Rockmusik bevarar evig ungdom
"Alla låtar handlar om sex" säger Magnus Uggla,
"på ett eller annat vis skriver jag alltid om sex".
Tre år har gått sedan hans senaste album "Karaoke" -
tretton sedan det stora genombrottet med "Va ska man ta
livet av sig för då man ändå inte får höra snacket
efteråt". Och det är mot just 1977 som Magnus Uggla
vänder blicken då han inleder sin nya fullängdare "Där
jag är e're alltid bäst" med ett närmast panikartat
"Varning på stan - igen"
Magnus Uggla har hittat
tillbaka till alkoholen, dörrsluskarna och de fula gubbarna. Det
är sen natt då detta album inleds bland mediachefer på
Stureplan. Och det är sent i livet då samma album ebbar ut till
de smekande tonerna på "I himmelen". Mellan dessa
hinner ett flertal patetiska personligheter kindpussas en massa
och dricka ett antal flaskor dyrbar champagne. Det gås hårt åt
överklassens ungdomsgeneration i "Hotta brudar" och
flickor som bjuder sexuella löften som aldrig infrias får
munvigt spö i "Stockholms största teaser".
"Rockmusik bevarar evig ungdom" sjöng Magnus Uggla
då, 1977, och det är nog tur att livfylld rock rammar in de
stackars människorna på "Där jag är e're alltid
bäst". Uggla själv lär knappast ha tappat sin ungdoms
vigör men omkring honom tar medelåldern och förortslivet ut
sin rätt. De unga paren börjar tappa håret, barnen vaknar
även då pappa är bakfull, och mamma måste jobba till tolv.
Äktenskapets sociala manifest blir lidande då den hormonstinna
stackarn i "Testosteron" är tvungen att leta gifta
kvinnor när singlarna tryter.
Magnus Uggla var i London nyligen. Drev omkring i gamla
favoritkvarter. Gick på Kensington Market precis innan de slog
igen sina portar för gott. Strövade förbi gränder som kunde
varit de som finns avbildade på Bowies Ziggy Stardust-omslag.
Köpte till och med ett par platåstövlar. Återupptäckte
stadsdelarna där allt började. För visst är det så att det
är i London som historien om Magnus Uggla inleds, utspelar sig,
och förmodligen kommer att sluta.
London-nostalgin och den uppfräschade glamrocken har ni redan
fått en föraning om på succésingeln "Nitar och
läder". Redan på "Vad ska man ta livet av sig för..
." hette det "Bowie, Mott och Bolan". Den som
lägger Sladehits, ett par Black Sabbath-riff, det svenska
popundrets allra starkaste refränger, glödheta pianosolon, och
knivskarp produktion av Peter Kvint och Simon Nordberg, till
detta får en ganska klar bild av "Där jag är e're alltid
bäst".
Men samtidigt som här finns nostalgi befinner vi oss mitt i
2000-talets hallucinatoriska tempoökning. "Där jag är
e're alltid bäst" är det snabbaste album Magnus Uggla
gjort sedan 1977. Komponerat på gitarr. Snabbt inspelat. Snabba
låtar. Snabba refränger. Lite grövre. Lite hårdare. Snabbare
tänkt.
Om musiken andas London, smink och glitter så befinner sig
texterna någonstans mellan Stureplan och Danvikstull. Det är
ingen tvekan om att det är Stockholms färgglada husfasader som
mörkret det är alltid mörkt då en Magnus Uggla-sång börjar,
och det är alltid morgon då den slutar - skymmer. "Där
jag är e're alltid bäst" är en nattlig flanör. En
voyeur. En glidare som rör sig på glamorösa barer, men bor i
en trång förortslya och som inte verkar kunna glömma att
flinten redan är på väg och att han aldrig kommer att bli 23
igen.
De bästa komikerna har alltid varit de som vet att vara spela
allvarliga. Den som sett Charlie Chaplin i "A Woman of
Paris" vet, den som sett Buster Keaton gråta likaså. Och
den som hört Magnus Ugglas "I hela världen" borde
påminnas om samma effektiva sanning. "Där jag är e're
alltid bäst" må vara en grymt klarsynt bild av
sexualitetens marknadsekonomi men "I hela världen"
handlar inte om globalisering utan om något så universellt och
så allvarligt som äkta kärlek. En "Astrologen" utan
lustig knorr, som lånar "Den döende dandyns" skönhet
och "Hand i hands" idealism. Och så vågar ju Magnus
Uggla sjunga. Verkligen sjunga. Sjunga ut. Ta ton. Stämma upp.
Ta i för fulla muggar. Sjunga för full hals. Kalla det vad ni
vill vackert är det i alla fall.
"Där jag är e're alltid bäst" är lika delar
brittisk glam och Stockholmsnatt, lika mycket ålderskrämpor och
40-årskriser som evig ungdom och kärlek som vägrar ta slut.
Kritikerna, föräldrarna och förståsigpåarna lär som vanligt
protestera.
Läs vad Expressen skriver
Läs vad Aftonbladet skriver