Läder Klubbens inofficiella hemsida

Preludium.

Det var en smågrå Fredag eftermiddag. Jobbet hade varit helt för dj..l..t. Folk som slet vid sina person datorer, och blev helt uppslukade utav dem allt som oftast. Det enda positiva med situationen var att den i alla fall höll omsättningen av arbetskraft i gång, i de kristider som gällde!

Jag slet mig loss med våld ur greppet utav dessa diktatorer vid halv fyra tiden och slängde ut mig i den halsbrytande gummisule jakten mellan Alingsås och Göteborg. Den blanka asfalten glänste i ett svart skimmer framför mina ögon, som solskenet vid gryningen vid en sandig Medelhavs strand. Det fanns fullt med gamla käringar och gubbar i hatt på vägen mellan de två stora världs metropolerna, men jag lyckades inte tränga någon utav vägen. Det måste ha berott på överansträngning bakom tangentbordet.

Väl hemma möttes jag utav en helt katastrofal scen. Alla, jag menar verkligen alla, mina bra och ha grejer, inklusive tält och sovsäckar, låg utspridda över hela den stora gårdsplanen utanför våran herrgård. Det var som vanligt min bättre hälft som hade beslutat sig för att rationalisera det här med att packa in grejer i bilen genom att slänga ut allting från sovrums fönstret. Till råga på allt så hade överlevnads experten med dito flickvän ringt och sagt att vi inte behövde skynda oss allt för mycket, för att de hade inte börjat packa ännu. Vad händer då med denna oväntade övertid som blev till förfogande, jo städa hela förbaskade herrgården blev det naturliga beslutet utav min äkta hälft (absolut inte min idé).

Nåväl till saken, vi kom i alla fall i väg till slut efter många timmars slitsamt värv och lyckades krångla oss igenom storstads djungeln fram till Selma Lagerlöfs torg . Vad hittade vi väl där om inte resten av denna styrka som tålmodigt satt på asfaltkanten med en begynnande träsmak?, där bak. Nu blev det dags att proviantera, godis och diverse papperspengar (från en banktomat), att muta alla vilda infödingar med. Därefter kunde vi rulla iväg mot det stora (blå?) äventyret i mitten utav Dalsland djupa skogar. Den gröna (mellan grå avgas moln), naturen, susade förbi vindrutorna i våran vagn dragen utav 115 hästar. Vägarna blev smalare och smalare, och lupinerna stod i givakt med blanka horn och viftande svansar på båda sidor om våran färdväg. Efter den sista ansträngande, knappt framkomliga djungel grusvägen skymtade vi vårt första etappmål, Camp R. Petrén, mellan trädstammarna. Denna högborg utav alla skogs camper grundad av den ärrade, i landstigna sjöbjörnen med samma namn. Efter ett kort och kraftfullt mottagande utav R. gled samtalet oundvikligen in på Kinesernas sätt att behandla västerländsk mentalitet och känsloyttringar. Det konstaterades snabbt att man inte kunde sitta i ro på ett dass i detta märkliga land, på grund av de många nödställda människorna som stod utanför och trampade med benen i kors utav, för oss västerlänningar, helt okänd anledning. Under denna diskussion höll sig sekretariatet med bihang, (på behörigt avstånd) i köket för att tillaga den gourmé middag bestående av spaghetti och köttfärssås, vid ankomsten av de återstående manskapet som skulle övernatta på denna Camp.

Middagen blev en stor succé trots att man inte riktigt kunde identifiera vad det var som hade hamnat i köttfärsen. Detta uppvägdes till fullo utav de backar med Franskt årgångs vin som råkat hamna med i packningar, och som låg på hyllor spridda utöver hela kampen. Kvällen var varm och fuktig så sällskapet beslöt sig för att ta en liten natt orientering ner till den vilda, brusande stranden utav Vänern, för en stunds meditation på envars sätt och vis. Natten smög sig sakta på, och trots att vi hade med oss en av Sverige uslaste orientererskor, så hittade vi tillbaka till våran belysta camp och kunde dra oss tillbaka inför natten, i gott hopp om en ny spännande dag inför oss. Släck ljuset!

Första dagen.

Vi blev alla väckta utav ett förfärligt oväsen. Det visade sig att den gamla sjöbjörnen, sin vana trogen, hade blåst sju glas i intern telefonen, för att väcka hela manskapet på skutan. Frukosten klarades av i en hast och sedan tog de kvinnliga bestyren så lång tid att vi blev en kvart försenade med av färden. Men sedan var vi på väg mot de stora skogarna, vattnen och det stora äventyret. Vägen mot Dals Långed slingrade sig som en full kopparorm genom det backiga landskapet. Ja, ibland var kurvorna så skarpa att inte ens Marelyn Monroe hade kunnat konkurrera med dem, backe upp och ner. Och plötsligt låg den där nere i dalen, lurande bland bebyggelse och kanaler, Kanalvillan med kanot uthyrning..

Kanalvillan var som tagen ur en billig skräckfilm utav Hitchkock, med flagnande gula väggar och vita knutar samt en hel drös med andra turister och galningar på väg ut i vildmarkerna, för att trotsa elementens raseri. Förtruppen stod redan framme vid vägkanten och inväntande och strax efter huvudstyrkans framkomst, dök även eftertruppen med trosskompani, bestående av släktingar, upp. Hela styrkan samlad med andra ord. Sekretariatet skred till verk, tecknade hyres kontrakt med en inföding (utan att bli alltför mycket blåst) och började styra och ställa vid inlastningen utav ryggsäckar, tält, kylväskor (?) och utrustningen, i ett fordon som skulle kunna kallas för en primitiv buss. Kanoterna lastades på ett släp efter en uråldrig SAAB 99. Strax innan vi skulle fara iväg kom sekretariatet och andra i gruppen i diskussion med Alexs trosskompani. Den valda paddelsträckningen övervägdes och eftersom ingen i truppen ville kännas vid att vara en riktig hulk så beslöts att vi inte skulle välja sträckningen med 2 kilometers kanot släpning. Som tur var kom det att visa sig.

Folket drevs in i bussen efter lite besvär, och sedan bar det av i vild karriär mot vildmarken. Fordonens motorer mullrade, den till hund förklädda vargen ylade och den minste sällskapsmedlemmens ögon glödde utav spänning och längtan inför det stora äventyret.

De djupa skogarna flöt förbi liksom de dalgångar med sjöar och annat påfund som någon stor tänkare satt på plats i det allra djupaste av Dalslands hjärta. Sedan kom den, parkeringsplatsen som den infödda kanotsläparen trodde att vi skulle lägga till i från. Lång nos på honom tyckte våran infödda fordonsförare och blåste helt sonikt förbi och svängde in på rätt avtagsväg ett par kilometer längre bort. Han med kanoterna och Alexs tross trupp kom lommande efter några tiondels sekunder, till den öppna gräsplätten strax ovanför sjöstranden där vi skulle gå i spat. Grejer och kanoter slängdes ut på gräset vid den lilla grusvägen och sedan började den stora förberedelsen med att packa ned allt elände i kanoterna .

Man kunde lätt ha trott att vi var förberedda för att överleva i urskogen i åratal efter ett kärnvapenangrepp om man såg till den mängd utrustning vi hade släpat med oss.

Ha, allt kom väl till pass under denna paddling, som ni kommer att upptäcka.

Vi tog på oss de flytetyg som följde med kanoterna, och sekretariatet började släpa ned kanoterna till stranden och vattnet och gjorde den första upptäckten. Jo då, vattnet fanns där, men stranden var ordentligt gyttjig så att de flestas skor åkte av, vid bara anblicken. Man vill ju inte få skit på skorna innan man ens har hunnit doppa paddeln i vattnet. Den första kanoten i vattnet var bemannad med Jörgen, Helena och deras dyrt skattade kylbag, som för det mesta kom att stå halvöppen under hela färden. Nästa kanot bemannades utav Björn och Annika utan kylbag, men med bra och ha västar fullproppade med bra att ha grejer i. Sedan lades den största kanoten i, bemannad utav Alex i aktern, Kim i mitten och Sekretariatet i fören. Den första kanoten var redan långt ute på sjön, den andra hade börjat få upp farten och den minsta medlemmen i kanot nummer tre började bli orolig för vattendjupet efter 15 meters paddling. Sedan kom den sista kanoten. Vargen Vanja var direkt från början, skeptisk till att sitta i mitten utav en aluminium kanot tillsammans med Camilla. Angelika tog hand om fören och Jeremy började styra och ställa i aktern. 20 meter ut i vattnet började Vanja vråla, kanoten ville inte gå i rorsmans riktning och gasten i fören tänkte hoppa av. Paniken var nära att bryta ut, men man kan ju inte gå i land på vattnet när kanoten bara vill snurra runt. Då dök Björn och Annika upp till undsättning för de nödställda och efter en halvtimmes uppmuntrande instruktioner i kanotpaddlingens ädla konst så rörde sig den sista kanoten så smått i rätt riktning. Under tiden hade den första kanoten nästan försvunnit vid horisonten, men man kunde just urskilja att kylbagen inte fick vara i fred. I sekretariatets kanot hade man beslutat sig för att följa strandlinjen så nära och långt som möjligt för att inte Kim skulle känna sig som varande på allt för djupt vatten.

Sensmoral, sätt aldrig tre helt gröna paddlare i samma båt till sammans med en hysterisk hund, det kan lätt sluta med tand gnissel och svåra slitningar i bordläggningen.

Efter en stunds återhämtning, diskning, kaffedrickande, allmänt snack och lite kast med fiskespöt utav Kim och sekretariatet var det dags att ge sig i kast med sjön igen. För att undvika att folk skulle börja slå ihjäl varandra, så beslöt vi oss för att omorganisera manskapet en aning. Sekretariatet (som hade paddlat förut, förut), flyttade till kanoten med bara gröna paddlare och Jeremy flyttade över till Alexs och Kims kanot (Alex hade även hon paddlat förut). Vi satte kurs mot den förmodade kanalen mellan sjöns armar och upptäckte att den inte existerade. Vad skulle vi göra, släpa kanot var det ingen ide att ens försöka med. Det blev till att paddla tillbaka i den samma sjöarmen som vi kommit tidigare i, i frisk bris som blåste rakt mot oss och slängde vatten över sidorna på kanoten lite då och då. Med friskt mod och en aning rapp i Hej, how, kalibern, så övervann vi till sist motvindens grepp och kunde fortsätta österut i någorlunda lä utav södra sjöstranden. Vi började få upp farten igen samtidigt som Vanja ylade som värst och Kim försökte trösta henne med att, "det är ingen fara, titta på mig jag är inte rädd". Helena och Jörgen i sin lättpaddlade kanot, var hela tiden långt före oss andra och, just det, åt igen.

I sydöstra ändan av sjön väntade en smal å på våran ankomst. Första och andra kanoten fick gå in i inlopppet av ån under landsvägs bron för att rekognoscera, i fall vi skulle råka ut för ett Niagara fall. Men det skulle vi inte. Ån flöt stilla och lugn förbi vassruggar, ängar, ladugårdar, kor, bönder, fiskare i båt med solstolar och gäss. Jäss box, all rights, tyckte vargen Vanja och hoppade iland vid ett illa valt tillfälle och ville inte alls fortsätta färden i kanot. Vilket hon trots allt gjorde efter en aning hårdhänt övertalning via grepp i nackskinnet. Vi gled tyst fram, (förutom vargens ylande), igenom vattnet som Hjortfots krigare, (indianhövding), på väg mot en drabbning med blekansikten. Fast i vårt fall så bestod fienden utav nästa sjö och problem med att hitta en drägligt plan och jämn lägerplats vid stranden, innan solen skulle försvinna för detta dygnet.

Jag och Jeremy undersökte strand banken vid en nedlagd åker, som skulle kunnat duga som en hoppbacke. Där fanns det säkert massor av fästingar och andra kryp. Den låg utan för synhåll för bostadshusen som verkade växa upp som svampar ur jorden i denna djupa vildmark. Under tiden paddlade Jörgen och Helena över till östra stranden vid Stenebynäs, där det låg en fin, nedtrampad äng, ett litet båthus och en del hus uppe på backen. De hittade infödingen som ansåg sig äga marken och lyckades övertyga honom om att vi inte var några huliganer på jakt efter åkrar att skräpa ned och båthus att riva. Vi fick tillstånd att kampa på den delen av ängen som låg längst ned mot sjön där även andra kanotister hade haft sina tält uppslagna. Hur Jörgen och Helena lyckades med detta förstår jag inte, men jag misstänker att de mutade infödingen med rikliga matgåvor ur kylbagen.

De som någon gång har kämpat med tält av typen armens 12 eller 24 manna tält, eller till och med ett tält från 50-60 talet med en himla massa käppar, pinnar och stora järnspikar, tycker att dagens moderna tält är rena himmelriket. Man bara slänger ut golv och innerduk, spänner fast dem i marken plockar ihop de två glasfiber pinnarna och slänger på ytterduken och, voilá, campen är färdig. Det är bara att sätta på de gasoleldade spritköken och börja att laga mat, vilket vi även gjorde. Under tiden som eftermiddagen sakta kröp mot kväll, avnjöt sällskapet diverse soppor, pastor mm och i sekretariatets fall ett gott hemmabryggt årgångsvin, till maten alltså. Efter en del kaffedrickande, pratande och en del spring till skogen så började kvällen falla på plats. Björn och Jeremy hade inte fått tillräckligt med stryk under dagen så de satte av och paddlade en längre stund i den fallande kvällen. Jag och Jörgen tyckte att det verkade vara en god idé, paddlade ut en bit, slängde ut våra fiskedon och fick inget napp. Vid en sen timme drogs alla som utav magneter till sina tält för att samla kraft inför nästa dag. Släck ljuset!

Andra dagen.

Den andra dagens morgon grydde redan vid ca 4.00 på natten men sällskapet väntade till mellan 7.00 och 9.00 på morgonen, för uppvaknandet. Frukosten intogs med värdighet och stillhet. Inte för att inte störa den fridfulla natur upplevelsen utan, för att de flesta hade ont både här och där i sin lekamen. Vädret såg inte allt för hoppfullt ut, med en del molnbankar i söder, så vi diskuterade om vi skulle invänta regnet eller inte. Beslutet blev att, "vad sjutton, vi sticker iväg" och vi började packa ihop campen.

Vid 11 tiden kom vi igång med att paddla våra farkoster mot söder och mot nya äventyr. Vi hade igen en lagom frisk bris emot oss men vanan från föregående dag satt redan i ryggmärgen så detta gav oss inget bekymmer. Kanoterna skjöt frisk fart genom vattnet, förbi uddar och öar och allteftersom rutten åter började svängde mot norr, i sjön Iväg, så fick vi även hjälp av brisen och solen som tittade fram bland spridda moln. Vid horisonten skymtade kyrktornet från Steneby utöver det svallande vattnet, snart skulle vi vara där. Där var det som kartan blivit helt galen, ingen förstod sig på vad den ville säga.

Kraftverk, var det som kartan ville förmedla oss om. När vi paddlade fram till inloppet till Steneby älv, blev vi vänligt informerade av infödingarna, att nu blev de allt till att bära kanoterna en bra bit nedför älven. Någon hade byggt upp en fördämning i den gamla slussporten och från denna leddes vattnet i en pipeline, nedför den uttorkade älvbädden (älv i det här sammanhanget betyder ca 10 m bred vattenfåra). En rekognoscerings trupp bestående av Björn, Jörgen och senare även jag, sändes ut för att ta reda på hur mycket ont vi skulle få slita för att komma förbi hindret. Det visade sig att själva kraftverket låg ca 200 meter längre nedanför fördämningen och Halle Luja, älven var farbar.

Det uppstod en förfärlig aktivitet, i form utav bärande utav packningar och kanoter. Uppför stranden och vägslänten där vägen gick över dammbron, nedför igen på andra sidan vägen och utför en kostig som ledde till själva kraftverket. Att det var en kostig, det såg man på vissa visitkort som låg utefter stigen, svisch och pang! Det tog en halvtimme att bära all utrustningen farm till det farbara vattnet och då var alla smått trötta efteråt.

Vid kraftverks byggnaden låg en gädda i halvmeters klassen och solade, helt likgiltig inför våra ansträngningar. Därför tänkte vi försöka fixa en gäddmiddag utav den. Men den måtte ha varit både blind, döv och vegetarian för den brydde si inte om de goda krokarna som jag försökte kasta fram till den. Det fans inget annat att göra än att packa all utrustning, sätta på flytvästarna, hoppa i kanoterna och att upptäcka att det var såpass grunt i vattnet att vi fick leda dessa den första biten nedanför kraftverket.

Det låg en del små gamla träd i vattnet som gjorde det lite besvärligt att ta sig fram med kanoterna. Antingen fick man paddla eller dra kanoterna över stammarna eller försöka paddla under dessa, vid strandkanterna. Det är bara den första biten efter kraftverket, tänkte jag i min stora enfald. Men redan den första biten visade vad som komma skulle. För att komma förbi ett av de värsta trädfällena så var flera tvungna att hoppa ned i vattnet och dra, tynga ned och skjuta på kanoterna för att komma förbi hindret. Vattnets temperatur var endast några grader över fryspunkten, så de som blev tvungna att hoppa i blev ganska snart blå om nosen. Trädstammarna försvann för ett tag och ersattes utav lugnt paddel vänligt vatten och en liten fors där vattnet var så grunt att alla kanoter fick en del bottenkänning samtidigt som strömmen slet i skrovet. Sedan var det som ett gäng galna skogsarbetare hade varit framme vid åstränderna. Träden låg huller om buller utöver, utefter och ned i ån, nedfällda utav vattnets underminering av stränderna och stortandade odjur utav släktet bävrars härjningar. Hade man inte vetat om att man var mitt i Dalslands hjärta, så kunde man trott att man hade hamnat i någon subtropisk skog i Nya Guinea. Det blev inga långa fria paddel sträckor utan ett hårt kämpande för att få kanoterna förbi hindren. Vid en lite längre lugn sträcka förbi gamla vallar, gömde Annika och Björn sig i ett dike som anslöt till å, för att försöka skrämma oss andra. Ha, jag såg handtaget på en av paddlarna på flera meters avstånd.

Besvärligheterna bara fortsatte, man fick ducka till höger och vänster. När jag som minst anade det, drog Camilla fart i kanoten under en trädstam och jag som inte hann ducka framåt låg helt plötsligt väldigt illa till. Eftersom jag inte kunde luta bakåt så fanns det bara få alternativ kvar. Antingen att få huvudet krossat mot en trädstam eller att försöka dränka hela kanoten. Jag valde det sista alternativet, men lyckades bara få mig själv överbord i det istapps kalla vattnet. Det var ett väldigt uppfriskande dopp, i de få sekunder jag lyckades hålla mig i vattnet, för jag närmare flög än kravlade mig upp ur vattnet och ner i kanoten igen. Vid tvåtiden på dagen hittade Annika och Björn en glänta vid åstranden där vi kunde ta rast för att, om inte slicka våra sår, så i alla fall byta till torra kläder och få något varmt och lagat inombords. Det kalla vattnet och jobbet med att forcera alla hinder hade tagit hårdare på allas krafter, än någon hade räknat med. Kim som hade blivit lite orolig när mamma försvann ned i vattnet ända upp till halsen visade på gott föredöme och sov en stund. Det var flera som följde hans exempel.

Efter lunch och vila satte vi av igen vid ca 14 tiden. Naturen och vattendraget förnekade sig inte. Det var fortfarande svårt och ta sig fram. Det låg hela tiden trädstammar i vattnet som spärrade delvis vägen för oss. Vid 18 tiden såg vi den, gult lysande som en måne på himlen, Shell stationens skylt. Vilken lycka, vilket jubel, äntligen kunde vi proppa oss fulla av choklad och en massa andra energi givande onyttigheter. Det behövdes. Strax efter att vi klättrat i land, vrålade Vaja till, och jakten var igång. Det var riktigt svårt att avgöra vad som var rådjur och vad som var hund eftersom båda skuttade fram som kängurur mellan alla hippi tuvorna på åstranden. Vanja återvände till en något irriterad Camilla några minuter senare, glatt viftande på svansen. Under tiden hade delar av gänget anfallit bensinstationen med sin mycket besynnerliga och folkilskna föreståndare. Han tyckte inte om att folk gick på toaletten och han verkade inte heller gilla att vi nästan länsade hans mack och till och med betalade för oss. Konstig inföding. Efter denna bunkring av livsviktiga förnödenheter satte vi oss i kanoterna igen och fortsatte våran kamp mot elementens raseri. Vadå, ta en taxi och hyra ett släp??? Skojar ni???

Skogen hade tätnat runt om oss, vattnet flöt knappast fram i ån, men hindren fanns fortfarande där. Vi insåg alla att vi inte skulle hinna ut till Laxsjön denna dag eftersom vi inte kunde hålla tillräckligt hög fart. Björn skymtade en bäver vid strandkanten, han borde ha skjutit eländet. Då äntligen kom vi igen till mer lättpaddlat vatten med granskog på båda sidorna, det verkade bra, tills vi ett kort stycke längre fram hittade en gammal järnbro med en ordentlig fors under. Alla kanoterna stannade vid en liten brygga ett tjugotal meter från bron. Vattnet var inte speciellt djupt men strömmen var ganska stark, så vi fick hålla emot ordentligt med paddlarna mot botten för att inte dras ned i forsen. Under tiden som Björn och Jörgen gick för att rekognoscera, så började Vanja bli riktigt besvärlig i kanoten. Hon gnällde och ville inte sitta still. Vid det laget hade Camilla, börjat bli riktigt trött på att ha en klängande hund runt, på och överallt, så sinnet rann till för henne och hon slängde Vanja över bord. Vilken överraskning för henne, men även för mig som satt bak i kanoten och försökte se till så att vi inte skulle göra en överrasknings fors ränning. Lyckat, javisst, jag till och med klädde mina känslor i några väl valda ord som, "fruntimmer är inte kloka" eller något liknande. Nåväl allt gick bra och en stund senare stod vi i land allihop, med kanoterna upplyfta ur vattnet och hade bestämt oss för att det var dags och slå läger för natten, ingen ide att försöka forcera forsen på kvällen och riskera att blöta ned all packning.

Vi hade valt att slå läger vid en liten skogsväg som anslöt till en lite större skogsväg som gick över ån via den förut nämnda järnbron. Det fanns en liten plätt med gräs, precis så stor så att alla tälten skulle kunna rymmas där mellan vägen och ån. Det låg även ett rött litet hus ca 200 meter bort, och Jörgen som vid det här laget var en van förhandlare, tog det som sin uppgift att fixa tillstånd att tälta utav markägaren. Det gick bra som vanligt trots att han bevisligen inte hade med kylbagen denna gång. Men han fick även ett råd om att det fanns en perfekt skogsglänta för camping 150 meter uppströms. När Alex hörde detta sprang hon inte direkt upp och tjoade utav glädje, det gjorde inte många andra heller. Hade detta med psykisk eller fysisk, eller kanske både och, trötthet att göra? Nåväl, den nya tältplatsen besiktigades och visade sig vara en charmant glänta alldeles vid stranden av ån, omringad av granar och tallar. För andra gången denna dag släpade vi på all utrustning, fast Björn och Annika lastade sin kanot full och paddlade den upp till campen.

Läget var perfekt och samtidigt som tälten slogs upp, tände överlevnads experten Jeremy en varmt sprakande brasa i ena hörnet utav gläntan. Det hela var som taget ur en indianfilm med tälten runt lägerelden. Kvällsmaten livade upp våra slitna kroppar och själar, tillsammans med sprakandet från den i bland ganska högt brinnande elden. Kaffe kokades och kask dracks. Efter ett tag började det att regna så smått och nu fick vi användning utav Björns presenning. som spändes upp som ett vind och regn skydd på den ena sidan om elden. Alla fick hjälpa till med sina läger och överlevnads kunskaper i detta värv. Vi var glada, vi var pigga, vi var varma, vi var kanske lite fulla utav våra naturupplevelser men framför allt så var vi torra. Och ännu en dag led mot sitt slut, tidigt på natten utav den tredje morgonen. Släck Lyset!

Tredje dagen.

Morgonen var lite kylig och frisk vid en lagom tid för uppstigning. Frukosten stuvades undan med fart och olika grupper gick ned till forsen för att besiktiga denna dags början. Alla var förväntans fullt pigga, inför dagens fasor. Forsen var ungefär 250 meter lång och väldigt grund men med en stark ström. Vi hade lite olika uppfattning om hur vi skulle kunna forcera detta hinder. Alex tross kompani dök även upp, efter att ha hittat oss som en nål i en höstack. Det slutade med att tre av kanoterna skulle bäras ned till slutet utav forsen medan Björn och Annika skulle försöka paddla ned. Sagt och hittat, campen revs ned och vi bar utrustning som gamla garvade negrer i Afrika, medan de våghalsiga surrade packningen som aldrig förr i sin kanot. De tog även en medhavd klädlina till hjälp för att få ned kanoten i läge i forshalsen. Vi var spända av för väntan inför den annalkande ränningen. Alla andra kanoter och utrustning var på plats nedanför forsen. Stunden var inne.

Nu blev det väl inte riktigt som de våghalsiga hade tänkt sig. Vi blev inte tvungna att samla ihop glasfiber och plastrester utefter hela ån, utan i stället fick vi bevittna historiens första bogsering utav en kanot nedför en fors. Det var helt enkelt för lite vatten för att man skulle kunna fara nedför och för mycket ström för att kunna dra upp kanoten ovanför forsen igen. Efter en halvtimmes bökande var i alla fall alla kantorer nedanför forsen och den långa färden kunde fortsätta igen.

Den sista biten utav ån ned till Laxsjön var relativt lättpaddlad och odramatisk. Det började kännas i nerverna och framförallt i näsan att vi närmade oss bebodda trakter. Vi passerade under en gammal valvbro utav sten och en vägbro med tunnlar som det ekade häftigt inuti. Sedan låg de där framför, och ovanför oss, sågverken och massaindustrierna i Billingsfors.

Vi hade tänkt oss en ganska lugn paddling från mynningen utav ån i Billingsfors och Kanotvillan i Dals Långed, med fika pauser och kanske besök på en eller annan ö, men så blev inte fallet. Vi fick en ganska kraftig motvind från söder som försökte förpassa oss till nordpolen, och det stod klart ganska snart att det inte var direkt läge för en eller annan omväg vid denna väderlek. Sedan kom slagregnet, som skjuten från en vattenkanon försökte regnet slå ned oss i stövelskaften. Vi fick kämpa hårt för att inte förlora både sug och förstånd. Det blev två hårda timmar i våra liv som aldrig kommer att förblekna, vind, regn, ylande hund och denna dagens solstråle. Just det! Kim peppade de övriga i sin kanot med ett taktfast hej, how, som till sist övervann elementens raseri. Och i fjärran skymtade vårt slutmål, vid slussarna i Dals Långed.

Som vanligt så kom Helena och Jörgen fram till målet mycket tidigare (ca en kvart) än oss övriga. De icke hyrda kanoterna letade sig till höger om kanalön, medan vi med de hyrda kanoterna paddlade under järnbron och runt till baksidan utav ön. Vilken obeskrivlig lycka det var att dra upp kanoterna på land slänga av sig ryggsäckarna och känna den fasta marken under fötterna. Kanoterna tvättades rena och lyftes upp på de upptravade gelikarna. Vi var trötta men samtidigt mycket lyckliga över att ha övervunnit våra rädslor, och infriat våra förväntningar över denna frilufts helg. Blöta kläder byttes mot torra, toaletter, dessa himmelska påfund, besöktes och bilarna kördes fram för i lastning utav utrustningen. Infödingen från uthyrningen var glad över att få tillbaka sina kanoter i sammansatt skick, och han erkände att han aldrig hade vågat sig på att pröva dessa farliga farkoster.

den sista kronan på detta verk var glassen som inhandlades i det receptions liknande rummet vid entrén till Kanalvillan. Den smakade helt enkelt himmelskt. Vår resa var nästan över och alla samlades vid grusplanen framför villan, innan vi åkte åt var sitt håll, och bedyrade att vi skulle ta större forsar nästa år.

Epilog.

Bilfärden tillbaka via de kurviga vägarna till Mellerud kändes på något sätt overklig. Hade vi skrivit historia och lämnat spår i vildmarken som arkeologer i kommande generationer skall tolka som primitiva spår från någon gång vid år 2000 talet. Troligtvis inte. Om jag bara lyckades att hålla mig vaken bakom ratten ända till Göteborg och inte krockade med något träd utefter vägen, så skulle knappt en kotte komma att lägga märke till våra huseringar i de dalsländska skogarna. Alltså helt utmärkta skogsmänniskor. Som det heter i sången, Du skall inte skräpa ned uti naturen, för då är du inte bättre än alla djuren! Släck ljuset!!!

Ordlista

Tross kompani : Dom som sköter marktjänsten, fixar krubb, kör kanoter och är allmänt trevliga.

Upp