Läder Klubbens inofficiella hemsida

Preludium

Jaha, så var det dags igen. Man känner sig som tagen ur rövarnas sången i Folk och Rövare i Kamomilla stad...Var är kanoten min? var är paddeln din? var är sprit köket med all basilusker i?...osså vidare. Medan sekretariatets bättre hälft slet på jobbet försökte sekretariatet tillsammans med sin svägerska komma på hur man skulle undvika att kanoten sjönk på grund av överlast i form av mat. Snacka om Stress!!! Vilka skall med, vem har kanoter, vem har inte kanoter, har vi överhuvudtaget vatten att ens paddla i? Det var bra frågor, men var fanns svaren? Jo nergrävda i ekonomiska trassel på jobbet i form av strulande datasystem.  krånglande konton och trilskande balanser. Vad då jag? Sekretariatet behöver väl inte alltid ha sten koll eller! Nåja, bilen började sakta fyllas med attiraljer och grejer. När natten föll var de mesta, mot alla odds, packat och klart. 

12/7 Första dagen

Upp och hoppa (läses med Finlands Svensk brytning) som dom säger i morgonpasset på P3. Utan frukost, packa in i bilarna osså iväg mot Tvååker (och en håller i B>) <== "smily"). Från staden Lindome åkte vi iväg med två bilar, Sekretariatet med alla tillbehören i form av bättre hälfter och juniorer i en bil och svägerskan Jessika med minioren Ronja i en GUL POST BIL (detta ämne måste helt enkelt behandlas senare i ett separat avsnitt). Mats motorcykelentusiasten och Marie inredningsexperten med juniorer från Alingsås skulle möta upp vid bascamp 1 i Tvååker. Dit skulle inte den väna modern Alex med medior och junior anlända, till väntande rallyfantasten Jörgen och hönsfarmaren Helena med juniorer (ja just de, de som äter hela tiden samtidigt som de paddlar). Utav alla vackra dager denna sommaren hade vi naturligtvis prickat in den när det skulle blåsa halstyvkulingtillstorm vilket resulterade i att den lätta aluminium och gummikanoten  åkte både hit och dit på taket till bilen. Stoppningar och hjälpavbärgare blåste av hela tiden från kanotsurrningen på taket, faktiskt blev det första stoppet ca 2Km från startplatsen, på grund av behov att fixa surrningar. Efter en något vinglig tur samt lite filkörningar de sista 300 metrarna kom vi så småningom ned till Tvååker och ser vadå, ja en ännu större GUL POSTBIL som skall dra släpet med kanoterna.

 Den stora GULA POSTBILEN skulle inte bara användas som dragbil utan även som camping vagn. CAMPINGVAGN på en tillställning med Läder Klubben! Ja jag säger då det!!! Medan det flesta i gruppen nu grep sig an den uppdukande frukosten i trädgården, höll Jörgen på med de sisa justeringarna av CAMPINGVAGNEN. D.v.s. fixa allt som borde ha fixats för ett antal dagar sedan om man bara hade haft den minsta lilla gnutta tid, fantasi och inspiration, men av vem korkskalle? Karln hade ju precis köpt bilen och knappt hunnit få den hem! Kanoterna var redan uppslängda på släpet ( biltrailern vilken jag återkommer till senare) så nu var det bara att se till att komma iväg. Något försenade, (beroende på hur man ser på saken i tid), gicks färdplanen igenom så att det flesta i alla fall skulle hitta fram till stället vi skulle utgå. Alex och ^c/o skulle möta upp i närheten av Yngered var det visst bestämt. Jessica med minioren Ronja och vargen Vanja skulle inte paddla utan leka marktjänst denna gången, varför hon direkt åkte till Abild för att visitera en annan camp (som vi kan nämna vid något lämpligt tillfälle), för att sedan möta upp på camp 1 i Ätrafors. På något mindre slingriga vägar tog vi oss till  Falkenberg. Planen var att åka förbi och lämna kvar en flyktbil vid dammen / slussen / något som stoppar vatten i alla fall vid kyrkan. Sedan gick färden via Årstad, Abild, Skönevad till strax utanför nämnda yngered. Alex hade rekat...det går inte att ta sig ned till vattnet. Ovanför oss en fors och ett kraftverk, nedanför... fors och långt att släpa kanoterna genom skogen. Mindre bevandrade människor skulle packat ihop åkt hem och glömt alltsammans med en gång. Men inte läder Klubben inte. Fram med kartor och kompasser, men vänt där vid husen någon kilometer nedför strömmen, där såg det väl inte så illa ut. Upp till bevis!

Efter en snabb färd nedför älven (i bilarna alltså) hittade vi en natur äng (onaturliga ängar finns väl inte?) som låg vid älven. Av med kanoterna, ut med packningen, stuva båtarna, upp med flytetygen på kanotollyna, parkera bilar vid lämpliga ställen, gömma en bil på en skogsväg flera hundra meter ifrån (det paranoida stycket till sekretariat såklart!), rulla kanoterna mot älven. (Snacka om meningsbyggnad. Tillräckligt för att min gamla svenska lärare skulle satt i halsen.) . Där låg den inte alls blank och skinande utan lite grå och gässig, Ätran, nedan för en 3,5 meter hög tvärbrant, grusig, hal slänt. Yippii, vi får kanske bada direkt, var det nog några i gänget som tänkte. Vi hittade en liten utskärning i banken som det inte var ett självmords projekt att ta ned kanoterna efter och lyckades med lite bök få ner alla i sittande ställning i kanoterna. Vattnet strömmade ganska bra men det blåste också något motströms. Det första kanoterna hade redan kommit en bit på väg ... åt FEL HÅLL. Ni mins att jag nämnde att det blåste lite denna dag?! Det vill säga, det blåste lite storm så man fick ta i för både kung och fosterland bara för att inte åka uppför i stället för nedför strömmen. Jag menar, forsfärd i all ära, men mot strömmen!!! Det blir lite knepigt även för de vana forspaddlare som detta gäng absolut inte är. Kanoterna betedde sig som nyutsläppta kalvar på grönbete, for hit och dit på älven, innan vi riktigt fick grepp om hur vindens tag om fören omintet gjorde alla ansträngningar att hålla en någorlunda rak kurs. Vågorna och vinden gjorde att den första kilometern blev minst 2 kilometer lång och det bestämdes att första bästa skyddade plats på stranden skulle angöras för en välbehövlig fikapaus.

Det vankades kor med bröd, pannkakor med sylt, färskstekta nyplockade kantareller från backen bakom oss och massor med annat gott och KAFFE. Diskussionerna gick knappt lika höga som vågorna på vattnet, men frågan var nog uppe. Hämta bilarna, lassa på och åka till camp 1 istället för att kämpa mot elementen??? Jasså, inte det inte, fortsätta paddla var det ja (och drunkna på kuppen). Vi var fortfarande i den övre delen av Ätraforsdammen som var ca 500 meter bred, så efter måltiden packades allt ner i båtarna igen och ut på det blå och hej vad det gick åt fel håll igen. Sakta kämpade vi oss nedströms förbi några öar och närmade oss den syd nordliga breddningen av dammen. Vart skulle de? frågade sig Adde, når sekretariatets kanot plötsligt vände söder ut med full fart. Vinden hade tagit tag om stäven på den lätta aluminiumrörs /gummivävsklädda kanoten utan köl, och sekretariatet med bättre hälft kämpade som dårar med paddlarna för att kunna vända fanstyget åt rätt håll. Juniorerna började bli ganska orolig, vågorna gick meterhöga och att hålla stäven åt någorlunda rätt håll var enda möjligheten för att inte få båten fylld med vatten. Plötsligt kom en lucka i vinden, stäven vändes åt rätt håll, och sedan var det "chicken race" norrut istället. Strax innan kanoten skulle ta land mot strand böjen mot norr, fick vi kontroll över kanoten och fick anstränga oss kollosalt för att hålla västlig kurs mot camp 1. Under tiden hade Alex fått problem. Framdrivningen fungerade illa. Deras kanot gjorde ett tappert försök, men pressades tillbaka av vinden och det kunde endas ta sig fram efter stranden norrut. Sekretariatets bättre hälft påpekade, så här kan vi ju inte göra, vi måste ju vänta in dem, medan sekretariatet kämpade för fullt för att inte båten åter skulle sticka åt tre otänkbara väderstreck, samt rakt nedåt; på en och samma gång. Efter mycket svett och nästan tårar i 1-1,5 kilometer, närmade sig sekretariatets kanot stranden vid camp 1 som båt nummer 3 av fyra, då gick första båten med Jörgen och Helena ut för en räddnings aktion. Alex och grabbarna är kvar på andra sidan sjön och kommer inte över! Här krävdes en bogserings (just det...Helena paddlar...men Jörgen???) manöver som kommer att gå till historien som en av de mest heroiska, denna dagen i alla fall. Med ett stadigt rep mellan kanoterna kom även eftersläntrarna fram till campen, något möra och bleka om nosen. Det kunde ha gått riktigt illa. En vandring på 2,5 kilometer med kanot på ryggen är inget man önskar sig i detta läget. 

I detta natursköna landskap hade vi nu äntligen hamnat på...en offentlig badplats? Nää... men vänta nu det är ju för hundra gubbar Läder Klubben som är i farten!. Vi skall ju sitta som strandsatta ankor på ett isflak och slåss mot naturens nycker... Campa på en offentlig badplats med tillhörande liten fotbollsplan, omklädnings hytter, natursköna utedass, en anlagd pontonbrygga och en plan gräsmatta, UTAN TISTLAR, att slå upp tälten på. Samt välkomnas av lokalbefolkningen! Nja, ungarna verkar ju tyck att det är kul att bada, kul att springa runt och jaga varandra, stå på bryggan och fiska, sitta i en kanot och paddla som är förankrad till stranden med ett långt rep + en massa annat bus. Nu kom visst Jessica med både minioren (föra att inte säga mikroben) Ronja och vargen Vanja. Äsch, slå upp tälten, (obs tyskt tält längst bort i bild) koka en kopp kaffe och va som en mänska vetja! Det var ganska skönt faktiskt att inte behöva leka bergsprängare eller schaktmaskin bara för att få tältet att stå plant. Dagens paddling hade inte varit speciellt lång, mätt fågelvägen, men det kändes både här och där att den hade tagit sin modiga dagsetapp i vilket fall som helst.

Eftermiddagen och kvällen förflöt i ätandets och drickandets fröjder medan barnen höll på att göra grann camparna, ett tyskt fiskar par (alltså fiskare, inte fiskar, hönshjärna) med alla tänkliga bekvämligheter i tältet, galna med att inte vara tysta en kvarts sekund ens. Mörkret föll sakta över en delvis månbelyst sjö medan myggorna sakta började gå till verk med blodisande pression. Den första dagen var till ända och ungarna slocknade till sist, liksom alla ljusen... näe men vänta nu vem är det som smyger i buskarna runt Jörgens nyinköpta stora Postbil.... Jaha ja, går och lägger sig i bilskåpet där bak... inte tillräckligt med utrymme i tältet eller... Nehej, måste vakta grejerna ja, så ingen kommer och norpar under natten liksom alltså....
God natt, och släck ljuset. 

13/7 Andra dagen

Åter igen grydde en härlig dag med solsken över hela nejden. Temperaturen var behaglig men daggen hade fallit tung under natten så det var ordentligt fuktigt över allt. Sakta började mänskliga varelser krypa fram ur tälten, man kan inte för allt i världen påstå att någon hade bråttom, och varför det? Det är ju semester, för vissa i all fall. Frukostar började dukas fram så sakta runt diverse mjuka sitt/ligg/ballong underlag, och frukosten förlöpte utan större dramatik... Eller? Alex var lite blek om nosen, hade lite ont i magen. Det går väl över. Tyskarna i tältet längst bort i hörnet mod dammen hade redan börjat riva sin camp. Det stod väl inte ut med så välmående, tystlåtna svenskar som vi. (OBS inför nästa aktivitet, GLÖM INTE ÖRON PROPPARNA) det bar och kånkade det ena stora gasolköket efter den andra hopfällbara superdelux campingstolen efter den tredje släpbara lådan efter... osså vidare i all oändlighet. Vi började även så smått rycka upp tältpinnar och diverse annat. Men Alex hade inte kvicknat till utan var tvungen att ta lite smärtstillande piller (alltså inte XTC eller sånt, utan Panodil brus), mådde inte alls bra. Men det går väl över...eller? Under tiden rasade våra tält i marken, Alex med lite hjälp, och det stora transportfordonet började packas, kanoter slängdes på släpet. Samtidigt kom det i land 3 nya kanoter med, som det visade sig Danska ungdomar i sina bästa år som skulle ta igen sig på vår eminenta camp ett slag.

Men hallå... Alex mår ju åt helvete rent ut sagt. Det här går ju inte, nu är goda råd dyra, vad gör vi, killarna fortsätter och paddla eller inte, ta kanoten på släp eller inte, hoppa i sjön eller inte, anropa sjöräddning och ambulans eller inte. Stopp stopp stopp  och belägg. 1) Hämta bilarn. Ok in i lilla postbilen med alla hugade chaufförer och flänga iväg efter vägarna som en torr trasa för blåsten. Alla transportbilar hittades på de platser som de lämnats på till och med sekretariatets bil som någon naturligtvis gömt i skogen flera hundra meter i från de andra bilarna. Svenska rallyt till baka till camp 1. 2) Alex och killarna beslutar att slänga in handduken. Den vita brustabletten verkar ha hjälpt något i alla fall så Alex beslutar sig för att ta sig till camp 33 i Kjällsjö för att få lite lugn och ro, (inte konstigt med den hysteriska aktiviteten runt omkring) det går nog att köra bil. Jamen det är ju en automat, så det är bara tuta och trycka på gasen. 3) Vad gör man med en extra kanot. Jo är den av aluminiumrör och gummibehandlad glasfiberväv så fäller man ihop den på 5 minuter och slänger i skuffen på bilen, voula! Jessika, Ronja och Vanja stannar kvar på camp 1 och bevakar Danskarnas rörelser... men hallå stanna då. Förbaskat de kom ju iväg före oss, och Jessika ligger i solen och läser en bok! Vart är det på väg med denna eminenta Läder Klubb? DOWN THE DRAIN, say no more!

Äntligen kom vi då iväg på dagens första sträcka, en ca 1.2 kilometer lång transportsträcka på land. De flesta kanotisterna till fots, Jörgen och sekretariatet dragandes kanoter med den stora gula postbilen. Första avstickaren mot Ätran visade sig leda till utlopps kanalen för kraftverket varifrån en ganska smal stenlagd kanal forslade vattnet vidare. Inte riktigt i vår stil med nuvarande bemanning. Kolla nästa avfart. Japp på andra sidan bron över en sido å, fanns en lämplig äng med någorlunda tillgänglighet till Ätran. Branta j..la stränder och busk h....te över allt, att ingen slog ihjäl sig vid sjösättning av kanoterna var ett under, nästan ett mirakel och väl nere i kanoten och vattnet så fick man hålla i sig för att inte svepas med av strömmen. Danskarnas förtrupp hade under tiden besökt oss och tyckt sig se en bunt CHICKEN. Det återvände till kraftverks utloppet. Ok vilken sida av holmen skulle vi nu hålla oss till för att inte hamna bland stenarna, vänster ok vänster. Svisch, svisch, svisch svepte 3 danska kanoter förbi i god fart, murm! Kanot Mats/Marie tog täten och för svann snabbt ur sikte. Höger eller vänster, höger eller vänster, vänster VÄNSTER. Puh, det här går ju bra... 

Bakom holmen uppdagades den nära katastrofala dramatiken ...nä nä nä det har inget med danskarna att göra. Kanot Mats/Marie hade kommit för nära land och svepts in under grenarna på ett kraftigt träd... i fel färdriktning. Strömmen tryckte på, det gick inte att ta sig varken fram eller bak, juniorerna var inte glada milt sagt. Det var nog ingen i kanoten vid detta speciella tillfälle, om man tänker efter! Sekretariatet och tillbehör försökte sakta in, men strömmen var för stark och det fanns inte plats för fler nödställda just under dessa grenar. Kanot 2 kunde stoppas vid en mindre gräs ö ca 50 meter nedanför (nära-) katastrofplatsen. Kanot 3 kom och la sig (i) bredvid kanot 2 för att inväntade slutet på dramatiken. Jag menar, det är inte speciellt enkelt att bara dra åt handbromsen, hoppa ur och gå på vattnet sådär, för att hjälpa sina kompisar mitt i värsta strömmen. Med en kraftansträngning och (vete gudarna vilken) teknik kom kanot 1 loss från greneländena (tänk er levande träd i mörk skog som griper efter er med sina långa hemska grenar) och svepte förbi de två andra kanoterna i rätt färdriktning igen. Full fart alle man. Det var lite små forsigt fortfarande i någon kilometer och kanoterna gjorde bra fart, men njutningen kunde börja. Landskapet böljade på båda sidor om ån (ja va f..n vi paddlade väl inte vid världens ände heller) och vattnet lugnade ner sig allt mer. Det blev till och med dags att paddla lite igen bland holmar och skär.

 På baksidan av en ny holme hade Danskarna slagit upp lunchläger. De satt där och mumsade i sig medan vi med maklig fart gled förbi på båda sidor om holmen. Paddlingen fortsatte i sakta mak, men upplevelsen stördes något av en motorbåt som lät i närheten. IDIOT, det är din mage som TALAR. Dags för lunch. Det skulle finnas en lämplig rastplats med bord och grejer på höger ... vänster ... höger ... vänster, högersida där uppe på slänten, var man skulle dra upp kanoterna inför nästa landettapp. Hej och hå med farbror Frej, vad vi fick ta i för att dra upp kanoterna uppför slänten. Lasta ur innan, kommer aldrig på frågan. Och upp med eländena på kanot vagnarna. Äntligen var det dags att igen sätta fart på spritkök m.m. för att fixa kulinariska läckerheter i forma av diverse pastarätter, soppor m.m. medan juniorerna gjorde allt längre och envisare rekognoserings attacker nedför strömmen. Nästa etapp skulle nämligen vara paddlingsbar vid högvatten men man skulle få se upp för stenar och någon påstod att det inte såg för farligt ut. Och nu kom danskarna! "Aer detg goth nog aet forsaede au daen dailige smiske plask?"... "Ja JA VISST, ... vad säger dom?"... Osså försvann de nerför ån i en rasande fart! Hej och hå, skall det bli att få stryk av mörbultade, dyngsura, frysande danskar en bit längre ned kanske?! Va, sa någon Kaffe?  

 Stigen genom tät skogen följde de branta åstränderna, där det inte fanns den minsta chans att stanna och ta upp kanoter. Med våra kanoter rullande mellan oss betraktade vi den fruktansvärt överdrivna forsen. Ok, inget att ge sig ut i med juniorer och hela packningen i kanoten kanske, men för galna danskar...? Skogen öppnade sig upp vid en grind till en äng med betande kor som vi fortsatte att följa stigen igenom. Men en av korna blängde en aning konstig. Gruppen hade nu blivit en aning spridd utefter stigen med det de flesta i täten och Helena och Nora i aktern. Fasligt vad kossan blänger... hallå det är ju för sjutton gubbar en Tjur, som i och för sig inte såg alltför ilsken ut. Sedan kom Helena och Nora. Jag vet inte riktigt vad som hände, om det var tjuren eller Helena som brölade, men båda tog några snabba sidostepp åt var sitt håll i alla fall så känslorna var nog inte besvarade på något håll över huvudtaget.

Vad härligt med en stilla promenad genom en äng och sedan en bondgård, med man släpar flera hundra kilo kanot efter sig. Efter bondgården fortsatte en grusväg utefter den trädbeklädda stranden och några hundra meter längre ned fans den, isättnings platsen. Trångt och jä...t med buskar och träd överallt. Med lite mindre möda denna gången i alla fall fick vi åter i kanoterna i slutet av forsen. Vattnet strömmade bra och trädgrenarna försökte snärja oss, samtidigt som det fanns förrädiskt ytliga stenar på botten. Men i väg kom vi igen, utan större dramatik denna gången. Vattnet lugnade ned sig ganska snart och vi hade spegelblanka vatten att paddla genom. Vessingebro passerade vi ganska snart och en bit nedanför stan hittade vi en perfekt brygga där man kunde landa och ta si ett... gyttjedopp. Det var ju ordentligt varmt i luften och solen och vattnet svalkade, men sjutton vad det luktade gammal myr och mossa. Nåja de flesta hoppade i och svalkade sig en stund tills några infödingar på sitt stillsamma och värdiga sätt kom för att återkräva sin egen privata lilla badplats.

Resten av paddlingen ner till Falkenberg blev relativt händelselös. Vädret var varmt och vackert och ån var blank som en spegel med lummiga stränder och här och var en liten äng eller vassrugg. En fikapaus på en sand slänt inmundigades och sedan började vi närma oss den stora staden. Någon kilometer innan motorvägen (E4:an) fick vi en del motvind igen och fick paddla på ordentligt igen men det avtog efter en stund och motorvägen passerades under (ja inte sjutton flög vi över i alla fall). Vi närmade oss nu dammen i Falkenberg och kunde efter lite trassel ta oss iland ungefär där vi hade tänkt oss. Alla var framme vid slutet av äventyret med både heder och hälsa i behåll. Så slutar det inte alltid vid Läder Klubbens evenemang.

Epilog

Efter att kanoterna dragits upp, startades flyktbilen och uppgiften att samla ihop alla spridda skurar av diverse fordon runt halva Halland var igång. Bilarna hittades vid camp 1, som även Jessika och ^c/o nu hade lämnat, och Jörgen körde upp flyktbilen på trailern efter den stora postbilen och sedan bar det iväg. Jag skall väl inte säga för mycket, men det märks att Jörgen är rally intresserad. Snacka om lågt flygande föremål. Tillbaka i Falkenberg lassades flyktbil av och kanoter och diverse lösa prylar på. Äventyret var definitivt slut för denna gången och deltagarna skildes åt var sitt håll. På vägen hemåt, tog sekretariatet en liten avstickare runt Abild, base camp 70.11, för att stärka krafterna med en bit saffrans... vad det nu var... kaka. Färden hem till Lindome gick via mörknande landskap och bilen lastades inte ur denna kväll. Nån måtta får det väl ändå vara.

Hur gick det för Alex och ^c/o??? Jo hon repade sig, sakta men säkert, och förbannade den dagen som magen ballade ur, för vilken paddling de missade.

God natt, och släck ljuset. 

Upp