Vi har alla vår sorg, ilska, glädje, förtvivlan och rädlsa att bära på. Alla dessa känslor individuella, varierar från person till person. Att försöka hitta en allmän beskrivning på känslor är nästan omöjligt....
Han går. På automatik går han en sen December eftermiddag med buller och rörelse förvridna till saker som han uppfattar i periferin av sina sinnen och som känns så oviktiga att de inte registreras. Han går ensam. Han går egentligen inte ensam för hon går vid hans sida. Men likväl går han ensam. För snart är hon borta igen och han vet att han kommer att upphöra att existera tills dess att han återigen ser henne. Hon säger något och han vill svara men ibland känns vissa saker meningslösa men han vill svara på hennes fråga men vad han skall göra i morgon känns meningslöst när han inte får vara med henne och han svarar ändå för han vill inte såra henne ( och därmed sig själv ) så han ser på sin klocka och skakar inte bara av kylan utan främst av tanken på att hon kommer att försvinna om exakt tjugoåtta minuter och han börjar räkna tiden som är kvar.
Tjugoåtta minuter kvar… Det finns något djup inne i henne som bara han ser. Bara han uppfattar. Andra kan älska henne, kan ha älskat henne, men för andra saker än det som är hon. Han älskar henne för det han ser. För det som bara han ser och vid flera ögonblick har han önskat att han aldrig hade fått syn på det över huvud taget. Hon är skönhet, inlindad i hat och ångest och krönt av tårar och kanske blod och hon har sett alldeles för mycket för att vara så ung.
Tjugosju minuter kvar… Hon får ett ord av honom och skulle han orkat att se på henne utan att dö hade han gjort det för hon är den som förändrar liv med sin skönhet precis som gryningen jagar bort mörkrets skuggor, kvardröjande skuggor kvarglömda av natten och inrättar morgonen. Solen är ingenting mot henne. Synen blir grumlig när man kisar mot solen för länge. Man blir blind bara man kastar ett öga på henne.
Tjugosex minuter kvar… Nu tittar hon också på staden och han tittar inte på staden längre utan på henne och hon ser att han ser men hon visar det inte. Hon vänder inte sina ögon in i hans och förstår och ger upp. Han vet att om hon gjorde det skulle hon var förlorad och hennes kontroll skulle vara bruten och det får inte ske. Det är det ända som hon absolut inte kan tillåta.
Tjugofem minuter kvar… Tid är det ända vi inte har, min kära.
Tjugofyra minuter kvar… Och sorgen vänder sina ögon mot honom och han välkomnar den med öppna armar, för att inte sörja hennes frånvaro skulle vara att förneka hennes krafter, och han älskar henne.
Tjugotre minuter kvar… Han vill gå fram till lyktstolpen, raggla, i sista stunden innan fallet få tag i den och hänga där tills hans arm blev trött och han skulle falla ned i snödrivan runt den. Han skulle landa på sidan och känna hur allt sögs ut ur honom och det sista han skulle ha gjort skulle vara att sakta och stilla rulla över på rygg och han skulle se på henne där snön dansade med henne, där gatlyktans sken gjorde hennes drag onaturligt vackra, där kölden markerade hennes tystnad och hon skulle stå still och bara se på honom med en uttryckslös min tills dess att de sista krafterna hade lämnat honom och hon skulle vara borta, sökt en fristad där ingen smärta fanns, innan ambulansen kom för att hämta honom.
Tjugotvå minuter kvar… De skulle se världar kollidera, månader försvinna, hav torka, städer förminskas, människor dö och de skulle le från en kulle högt över allt i hop.
Tjugoen minuter kvar… Bara så mycket tid kvar. Tiden som är nu verkade overkligt avlägsen i hennes säng när han låg nära. När han såg en del av hennes nakna mage och bara ville röra vid den. Han vill inte röra vid den på det sättet. Inte som en egoistisk handling. Han ville röra den för att det är en del av henne och allt sådant vill han röra och allt sådant vill han prisa. Han skulle kyssa den utan sex i tankarna, han skulle kyssa den för hon är den och den är hon och han vill kyssa den tills morgonen gryr över lager husen och söker sig in genom hennes panorama fönster. Solens mönster på hennes mage skulle vara tecknet på att han hade prisat den nog. Inte nog för honom men nog för gryningen och dess strålar skulle få vara dess budbärare.
Tjugo minuter kvar… Han hatar en kvinna som går förbi dem för hon ser lycklig ut och hur kan någon bara tänka en god tanke när hans värld rasar. Sekund för sekund.
Nitton minuter kvar… Han har alltid ont nu förtiden. En smärta har smugit sig in i hans kropp och den smärtan har ett namn och namnet det är hennes. De passerar en skolgård där barn hoppar hoprep och sjunger en ramsa som bara består av upprepningar av hennes namn och det är den mest sorgsna ramsa han någonsin har hört och han vill ta henne i handen och flyga högt över husen och le stilla med henne och hitta ett berg strax utanför staden där tiden stod still. Ett berg där gryningen var konstant, ett berg med grå stenar som för dom skulle vara de vackraste som fanns. Han skulle vilja ta hennes hand och göra det. Men han har inte kraft och kanske tynar han bort och kanske är det vad hon vill och kanske är det även hans önskan.
Arton minuter kvar… Han hatar, avskyr, hennes existens för den gör hans existens obärbar. För hon kommer såsom en morgon, och krossar allt motstånd som dröjer sig kvar med sitt leende och hon vet att hon är den som dominerar liv och att han är den som erkänner det och kanske är det därför hon dröjer sig kvar.
Sjutton minuter kvar… Hennes lugg lyckas inte dölja hennes skönhet ( den är inte ens nära ).
Sexton minuter kvar… Han vill kanske skrika ut att hon skall slänga sin tågbiljett och skita i högtiden och följa med honom till ställen som ingen av dom vart på, ställen djupt inne i staden som inte alla ser. Vandra ned för gränder som svävar på existensens gräns, springa längs gator som inte finns längre, besöka torg som bara är där under vissa speciella stunder, sitta på bänkar som har drömts ihop, betrakta statyer som blinkar om man tittar tillräckligt länge, besöka kaffer där gästerna inte är födda än, sväva längs kanaler sedan länge igenfyllda, lyssna på melodier som kanske kommer att skrivas. Han vill, men hon kan inte.
Femton minuter kvar… Cigarett som tänds och öga som glimmar. Ångest dit målade under ögonen gör honom vacker fast det spelar ingen roll. Kanske alla andra ser honom men inte hon och då kan det lika väl vara ogjort och en tår på hans kind skulle bara gör honom ännu mer osynlig för henne. Hon är den som flyr världen.
Fjorton minuter kvar… Snön faller på stadens tak men bilar bara försvinner förbi. Skymningen kommer sakta, så sakta i kväll min vän, men tiden går fortare än någonsin och han undrar varför inte hela världen bara avstannar och förstår hur dyrbar tid kan vara och hur ovärderliga de kvarvarande minuterna med henne är.
Tretton minuter kvar… Hon undrar om han är ledsen och han svarar att han är det och han tänker att han vill håll om henne och det skulle svartna för ögonen och de skulle stråla tills dess att världen tog slut och han skulle vara lycklig i hennes armar för han älskar henne fast hon inte förstår hur.
Tolv minuter kvar… Hela hans kropp gör uppror mot hans sinnelag och ber honom glömma men han späker den för hennes skull och hon, hon tror att det bara är en gäspning.
Elva minuter kvar… Varför går hon vid min sida bokstavligt när hon inte orkar göra det bildligt
Tio minuter kvar… Kan inte strålar av ljus måla henne på en vägg? Kan inte stadens ljud imitera hennes röst? Kan inte vinden som kommer från det öppna havet, förbi öarna, genom hamnen och in bland stadens gator fylla honom med hennes närhet? Är hon inte utbytbar? Går det ingen stans att finna delar av henne? Finns ingen del av det som gör henne vacker någon annanstans än hos henne? Det låter otroligt men han vet att det är så.
Nio minuter kvar… Tiden går fortare än någonsin och panik över det oundvikliga slutet infinner sig i hans bröst och han vill be henne att stanna men hon kommer inte att göra det så varför fråga?
Åtta minuter kvar… Och snön faller en vacker kall kväll när människor går förbi och de två står stilla.
Sju minuter kvar… Under korta stunder kan han ibland glömma vad som gäller och i de korta ögonblicken är han obeskrivligt lycklig men hon ser snabbt till att krossa dem med påminnelser om att han inte får lova att älska henne.
Sex minuter kvar… Ibland skulle vi tas oss bort från staden. Vi skulle hitta en vacker plats i ensamhet och vi skulle se båtar, diffusa av kvällsdiset, glida in mot staden och jag skulle hålla din hand och kanske skulle du hålla min.
Fem minuter kvar… Snön sluter sig om dom som ett skydd mot allt utom tiden.
Fyra minuter kvar… Högt över dem flyger radiovågor med budskap om henne och när han går upp på morgonen och drar upp persiennerna och ser gryningen tänker han på henne och det smärtar att något så vackert måste var hennes manifestation i honom.
Tre minuter kvar… Han tänker mer på henne än vad hon tänker på honom och det är okey men ibland tänker hon inte alls på honom medan hon alltid är i hans tankar.
Två minuter kvar… Hon säger adjö utan att se ledsen ut. Han förstår inte hur hon gör. Är det hon eller är det bara en rökridå som hon så lätt lägger ut när saker börjar att hända. Hur kan hon spendera ändlösa timmar med honom utan att känna något. Bara säga Hej, vi ses, gå på sitt tåg och inte vända sig om och bekräfta honom. Rättfärdiga hans kamp mot både hennes och hans inre demoner. Han för krig i sitt hjärta och hon tittar på och hjälper inte till. Kommer hon att komma ned från kullarna när han bara har en man kvar? Kommer hon och räddar honom först när han bara har en sargad trummslagar pojke kvar? Kommer hennes arme att komma springandes, skrikandes ned för kullarna och rädda hans liv? Eller kommer hon att stå kvar på kullen och studera sina strategiska kartor och stilla berätta för sin här att detta är en strid som inte kan vinnas. Förklara att den saknar strategisk värde? När hennes män bönfaller henne om att få rädda den stackars man som är kvar i hans arme, kommer hon då att vända sig om och försvinna in i sitt tält eller kommer hon själv att leda striden, komma ned ridande för kullen med svärdet höjt mot den kommande gryningen?
En minuter kvar… Smärtan tar över allt och såret på min hand kommer inte att läkas för än hon älskar mig. Mitt blod kommer aldrig att koagulera.
Tjugoåtta minuter har passerat. Det känns som tjugoåtta sekunder och han undrar varifrån hon fick förmågan att snabba på tiden med sin blotta närvaro? Han stiger på sitt tåg och sätter sig på en tom stolsrad. En gammal dam ber honom att inte se så ledsen ut och han försöker att tvinga fram ett leende men det går inte och damen tar på hans hand, klappar den så omsorgsfullt som bara gamla människor kan och ser på honom och han ser hur hennes ögon sakta blir ledsna när hon inser hans hopplöshet och förstår och han vet att detta har han aldrig önskat. Detta har aldrig någonsin varit hans mening.
Alldeles för kallt för bara en skinnjacka och t-shirt. Handskar hade varit bra. Smiter ned för en källargång på ett hörn, ned till vad fönsterrutorna lovade var ett fik. Ett bord vid entrén. Han ser skinheads och väljer att inte se mot det bordet igen under sina 10 första och sista minuter på kafét. Beställer en kaffe med mjölk i, betalar och söker sig längre in där det är tomt och sätter sig ned. Enkla dukar i vitt får bruna fläckar av hans ovarsamma nedsättande av koppen, han skäms lite men ingen ser honom. Nedsutten får han resa sig för att gå till den andra bordet i rummet för att hämta ett askfat. Han tänder en cigarrett, smakar på kaffet och blir besviken. Ifrån sin innerficka får han upp ett papper och en penna och han börjar skriva:
"I alla fall sa dom aldrig något om skador nämnde aldrig att andra fanns Berättade aldrig att de fick de du gav Där misslyckades dom och det skäms han för Hon skulle bara veta"
Ut igen i den kalla marsnatten, på väg mot ett tåg på väg hem. Han stänger kafé dörren och tänder en cigarrett. Igen. Det blåser ifrån öarna in i staden.
Han är ingenting. Han är inte säker på att han finns. Den sista tiden har ingen konfirmerat hans närvaro. Ingen har gjort något som verifierar hans existens.
Han har börjat suddas ut, inifrån och ut. Någon har tagit bort allt inom honom. Någon har raderat hans känslor, alla känslor utom de mörka. De har någon lämnat kvar där, i hans bröst.
Den dagen när alla andra känslor försvann fick de mörka inom honom plötsligt nytt utrymme. På tjugoåtta minuter hade de spritt sig och upptar nu hela hans känsloliv. Ibland, när någon är hos honom, kan det sporra de andra känslorna att bryta sig in igen och ta mark i hans hjärta. Fast de behöver mycket mer tid än vad det får. När hon går så har hon inte gett hans känslor tillräckligt mycket tid för att bita sig fast.
En tågfärd senare har de mörka inom honom åter total kontroll. De mörka är inte han. Vänner undrar vem de träffar. Det är inte han och kanske, hoppas han, sörjer dom de andra känslornas död. De kommer kanske att lämna honom för den nya han är inte den de känner och älskar.
Han vill så gärna ta bort de mörka, tvinga sig igenom sitt system och spola ut all skit. Men de biter sig fast. De mörka vet vad de vill ha och kommer inte att dra sig undan förrän deras mål är uppnått. Den dagen kanske aldrig kommer och han undrar om hon har förändrat hans liv för alltid, såsom andra har förändrat hennes liv och hon är med största säkerhet det som världen kretsar kring. Han är hennes börda precis som han är hans egen.
Hans mörka sida, den för alltid dominerande, skulle kanske dra sig tillbaka lite om hon försvann. Men det kan han inte tillåta för vem vet vad hon kommer att känna. Uppvaknandet kanske kommer morgon, det kanske kommer om sex år, det kanske aldrig kommer.
Han drömmer ibland om öde platser utanför staden där ingen är. Han drömmer ibland att de kanske kommer att mötas på ett sådant ställe. Om inget annat fanns omkring henne, då skulle hon förstå. Hon skulle förstå och hon skulle inte säga något, bara bevisa, med sina ögon, att han är den som dominerar hennes liv. Och han skulle kunna leva med bara henne, ensamma vid en kajplats som inte används längre, osynlig för omvärlden.
Ibland skulle de kunna ta en taxi och åka genom staden, titta på människorna där ute och sörja dem. Men de skulle inte betyda något och när ljusen började avta skulle de be mannen i taxin att köra dem tillbaka till kajen och de skulle sitta vid fönstret och se över på andra sidan hamnen, se mot staden och undra vad kompaniet tog sig an. Ibland skulle de ta en båt över, stilla och tysta ta sig igenom stadens gator för att enträget leta upp kompaniet. Och de skulle hitta en trottoar och stirra upp mot fönstret där de fanns. De skulle följa efter dem till klubbarna och se in genom fönstret, se dem skratta och le. Tysta skulle de ta sig hem igen, hålla varandra i handen men de skulle le först när de kom hem för det är otroligt svårt att le i staden, fastän man älskar att vara där.
Och tiden skulle vara det ända som inte påverkade dem. Aldrig skulle det vara annat än kväll. Klubbarna alltid öppna. De ljusa institutionerna för alltid stängda.
En man med en pipa skulle ibland ta en rodd båt över till deras kajplats. Han hade sett hur de lös från kajen den dag de möttes där. Han skulle ha undrat vad ljuset betydde och en dag hade han tagit sig över och stilla knackat på dörren in till deras skjul och när hon öppnade skulle han ha bländats av de ljus som sken från dem. Han skulle täckt sina ögon och tagit ett steg in och de hade välkomnat honom. Han skulle få sätta sig ner vid deras enkla bord. Han skulle studera dem i timmar där de satt jämte varandra. När han senare rodde hem såg han inte mycket, svårt bländad som han var. Och mannen skulle komma då och då och lika enkelt knacka på, stiga in och sätt sig mitt emot dom. Och bara se. Han skulle vara den som konfirmerade dem. Han skulle vara den enda som såg dem och de skulle älska den mannen lika mycket som han skulle älska dem. Ibland skulle mannen ha med sig nyheter från staden. Han skulle berätta dem och de skulle aldrig fråga något mer. Bara lyssna.
Ibland när han vaknade i deras enkla säng skulle han se hur hon stod och såg ut genom fönstret, bort mot staden. Han skulle resa sig upp och hålla om henne och hon skulle le och vända sina ögon bort från andra sidan, vända dem mot honom.
En gång skulle de gå genom staden, osynliga, när en smutsig dam utan hem skulle stirra rakt på dem. De skulle inte bli överraskade och när damen tog hennes arm och förde henne till sin koja av pinnar och presenningar i en gränd skulle han se på när damen tatuerade en tår på hennes kind. Kvinnan skulle torka bort den riktiga tår som då föll ned för hennes kind och hon skulle med tåren i svart välsigna dem, skydda henne mot allt. Och hon skulle leva för alltid, orädd och försiktig.
Aldrig skulle något hända i skjulet på kajen, kväll skulle avlösa kväll men de skulle inte sörja tiden för de skulle stå bortom den. Ibland skulle han se plan ta sig över stadens himmel och när han grät skulle hon ta hans hand och flyga med honom, lära honom flyga och när han sedan viste hur man gjorde skulle hon visa honom sådana ställen man bara kan nå om man kan flyga. De skulle sitta på klippkanter där ingen människa innan satt sin fot. Sådan krafter har hon och dem vill han dela.
Kanske kommer hon en dag att se en kajplats från andra sidan staden och kanske kommer hon att leta sig dit och finna det lilla skjulet. Och där kommer han att sitta vid det enkla bordet och de skulle börja stråla och en man med en pipa skulle se ett skjul varifrån det vackraste av ljus sken och han skulle ta sin roddbåt…..men tills dess sitter han vid bordet och väntar. Den dagen kommer antagligen aldrig och när han någon dag dör av ålderdom kommer han aldrig önska att han inte tog sig över till staden och lämnade skjulet bakom sig. För hon hade kunnat kommit…det fanns en chans och han tog den och kanske kostade de honom ett liv men han skulle aldrig ångra åren där för sådan är han…..
-Här, ta den nu och lyssna.
Hon tar cigaretten, sätter den mitt i munnen, trampolinerandes mellan hennes läppar, och för upp tändaren så att låga skapar glöd, som skapar rök och finger som släpper reglage som släcker låga och hand tar bort tändare och lunga suger in rök som kommer ut igen och han gör likadant fast hans tändare är blå. De känner varandra inte tillräckligt bra för att dela tändare än ( fast han vill egentligen men tror inte att hon vill och då är det så mycket enklare att inte fråga, tändare kan nämligen vara ett känsligt ämne har han läst någonstans men minns inte var och det får honom att släppa tanken och undermedvetet tackar han sig själv för det). Han tar en mun kaffe och tittar på den gamla damen som ler från skyltfönstret, som tittar på dom. Hon studerar dom och hon ser sig själv och hennes man på ett annat fik under en annan tid och minns hur lyckliga det var och ler. Men hon och han är inte lyckliga men tanten med pälsen fattar inte. Det har inte att göra med att hon är gammal. Hon fattar bara helt enkelt inte.
-Okej. Igen……
Hon ler. Fast han blir osäker på om hon menar det. Kan man le så och inte mena det. Kan man vara så vacker och inte veta det?
-Så här…då..va
Hon tänker på något. Hon tänker säkert på honom. Vad tänker hon? Bra eller dåliga tankar? Tänker på hur bra allt kan bli eller vet hon hur jävla illa allt kommer att sluta till slut. Kan hon ge upp? Så där bara? Det kan hon inte. Kan hon visst för hon är speciell och hon är fin ( tycker han, men inte hon, fast hon vet det men gömmer det så där halvbra, och han tycker att det är charmigt fast de kanske inte egentligen är det och det börjar bli tjockt ). Suger på cigaretten och vill berätta en annan liknelse men håller sig till den första då den andra innehåller ordet kuk och känner sig nöjd med sig själv som har tänkt innan han sagt något.
-Okej, tänk dig en simhall….tom, övergiven. Bassängen är torrlagd . Är du med? Visst, och när allt det här började, så var det som att vi hoppade ned i bassängen, okej, fast i varsin ände, okej? Jag som liksom fläkte upp mig själv då, hoppade typ på den djupa sidan och du som bara var, så typ, safe du vet, på den grunda. Okey? Så när vi träffats då va så, har vi liksom försökt komma varandra närmare. Visst? Vi har liksom tagit försiktiga steg mot varandra för att kanske mötas så på mitten typ. Men du förstår…liksom..varje gång vi pratar om att vi är i bassängen..så…
Hon ler, men hon gråter någonstans. För att det är ytterligare en liknelse, för att det är en usel liknelse, för att hon hatar honom, för att hon älskar honom?
-Så hör liksom bassängen det. Och bassängen gillar inte det…ja, att man pratar om honom…och bassängen har liksom en kran,…rostig, ja, just det, en rostig kran som liksom hänger i taket så…ovan bassängen typ. Och så då när man säger en sak så då, om bassängen, så släpper…ja, bassängen gillar inte det…,så han släpper ner en klump våt cement i bassängen då. Och liksom, bassängen börjar tröttna på oss, vi liksom pratar om bassängen jämt och..det ligger en del cement här nu…..
Hon hatar mig, hon hatar omständigheterna och jag är den som skall förinta människan och därför får jag inte hänga jämte Jesus och jag kan inte tänka klart. Jag vill ha bort henne men vet att jag kommer att vara en sämre människa när hon har gått…och vill bara innerst inne vara en bra människa och har det som mål så därför är jag tvingad att älska henne när hon är här och hata henne när hon inte är vid min sida. Hur gör hon…
-Okej, så vi kanske, liksom typ, då va cement upp till känna nu då, och det bara stiger.
Det stiger medan jag säger det här och min tal förmåga är bara avlägset släkt med mina tankar. I går så kanske hon skulle ringa men gjorde det inte och han lade inte ifrån sig telefonen för än halv två fast han innerst inne visste han hon inte skulle kunna med att ringa efter elva och när klockan blev det dog han lite och började tänka, fast tänka att allt var kört, och det var slut ( vad det nu var som hade varit förutom han ) och han ville kanske gråta men gjorde det inte för det var aldrig ett alternativ och igen så vet han att han är kär och att han aldrig har haft så ont. Han vill hela det men vet att smärtans källa är det han älskar och han kan inte ta bort henne. Han älskar smärtan, fast han vill hata den men det är åter igen inget alternativ.
-Så liksom nu då, så har vi liksom fortfarande händerna fria.…Vi har en hacka i var sin hand och vi kan komma loss…och mötas i mitten typ och övertala den arge badvakten att låta oss klättra upp och vi kan vandra ifrån idrottscentrat in mot staden och där finns det en station…som det går tåg från. Tåg som vi bara kan hoppa på och se var vi hamnar. Men vi måste liksom fatta hackorna först. Och snart, för när cementen når våra axlar är det kört…..
Han älskar henne. Han ser på henne mellan avbrotten i sin liknelse och han älskar henne och han fruktar bara en sak. Att hon skall resa sig, inte säga något, ta sin jacka och gå. Han skulle dö då, snälla ber han, gör inte det. Du skulle inte lämna mig tänker han, men jag skulle bli lämnad.
-..och jag stå på det djupa så när cementen når till basäng-kanten dör jag..jag kvävs…men du, som stå på det grunda, till dig kommer cementen bara att nå till höfterna och samtidigt som du ser mig dö, kan du ta upp hackan, slå dig loss och vandra ensam in till staden fast man bara får åka tåg om man är två. Du kan gå till det lokala fiket och vänta på att någon bjuder med dig till simhallen men lika säkert kommer du att se honom dö.
Han ber henne att välta bordet, slå honom, göra honom verklig. Skrik könsord till kvinnorna bakom disken, klä av dig naken, balansera på stolen, sjung, lek tafatt, själ den gamla mannens cigarr och rök upp den.
-Mina krafter börjar sina. Snart är det du som måste hacka dig loss själv, för att lämna mig att dö eller för att hack loss mig med typ. Släpa mig uppför kanten, bära mig in till staden, värma mig med kaffe och cigaretter på kafét, ringa och beställa tågbiljetter, stödja min osäkra gång till tåget, kyssa mig försiktigt på munnen när vi väl är på tåget och konduktören har önskat oss en trevlig resa. När jag blev bättre skulle jag gå till restaurangvagnen och köpa godis som jag skulle ge dig utan att själv smaka. ..Sedan skulle vi sitta på tåget och jag skulle önska att det aldrig stannade.
Nu inser han att liknelsen hart gått över styr, nu säger han vad han tycker och det borde skrämma henne. Han fimpar sin cigarett och ber att hon älskar honom och önskar att liknelsen var ogjord och förstår inte hur hon tänker men hur kan han när han inte vet hur han själv tänker. Sluta tänka ber han. Sluta tänka. Känn. Känn. Han tar upp en ny cigarett och börjar titta sig om efter tändaren som verkar vara borta och han vill verkligen röka nu.
-Okej, förstår du vad jag menar liksom, att på något sätt…
Hon för sakta upp sitt långfinger mot sin mun, ler, viskar "Schhh". Hon ler, tittar i golvet, tittar upp, in i hans ögon och han känner hur det hugger, hur någon hugger som en galning med en machete i hans bröst region.
-Här, säger hon med en röst som får honom att…..
-Här, låna min tändare….
Mannen med den långa kniven får fördubblade krafter och hugger som fan och han älskar den mannen och han älskar henne…..och han älskar allt. Hur kan han gör annat. Fast situationen suger.
Hon är den som dominerar
Hon är den som styr liv
Hon är den som är i centrum
Hon är det
Och hon vet det
Men tror att det bara är inbillning
När hon är vid min sida
Blir allt annat meninglöst
När hon inte är vid min sida
Blir allt annat menigslöst
Hon dominerar mig
Hon är allt
Det är hon som skänker mig glädje
Det är hon som får mig att vilja
Lägga mig ned i en snödriva
För att sakta tyna bort
Allt hon säger är inte sant
Men allt hon säger är hon
Och jag älskar henne
Jag älskar henne, vad hon än är
Hon dominerar mig
Att få stå jämte henne är som
Att få stå jämte mig själv
Jag vill röra henne, bekräfta henne
Men jag vågar inte för att insatsen är henne
Hon som dominerar
Jag känner henne inte men det är ointressant
Jag skulle älska även hennes mörkaste hemlighet
Som om det vore en dag när allt stämmer
Hon är den som dominerar
Jag vill prata med henne, om henne
Men jag får inte
Jag förstår inte alltid varför och i dom
Ögonblicken tvivlar jag på vad jag gör
Hon är som ett paradis i mitten av helvetet
När hon går hatar jag allt utan henne
När jag börjar ana att hon skall försvinna
Vill jag kanske inte leva H
on dominerar mig
Mina tankar
Jag kretsar kring henne
Men det smärtar att kretsa när man
Vill flyta samman
Och den smärtan måste jag besegra varje dag
För så fort jag ger upp kommer jag att dö
Återuppstår gör jag kanske, men jag kommer
Att ha dött en gång och ingen vill dö
Jag vill säga saker till henne men det är förbjudet
Jag får existera med henne på hennes premisser
När jag vill göra det på våra
Men om jag bara lägger mig ned
Så kommer jag inte att existera med henne alls
Och det är det jag vill
Exister med henne
Hon som dominerar min värld
Så här skulle det inte sluta. Det var inte menat så. Det kan det inte ha varit. Jag hade så mycket kvar jag ville göra med dig. Så många ljumma sommar nätter tillsammans genom staden, min hand i din. Ditt leende där. Så många kalla vintermorgnar i sängen, lata och varma under täcket. Så många ord kvar att säga, så många beröringar kvar att ge, så många leende kvar att le. Nu får jag inte det. Du har fått nog. Nog av obesvarade telefonsamtal, nog av uteblivna kvällar tillsammans, nog av arroganta svar, nog av apatiska tv-kvällar. Jag vet det var mitt fel, måste ha varit mitt fel. Men jag älskade dig. Men alla ord av kärlek, beröm, tillgivenhet ..dom kom inte ut. Tungan vägrade att lyda mitt hjärta. Jag var rädd, rädd för att berätta hur jag kände för att om något skulle hända som delade oss visste jag inte vad du skulle göra med vetskapen om att jag älskade dig. Utnyttja den, förstöra den, glömma den. Det jag inte sa till dig kunde du inte heller använda mot mig. Jag var rädd. Jag var livrädd. Fortfarande så rädd att jag inte kan säga det till dig, måste skriva det. Då kan jag skylla på något, på att jag var full och inte vid mina sinnens fulla bruk när jag skrev det. Men under korta ögonblick kunde jag glömma eller ignorera rädslan. Ibland sa jag vad jag kände, ibland tonade tungan ned vad hjärtat sa för att rädda mig. Inte förrän jag har förlorat dig har hjärtat tagit kontroll och tvingat tungan att säga vad jag känt. Sagt att jag älskat dig, gått ned på mina knän och bett dig att inte lämna mig. Inte vända dig om och glömma mig. Jag har alltid velat vara där du har varit, fast jag inte tillåtit mig, fast jag inte vågat. I mitt hjärta har min kärlek alltid varit stor, så stor. Det är därför det gör så ont nu. Att föreställa sig ditt stilla leende, dina oskyldiga ögon vara riktad mot någon annan. När dom borde vara riktade mot mig. Förlåt mig. Förlåt alla gånger jag svikit dig. Det var inte min mening, det var aldrig min mening. Det skulle inte slutat så här. Det var aldrig min mening.
Älskar dig
Går på regnkysst asfalt och det luktar speciellt. Luktar skönhet. Det finns en tid för allt, ja, jag vet nu att det finns en tid för allt. Natten är vacker, döljer stadens fula blesyrer. Döljer mitt ångestfyllda ansikte. Folk ser mig inte i kvällen och kan le mot mig. Dom ser inte att jag inte ler tillbaka och jag tror inte att de bryr sig. Ingen bryr sig som du. Passerar en uteservering, besökarna där skyddade från regnet av en markis. En regndroppe lämnar min nästip och slår ned i vattenpöl. Jag undrar i fall någon på uteservering såg det. Såg det och bara sådär genast förstod hur det känns inne i mig. Jag vet att ingen såg det men jag tänker om….. Sträcker ut min hand vid min sida men vet att du inte är där och det gör så ont att jag vill att allt bara skall svartna och försvinna. Ser åt min sida. Nä, inget mirakel, du är inte där. Bara tom och våt cement. Har glömt av varför jag är i staden, varför jag kom hit. Känner hopplöshet och vill…..kyssa dig såsom regnet kysser mitt ansikte. Varför flyr du? Frågan kommer till mig jämnt…hemsöker mig, tränger sig på…den gör det för att den vet att jag inte har något svar. Jag undrar ifall ens du har ett svar och jag ser inget ljus någonstans. Mörkt överallt. Jag vet inte hur men helt plötsligt står jag i öppningen till ett kafé som du och jag ofta har besökt. Det är som om jag vaknar ur en dröm. Hur kom jag hit…Jag skiter i vilket och beställer en kaffe fast det enda jag egentligen törstar efter är ditt leende. Le mot mig. Tittar ut mot den mörka regnstraffade gatan med en cigarett mellan mina fingrar. Borde sluta men inte nu, inte i dag, inte än. Hej säger någon strax bakom mig och för ett ögonblick tror jag att det är du men vet att det inte kana vara så och vänder mig, totalt förkrossad av en halvsekunds tanke. En flicka i min ålder, svarta kläder, ljust hår. Ser snäll ut. -Hej säger hon igen. -Hej svarar jag och vill bara vända mig ut mot fönstret igen, ensam. Men hon verkar inte tillåta mig det utan förväntar sig mer. Hon tar en hög barstol och ställer den jämte min. Jag tänker på annat och är tillbaks igen. …..vädret. Helt otroligt. Gillar du regn? Hon har tydligen satt sig på stolen jämte mig och hivat upp ett paket Camel Light och jag tänker genast att det märket röker du med. Jag minns frågan och svarar. -Jag…jag älskar regn. -Jag med svarar hon men jag anar att hon ljuger. Eller är hon kanske bara osäker på om jag var ironisk eller inte. -Väntar du på någon fortsätter hon och ler men det är inte ditt leende. -Ja svara jag och undrar varför jag ljuger men så slår det mig att jag inte alls ljuger. Tvärtom. -Jag väntar på någon men hon kommer inte hit. Inte idag. Eller i morgon heller. Jag tar ett bloss på min korta cigarett. -Vad är det frågor hon och jag anar ett vänligt fnitter. - Är du olyckligt kär? Nu tänder hon sin cigarett och tar, så vitt jag sett, sin första munfull av det svarta kaffet. Jag drar undan min våta lugg från ansiktet och ser på henne. Vacker. Vacker näsa. Men inte som du…inte som du. -Äh, säger jag och skäms över min svårmodhet. -Äh…..skit i det. Hon skrattar klart och rent. -Hej jag heter Maja. -Simon säger jag för jag orkar inte säga mitt långa namn. Men så får jag någon löjlig tanke om att du alltid har kallat mig Simon och hon är inte du så…. - Eller ja…jag kallas Simon…men säg Kristoffer…för det är mitt riktiga namn. Du tog aldrig mitt riktiga namn i din mun. Varför? Vi pratar om allt möjligt. Jag får reda på vad hon gör, var hon bor och allt sånt där. Jag berättar lite grand om mig själv. Sen säger jag att jag har ett tåg att passa och säger hejdå innan hon har hunnit protestera ( om hon nu hade tänkt göra det ). Jag är ute i regnet igen och går längs en allé som vi har gått längs, den första gången vi träffades. Då gick vi längs den allén och jag minns och ord viskas ur min mun
Hello it's me,
it's me Calling out
I can see you
Hello it's me crying out crying out
Are you there?
Hello it's me,
it's me I want to touch you
It's me throwing stones from the stars
On you mixed up world
en äldre man blänger på mig och jag förstår att jag har talat högt. Varför gick jag? För att hon inte var du. Aldrig skulle kunna vara som du. Kan han någonsin vara som jag? Kan han? Eller är det inte alls så. Att han inte är som mig. Är det därför? Är det därför, för att han inte är jag? Regnet upphör men jag är våt för det och fryser men det går bra ihop med min sinnesstämmning och nu är jag ute på en stor aveny där det finns fler människor och jag tar mig snabbt därifrån till bakgatorna. Mörka, tysta och tomma och jag kan gå mitt i dem, ostörd. Allt vått blänker och det påminner mig om dig och mig och det gör ont som fan och droppar av vatten på min kind men det är inte regn den här gången. Men nu, för regnet valde att komma igen och dropparna från himmeln blandas med dropparna från mina ögon och det är vackert. Vackert.
Alla går men det gör inget. Men du går också. Och det får mig att vilja gå bort. Alla söta ord jag sagt skulle jag vilja ha sagt tusen gånger oftare. Alla söta ord jag sagt skulle jag ha velat göra tusen gånger sötare. Jag kan och vill det nu. Får jag? Eller är det försent. Är det försent för om det är det så vet jag inte vad jag skall göra. Det är en tragedi. Du sa så. En katastrof. Du sa så. Tänk om vi kunde älska varandra lika mycket samtidigt. Vi skulle skina över hela världen. Tillsammans skulle vi lysa upp de mörka bakgatorna inne i staden. Jag vill lysa med dig. Tanken på att jag kanske inte för göra det mördar mig sakta. Och jag vill leva. Men bara med dig. Ingen annan. Jag vaknar upp ur tankarna och är på samma kaffe som jag var inan jag försvann. Ingen har gått eller kommit. Jag är fortfarande den enda kunden kvar. Jag märker en skillnad sedan innan när jag dricker mitt kaffe; mitt kaffe är kallt nu. Lika kallt som jag ibland kan frukta att du är. Tanken styr oss för mycket, hjärtat för lite. Mannen som äger kafét tittar ut i det rummet jag sitter. Han ser mig och försvinner. Jag vet inte vad det vad han ville och jag bryr mig inte. Kan inte solen försvinna för den klär inte min sorg. Kan inte höst och vind komma. Jag älskar hösten. Du älskar hösten. Kommer du att älska mig i höst. Jag hoppas. Jag ber. Jag bönfaller. Vill gråta här och nu men det går inte. Kan bara gråta med dig. Du förstår fortfarande inte vidden av det. Eller så vill du helt enkelt inte förstå. Det var femton minuter sedan du lämnade mig ensam på kafét. Det känns som femton dagar. Så fort du försvann ut genom kafé dörren saknade jag dig. Jag har aldrig känt så här innan. Inte så här starkt. Det här är allt. Det här är kärlek. Ser du inte? Vågar du inte se? De få söta ord du sa under vår fika gjorde mig så lycklig.Jag kände lycka…som krossades av andra ord som du inte menade något med men som jag tolkade som allt. Tänder en cigarett till och den är äcklig-. Ser våra barn framför oss och ler och vill gråta igen. Ser du inte? Du gick för sexton minuter sedan. Var tvungen att åka hem. Var tvungen att göra något, måste åka hem och fixa något, var trött. En av mina största sorger är att jag ger dig all min tid men du kan inte avvara mig mer än en timma. Här; du får all min tid. Vill du ha den? Kan jag få lite mer av din? Innan jag gick hemifrån idag lyssnade jag på en gammal Elvis skiva, på en låt som gör så ont. Så ont och jag borde inte lyssna på den men den beskriver hur jag känner så väl och det ekot är välkommet. Ingen annan förstår, du förstår inte, men den sången förstår precis.
Vise men say only fools rush in
but I can't help falling in love with you
Shall I stay would it be a sin
If I can't help falling in love with you
Like a river flows surely to the sea
Darling so it goes some things are meant to be
take my hand, take my whole life too
for I can't help falling in love with you
Like a river flows surely to the sea
Darling so it goes some things are meant to be
take my hand, take my whole life too
for I can't help falling in love with you
for I can't help falling in love with you
Dricker upp det sista kalla kaffet, reser mig och tänker på dig och det är nästan så att en tår kommer. Jag går därifrån och ensam ute på stadens bakgator är det mörkt ( så som jag vill att det skall vara ) och här kan jag gråta. Någon, jag ser inte alls vem för mina ögon är grumliga, går förbi mig och tittar intresserat, som om jag vore en cirkus attraktion, ledsen bara för att roa honom, få honom att undra. Fel. Jag kommer ut på allén och nu finns gråten bara inombords för här finns folk. Och så står du där, din tunga väska på din rygg. - Hej säger jag och jag förstår hur bedövad jag måste låta. - Hej säger du lika fort som alltid. Jag gick till kaffet igen men du var inte kvar. - Vad vill du frågar jag och hoppas så att det gör ont. Du blir allvarlig och tittar ned i asfalten och utan att orka se mig i ögonen säger du - Berätta en sak. - Vad frågar jag och min röst skär sig av nervositet och förväntan. Du ser fortfarande ned men nu höjer du skata ditt huvud, tar ett par steg närmare och ser mig in i ögonen. En tår på din kind. Eller är det en regndroppe? Ett nätt ryck av sorg i ditt vackra ansikte. -Jag älskar dig. Jag tror inte att det är sant Jag ändrade mig måste du ha sagt. -Va? Frågar jag dumt. Vad sa du? Fågeln uppe i trädet har sett nog och lyfter och vi märker det inte. Han går över träden, skymtar oss fortfarande där nere och undrar vad det var du egentligen sa, Mellan lövverket tycker han sig ana att vi nu håller om varandra men han inser att det likaväl kan vara inbillning. Nu högre, över taken och på väg mot hamnen. Vinden smeker hans fjädrar och innan han sävligt dyker på en kastvind som skall ta honom till vattnet lovar han sig själv att leta upp oss någon gång för att se hur det gick. Det lovar han sig själv och sedan för kastvinden honom rakt upp i den mörka, klara natten.
Och vi?……..
Lovely weather holds its hand above the city
So I hide in the elevator shafts
And as the cars fly To homstead tonight
I go to the peepshow alone
Smoke sneaks in among the buildings
So I walk silent along the streets
´Cause with wet eyes Left in the skys
I drive to the freakshow alone
So I go there, move there On my own
So i know them, show them All i know
And as night falls upon the highrise
I wait by the window for her call
And as the wifes wait For four double A:s
I go to the suburbs alone
So I go there, move there On my own
So i know them, show them All i know
Gall-ler konstant i ögonvrån fastän hon skriker och svär och gråter de går och ibland stannar dom till, för att understryka ett ord, eller för att tända en cigarett de går fort, tiden och dom två rusar fram ikapp med bilar och ljus och hon saktar ned för att säga det väntade tre ord som är tre ord som betyder tre ord som för henne inte betyder något och så nuddar deras tungor varandra men dras snabbt bort som om beröringen frätte som om beröringen frätte bort tre ord
Med mig själv ligger du på mitt golv och ler och talar när vi möttes, den korta stunden, darrade jag hade tappat min balans för länge sedan så du kunde inte välta mig för jag låg redan i ditt rum när du var ensam
Så sakta, som en rökring, slutade vi att nuddas. Så fort, som en tanke, började vi att se
Du ger ingenting, du är allting.
En herrelös hund följer oss en bit på vägen och han ler i mjugg när han lämnar oss, ler i förnöjelse över sin situation.