gjorts". Om vi skriver om meningen med rak ordföljd låter det så här: "Vi (Regeringen? KAK?) har undersökt..." Lägg märke till att meningen inte bara blir lättare att läsa utan också tydligare. Vi blir nämligen helt plötsligt tvungna att tala om vem som har gjort undersökningen. Nog så viktigt.
Maris måndag
Det där att ordföljden i svenskan skulle vara så barnsligt enkel är dock en sanning med modifikation. Låt oss undersöka följande tre varianter av samma mening:
1. Mari redigerade texten i måndags.
2. Texten redigerade Mari i måndags.
3. I måndags redigerade Mari texten.
Vid första påseendet kan det verka som om meningarna har samma betydelse. Men så är absolut inte fallet. Ordföljden påverkar innehållet i så måtto att de ord som placeras i början av meningen förstärks. Den första meningen kan sålunda tolkas så att det var Mari, och ingen annan, som redigerade texten. Men den kan lika gärna betyda ett neutralt konstaterande av vad som skett, möjligen med undermeningen att arbetet nu är slutfört och det hela har fungerat utmärkt.
I den andra meningen kommer verbet före subjektet. Den kan uppfattas som att Mari visserligen redigerade texten i måndags, men hon hann inte bildsätta den förrän på tisdagen. I talpråk kan man också säga: "Redigerade texten, det gjorde Mari i måndags", det.
Den tredje meningen (också med verbet före subjektet) kan beskriva det förhållande att Mari normalt redigerar texter på tisdagar. Effekten kan man förstärka: "Redan i måndags redigerade Mari texten." Duktig flicka.
I skriftspråk kan vi förstora skillnaderna mellan de tre meningarna genom att på något sätt markera det viktigaste ordet, t ex med hjälp av fet eller kursiv stil eller genom att stryka under ordet. Men vi kan också förskjuta betydelsen med samma hjälpmedel: "Mari redigerade texten i måndags". På det här viset har den första meningen helt plötsligt fått samma innebörd som den tredje!
I talspråk gör vi på motsvarande sätt en markering genom att betona det viktigaste ordet.
Om vi tragglar vidare med Maris arbetsamma måndag kan vi konstatera att med följande ordföljd får vi en fråga, inte ett påstående: "Redigerade Mari texten på måndag?" Här får markering (betoning) avgöra vilken typ av svar man förväntar sig. Om vi t ex undrar om det verkligen var Mari som gjorde jobbet så ska "Mari" förstås markeras. I talspråk är det dessutom vanligt att man säger: "Mari, redigerade hon texten i måndags?" I skriftspråk är detta däremot olämpligt. (I de två senaste meningarna har jag framhävt motsatsförhållandet mellan tal- och skriftspråk genom att placera dessa ord i början. Ack ja.)
Andra språk
De regler för ordföljd som jag beskrivit är typiska för nordiska språk. I reglerna ingår t ex att det inte är möjligt att skriva eller säga: "I måndags Mari redigerade texten". För många invandrare är detta däremot ett naturligt sätt att uttrycka sig. Och på engelska fungerar det ju alldeles utmärkt: "Last Monday Mari revised the text."
På svenska kan vi göra om ett påstående till en fråga bara med hjälp av ett frågetecken (respektive ett frågande tonfall i talspråk): "Mari redigerade texten i måndags?" Jag tycker att det förefaller som om invandrare använder denna konstruktion oftare än dem som har svenska som modersmål. För att visa att det verkligen är en fråga kan man förstås tillägga: "Ja?"
När mina barn var små lade jag märke till att de kunde säga saker som: "bollen lilla" och "huset stora". Så uttrycker vi oss inte på svenska, men egentligen är det ingen dum idé om man vill poängtera att man faktiskt talar om boll respektive hus. Och på flera andra språk är denna ordföljd en regel. "Det stora huset" heter t ex på spanska. "La casa grande".
Bara Mari redigerar?
Ett enda ords placering kan ibland fullständigt förändra betydelsen av en mening. Låt oss betrakta det till synes oskyldiga lilla ordet "bara" och sätta in det i vår gamla mening "Mari redigerade texten i måndags". Så här kan det då bli:
Bara Mari redigerade texten i måndags (ensammen, kan tänka!).
Mari bara redigerade texten i måndags (hon tog det lugnt resten av dagen).
Mari redigerade bara texten i måndags (vem vet &endash; man kanske kan redigera annat än texter?).
Mari redigerade texten bara i måndags (resten av veckan hade hon annat för sig).
Här kan vi se att "bara" bara står framför det ord det förknippas med. På senare år och i talspråk har det blivit vanligt att man flyttar ord som "bara" utan att det tycks påverka betydelsen nämnvärt. "Mari bara redigerar hela dagarna" uppfattas som synonymt med "Mari redigerar bara hela dagarna". I båda fallen bör man starkt betona ordet "redigerar". Själv tycker jag dock att den första varianten är att föredra.
För några år sedan diskuterades det livligt om man kunde skriva "De hade bara ögon för varandra". Här får vi förutsätta att "varandra" är betonat och i så fall kan man nog godkänna uttrycket, åtminstone i talspråk.
"Bara Mari redigerade texten i måndags" kan faktiskt med litet god vilja tydas på två sätt till. Man menar kanske att "Om Mari bara redigerade texten så...".
Eller så utför hon redigeringen utan kläder...
Lura inte läsaren!
"Som författare anser jag att Astrid Lindgren är bäst." Med en sådan ordföljd kan denna mening tolkas så att jag, i egenskap av författare, har denna åsikt. Men man kan också tyda den så att att jag anser att Astrid Lindgren, i en viss jämförelse, är den bästa författaren. Här kan vi med hjälp av en olämplig ordföljd förvirra läsaren eller till och med lura henne.
"Även Populär Kommunikation har kurser i presentationsteknik" är ett liknande exempel. Här har man uppenbarligen nämnt tidigare att det finns andra utbildningsföretag i branschen. "Populär Kommunikation har även kurser i presentationsteknik" betyder däremot att man inte bara ger ut Office Publishing utan också erbjuder de nämnda kurserna. Om vi i förra meningen placerar "även" efter "kurser" så innebär det att man har flera typer av kurser, bl a i presentationsteknik. Här gäller det verkligen att hålla tungan rätt i mun.
I informationssammanhang är det särskilt viktigt att budskapet är entydigt. Och det bästa sättet att undvika misstag är att låta någon annan (Mari?) läsa texten. Det räcker inte med att din text är formellt korrekt om det finns risk att den missförstås av läsaren.
Den som skriver i tjänsten bör också sträva efter att placera det viktigaste först i en mening, först i ett stycke och först i t ex ett brev. Då är chansen större att budskapet går hem. Skriv alltså inte: "På förekommen anledning påpekas att gångvägen ej sandas under vinterhalvåret." Detta har jag sett på en skylt, där man ju har ovanligt ont om utrymme. Varför inte skriva: "Gångvägen sandas inte"?
Under mina kurser i skriftlig svenska ute i näringslivet och på myndigheter träffar jag ständigt på meningar av typen: "Eftersom det under rådande ekonomiska förhållanden och med hänsyn tagen till företagets sedan många år etablerade policy inte är försvarbart med nyanställningar har företagsledningen beslutat att..." Detta brukar man kalla vänstertyngd, eller, med ett råare uttryck: "skiten först". Vänd i stället på meningen och skriv: "Företagsledningen har beslutat att..."
Till sist ett exempel på en felfri text av en verklig expert på ordföljd. Det handlar om den gamle latinlektorn som uttryckte sig sålunda:
Om dig, Karlsson, om vilken jag aldrig kunnat tänka mig något dylikt, har jag, då du, då jag på grund av iråkad snuva råkade nysa, brast i skratt, fått en högst ofördelaktig tanke.
Tydligare kan det inte sägas.
Med hälsning, vänlig
Per Stenson
22 mars 1997
OP 2-97
|
|
Läs mer om denna sajt. Meddelanden till webmaster.