Befria stadsdelarna!
I den här texten, som tidigare har använts som diskussionsunderlag inom
Folkmakt, ger jag förslag på hur man kan bedriva revolutionär basverksamhet
i de stadsdelar där vi bor genom någon form av stadsdelsgrupper. Den här
texten är inte enbart tänkt för medlemmarna i Folkmakt utan
ärförhoppningsvis användbar även för andra liknande grupper och
organisationer som t ex SUF och olika autonoma grupperingar typ dem som
finns i Malmö och Katrineholm.
Att bedriva revolutionär verksamhet utifrån de problem och motsättningar
som finns i våra stadsdelar bör vara självklart om vi vill arbeta politiskt
som på ett trovärdigt sätt relaterar till folks vardagsliv. Vad det i
korthet handlar om är att börja "gräva där man står" tillsammans med andra
och utveckla en kollektiv styrka med vilken vi kan försvara våra
klassintressen på basnivå, här och nu.
Från tristess, våld och isolation....
Bland alla de problem och motsättningar som finns i praktiskt taget alla
arbetarstadsdelar så tillhör de följande de vanligaste:
*Folk som inte/ eller knappt klarar av alla hyreshöjningar och det ökande
antalet vräkningar som följer i spåren.
*Antisocial kriminalitet som drabbar oss alla i form av rån, stölder.
skadeörelse och våldsbrott.
*Sexism i alla dess former, från orättvisa könsroller i vardagslivet till
det nakna våldet från hustrumisshandlare och våldtäktsmän.
* Rasism och lokala fascister som utmärker sig på alla möj liga sätt, från
smaklösa klistermärken till grova våldsbrott.
*Alla nedskärningar som finstrimlar stora delar av den offentliga sektorn
som t ex skolorna, dagisen och hemtjänsten.
*Högervridna och våldsamma element (dvs de flesta) inom poliskåren som
trakasserar. spöar upp eller våldtar folk.
I många stadsdelar finns det till råga på allt även olika former av
miljöhot i form av t ex stora vägleder och nedsmutsande industrier.
....till gemenskap, trygghet och motstånd!
Och vad kan nu vi göra åt allt detta? Och hur får man överhuvudtaget igång
nån form av stadsdelsgrupp som kan börja ta tag i alla eller åtminstone i
några av alla dessa prylar? Det allra enklaste är ju om man tillsammans med
andra likasinnade polare i området där man bor bildar en grupp som till att
börja med mest fungerar som Folkmakts (eller nån annan revolutonär grupps)
förlängda arm. Alltså en grupp som huvudsakligen ansvarar för att var
nuvarande propagandaverksamhet i alla dess former sköts verkligen effektivt
just där denna grupp opererar.
Så småningom kan man börja sprida propaganda som är specialanpassad till
sin stadsdel och även få igång nån form av praktisk verksamhet alltefter
behov och förmåga.
Kanske så bor man i ett område där ett gäng rasister har börjat spraya en
massa skit på husväggama och dessutom börjat med mer eller mindre våldsamma
övergrepp på invandrare och folk som de ser som "kommunistska
rasförrädare".
Då är det helt klart läge för en stadsdelsgrupp att kontakta andra som man
kan samarbetamed t ex lokala hiphopare, punkare och andra ungdomsgäng och
naturligtvis stadens AFA avdelning om en sån finns (finns det inte redan en
så få t ummarna loss och bilda en!), och ta initiativ till en antifascistsk
motoffensiv där man gemensamt och med alla nödvändiga medel ger rasistetna/
fascisterna "flytthjälp"!
Vill man gå lite lugnare tillväga så kan man ju alltid offentligöra dem
genom att sätta upp affischer med deras bild, namn, adress, åsikter och ett
eventuellt brottsregister på, så att alla i grannskapet får reda på vem som
ingår i nazipacket.
Om man bor i ett område där inbrottstjuvar och rånare härjar i stor skala
kan man påbörja en affischeringskampanj där man uppmanar dom att dra till
nåt överklassområde där de kan sno från de rika istället för att sno från
oss som redan har det svårt nog med tillgångama. Inte minst i våra källare
och vindsutrymmen skulle såna här affischer göra sig bra. Fast man kanske
inte ska förvänta sig for mycket. En tjackpundare som måste sno for att
kunna betala nån fet skuld till en dealare eller för att ha råd med nästa
fix lär inte ha tid att bry sig om sånt, om att sno från rätt klass....
Finns det större knarkprofitörer i stadsdelen så kan de behandlas på ett
liknande sätt som fascister t ex genom att de offentligörs. Småhandlare,
som nästan alltid själva är drogberoende, tycker jag dock att man inte
behöver bry sig om (det är ju fakeskt inte som nån slags alternativ
poliskår en stadsdelsgrupp ska fungera).
Inom vår klass, arbetarklassen, så finns det två halvor. Den ena har det
sämre an den andra. Kvinnoma tillhör den sämst ställda halvan eftersom de
tvingas leva under två delvis skilda förtryckarsystem, både kapitalism och
den urgamla sexismen.
När en stadsdelsgrupp kämpar mot sexism och för kvinnlig frigörelse så
kommer det både att handla om att bekämpa sånt som påtvingas oss utfrån, t
ex de kvinnofientliga värderingar som sprids genom porr och en hel del
reklam, samt den sexism som flnns inom vår egna klass, alltifrån stöddiga
machoattityder till renodlat våld i form av kvinnomisshandel och
våldtäkter. Att försoka höja den antsexistiska medvetandenivån genom t ex
sprayade slagord på husväggama och aktioner mot porrförsäljare är en bra
början.
Men vill man nå större resultat på lång sikt så måste kvinnomas egna
gemenskap och självmedvetande forstärkas. Detta kan endast kvinnoma själva
åstadkomma i sina egna grupper utan manlig inblandning, t ex på speciella
kvinnocafeer. Ett förslag är att starta kvinnliga kampsportsgrupper där
självförsvarsträning kombineras med antisexistiska och feministiska
diskussioner. Att bekämpa våldtäktsmän är svårt eftersom man väldigt sällan
vet vem dom är, men skulle man på något sätt lyckas få reda på nån så är
det bara att köra hårt. Man kan börja med att offentliggöra svinet för att
sedan eventuellt fortsätta med grövre metoder för att statuera exempel och
på så sätt försöka skrämma andra våldtäktsmän.
Från problemområde till motståndsnäste . . .
När vår klass som nu attackeras från alla håll med lönesänkningar,
hyreshöjningar och nedskärningar inom den offentliga sektom så måste vi
naturligtvis slå tillbaka och försvara oss med alla medel. När det gäller
hyreshöjningarna så går det att försöka organisera hyresstrejker och
liknande aktioner, t ex att alla i ett hus eller i ett område fortsätter
att betala den gamla lägre hyran efter en hyreshöjning (sk "autore duktion"
en populär aktionsform bland de autonoma i Italien i slutet av 70talet som
även kan användas på andra sätt, t ex genom att förfalska busskort och
därmed sänka våra kollektvtrafiksutgifter). Det är säkert också en god idé
att försöka starta upp alternativa hyresgästföreningar. (Hur fungerar de
som redan finns?)
Exempel på nedskärningar som märks i varje arbetarstadsdel finns det
alltför många. Skolor, hemtjänst, dagis, fritidsgårdar, bibliotek allt ska
det skäras ned på, eller "effektiviseras" som det brukar heta. Vilket även
kan innebära att dessa tjänster privatiseras och avgiftsbeläggs och därmed
blir dyrare för oss. En stadsdelsgrupp kan ta initiativ till protester och
motstånd mot dessa försämringar eller erbjuda olika former av stöd till
andra som redan nu försöker göra motstånd. För ungefär ett år sedan så
ockuperade ungdomar i Göteborg sin fritidsgård som hotades av nedläggning
(jag tror f. ö. att dom vann kampen) . I en sån eller i en liknande
situation kan en stadsdelsgrupp erbjuda praktisk hjälp som t ex
tillverkning och spridning av flygblad och affischer samt ge tips på hur
man kan utveckla och förstärka motståndet.
När man i ett sånt här läge har med de politiska makthavarna att göra så
kan man ju alltid försöka att påverka de ansvariga kommunalpamparna
handgripligen genom att demonstera mot dem eller genom att sabotera deras
privatliv, typ genom nattliga hembesök. En del av dessa saker sysslar
säkert många av oss med redan nu eller kommer att syssla med vare sig vi
organiserar oss i stadsdelsgrupper eller ej. Men en stor poäng med att ha
fasta stadsdelsgrupper är att man får en kontinuitet i sitt politska
basarbete ute bland folk som inte, eller för det mesta inte är politskt
engagerade, vilket på sikt bör göra den vänsterrevolutonära kampen till ett
mera trovärdigt alternativ för de som vill slåss för rättvisa och förändra
sina egna och andras livssituation.
Och så småningom så bör detta basarbete resultera i en ökad
grannskapsgemenskap och sammanhållning bland arbetarbefolkningen i våra
bostadsområden. Och den gemenskapskänslan är, självklart, i sig ett hot mot
de krafter som tjänar på att vi lever splittrade och isolerade. En
målsattning bör vara att i alla arbetarstadsdelar bygga upp revolutionära
stadsdelsgrupper som åstadkommer så mycket att vi så småningom måste byta
betäckning, från stadsdelsgrupper till revolutionskommitteer!
Men för att komma så långt så måste det även föras en hård kamp på
arbetsplatserna och det ar ett annat kapitel. Men hur kan stadsdelskamp och
arbetsplatskamp samverka? Hur kan t ex de boende i ett område solidarisera
sig med strejkande arbetare i eller utanför sitt bostadsområde (kanske t om
i ett annat land)? Vad kan vi lära av olika utländska erfarenheter, t ex
från de stora gruvarbetarstrejkema i England och Wales?
Att här försöka skapa en ny kamptradition lär inte vara det lättaste. Fast
det är ju klart. vem har påstått att det skulle vara lätt att göra
revolution? Det lär ju som sagt inte handla om nån tebjudning...