Rossa i Kvarnvik
Jag åkte till ett hundstall i Stockholm för att titta på en ettårig schäferhane, men i en box stod Rossa och det sade klick! Det var en schvungfull blandrastik (schäfer/terv), som var fyra år när hon flyttade hem till mig. Hennes största hobby var att sätta skräck (och helst också tänderna) i andra tikar och allt gick med blixtens hastighet. Rossa var inte rädd för varken hin håle eller någon annan, hade tusen åsikter och som grundprincip i livet att agera innan hon tänkte.
Rossa och jag lyckades, efter mycket träning, ta ett första pris i elitlydnaden, men vår största framgång var att vi kvalade till SM i agility 1995. Rossa var inte alldeles lätt att tävla med, för hon tjöt och skrek och varvade som en besatt.
I mars 1998 gick vi ut på en långpromenad och Rossa var som vanligt helpigg och halvgalen.
När vi kom fram till klubben och skulle börja träna lade hon sig ned och somnade. Jag
förstod att något var ordentligt fel och försökte få henne att ta en Frolic. Hon somnade om och
vi åkte då direkt till djursjukhuset. Rossa hade fått malignt lymfom och vi gjorde ett försök
att behandla med stora doser kortison, men tyvärr mådde hon sämre av medicineringen än av
själva sjukdomen. Rossa dog på skärtorsdagen 1998 och hundvärlden blev en
rivig dam fattigare.
Vidare till Boychick!
Tillbaka till Birks föregångare!