Den fråga jag ideligen får när jag möter människor som är nyfikna på detta med teckenspråk är: Teckenspråk?? Är inte det internationellt?

För någon som är väl insatt i ett ämne kan det vara lätt att sucka, klappa frågeställaren lite överlägset på axeln och le. Budskapet går fram klart och tydligt: Jag har ställt en dum fråga! På ovanstående fråga svarar jag vanligen bara med ett enkelt nej. Följdfrågan kommer automatiskt: Varför inte? Det vore väl praktiskt om alla döva kunde använda sig av ett och samma teckenspråk.

För att förstå detta krävs då ofta en lite djupare förklaring. Vi kan göra jämförelser med andra språk, till exempel svenskan. Vore det inte fantastiskt praktiskt om alla människor på jorden använde sig av det svenska språket som kommunikationsmedel? Varför talas det tusentals OLIKA språk på vår jord?

Språk är något livsnödvändigt för människan och har existerat i någon form så länge det funnits människor på jorden. Självklart har inte människorna alltid haft kontakt med varandra och därför har språket utvecklats olika i olika delar av världen. Med teckenspråket förhåller det sig likadant. Döva människor har samma existentiella behov att kommunicera med varandra och sin omgivning och eftersom de saknar hörsel har det visuella och gestuella kommunikationssättet för dem blivit det naturliga språket. Hur det första teckenspråket såg ut vet man inte, men visst vore det intressant? Att färdas tvåtusen år tillbaka i tiden och ta reda på det. Såg det då ut på samma sätt som idag? Skulle jag förstå det?

Idag finns en ganska stor förståelse för döva och deras behov av ex. utbildning på sitt modersmål. Sverige är dessutom lite unikt då vi som det första landet i världen 1980 officiellt erkände teckenspråket som ett eget språk. Idag räknas döva som en tvåspråkig grupp med teckenspråk som första språk och svenska som andra språk.

Men förståelsen har inte alltid funnits där. Genom tiderna har döva betraktats som "dumma", obildbara och omyndighetsförklarade.

Aristoteles ( 384 - 322 f. Kr ) ansåg att döva vara svåra att utbilda eftersom de inte kunde ta till sig kunskapen via ett sinnesorgan. Denne man har, som ni säkert vet, betytt mycket för vetenskapen under lång tid. Även här fick hans ord slagkraft och under många hundra år var döva berövade möjligheten till kunskap och utbildning.

De som ägnade sig åt någon form av undervisning var i regel präster och en man som satsade hela sitt liv åt detta var Charles - Michel de Lepees ( 1712 - 1789 ). Han förstod, till skillnad från många andra, att åtbördsspråket ( det kallades faktiskt så förr ) var dövas naturliga språk och måste därför användas i undervisningen. Lepees samtida konkurrent hette Samuel Heinicke ( 1729 - 1790) och undervisade även han döva. Han hade däremot en helt annan åsikt och det var att tecken, gester och handalfabet skulle komma att förstöra den döves talspråk och därför förbjöds det i hans undervisning. Dessa två mäns olika skolor kom att växa och sprida sig över Europa och under 1800 - talet var teckenspråket mer eller mindre accepterat som undervisningsspråk. Det som skulle komma att ändra på detta var den ödesdigra dag 1880 då alla teckenspråkslärare ( bara de hörande ) samlades till konferens i Milano. Där gick, antar jag, diskussionerna ganska heta om huruvida teckenmetoden eller den orala metoden var den ur undervisningssynpunkt den bästa. Oralisternas stämmor ljöd troligen starkare och de segrade över teckenförespråkarna. Teckenspråket hade förbjudits, döva lärare fick gå från sina anställningar och den orala metoden infördes i skolorna.

Denna metod levde kvar långt in på 1900 - talet och inte förrän 1968 kunde Sveriges Dövas Riksförbund ( SDR) efter lång och envis kamp få till stånd en kompromiss med Skolöverstyrelsen (SÖ) om att få använda teckenspråk i undervisningen mot att det följde det svenska språkets grammatik. Det nya undervisningssystemet " Tecknad Svenska" ledde till stor förvirring mellan döva och hörande och man började få upp ögonen för att det handlade om två helt olika språk. 1972 började forskningen på institutionen för lingvistik vid Stockholms Universitet och man kunde då klart påvisa att teckenspråket är ett eget språk men en egen grammatik och struktur. Detta ledde småningom till att teckenspråket blev, som jag nämnde i början, erkänt som eget språk av Sveriges Riksdag 1980. En stor dag för många döva som i flera hundra år kämpat för något som borde vara varje människas rättighet: Rätten till sitt eget språk.