Strindberg, som växte upp i ett medelklasshem, skildrar olika samhällsfrågor i bl.a. romanen "Röda Rummet". Huvudpersonen är Arvid Falk som med enorm glöd (... och en enorm blåögdhet... ) tar sig an samhället med sitt mål att bli författare och journalist. Han märker snart att de vackra fasader som samhället visar upp, också har en baksida. Myndigheter är lata, inkompetenta och korrumperade, köpmän ohederliga osv. Endast artister, konstnärer och författare är ärliga och uppriktiga..

Just det får mig att reagera, han är själv just artist, konstnär och författare. Han förhärligar de estetiska "yrkena" och förkastar auktoriteter. Han överdriver myndigheternas handlingar och därmed förlöjligar, kritiserar dem. Jag tror han skriver detta för att få folk att förstå hur eländigt under/arbetarklassen hade det.

Men ibland så skriver han som han nietzschean och hävdar övermännisko tankar…

I "Tjänstekvinnans son" så tar han upp skolan, om hur strängt det är. Även där kritiserar han på sitt överdrivarsätt om hur eleverna tvingas att sitta perfekt innan katekesundervisningen börjar, om någon rör sig ställs han i skamvrå och resten av eleverna får börja om. Detta är självklart dömt att misslyckas och jag tror Strindberg menar att barnen hålls i för strama tyglar. Han kritiserar även skolans sätt att uppfostra underklass barnen till att vara slavar åt överklassen och adeln.

Ett passande citat (William Blake): "... some are born to sweet delight, some are born to the endless night...".

Strindberg uppmanar skolan att istället lära barnen att kritisera, men visar även på att detta leder till samhällets upplösning eftersom det är uppbyggt på underklassens plikttrogenhet.

Han pekade även på (i naturalistisk anda) nedärvda defekter, sjukdomar som syns på barn av kroppsarbetande föräldrar.

August Strindberg hade ett komplicerat förhållande till kvinnor, som märks i många av hans böcker. I "Otur", som handlar om herr Ernst som längtade efter att få stadga sig, så när han träffar den rätta så visar det sig att äktenskapet inte är allt han trott.

"… det är natur hos Henne att vara polyandrist; det är natur hos dig att vara monogamist." som en vän sade till honom.

Strindberg verkar anse att kvinnorörelsens kamp för jämlikhet övergått i en egoistisk rörelse där kvinnan står i centrum för den nya världen. Han försöker se äktenskapet utifrån männens synvinkel. Hans motvilja mot kvinnorörelsen stegras till ett sjukligt hat så småningom, kanske beror detta på att hans påhopp på kvinnorna lett till dåligt samvete, att han kommit på sig själv med att överdriva och ta i lite för mycket.

Strindberg var en mångsidig person som ville visa upp orättvisorna i samhället samt betydelsen av arv och miljö i sina verk. Han kritiserade överklassen för dess utsugning av underklasserna, han förespråkade en friare uppfostring och framför allt pekade han på kvinnorörelsen som allt för ensidigt enbart drivit kvinnans sak.

Han lade upp sin argumentation på ett ofta humoristiskt sätt och förlöjligade genom att överdriva. Hans inställning i olika frågor skiftade ofta, ibland föraktar han de svaga (i t.e.x. "Fröken Julie"), ibland de starka. I början av sin "karriär" kritiserade han ofta kyrkan, men efter att ha drivit för mycket med dom blir han ställd inför domstol. Han slutar som kristen botgörare och vill nå frid.

Selma använder sig ofta av frågor och utrop när hon ska beskriva personers karaktärer ex, "…Vem vågar lyfta sin arm till att slå henne, vem sin tunga att bära vittnesbörd mot henne?" när hon beskriver majorskan på Ekeby. Hon får en att känna att den som vågar lyfta sin arm mot… eller den som vågar bära vittnesbörd mot… är antingen väldigt modig eller inte vid sina sinnens fulla bruk... Att sen detta kommer att hända två sidor senare visar vilken skicklig/tuff berättare Lagerlöf är.

Flera exempel på frågande beskrivningar; "Har han då inte ägnat ett levnads hat…?" när hon beskriver Kristians vrede.

I litteraturhistorie boken står det att "långa, böljande meningar" att ett utmärkande drag för Selma Lagerlöf. Detta finns det inte så många exempel på i Gösta Berglings saga, men på sid. 348 rad 10 underifrån finns det en: "Så bittert hatade han dem, att han om hösten satte på sig en kvinnas släpande dräkt och band duk om huvudet och gjorde sig till ett åtlöje för var man bara för att komma dem inom skotthåll, när de åto säd på åkrarna", samt sid. 355 rad 7 underifrån: "Då strider majorskan en hård kamå med sig själv; men hon ser, att hon förlåter honom, då ska han resa sig upp och kämpa med hennes man, och den man, som troget har älskat henne i fyrtio år, ska bli en mördare". Sidan 356 är fylld med långa meningar på raderna 6, 15 & framåt, 11 underifrån osv.