9 sep hela förra veckan var ju varm och skön och perfekt för att släppa fri en liten trast men jag bara sköt upp och sköt upp men så när jag klev upp på söndagen så bara visste jag att 'nu är det dags, - idag ska det ske ! jag gick och förberedde mig mentalt hela dagen, planerade varje moment och alla detaljer så att det skulle flyta på bra med så lite stress för Tjipps som möjligt efter att jag promenerat med Peps, vid klockan sju, så var det dags. jag satte fast buren på pakethållaren på cykeln. i väskan i cykelkorgen låg en termos med kaffe, samt några baklava till fikat. jag tänkte tillbringa hela kvällen tills det blev mörkt därborta med tjippen, så att han skulle få en någorlunda mjuk övergång. jag hade även packat ner en stor portion pasta med morötter till honom, att placeras ut på något bra ställe där han kunde äta av det då tillgången på annat ätbart säkert är rätt snålt. hans vattenskål fick också följa med , och vatten såklart. jag hämtade honom i hans rum, han fick säga hejdå till favoritpinnen och Pepsen, och så gick jag ut med honom på handen som så ofta den här sommaren. medan jag gick nerför trapporna så gjorde han nåt han inte brukar - han la sig ner på min handlov....tänk vad trygg han är med mig ändå...! jag släppte ner honom i buren bakom cykelsadeln, och så satte jag på en stor matkasse över den så att han inte skulle bli stressad av allt runt omkring oss medan jag cyklade. jag stannade ett par ggr för att se hur det var med honom, och han var ju helt klart orolig, - försökte t o m ta sig ut mellan gallren, så det var bara att snabba på... färden tog en kvart, och när jag närmade mig kyrkogården såg jag ett par stora kråkor gå omkring på den nyskördade åkern precis nedanför området....de såg otäcka ut tyckte jag, eftersom jag nu tittade på allt med 'trastögon' så kom jag fram till stället där jag hade tänkt att han skulle bli lämnad kvar sen när mörkret fallit. ställde cykeln, tog fram fika och fågel och satte mig på bänken och hällde upp lite kaffe medan Tjipp såg sig omkring med stora ögon 130908FikaTjipp.jpg jag satt och mumsade på en sirapssöt baklava när jag märkte att Tjipps har huvudet jättemycket på sned hela tiden, - han tittade rakt upp mot klocktornet framför oss, och såg väldigt skärrad ut. jag kikade uppåt men såg inget speciellt. efter kaffet tog jag upp honom och gick upp en sväng mot en större öppen yta, med ett vitt kapell i bakgrunden, och lät honom flaxa av sig lite på det nya stället. 130908StorTjipp.jpg 130908StorTjippDetalj.jpg det började nu bli mörkt och kyligt, och inte ett dugg mysigt, som jag föreställt mig hemma, snarare olycksbådande tyst och ruggigt. inte en fågel hade jag sett eller hört, allt var dött - som vore vi på en kyrkogård...... :blink: - och Tjipps så liten, så liten mot allt detta mörka, tunga... 130908TjippCykelnHela.jpg det kändes bara mer och mer dystert, - jag tänkte ju att frihetens ögonblick skulle vara fyllt med glädje, - att jag skulle se honom fladdra iväg, lycklig och fri, mot nån björk, sätta sig på en gren högt upp och tjipp-tjippa triumferande. det här var inte ett dugg som den bilden. Tjipp är bara en liten och rädd björktrast som visserligen kan flyga, men inte på det där självklara sättet som vuxna trastar flyger.....han bara flaxar lite hit och dit när han måste, ... - helst hoppar han bara dit han ska. 130908TjippCykeln.jpg jag kände nu att det kommer att bli tyngre än jag trott att lämna honom, och som för att göra det ännu svårare så såg jag honom börja titta oroligt uppåt igen, och nu förstod jag vad han stirrat på tidigare ... - högt däruppe, längst upp på klocktornet, finns en stor kyrktupp i plåt, mörkt avtecknande sin kalla silhuett mot himlen.....och på detta plåtmonster sitter två stora kråkor och spanar ondskefullt nedåt mot min lille kompis. men jag har ju sagt till mig själv hela sommaren att nån dag måste han ju iväg, och nu kan det inte vänta längre, sommaren är slut, och han måste få en chans att anpassa sig till naturen innan hösten är över oss. - och snart är det minusgrader på nätterna, jag hytter med näven och gastar högt mot kråkorna, som lättar och flyger bort mot andra änden av kyrkogården. jag tar upp lilleman och bär honom en liten bit ner till min mammas gravsten. 130908TjippMami.jpg 130908TjippMamiDetalj.jpg det är nu ordentligt mörkt, mycket mörkare än vad fotona visar, och jag tror inte att han kommer att bli uppäten inatt , - i varje fall inte av kråkorna....men vem vet vad som nosar rätt på honom i mörkret om jag lämnar honom här, stående vid gravstenen. - naturen är ingen Disney-film...det är bara människorna som har mer mat än de kan äta...djuren måste ta vara på varje tillfälle att fylla på näring, oavsett vad och vem som måste sätta livet till. och en liten rädd björktrast som bara varit inomhus i hela sitt korta liv, och bara flugit för att husse vill, inte för att fly från faror, är ju bara lite mat för ett par hungriga kråkor, eller en lufsande räv i nattens dunkel. ja....där satt jag i den tilltagande råa fuktiga dimman, och betraktade den lille fågeln som hoppade fram till maten jag placerat ut nedanför gravstenen. jag hällde upp vatten i den medhavda skålen, men han var inte törstig....han åt lite morötter, men mest verkade han undra över var han befann sig...... och så hoppade han iväg i mörkret ....bort i natten mot något som jag med stor säkerhet visste skulle sluta i en alltför tidig, alltför våldsam död. det kändes inte ett dugg bra längre, inte ett endaste dugg ! NÄEJ...DET HÄR GÅR INTE !! skreks det i mitt huvud.. jag har inte tagit hand om honom hela sommaren bara för att ge ett par hungriga kråkor ett skrovmål ! - om jag lämnar honom där så är han uppäten inom ett dygn, det var jag säker på....... så....jag reste mig, gick fram till Tjippen, lyfte upp honom, gick tillbaka till cykeln, in i buren med honom igen, plockade ihop termos och kakor, satte på cykellyset, för nu var det beckmörkt och täckte över buren med plastpåsen och cyklade hem igen genom septembermörkret med lilleman. - besegrad av mörkret, kylan och naturens obändiga rättframhet, men ändå lycklig. glad över att jag slipper oroa mig för honom ett tag till, och även om det är en konstlad tillvaro , så tror jag att han, om han kunde förstå och fick välja, nog skulle välja att vara hos mig, framför att tvingas äta grus gräs och gud vet vad och ständigt behöva vara på sin vakt mot större och hungrigare varelser.....kanske....hoppas jag ...vem vet inte.. :huh: :blush2: och jag antar väl att han blir kvar hos mig nu över vintern, om han inte rymmer eller nåt, .