Musikskivan som uttrycksform

Det som skiljer ett konceptalbum från en "vanlig" musikskiva är att hela skivan har ett genomgående tema, istället för att bara vara en samling av enskilda låtar. Eftersom längden på en normal sång inom populärmusiken ofta ligger runt fyra-fem minuter så utnyttjas ju inte skivmediumets kapacitet för längre sammanhängande stycken. Dagens kommersiella fokusering gör att man undviker att spela in låtar som är längre än så, eftersom man vill få dem uppspelade så ofta som möjligt i radio och TV. Det i sin tur medför att det är relativt få artister som väljer att länka samman sina sånger och skapa ett centralt tema för hela albumet. Det finns dock undantag:

"It is only in the course of the later 1960s, particularly with the emergence of the 'concept album' and with experimentation in stereo following more widespread commercial availability of stereo equipment around 1968, that the album takes on its appearance as a distinct, compound musical form. Before this period, it is only in classical music (and to some extent in jazz-particularly in its aspirations toward a scale of form and cultural influence among the lines of 'classical music'), that use of extended playing time is widely made. (Durant, 1984: 212) 

Man brukar säga att det album som startade den här trenden var The Beatles' "Sgt. Pepper's lonely hearts club band" (1967), ett album som skulle ta 700 timmar av studiotid, till skillnad från den första Beatles-skivan från 1963 som spelades in på 10 timmar. 
Det tyder alltså på att budskapet bakom musiken började bli mer genomtänkt, och att artisterna började se sin musik som ett unikt sätt att kommunicera idéer och meningar till stora mängder av människor.