För att få hela fibrer ryckte man upp stråna ur jorden. Efter ryckningen och frörepningen lades linet i vatten eller på gräs för att rötas. Det tog ca 2-3 veckor beroende på temperatur och väder. Sedan torkades linet.

Bråkning vidtog då man krossade yttersta skiktet för att frigöra fibern inuti. Därefter skäktades linet. Med träredskap arbetade man bort det lösgjorda ytterskiktet. Därefter vidtog häcklingen, dvs man kammade fibrerna på en häckla (bräda med järnpiggar) för att få alla fibrer delade och liggande åt samma håll. Korta fibrer blev till blånor. Dessa används idag för att täta VA-rör med.

Fibrer spanns och vävdes därefter till bl a tjänstefolkets klädsel. Mycket tid och kraft gick åt till denna process. När vävningen var klar klipptes kläderna till på så sätt att inget tyg skulle förstöras. Det var dyrbara bitar.

Naturfärger på lin blev olika beroende på rötningsmetod och ibland blekte man linnetyget genom att lägga ut det på snön i vårvintersol.

Sämre fibrer innebar att det kunde sitta "barkrester" kvar s.k. skäveloppor varför pigor som fått nya särkar inledde bärandet med att dansa "skäveloppedansen" så att barken föll av.