I de flesta stora fiskeområdena i världen
minskar fångsterna. Haven utnyttjas maximalt. "De
fattigas proteinkälla" blir alltmer en lyxvara för
rika. U-ländernas elit exporterar fisk till i-länder
och säljer fiskekvoter i sina länders vatten till deras
fiskeflottor. Resultatet har blivit att de rika
ländernas genomsnittliga fiskkonsumtion idag är tre
gånger högre än de fattiga ländernas.

Den lokala marknaden är
en förutsättning för att mindre resursstarka grupper
ska få tillgång till fisk. 1 det traditionella
småskaliga fisket säljs produkterna just lokalt. Men
den storskaliga fiskeindustrin säljer på en
världsmarknad där de som betalar bäst får köpa,
vilket höjer priset. Statliga bidragssystem och bistånd
har också huvudsakligen gynnat det storskaliga fisket
på bekostnad av det lokala. Den utvecklingen fortgår
och är ett hot i form av ett alltför intensivt fiske
samt en ökad global snedfördelning av naturresurser och
protein.
Omkring en tredjedel av
den totala fångsten används till annat än
människoföda. Den blir istället fiskmjöl för
uppfödning av höns, kor och grisar eller mat till
sällskapsdjur. Odling av fisk och skaldjur får en allt
större betydelse, något som gynnar rika. Framförallt
ökar odlingen av delikatesser som lax och räkor. Till
uppfödningen används fiskmjöl, som i den formen ger
mer inkomst än fisk för lokal marknad. Odlingarna
förorenar, övergöder och sprider sjukdomar.
Stora delar av
Sydostasiens mangroveskogar har fått lämna plats för
räkodlingar. Även Ecuador är hårt drabbat. En viktig
yngelplats och ett skydd för kusterna mot stormar,
översvämning och erosion skövlas. Upp till 35 olika
kemikalier används. Trots det slås ofta räkbestånden
ut. Företeelsen är förödande
för befolkning och lokalt
fiske. Jordar och vatten förorenas och försaltas.
Éärskvattnet tar slut, havets produktion minskar.
Fiskar, fåglar och däggdjur blir färre. Efter kort tid
flyttar man vidare då miljön förstörts. Odlingarna
ägs oftast av stora företag som saknar lokal
anknytning. De kommer från Japan, Taiwan, Saudiarabien,
USA eller Nordeuropa.
Att delfiner dör i
samband med tonfiskfångst har länge varit ett
uppmärksammat problem. Framförallt i östra Stilla
havet simmar delfinerna gärna ovanför tonfiskstimmen
och visar därigenom var näten ska läggas. När näten
dras ihop dränks eller stressas delfinerna ihjäl. Krav
från konsumenter och fabrikanter har lett fram till
märkningen "Dolphinsafe"
-"Delfin-säker". I t.ex. Mellanamerika
innebär dock märkningen att fiskeindustrin tilldelats
kvoten 5 000 dödade delfiner per år. Den enda helt
delfinsäkra fångstmetoden är småskaligt fiske, t.ex.
med krok. Tonfisk från Maldiverna är fångad på det
här sättet vilket de i England tagit fasta på som vill
ha riktigt delfinsäker tonfisk. Tonfisk blir därtill
allt ovanligare då den utfiskas på plats efter plats.
/ Mudi Mums
guiden, utgiven av Jordens Vänner
Tillbaka
till KA-SUF's hemsida
|