| Ett
nytt skede i hans liv hade infunnit sig. En slags längtan som inte ville tona bort och ge han sinnesfriden åter. Skulle livet kunna uthärdas med vetskapen om att ensamhet ger känslor av saknad och förblir svår tills den ersätts av lugn och harmoni. Tankarna hade blivit statiska liksom norrstjärnan, ständigt betraktande på ett ytterst plågsamt avstånd, utan hopp om återkommande. Den sökande blicken i hans ledsna ögon blev ständigt mer påtaglig. Själen var missnöjd med sin tillvaro, men hade den inte anledning att känna svek. Skulle själen återfinna sig snart, fanns det en mening med de snedvridna fotstegens förvirrade vandring? Han kunde inte få svar, utan var tvingad till förkastade försök att stilla sin omkullfallna tro på en återförening av längtan och visdom. Att befinna sig i detta av förlista hopp genomsyrade tomrum var mer än outhärdligt. Vid sin sida hade han inget mer än sin ensamhet, som bara kunde ge honom förnyade och upptrappade känslor av tomhet. Här kom han i dvala, ingen mindes hans namn. Förvåning uteblev, såsom hans sista chans till nyfunna tankar. Här fick han vara, där ingen var som han, förvirrad av ensamhetens eviga töcken som skoningslöst lade sin dimma om hans av gråt och förtvivlan bristfälliga själ. |