När jag gick i innesandaler på Drottninggatan Av Annelie Svensson Så efter ett halvårs seriös träning var vi då på väg till Stockholm.    Halv åtta på fredags morgonen satte vi oss i bilen och började den långa färden från Valje på gränsen mellan Skåne och Blekinge till marathonstaden Stockholm. Vattenflaskan i handen, men så blev man ju också kissnödig redan två mil hemifrån - ut i skogen tralala… Varmt var det från början, i Gränna tog vi paus då vi höll på att kvävas i den 40 gradiga bilen. Vi var jag, sambon Roger, lillebror Martin och pappa Gert.(Mamma Aina och mormor m.fl. var hemma och bevakade TV- sändningen.     Väl i Stockholm hämtades nummerlapp och käkades pasta. Inga problem med detta eftersom jag varit med Roger här förut, då detta blir hans 10:e Stockholm Marathon i rad. Det är nog lite det min mara handlar om, kan han göra tio kan jag göra en! Han har gjort flera andra utomlands också, men dem räknar vi inte med nu.     Incheck på vandrarhemmet och sen lite shopping, man kan ju inte bara tänka på löpning… På kvällningen var det hopp i säng tidigt med en bra bok, vattenflaskan och en chokladkaka (mot nerverna).     En stadig frukost morgonen efter höll på att sluta i nervös uppkastning när söta lillebror (16 år och rädd för allt som kan vara ansträngande) kommenterade: "Ja ät nu för detta lär bli sista måltiden, hö, hö." Då kom första riktiga nervösa illamåendekänslan. Den gick tillbaka något när jag vilat på rummet och klätt på mej marathonkläderna. Så på t-banan och till stadion! Efter hjärtslitande avsked från Roger (vissa startar ju i röd startgrupp…) och instruktioner till pappa och Martin var de skulle stå gick jag in på Östermalms IP (det är nu väldigt varmt kom ihåg det) Efter omplåstring av onda tår av Axelssons och vätskepåfyllning ställde jag mig i toakön för att bli av med lite vätska. Där funderade jag, kön tog en halv timme, på hur jag skulle reda ut detta. Jag har "toa fobi" dvs jag avskyr att gå på toa borta, särskilt utedass och bajamajjor. Ett annat problem är att jag inte klarar att springa i värme, vilket ju kunde locka till skratt (eller gråt) där jag stod i hettan och skulle starta i min första mara som nog hade varit jobbig även i 15 grader (nu kändes det som närmare det dubbla).     Så gick vi i vit startgrupp mot start, äntligen. Fast jag måste säga att jag inte varit särskilt nervös jämfört med vad jag trott att jag skulle vara. Jag gick närmre startlinjen och undrade när starten skulle gå, då sa speakern att starten gick för ca 2 minuter sedan, vi i slut gänget var över startlinjen efter ca 4 minuter skulle jag tro… Det var varmt och brände lätt under fötterna redan efter några km. Jag drack mycket redan från början, vätskebrist har jag haft en gång med yrsel, frossa och illamående som följd och det klarar jag mej definitivt utan en dag som denna. Efter en mil skulle jag tro stod far och bror och hejade och plåtade, då var jag pigg och stannade och pratade lite. De hade inte sett Roger, han sprang väl för fort. Tankarna flög och fötterna började plåga mej riktigt nu, efter västerbron hade jag ordentligt ont. Jag är en åsna (envis) och skulle inte bryta förrän jag kröp och den tanken slog mej heller aldrig, däremot tänkte jag på hur j-vla dum i huvudet man måste vara för att utsätta sig för detta frivilligt. Men vill man utmana allt hela tiden så…     Efter 22 km nära stadion stod far och bror igen och sedan de tagit kort beklagade jag mej över mina fötter men talade om att i övrigt var allt ok. De önskade lycka till på sista svängen och gick till stadion för att ta emot Roger med en ros från mej. Jag fortsatte min långa färd, sprang och gick om vart annat till en vätske kontroll vid ca 28 tror jag där jag fick hjälp med mina fötter av en jätte trevlig kvinnlig läkare som förfasade sig när hon såg min blå stortånagel och mina blåsor. Det var det som hade gjort så ont, tejpen jag fått påsatt på Östermalms IP hade glidit och gett två jätteblåsor! Jag fick compeed på och så sa hon att i övrigt såg jag väldigt fräsch ut. Det fick mej att trava iväg med förnyade krafter, som dock snart sinade då fötterna oförminskat smärtade. Vid 32 km tog jag nya tag igen, så gick det fram och tillbaka till vid 38 km då jag började bli riktigt glad.     Målet hägrade och jag längtade, visst sved fötterna men nu var det snart över. Sista kilometern gick undan, jämfört med de senaste 20-25 km i varje fall.     När jag sprang in på Stockholm Stadion värkte med ens inte fötterna längre. I kurvan före mål stod brorsan med kameran och Roger kom springande med en röd ros som jag fick i handen, på läktaren skrek pappa "Bra Annelie". Jag sprang mot målet och hoppade jämfota över mållinjen med rosen i högsta hugg. Jag fick min medalj och Roger kramade om mej. Tiden var ur kassa 5.35.50. men jag hade klarat det och jag hade inte varit lyckligare om jag så hade vunnit för detta var min egen seger. JAG KLARADE DET !! Jag Annelie Svensson 24 år har sprungit ett marathon! Så skulle man då hämta t-shirt och sånt, den berömda trappan på Östermalms IP var ju inget! Roger var imponerad både av att jag klarat det och av att jag gick så lätt.(Han hade varit lite orolig för värmens skull.) Hur det gick för Roger kanske någon undrar, det gick inte bra alls, han hade 3.23.20 och "ska aldrig mer springa en mara." (citat) Efter dusch och tillfixning gick vi ut och åt en välförtjänt middag.     På söndagen gick vi och shoppade, mina fötter tålde inget annat än innesandaler så de gick jag i på Drottninggatan + 42 195 t-shirten. Om någon glodde på mina skor? Jag lät dem glo, är man i Stockholm måste man väl få shoppa även om man sprungit en mara. Onda fötter stoppar inte mej när det finns klädbutiker i närheten…