Blixtra Pia

Sent i juli 1956 kom det med "kurirpost" ett liten varelse som "kuriren" helst inte ville lämna ifrån sig utan behålla, nämligen en liten boxervalp. Valpen kom från nordvästra Skåne, närmare bestämt från en av Flickorna Lundgren på Skäret. Aldrig anade uppfödaren vad hon i och med detta satte igång. Jag fick den valp som var "fulast" i kullen, den ingen ville köpa, fick jag sedan veta, den hade ju vita tecken, och hade blivit registrerad som skäck. Vad vi barn gjorde resten av sommaren var givet. Valpen var registrerad under namnet Pia vilket hon också fick bära. Pia var rätt unik. Hon blev snabbt rumsren, på en vecka lärde hon sig säga ifrån när hon behövde ut och hon gjorde det.
Sommarlovet tog slut, vi började skolan och Pia fick vara ensam från c:a ½ 8 till tre-tiden då vi kom hem, hon skötte sig fint och växte upp. På hösten fick hon sällskap av en kattunge och de hade mycket roligt ihop. Vi trodde att Pia var fenomenal som vakthund, rätt som det var for hon upp och skällde på folk som var långt från huset. Först långt senare fick jag klart för mig hur det låg till. Katten var vaken, morrade och Pia flög upp och skällde, hon hade lärt sig lita på katten.

     En sak lärde hon sig aldrig, nämligen att gå fint i koppel på promenader, trots att hon på appellplan klarade linförigheten med högsta betyg. Hon hade nämligen en egen vilja och vi var helt oerfarna vad gällde hunddressyr. Vid nio månaders ålder började hon löpa och då plötsligt morrade hon om man kom nära henne efter att ha satt ner matskålen. Boxern på den tiden var av annat virke än dagens, mycket mer självständig och med ett hetsigare och ivrigare humör. På bruksprov var grenen framför andra därför rapport.
     Jag tävlade lite med henne, hon klarade appellklassen vid tredje försöket med 272,5 poäng och blev uppflyttad från nybörjarklass, som lägre klass då hette, med fina 514 poäng (8,5 poäng i snitt). Men situationen i den lokala Brukshundklubben var inte den bästa, varför det inte blev mer.
     Hon ställdes ut några gånger, som bäst fick hon 1 ökl av Henning Fogelberg, sitt huvud till trots. I och med bruksmeriterna fick hon två gånger 1:a brukshundklass med obligatoriskt hederspris - en liten bägare i rent silver!
                                                       forts:

     Pia löpte första gången 9 månader gammal, tidtabellsenligt i slutet av augusti och visade svaga tecken sent i februari nästa år, men började inte löpa förrän i april. Efter ha konsulterat avelsrådet skulle hon paras med Sandängens Amiral, son till Strandborg Quass och med mycket Rolandsblod på mödernet. På den tiden fick man vackert åka tåg, så jag åkte ner till Malmö och lämnade henne där för att efter ett antal dagar få hem henne per tåg. Sedan blev det till väntans tider för oss båda. Pia fick åtta valpar, varav två "vita", och jag behöll en hane och en tik.
     Men tikvalpen gick inte ihop med sin dominanta mamma varför hon överläts mot en valpkull. Hanen överläts sedermera då jag sent omsider skulle göra lumpen.
     I trakten fanns en "kattfarm" och många gånger kom Pia in och stank av katturin, hon hade träat en katt. En gång kom hon till huset med något underligt i munnen, det visade sig vara en liten sköldpadda som rymt från en granne en bit bort.

Grannen blev glad, men Pia hade helst velat behålla den! Annars var det många gånger igelkottar hon kom med, de var ju så roliga med sitt väsande. Att munnen blev full av taggar bekom henne inte.
Harar jagade hon så länge hon såg dem, sedan kom hon tillbaka. En gång hörde jag långvarigt ett högt gällt ljud och gick ut. Det var en hare som fastnat i ett hönsnät jag satt upp för att Pia inte skulle smita ut. Där stod Pia med nosen nästan intill haren, med benen vikta framåt så de nästan låg på backen, så frågan är varför hon egentligen jagade harar!
Vid nio års ålder blev Pia fostermamma till en valp jag köpt (se Mickis sida) och hon levde upp, allt smått älskade hon, kattungar alltför mycket, de blev alldeles sjöblöta av hennes slickande. Men vid nästan fjorton års ålder klarade hon inte längre av att leva, organismen hade gjort sitt. Hon fick ett för en boxer långt och mycket friskt liv, var nog bara hos veterinären för vaccination.