(Den franske lustspelsförfattaren Beaumarchais - om Gustav III - 1784)
Gustav III:s sista år var fulla av dramatiska händelser
och konflikter. Kritiken mot kungen växte allt mer efter
1788 års krig och 1789 års riksdag. Under inverkan
av de franska revolutionsidéerna ökade hatet mot Gustav
III inom vissa oppositionskretsar, vissa talade om att släcka
den teaterälskande konungens liv.
En del menade att han var en tyrann, ja rent av en mördare
med tanke på anjalamannen överste Hästeskos avrättning.
En av dem som absolut hatade Gustav III var den 72-årige
generalen C.F. Pechlin - en hänsynslös, cynisk herre,
mycket begåvad som politiker och hängiven frihetstidens
ideal. Som godsägare var Pechlin känd för sitt
hänsynslösa uppträdande mot bönderna , det
gick så långt att han blev utsatt för ett mordförsök
av sina underhavande.
I hans hem på Blasieholmen samlades likasinnade för
att planera en revolutionär omstörtning , här diskuterades
även planer på ett handlingsprogram som skulle användas
efter konungens avlägsnande. Man hade tänkt sig att
kronprinsen skulle utropas till konung under en reformvänlig
förmyndarregering samtidigt som en ny regeringsform skulle
antagas. Detta var ett förslag som hade utarbetats av kanslirådet
Jacob von Engeström.
Det är dock tveksamt om de bildade personerna som fanns
kring den gamle generalen verkligen hade planer på något
så ohyggligt som ett kungamord. Mycket talar för att
man helt enkelt skulle avlägsna honom från tronen och
därefter genomföra en statskupp.
Så på hösten 1791 dyker ytterligare en man upp
hos general Pechlin på Blasieholmen . Det är den före
detta kaptenen Jacob Johan Anckarström - en hård fanatiker,
häftig och oresonlig. Samtiden beskriver honom som en man
som lätt kom i bråk med andra människor.
Anckarström hade redan i unga dagar förlorat sin mor.
Och den egendomlige fadern - vars stora passion var alkemi och
guldmakeri - fostrade den lille sonen mycket strängt vilket
till stor del torde ha bidragit till hans trotsiga karaktär.
En av de få glädjeämnen i Jacob Johans liv var
hans små barn, tillsammans med dem kände han sig lycklig
och för dem var han "söta far" som gärna
gav dem presenter. Hans maka gjorde honom knappast lycklig. Enligt
Gjörwell, som var släkt med Anckarström, var "hennes
sinne ganska hårt, mera karlavulet än kvinnligt".
Motviljan mot kungen hade fått näring under 1789 års
riksdag, men sitt personliga hat mot kungen hade sin grund i att
han anklagats för nedsättande tal mot konungen under
en resa till Gotland 1790. Han ansåg sig själv vara
oskyldigt förföljd av tyrannen (Gustav) som nu ovillkorligen
måste röjas ur vägen.
Sanningen är den att Anckarström under sin resa till
Gotland fällt väldigt starka ord både mot konungen
och den svenska krigsmakten. Till skepparen där han bodde
hade han bl.a. sagt: "Om ni vill skicka er hund till Finland...
kan även han bli fänrik". Han blev snart inrapporterad
till myndigheterna som misstänkte honom för spioneri
och uppviglingsförsök. Anckarström kom senare att
skylla alla sina personliga motgångar på Gustav III.
Hos Pechlin träffar han nu en ung aristokrat - greve Claes Fredrik Horn. Horn var som människa Anckarströms fulla motsats - elegant, begåvad, litterärt bildad men nervös . Han hade gripits av hat till konungen då hans far, som han måttlöst beundrade, hade arresterats under 1789 års riksdag.
Genast började de smida planer och snart sattes deras första
plan i verket. En kväll på nyåret 1792 red de
unga männen ut till Haga där de lyckades smyga sig fram
utanför konungens fönster. Tanken var att ta kungen
till fånga och därefter genomföra en statskupp
med hjälp av den revolutionära krets som samlades kring
general pechlin.
Men när Horn tittade in genom fönstret och fick se konungen,
halvt liggande i sin soffa klädd i vit puderskjorta och
blek som ett lakan i ansiktet, blev han förskräckt.
Även Anckarström tyckte situationen var ytterst kuslig
och de sammansvurna lämnade Haga i all hast.
Horn berättade senare inför polismästare Liljensparre
att situationen "väckte sådan förskräckelse
att de kastat sig tillbaka och givit sig dädan".
Vid ungefär samma tidpunkt dök ytterligare en ung greve
upp, hans namn var Adolf Ludvig Ribbing. Samtida personer beskriver
den unge greven som ytterst hetlevrad. Han var en rikt begåvad
man som fått en gedigen uppfostran i upplysningens anda
och han var utan tvekan starkt påverkad av den franska revolutionens
idéer .
Bakom Ribbings hat till konungen låg en Kärlekshistoria.
Några år tidigare hade han nämligen friat till
de sköna, rika fröken Charlotta De Geer och hon hade
besvarat den vackre grevens känslor.
Men Gustav III gick emellan och hon fick istället äkta
kungens gunstling, Hans Henrik von Essen. Ribbing blev rasande
och utmanade sin rival på en duell. Von Essen skadades,
men överlevde genom att Ribbings värja träffade
Essens revben och föll i stycken. Kungen kunde inte förlåta
Ribbings attack mot Essen, och för Ribbing blev hatet mot
konungen så starkt att han därefter betraktade honom
som en dödsfiende.
Man var nu överens om att "tjusarkonungen" måste
dö. Ett flertal gånger under januari 1792 försökte
de sammansvurna att sätta mordplanen i verket, men hindrades
av ogynnsamma omständigheter.
Den 15 mars träffades åter Anckarström, Ribbing
och Horn på Huvudsta. Dagen därpå skulle en maskerad
hållas på den kungliga operan , det var sista maskeraden
för säsongen så man var ganska säker på
att konungen skulle komma dit.
Den ödesdigra aftonen var inne. Anckarström hade laddat
sina pistoler med kulor, hagel och spiknubb, därefter hade
han slipat en slaktarkniv och försett den med en hulling
i spetsen. Strax efter klockan 23 begav han sig till operan i
sällskap med Horn, klädda i svarta dominos och vita
masker. Ribbing anlände strax därpå.
Kungen hade tillbringat dagen ute på sitt kära Haga.
Det berättas att han varit nedstämd, som om han känt
på sig att något fasansfullt skulle hända honom.
På kvällen anlände kungen till operahuset. Han
gick tillsammans med sin hovstallmästare, von Essen , upp
till sin privata våning för att supera .
Under måltiden fick han ta emot ett anonymt brev, där
brevskrivaren uppmanade kungen att undvika kvällens maskerad
då det fanns fara för hans liv.
Brevet - visade det sig senare - var skrivet av Pontus Lilliehorn,
en man som Gustav tyckte mycket om. Pontus var Gustavs dibroder,
hans mor hade nämligen varit kungens första amma. Lilliehorn
hade slutit sig till kretsen kring Pechlin men hade nu i allvarets
stund drabbats av samvetskval och ville därför förhindra
dådet.
Von Essen försökte förmå kungen att avstå
från att gå på maskeraden, men kungen som fått
flera liknande varningar tidigare svarade: "skola de få
tro, att jag är rädd?". Enligt Armfelt hade han
en hel byrålåda full med anonyma brev. :
Kungen begav sig sedan, följd av von Essen, till sin loge
på andra raden intill scenen. Några maskerade personer
tittade upp mot kungen. "Om de nu velat mörda mig, hade
de därtill haft det bästa tillfälle", sade
kungen till sin hovstallmästare.
Strax därpå satte Gustav på sig en liten vit
ansiktsmask, kastade en svart sidendomino över axlarna och
gick ner på scenen. Han promenerade runt i den välfyllda
salen, arm i arm med von Essen. Det är nu så mycket
folk att det är problem att ta sig fram. Essen går
nu före konungen för att bana väg, dock utan att
släppa hans arm.
Så ser man plötsligt hur en mängd svarta masker
samlas kring kungen. Någon slår honom på axeln
och säger: "god afton vackra mask." Det hörs en kraftig smäll,
därefter hör man kungen ropa: "jag är sårad,
ta fast honom!"
Orkestern slutar genast att spela och dirigenten, Kluth, sätter
ett märke vid den not där skottet small av.
Kungen sjunker ned på en bänk i närheten. De sammansvurna
drabbas av panik... kungen faller ju inte ner död på
golvet som man väntat. "Elden är lös", ropar någon - det är
Anckarström - och de svarta maskerna springer mot utgångarna.
Men på Essens befallning stängs dörrarna genast
och endast ett fåtal personer lyckas komma ut.
Skottet hade träffat Gustav III i ryggen, strax ovanför
vänstra höften. Kungen lyckades själv, stödd
av Essen, ta sig upp till sin våning, där hans skada
förbands provisoriskt av tillkallad läkare. Kungen fördes
därefter ner i sin vagn i vilken också Armfelt och von Essen tog plats. På
vägen upp mot slottet hade människor, som hört
talats om dådet, samlats för att visa sin sympati för
konungen.
På operan fick nu alla närvarande order om att demaskera
sig. Polismästare Liljensparre hade anlänt tillsammans
med en avdelning soldater . Polismästaren satte sig vid ett
bord mitt i salen medan maskeradgästerna en och en i sänder
fick gå fram och redovisa vad de sett. På bordet
låg de båda pistolerna och den hullingförsedda
kniven.
Anckarström lär, vid demaskeringen, ha sagt i skämtsam
ton till polismästaren: "Mig misstänker ni väl
ändå inte?"
"Visst inte", svarade Liljensparre. Men från denna
stund var han uppmärksammad av polisen.
Följande dag lät Lilljensparre kalla till sig alla Stockholms vapensmeder. En av dem kände genast igen pistolerna som 14 dagar tidigare lämnats in för service av en viss kapten Anckarström. Den misstänkte arresterades omedelbart och erkände genast sitt brott.
Därefter häktades Horn och Ribbing. De bägge grevarna
nekade bestämt sin inblandning till en början och vid
konfrontationen med Anckarström fördömde de honom
- aldrig skulle de kunna begå en så barbarisk handling
mot Sveriges konung. Liljensparres hårda förhörsmetoder
pressade till slut grevarna till en bekännelse och snart
hade ett hundratal personer häktats.
Gustav III skada ansågs till en början inte dödlig,
men såret blev snart infekterat och hans tillstånd
försämrades snabbt. Kungen fortsatte dock att arbeta
politiskt, liggande och sittande i sin sängkammare på
Stockholms slott.
Kölden i rummet sägs ha varit ohygglig och så
fort konungen slumrade till en stund fick uppvaktningen svepa
in sig i pälsar som gömts bakom ett bord. Kungen fick
snart veta att Anckarström var gripen men att många
fler var misstänkta för medhjälp. Han tog illa
vid sig men sade bestämt till om att inga av de inblandades
namn fick nämnas i hans närhet.
Flera av Gustavs bittra motståndare uppvaktade nu honom på dödsbädden och fördömde de personer som varit inblandade i mordförsöket.
Under natten till den 29 mars försämrades konungens
tillstånd snabbt. Han tillkallade sin livmedikus Nils Dalberg
som konstaterade att kungen hade högst 6 timmar kvar att
leva. En präst kallades in och gav honom nattvarden.
Därefter frågade Armfelt om han skulle hämta drottningen
och den övriga familjen. Gustav svarade då att han
var trött och behövde lite sömn. I kretsen av sina
närmaste vänner slöt Sveriges konung, Gustav III,
sina ögon för sista gången.
Av alla de personer som visade sig vara inblandade i konspirationen
mot kungen blev fem dömda till döden, dessa var: Anckarström,
Ribbing, Horn, Lilliehorn och Ehrenswärd.
Gustav III:s bror, hertig Karl, mildrade märkligt nog straffet till landsflykt
för fyra av dem. Men för mördaren, Anckarström,
fanns ingen nåd att få. Han skulle under tre dagar
i följd piskas på olika torg i staden och därefter
föras till galgbacken vid Skanstull för att halshuggas
och steglas.
Det berättas att han full av glädje hoppade
av rackarkärran på galgbacken för att möta
bödelns svärd. Så avgav han sin syndabekännelse och prisade Jesus.
Därefter skildes huvudet och högra handen från
kroppen och spikades upp på en påle.
Ribbing vistades resten av sitt liv i Danmark , Schweiz och Frankrike.
Han vädjade, förgäves, till Karl XIV Johan
om tillstånd att få återvända. På
äldre dagar drabbades han av otäcka mardrömmar
och hallucinationer, många trodde att det var minnena från
mordnatten som pinade honom. År 1843, 78 år gammal
somnade han in för evigt, men av hans efterlämnade
papper kunde man inte utläsa något som tydde på
att han ångrat den blodiga gärningen på maskeradbalen
1792.
Horn tillbringade sina återstående år i Danmark
där han blev en mycket populär person i de litterära
kretsarna. Han kunde dock inte känna någon riktig glädje
i sitt nya hemland, dessutom blev hans ekonomiska situation allt
kärvare. Han ångrade aldrig sin inblandning i kungamordet.
General Pechlin erkände aldrig sin inblandning i attentatet,
istället svor han förbannelser över dem som påstod
att han varit hjärnan bakom sammansvärjningen. Han sattes
i fängsligt förvar på Varbergs fästning i
väntan på en framtida bekännelse. Han fick dock
ganska stor frihet där han vandrade runt i staden och umgicks
med folk under lättare bevakning. Pechlins snålhet
och dåliga humör lät sig inte glömmas av
befolkningen, långt efter hans död användes som
skällsord: "din förbannade Pecelin". Vid
hans död 1796 lär någon ha sagt att han besuttit
en hel del goda egenskaper - egenskaper han dock aldrig använde.