För en erfaren 'retired' programmerare är det en realitet att när frustrationen övergår till totalt sammanbrott genomströmmas kroppen av en ilning fylld av den djupaste harmoni.
 Då är det konst, vetenskap, ALLTING.  
 Det är nästan något religiöst över cybernetiken.
 Samtidigt känner jag irritationen över disfunktionaliteten. Jag vet ju att det går att få programskapelser att fungera.
 Ögonen dansar ystert efter den bortflyende cursorn.
 Vore det inte för det okrossbara glaset skulle de snart mötas i en elektrostatisk orgasm.
 Varje gång knappen "ON" trycks in startar ett nytt liv.
 Det blurriga, flummiga, världsfrånvända, egoistiska livet som så effektivt tar död på mitt andra sociala liv.

Mitt andra liv består i att bli anklagad med blicken av min hund samtidigt som jag försöker koppla av med dagens post och en god öl.
 Det är svårt att motstå dessa krävande labradorögon som ger mig sådana samvetskval. Jag borde gå en runda med honom, nu, nu på en gång.
 Tänk vad man kan bli fäst vid barn och djur. Är det för att det är där jag är 'alfa-hannen', den som bestämmer? Olyckligtvis har jag insett att den som verkligen bestämmer är matte.