Möglet revolterar

Radikalkonservatism är idéer i gråzonen mellan konservatism och fascism. Det är borgerliga manliga intellektuella som producerar analyser och argument för att bredda det politiska utrymmet åt höger.

 

Det är en allmän fördom att det rör sig om isolerade knäppskallar. Tvärtom finns det mycket kompetenta personer som på ett intellektuellt plan försvarar antifeminismen, sysslar med rasbiologi, tvättar nazitysklands historia, utvecklar teorier om elitvälde och liknande. Självklart har de kontakt med varandra. Nu när det har öppnats ett politiskt utrymme till höger om moderaterna ser de sin chans.

Ny Demokrati och nazistiska grupper röjde vägen. Då, i början av 90-talet, var argumenten och analysen inget att hurra för. Ian och Bert ägnade sig hellre åt putslustiga upptåg och för nassarna var ofta musiken viktigare. Men med tiden har argumenten slipats. Folkviljan och massinvandringen har ambitionen att bygga upp en rasism på vetenskaplig grund. Det är inte det enda exemplet.

Vad händer när den reaktionära mobiliseringen får fotfäste bland manliga svenska akademiker?

I en artikel i Ord&Bild nr 4-5/95 verkar Conny Mithander upphetsad. Han har hittat något nytt och spännande. Det handlar om radikalkonservatismen. Den beskrivs som ett "fälttåg mot förnuftstro, kosmopolitism och feminism" som drar fram över Europa och nu nått sverige.

Conny Mithander är lektor i idéhistoria vid högskolan i Karlstad. Tillsammans med Göran Dahl och Carl-Göran Heidegren, båda verksamma som docenter i sociologi vid Lunds universitet, har han skrivit en rad artiklar de senaste två åren som innehållit samma budskap: Radikalkonservatismen är här, och den måste tas på allvar.

De hänvisar hela tiden till att det skulle finnas andra före dem, innan de dök upp på plan, som skulle ha introducerat traditionen. Deras favoritexempel är tidningen Svarta Fanor, som gavs ut av förre vänsterförläggaren Bo Cavefors. Tidningen var en bisarr blandning av katolicism och tyska tänkare, poesi och bögpornografi. Den fick aldrig någon större spridning och efter mindre än tio nummer verkar tidningen ha lagts ned. Själva har dock Göran Dahl, Conny Mithander och Carl-Göran Heidegren varit mycket aktiva när det gäller att introducera den radikalkonservativa traditionen i sverige. De har gått grundligt till väga och presenterat de flesta av förgrundsgestalterna - Carl Schmitt, Ernst Jünger, Armin Mohler, Günther Maschke, Hendrik de Man och Botho Strauss - i tidningarna Res Publica, Tvärsnitt, Svenska Dagbladet och Västerbottenskuriren.

Senaste året har Dagens Nyheter fungerat som forum för radikalkonservativ debatt. Det började med att Per Landin, som då var redaktör för Tredje sidan i DNs kulturdel, i november -96 lät Göran Dahl och Conny Mithander redogöra utförligt för fascismens tjusning. Följande halvår skulle sedan detta och andra radikalkonservativa teman diskuteras i ett tjugotal artiklar i samma tidning. I ungefär hälften av fallen handlade det om kryptiska försvar för ståndpunkter i gränslandet mellan konservatism och fascism. Per Landin själv - en före detta DDR-fantast - var en av dem som öppet trädde fram som radikalkonservativ. Han tog ställning mot "materialismen jämte mångkulturalismen", "liberalism och feminism" - några av de typiska hotbilderna - och för "värdenas hierarki", "det tidlösa" och "traditionen". (DN 18/3, 13/6)

Öppna ställningstaganden för radikalkonservatismen är annars ovanliga. Luddighet och dimridåer är vardagsmat på det här området. Det gäller inte minst trion Dahl, Mithander och Heidegren som skriver i egenskap av forskare - med pengar bland annat från Riksbankens Jubileumsfond - och inte lämnar några exakta besked om hur de själva ställer sig.

 

kort historisk rundtur

Det hela började i 20-talets tyskland. Gruppen runt Hitler var bara en av många som gav uttryck för kraven på en omfattande nationell förnyelse. Det var en salig blandning av privata miliser, politiska partier och intellektuella sällskap. Radikalkonservatismen föddes ur de sistnämnda. Tillsammans utgjorde de en bred reaktionär mobilisering, som lovade att en gång för alla upphäva eftergifterna till underordnade grupper.

De radikalkonservativa var ofta högt bildade individualister som inte engagerade sig politiskt i organiserad form. De var inte heller inblandade i det som hände nere på gatan, trots att de glorifierade kriget. Deras roll var att skriva böcker och bilda opinion. Vågen av radikalkonservativa skrifter kulminerade i samband med maktövertagandet 1933. Därefter hårdnade klimatet. När väl det nationalsocialistiska "masspartiet" tagit makten hade Hitler inte längre behov av aristokratiska fritänkare - med några få undantag och till deras egen stora besvikelse.

Det skulle dröja fram till slutet av 70-talet innan radikalkonservatismen återigen lät höra tala om sig. Denna gång i frankrike. 1977 anställer den konservativa dagstidningen Figaro fyra radikalkonservativa intellektuella, däribland Alain de Benoist, som är den tongivande gestalten i diskussionsklubben Grece. Denna bildades redan -68, som ett svar på den gamla extremhögerns bankrutt och den radikala vänsterns frammarsch. Men det är först nu gruppen blir allmänt känd. Grece döps till "den nya högern" och ges en omfattande massmedial uppmärksamhet. Under 70-talet växer liknande intellektuella högergrupper fram i västtyskland och italien, uppbackade av individer som fört idéerna vidare från mellankrigstiden, till exempel Armin Mohler.

Under de snart 20 år som gått sedan den nya högern myntades som ett begrepp har framgångarna varit varierande. I england fick aldrig radikalkonservatismen något fotfäste. I ryssland introducerades den vid en tidpunkt, runt 1990, då den yttersta högern fortfarande var hänvisad till de antisemitiska konspirationsteorierna från tsartiden. Mot den bakgrunden måste Alain de Benoist ha representerat ett framsteg, åtminstone i intellektuellt avseende, men den övriga extremhögern har hittills ställt sig kallsinnig. I frankrike anslöt sig många av de radikalkonservativa i mitten av 80-talet till det expanderande högerextrema partiet Front National, där de idag står för en av flera riktningar. I tyskland är de radikalkonservativa organiserade i ett hundratal mindre diskussionsklubbar. Många av de etablerade konservativa svinen vill inte sammankopplas med den naziheilande pöbeln. En viktig funktion för de radikalkonservativa grupperna är därför att upprätthålla kontakter med både militanta fascister och mer etablerade konservativa. Veckotidningen Junge Freiheit, som flera gånger varit en måltavla för antifascistiska aktioner, har en upplaga på 10-15 000 exemplar och är just nu den största radikalkonservativa tidningen i Europa.

 

vad fan är radikalkonservatism?

Någon radikalkonservativ politisk rörelse har egentligen aldrig funnits. Det har snarare varit personer som hittat en speciell nisch inom en bredare reaktionär mobilisering, precis som i tyskland under 20-talet. Gemensamt för de radikalkonservativa är den ensidiga inriktningen på intellektuell verksamhet och tron på idéernas och värderingarnas betydelse för samhällets förändring. Målgruppen är andra manliga intellektuella.

Skribenterna rör sig på fältet mellan fascism och konservatism. Radikalkonservatismen lånar flitigt från båda traditionerna och utgör ingen egen politisk ideologi. Det är snarare, för att använda ett slitet uttryck, en diffus gråzon. I förhållande till konservatismen utmärker sig de radikalkonservativa ideologerna genom undergångsstämningen - nationen, kulturen eller rasen uppges vara hotad till sin existens - och inställningen att det är nödvändigt att handla drastiskt. Detta är något de också har gemensamt med fascister. Men de skiljer sig från fascismen genom den aristokratiska grundtonen och frånvaron av populistiska utspel.

Vilka är då de centrala idéerna? Stefan Breuer, en av de främsta experterna på mellankrigstidens radikalkonservatism, konstaterar att även om de enskilda författarnas åsikter går vitt isär på många punkter, så finns det ett gemensamt nav som de är organiserade runt: ojämlikhet. Ojämlikhet, i betydelsen uppdelning av rättigheter och plikter i en strikt hierarki.

Förebilderna hämtas omväxlande från antika slavsamhällen, feodala riddarordnar och enväldiga kejsardömen. Det var den gamla goda tiden. 1789 års idéer från franska revolutionen om frihet och jämlikhet uppfattas som ett slags syndafall. Ett uttryck för detta var när den nya högern i Frankrike förkunnade att "den konservativa revolutionens tid" hade börjat och att man nu måste tänka som "före 1789 och i år 2100 på samma gång".

"Folk", "kultur", "stat" och "nation" är grundläggande begrepp. Det är de viktiga byggstenarna här i världen. De är också värden som det gäller att slå vakt om eller återupprätta. Det radikalkonservativa programmet går ut på att bevara "folkens homogenitet", "kulturernas särart" och "statens auktoritet". Ett av de mest kända slagorden från den franska nya högern var "rätten att vara annorlunda". Det handlade om att skydda den egna kulturen. För att undvika att bli kallade rasister poängterade företrädarna att de inte ville upprätta en värdeskala mellan kulturer. Det viktiga var att kulturerna hölls åtskilda, vilket i praktiken innebar att alla icke-europeiska invandrare skulle utvisas från frankrike. Det uttalade problemet var olikheten (mellan nationer) och inte ojämlikheten (mellan människor i skilda delar av världen). Den ojämlikheten fungerade istället som en förutsättning för resonemanget.

Ojämlikheten mellan människor inom en och samma kultursfär är lika självklar som ojämlikheten mellan kulturer. Men de sociala skillnaderna i samhället uppfattas och beskrivs inte som sådana. Sociala motsättningar omvandlas till biologiska och kulturella skillnader. Mäns överordning och kvinnors underordning beskrivs som en naturlig följd av mäns respektive kvinnors föregivna biologiska egenskaper. Diskrimineringen av invandrare på arbets- och bostadsmarknaden förklaras med att de kommer från främmande kulturer med andra normer. Arbetarklassens underordnade ställning uppfattas som en konsekvens av bristande bildning och kultur, alternativt bristande intelligens och arvsanlag. Dessa i grunden konservativa antaganden övertas av de radikalkonservativa.

"Klass" och "kön", som beteckningar på maktrelationer, har ingen plats i den radikalkonservativa synen på samhället. Det skulle rasera bilden av ett enat folk som lever i harmoni och hierarki. Samtidigt går det inte att helt låta bli att prata om saken. Efter att ha blivit bortförklarade med biologiska eller kulturella teorier, återkommer de sociala motsättningarna i form av de ideologiska hotbilderna "marxism" och "feminism". Även "mångkulturalism" utpekas idag som ett stort hot av många radikalkonservativa.

På ett filosofiskt plan riktas argument mot alla värderingar, exempelvis mänskliga rättigheter eller föreställningen om alla människors lika värde, som skulle kunna användas för att kritisera samhällsordningen. Enskilda människor har bara sådana rättigheter som de tillerkänns uppifrån - och även de rättigheterna kan återkallas. För vad staten kan göra finns däremot inga begränsningar. Den är, säger Carl Schmitt, tysk radikalkonservativ rättsfilosof, "en auktoritet som bestämmer målsättningarna och skaffar fram medlen för att genomföra dem - och det hänsynslöst". Det finns överhuvudtaget inga moraliska principer som överordnade gruppers maktutövning skulle kunna bryta mot. Fritt fram för förtryck med andra ord.

 

deras samhällskritik

Själva vill de gärna framställa sig som ett fenomen bortanför alla hittills kända politiska positioner. "Varken höger eller vänster" är en radikalkonservativ paroll.

"Varken höger eller vänster" betyder i praktiken "blanda bort korten". Det är Conny Mithanders taktik när han resonerar kring vad som "tilltalar de gamla vänsterintellektuella". Han borde veta vad han pratar om. Han har, liksom Göran Dahl och Carl-Göran Heidegren, ett förflutet som vänsterintellektuell på 80-talet. Mithander tar fasta på den radikalkonservativa samhällskritiken. "Kapitalismkritiken finns kvar, så också kritiken av liberalismen och hatet mot usa". (Ord&Bild, nr 4-5/95) Detta är klassiska vänsterteman. Det vore minst sagt tråkigt om den yttersta högern tagit över kritiken av kapitalismen, liberalismen och usa, medan stora delar av vänstern tonat ner sin kritik.

Men det finns egentligen ingen likhet mellan kritiken från höger och kritiken från vänster. Det är inte samma saker som kritiseras och problemställningarna är helt annorlunda. Ta antikapitalismen. Här är "nivellering", "krämarmentalitet" och "nihilism" nyckelbegrepp i den radikalkonservativa kritiken. Det heter att kapitalismen leder till att gränserna mellan kulturerna suddas ut, att girigheten breder ut sig och att gamla traditioner inte respekteras. Det kallas civilisationskritik. Den rör sig på ett kulturellt och i allra värsta fall rent estetiskt plan. Hatobjekten är skräpmat, betongförorter och Disneyland. Sociala och ekonomiska förhållanden är helt ointressanta; inkomstklyftor, arbetsskador och kvinnomisshandel finns inte med i bilden. Det stora problemet med kapitalismen är att den upplevs som ett hot mot (den egna) nationen, kulturen eller staten. Att människor behandlas som förbrukningsvaror, dör av svält eller inte har något att säga till om - det kan aldrig vara en invändning mot kapitalismen, eller för den delen mot någon samhällsordning.

Under normala förhållanden kritiseras samhället mest av dem som tillhör de verkliga förlorarna. Men när samhället är i kris kommer kritiken från alla möjliga håll. Därför måste vi även i framtiden räkna med en kritik från höger som utger sig för att vara radikal.

Det säger sig självt att det är viktigt att alltid fråga varifrån kritiken kommer. Vilken är den maktposition som döljer sig bakom alla utfall och uttalanden? I radikalkonservatismens fall utgår kritiken konsekvent från en aristokratisk ståndpunkt. Hela tankevärlden är organiserad runt den priviligierade elitens ställning. Det är den ståndpunkten som gör att man kan allmänt kritisk och samtidigt hylla kriget, förakta massan och bryta mot tabun. Nog passar det bra på universitet.

 

Hickory

(Tidigare publicerad i Brand nr.5 - 1997)