Oliven

1991-2000


Oliven i Bohuslän 1995

Min "once-in-a-lifetime-dog" är död. Tomrummet efter honom är obeskrivligt och alla hundar jag möter ter sig som mer eller mindre bleka kopior av en riktig hund. 1994 träffades vi och hans lekamen vittnade om okunnig och brutal hantering. Felläkta benbrott, hunger och en hukande gång gav en vink om hur hans tre första år tett sig. Jag tyckte synd om hunden och gav mig in i något, som jag inte hade en aning om vad det var eller hur det skulle sluta.

Snart kunde jag skönja att det här var en annan kaliber än mina tidigare bekanta från hundsläktet. När Oliven började finna sig till rätta och må bättre, visade han tydligt att jag inte imponerade på honom. Min något romantiska inställning var att jag och det jag gjort för honom, som någon slags moder Theresa, skulle räcka för att han skulle bli en harmonisk och rar sällskapshund. En dag ruskade Oliven sitt stora huvud och visade mig att han inte hade samma känslofulla inställning till vår samvaro som jag.


Nedklippt pga hudinfektioner (sommaren 2000)


Skräckslagen och chockad insåg jag motvilligt att den här hunden var mer än jag klarade av. En bekant tipsade mig om att polisen kanske kunde vara intresserad. Det kändes som ett misslyckande, men märkt av vår konflikt bestämde jag mig för att pröva denna utväg. Oliven engagerade sig helhjärtat genom testet, njöt av att gå in i konflikter och hade snabba, tydliga avreaktioner. En skräll nära poängtaket och en entusiastisk testledare blev resultatet. Jag kände mig missmodig, men intalade mig att Oliven skulle få ett liv som passade honom. Vid veterinärbesiktningen kunde det dock inte tillstyrkas att han skulle hålla som tjänstehund. Bland annat visade röntgen att han hade såväl hd som ad och detta fick polisen att backa ur.


Birk & Oliven 1998


Ett tag kändes det mesta kring Oliven eländigt. Han jagade vilt om han fick den minsta chans och var svårhanterlig på många sätt. I princip anser jag att avlivning finns till för att befria djur från lidande och inte människor från besvär. Under den här perioden var jag beredd att rucka på detta, men Oliven hade börjat nästla sig in i mitt hjärta. Han var till exempel mycket charmig, humoristisk och försiktig med en av mina kompisar, som var ordentligt hundrädd. Det slutade med att Oliven ständigt satt i hennes knä och hon blev schäferentusiast. Han var också imponerande på ett sätt som är ovanligt bland hundar i vårt moderna samhälle och flera har liknat honom vid Jack Londons Buck i Skriet från vildmarken. Oliven var 72 cm i mankhöjd och i sin bästa matchvikt vägde han in på 58 kg. Hans fysik var påtaglig, men den mentala närvaron och hans integritet större ändå.


Stilig Oliven


Det var bara att bita ihop, sätta upp mål och börja jobba med honom. Med en kombination av positiva förstärkningar och långlina fick jag efter mycket träning en säker inkallning och ett definitivt slut på hans viltintresse. Genom att sitta inne med största resursen fick jag honom att leverera saker, vilket bland annat gjorde att vi kunde börja leka kamplekar. Ökat förtroende gjorde att jag kunde börja hantera Oliven och exempelvis klippa klorna på honom. Läkemedlet Rimadyl hjälpte honom att bli smärtfri långa perioder och en smart träningsmodell, signerad Eva Bodfäldt, gjorde att vi kom framåt i momentet tandvisning. Det tog drygt två år och enormt mycket träning att gå från ingenting till 1:a pris i lydnadsklass I med 10:a i betyg på både tandvisning och platsliggning. Hans styrka i tävlingssammanhang var att han kunde arbeta tyst och snabbt utan att gå upp i varv eller brista i koncentration. Efter fyra år tog vi ett rätt så högt förstapris i elitklass lydnad och då var det högsta målet nått och Oliven märkt av sina krämpor, så vi slutade tävla.


Oliven och jag i trädgården 1996


Olivens förtroende och lydnad var arbetssegrar och ingen kommer någonsin att kunna övertyga mig om att en tuff hund kräver tuff behandling. Utan våld tränade jag honom att bli en väl fungerande och ofta uppskattad samhällsmedborgare, en älskad familjemedlem och en ovanligt lydig hund.

Med åren växte vi ihop alldeles fullständigt och att ta beslut om att döda någon man håller av så innerligt borde alla få slippa. Trots höga doser smärtstillande och antiinflammatoriska läkemedel gjorde sig hans leder allt mer påminda. En tumör hade sedan några år etablerat sig i korsryggen, han hade perinealbråck och återkommande djupa hudinfektioner. En kraftig halsinfektion blev den lilla tuvan, som tvingade fram ett beslut från min sida. Tomheten efter honom värkte i mig och tiden efter det slutliga avskedet var ryslig. Världens bästa hund är borta.


Oliven


Vidare till Rossa!
Tillbaka till Birks föregångare!