Pilbågar
Pilbågen är ett av de absolut första vapnen människan någonsin använt. Det sägs att pilbågen
började utvecklas i sydeuropa omkring 15000 f Kr, och vapnet var det viktigaste ända
tills skjutvapnen uppfanns. Både tekniken bakom att tillverka det och tekniken att hantera
det är ganska enkla, och det gav ett mycket gott resultat vid användande. Dock kommer man nog
aldrig att kunna fastställa exakt när pil och båge för första gången användes.
Vanligtvis användes idegran för att göra pilbågarna, men där det är för kallt för idegran
att växa har man hittat bågar gjorda av alm (det vanligaste) och ibland av furu.
Redan tidigt var bågarna ganska stora (155-180 cm långa), naturligtvis för att man genom
erfarenhet märkte att man fick mer kraft med ett större stycke trä. De var gjorda med en
kraftig mittpunkt, och på båda sidor smalnade de av.
Lite senare, cirka 3000 år f Kr, gjorde man i Ryssland sammansatta bågar. Dessa var förstärkta
med hjälp av hornlameller för att öka styvheten, och dessutom hade man täckt dem med ett
lager senor för att öka elasiciteten. För att ha tillverkat dessa bågar måste det ha krävts
en oerhörd skicklighet.
Pilarna
De absolut första pilarna hade vassa stenar som pilspets, och dessa var fastsatta på själva
pilen i en skåra, där de sen lindades fast med senor.
Nästa steg var spetsar av brons, och dessa fungerade utmärkt och hade en mycket bra
genomslagsförmåga, men det som gjorde dem mindre populära än de borde varit var att de var
mycket dyra och svåra att tillverka. I Europa var därför bronspilarna inte så vanliga, men
i Iran fanns de i mycket större mängder.
Till slut kom järnet och med det stålet, och dessa kom att konkurrera ut de andra
fullständigt. Det var relativt billigt och starkt, och det var lätt att tillverka.
Pilspetsarna varierade inte bara till materialet, utan givetvis även till formen. I början,
när bågskyttet fortfarande var mycket primitivt, nöjde sig jägarna med att pilen gick in i
bytet, men sedan kom man på att om man satte hullingar på pilen så satt pilen kvar bytet.
Senare, när pilbågen börjat användas i strid, gjordes mestadels två olika pilspetsar: en
mycket bred med rakbladsvassa kanter som gav enorm skada om den träffade, och en med en mycket
tunn spets, avsedd att tränga igenom rustningar.
Träet i pilskaften var vanligtvis av furu, olvon, ask, idegran eller av al, och pilskaften var
i allmänhet mycket längre än de var under medeltiden: pilar på
ända upp till 102 cm har hittats.
Olika sorters pilbågar
Den absolut mest kända av alla pilbågar är den legendariska långbågen som användes under
medeltiden i England. Den största fördelen
med denna båge var den kraft skytten kunde få iväg sin pil med. Pilarna som användes till
denna sorts båge var långa, och hade vanligen fyra styrfjädrar, som kunde vara ända upp till
16 cm långa. I undantagsfall kunde dessa fjädrar vara placerade så, att de gav pilen en viss
rotation när den avlossades. Nackdelen med denna båge var just dess storlek, och den kunde
vara otymplig att ta med sig i strid.
Vikingarna använde en båge som påminde mycket om långbågen till utseendet, och det var en
enkel båge, precis som långbågen, men den var en bit mindre. Inte heller pilarna var lika
stora som engelsmännens. Det var förmodligen ett ganska
viktigt vapen för vikingarna, och man har hittat koger med plats för upp till 40 pilar.
En annan folkgrupp som använde revolutionerande pilbågar var mongolerna: det var de som var
riktigt duktiga på bågskyttekonsten. Mongolerna gjorde sina bågar av trä, horn och senor,
precis som folk i alla tider har gjort bågar, med den skillnaden att deras bågar blev så
oerhört mycket starkare. Mongolerna gjorde även bågskyttet till en äkta konst: de kunde
spänna bågen, sikta och skjuta av i full galopp. De gjorde pilar som trängde igenom
rustningar, vinande pilar för signalering, och till och med pilar med ett slags granat i
spetsen.
|