Läder Klubbens inofficiella hemsida

Epilog

Jaha, morsning och god bye! Hur sjutton kommer man ihåg sådant som hände för 3 år sedan under en helg. Vilken hel var det föresten? Vem bryr sig…, fortsätt med historien innan jag nitar till dig!!! Ok, ok! Ta det lugnt nu en smula, annars slutar jag skriva…ha, där fick du något att bita i! Aj, mitt finger! SLUTA NU, kom till saken, SKRIV!

Vi hade åter igen slagit våra skallar ihop, på sekretariatet (när vi råkade rundade ett hörn från var sitt håll) och kommit på en ny utmanande paddlings sträckning på EN VID BRED SJÖ! Tja det är ju vatten i den i alla fall så att man kan paddla. Martini Oliven  hade fixat så att vi kunde låna en kommunal inrättnings kanoter, vid en annan lite mindre sjö. Ok de här kanoterna används väl mest av skojter för sjö vänjning. Men hallå för den sakens skull behöver man väl inte knapra på båteländena. Av 10 möjliga blev 6 utdömda direkt, 4 tog vi med hem till sekretariatet för vidare omplåstring med hjälp av silver tejp. Ja du läste helt rätt  SILVERTEJP. Snacka om att detta kan bli spännande!

Häääng med!

Första dagen

Morgon igen och dags att försöka samla ihop spillrorna ur sängen som man kallar för en människa och försöka komma upp. Jag tror att vi hade packat det mesta färdigt dagen innan, för någon överljuds hastighet är vi inte riktigt kapabla till att prestera på sekretariatet för Läder Klubben. Många bilar blev de på gårdsplanen… okej då, garageuppfarten. Kanoter lastades så att svetten lackade. Miljökämpen Jessika, Nypon Rosen och Proffset Sven hade bestämt sig för att fuska. Ja just de, fuska…, för de skulle paddla Kajak istället för gammal hederlig maläten hoptejpad kanot! Tre av sållen surrades upp på bilarna tillsammans med sekretariatens Ally Cano, osså började karavanen rulla iväg.

Sekretariatet i spetsen med inpackad familj och en ylande vargen Vanja därbak. Därefter redaktör Rolf, videoproducenten Annika och krullpudeln Ajax. Därefter Alex den väna modern med sina telningar Kim och Adrian. Sist och i absolut minsta bilen kom Jessica, Rosen och Sven. Hur klämmer man in sig i en Nissan Micra, eller hade till och med hunnit bli en VW (Bora, Golf, Vento, Jetta. Polo, Passat, K70, 1600, bubbla) ja va f..n  den lilla likkistan nu heter) med fullständig läderklubbspackning och 3 kajaker? Jo helt enkelt genom att, hålla andan kanske? Ja, inte vet jag och inte kommer jag ihåg det heller. Lupo heter den, Lupo var det ja, den var nog inte påtänkt riktigt ännu. Herre gud också, det här är väl inte ”Total Recall” heller! Bara en enkel historia från verkligheten, som nu jag behagar att komma ihåg den. Ok, nu undrar väl någon som vanligt, vart försvann familjen Martini. Lugn, det kommer mera alldeles strax bara du håller dig i skinnet.

Färden gick via gamla riksvägen genom ett naturskönt landskap som stank av häst- och ko-blaja eftersom alla bönder utefter denna väg totalt har misslyckats med att göra dessa djur rumsrena, via Kungsbacka, Fjärås och äntligen bron vid Rossared. Och här min kära publik, väntade inte familjen Martini Oliven, utan de kom glidande in ett bra tag efteråt, eftersom de hade varit och lämnat en flyktbil på andra sidan Lygnern. Martini Maria Rose skulle nämligen jobba dagen där på och skulle upp innan grisens fis, nästa morgon. Alltså hallå, vänta, stopp ett tag. är det här LäderKlubben eller Kyrkliga Syjuntan som är i farten? Nåja, drinkarna hade i alla fall tagit sig fram till Rossareds Sjön och all av lastning kunde nu påbörjas i sakta mak medan bilarna också parkerades mellan vägen och sjöstranden. Ja inte kunde vi väl ta med dem i kanoterna

Efter en hel del velande och viftande hade tillslut alla lyckats förpassa sina bakar ner på därtill avsedda ställen i kanoter, kajaker och övriga olämpliga ställe. Vi hade beslutat oss för att ta en runda på Rossareds sjön innan vi gav oss ut i Lynger, vilket vi också påbörjade i god fart. Fem paddeltag ut i sjön hände…Wououououwooooouuuooo… Finn ett fel bland 4 kanoter och tre kajaker, som absolut inte vill hålla speciellt tyst ute på vattnet. Vargen Vanja? Nej inte denna gången.  Hon hade lärt sig den hårda vägen 8 år tidigare i Dalsland, utan krullpudeln Ajax. Av visst hänsyn till övriga inblandade i denna historia kommer jag inte att upprepa denna ovanstående beskrivning, eller vad detta skall föreställa, lika många gånger som vi fick höra det dessa två dagar. Alltså, trots visst oljud fortsatte färden runt den inte alltför stora Rossareds sjön med utspridda bondgårdar runt omkring. En del änder och svanar plaskade våghalsigt i vattnet runt stränderna. Paulina i sekretariatets kanot höll krampaktigt i vargen Vanjas koppel, när dennes horn växte ut till oanad storlek och styrka, medan tungan hängde ut en halvmeter utanför munnen.

Färden fortsatte under den låga landsvägsbron där vi lagt i kanoterna, ut i ån som mynnar i den lilla sjön Lyngern. Jag menar, en riktigt liten sjö är vad det är. Ca. 2-4 kilometer bred och en 2 mil lång, med början i Sätila i öster och slutet i Fjärås i väster. Den har dock en stor nackdel (tills man hittat andra lösningar). Vill man sätta ner kanoterna från en bekväm strand i Fjärås så måste man hyra kanoterna på plats och komma i en buss, för det finns inte plats för bilparkeringar!? Alltså va? Hur hängde nu de där ihop? Hah, vi drog i alla fall den uthyraren ordentligt vid näsan eller!

Vi paddlade utefter den norra stranden österut och insåg snart att diverse medlemmar i Läder Klubben ganska snart skulle börja förvandlas till varulvar om de inte fick den normala dosen KAFFE i sig snarast. En klippudde sköt ut i vattnet, (så det small) någon kilometer från åmynningen som nu lämnats bakom oss. Ett perfekt ställe för lite förgiftning, åh förlåt, förfriskning och fika menar jag. Medan seniorerna stuvade och grävde i packningar undersökte juniorerna en skamfilad liten lekstuga som stod i kanten av gläntan. Jippi, den var ju full med bad- ringar, ankor och andra flytetyg, så det blev direkt att hoppa i vattnet för flera av de yngre medlemmarna med de nyfunna grejerna. Okej, vi såg i alla fall inte till ägarna för grejerna så det var väl ganska harmlöst. Läder Klubben är ju ändå en underavdelning till Snyltar Klubben, så inget bör väl förvåna mina kära läsare vid det här laget.

Efter pausen skulle allt stuvas ned i kanoter och kajaker igen…, men är det någon i skogsbrynet som slängt in några extra sopsäckar i högen som straff för otillbörlig tillgripande av diverse flytetyg? Så kändes det i alla fall tills allt hamnat på sina, om inte rätta men, platser i alla fall. Nu gick färden vidare österut ett par kilometer innan vi skulle korsa sjön till södra stranden vid Östra Öxared på gränsen mellan Halland och Västergötland, där ett scout läger hade utsetts som övernattnings plats. Vädret var lugnt och fint så sjön låg som en kavlugn spegel på marken. Nu är det en fråga som måste besvaras. Hur ser ett scoutläger ut nerifrån vatten ytan? Den gården till vänster, kanske? Martini familjens kanot sköt fart och var ut en sväng för att undersöka saken. Nej det såg mest ut som ett helt normalt jordbruk, om det nu kan finnas normala sådana? Jag menar…äh, glöm det. Vi tar den diskussionen en annan gång. Det där till höger då? Jag tror att Redaktören och Videoproducenten drog sitt strå till stacken denna gången. Nop, inte detta heller. Det såg mest ut som ett halv färdigt fallfärdigt ruckel som någon på något sätt lyckats släpa ner nästan ända ner till stranden, med en djungel av snår runtomkring. Rakt fram i mitten då, den lilla stugan där på ängen. Jaha, nu var det sekretariatets tur. Jodå en stuga var de väl… i en backe med 45% lutning… kul att slå upp tälten där. På morgonen skulle man få automatisk skrubbing av alla videsnår och fottvätt nere vid stranden när man rutschat klart nerför slänten. Men här då, hördes ett svagt rop från 150 meter öster ifrån. Här finns ju en glänta…

Jodå, nog var det en glänta alltid. Ungefär 10 x 10 meter tror jag, alldeles vid sjöstranden med en liten eldstad av några stenar mot sjön med en fantastisk utsikt (alltså blankt vatten och norra stranden i bakgrunden, vad som nu är fantastiskt i det) i bakgrunden. Okej finns det platts för, få se… mummel, 1..5 nä 6 tält på denna lilla plätt. Njae, lätt blir det nog inte. Jag går och kollar lite bortåt i skogen, sä Martini Oliven och knatade iväg. Och han hittade en gammal övervuxen  äng en bit bort, så där knappt en halv kilometer var det nog inte, där han smällde upp familjens tält bland fjolårsgräs, tistlar och fästingar. Ok han har faktiskt en j..a bra anledning att söka sig upp i skogen, men det hör inte hit, och hör sen. Vi andra, en del av oss i alla fall, började pyssla med att sätta upp tälten. Alex hade lånat ett häftigt rosa grått tygstycke, som mest liknade en hang glider. Speciellt när vi med gemensam kraft började försöka pussla ihop alla spant, stag och vingsegel. Det gick till slut men att ingen fick en major hjärnblödning på kuppen var ett rent under.

Resten av eftermiddagen och kvällen gick åt till att laga mat (Nelly fixade egenhändigt till en Skogs Mulle potatis soppa och Proffset Sven… proffsmat såklart), fika, dricka kaffe, vin m.m och värma västen med fusk Whiskey. Allt medan juniorerna badade, plaskade omkring med kanoterna och jagade varandra med flick, jag menar fick lampor och andra till hyggen. Men vänta lite nu, fusk Whiskey, vad i hela fridens namn är det. Glöm det, det mår du bäst av!

Natten sänkte sig över kampen, med lugn ro, små tända ljus, en sprakande brasa och fjuing..fjung,,swish..smack. En hel armada med blodtörstiga mygg, daggs att lägga sig bakom myggnäten.

Släck ljuset.

Andra Dagen

…började som vanligt på en camping. Eller… kanske inte eftersom vissa redan hade gått upp i svinottan för att riva sitt läger för att hinna till jobbet. Martini Maria Rose skulle ju som tidigare nämnts jobba senare, eller tidigare på förmiddagen. Vilket som. Martini Oliven med sin äkta hälft paddlade iväg tidigt mot flyktbilen någon kilometer bort, medan barnen stannade kvar med resten på Campen. Under sennatten hade det börjat blåsa lite och ökade ytterligare under morgon timmarna. Tält revs och frukost inmundigades. Kanoterna packades och …, få se nu, helt plötsligt 6 juniorer och 5 seniorer i 3 kanoter, förutom de tre kajakerna med till hörande besättningar, eller någonting i den silen. Helt klart ett problem eftersom vinden tilltagit till mindre storm från norr. Det krävdes helt enkelt ett mindre avancerat Rubic cubes pussel för att få ihop det hela, samt något överlastade kanoter.

Med någorlunda svårighet paddlade vi väster ut ett kort stycke, men sidvinden var så förbenat hård så att gässen höll på att hoppa ombord på kanoterna. Så vi vände kosan rakt norrut istället för att försöka ta oss i lä av den norra stranden, d.v.s. en smal paddling på 2,5 – 3 kilometer. Å hej och hå. De hoptejpade kanoterna tog in en del sjö men var trots elementens raseri någorlunda manövrerbara. Sekretariatets kanot var däremot böjlig och fin som en j..a sjöorm i den krabbiga sjön och hårda motvinden. Jag menar… har du någonsin försökt paddla en sjöorm i 1 meters vågor och styv kuling rakt i nosen. Ok… försök då föreställa dig detta… det går med lite fantasi faktiskt. Jag själv får tillräckligt med kalla rysningar ännu 3 år efteråt för att ha svårt att skriva om det. Ibland tyckte vi oss skymta en gul kanot i västra delen av sjön som kämpade i riktning mot ån dit vi skulle, Martini Oliven. Egentligen hade han tänkt paddla tillbaka till Campen efter avlämnande av bättre hälft, men det skall sjutton paddla mot ett helt flyttsträck med gäss och svanar.

Med övermänskliga förmågor lyckades vi till slut ta oss över till norra stranden av detta h...s hav och kurs mot åmynningen för en välbehövlig, och helt nödvändig vila, för det här hade varit i allra tuffaste laget för de kanotburna i alla fall. Kajakerna hade som vanligt bara glidit fram de fuskisarna. Ok, vad hade vi nu lärt av detta… ö… Var är spritköket? På med mat och kaffe, är det inte en ko hage bakom oss uppe på slänten? Va…nej jag sa inte nåt.

Återfärden i ån tillbaka till startplatsen var ganska så händelselös, eftersom ingen tog tillfället i akt att kapsejsa, paddla in i sidan på någon annan eller helt enkelt att drämma paddeln i skallen på någon närstående. Med andra ord ganska händelselös återfärd utan större skandaler. Det var bara att börja packa bilar och häva upp kanoter på taken. Se fruktansvärt mycket jobb, planerande och slit för så lite. Vad håller vi på med egentligen? Äsch… inget att bry en överhettad hjärna med… vi är ju Läder Klubben… det tuffaste av… Glöm det sista.

Prolog

Milen rullade åter under hjulen. Kurviga vägar och utschasade deltagare. Tur att chaufförerna i alla fall har ratten att hålla i så att de inte glider av sätena i ren utmattning. Vi nådde Lindome utan större malörer, slängde av det mesta av packningen…vår egen alltså inte de andras för tusan. Det återstod bara att köra upp de lånade, nu hoptejpade, kanoterna till den sjöstrand där de hämtats några dagar innan och till och med i något bättre skick. Solen hade redan sjunkit under horisonten och mörkret höll på att falla. Ännu ett Läder Klubbs äventyr avverkat med hälsan i behåll om inte förståndet. Man kan inte vara klok som utsätter sig för sådana umbäranden helt…ok, någorlunda frivilligt när det finns bekväma SPA hotell med all möjlig bekvämlighet. Jag undrar… skall kanske fråga inför nästa äventyr… om man får ta med sig kanoten i bassängen?

God Natt… och släck ljuset.

Upp