APARTHEID
Afrikanska folk
Afrikanska folk I södra Sydafrika, i det som nu kallas Kapprovinsen bodde på 400-talet Khoikhoifolket (hottentotterna) och Sanfolket (bushmännen) som var boskapsskötare och jägare. Längre norrut och österut fanns flera olika infödingsstammar bl.a. Venda, Sotho, Tswana, Swazi och Zulu. Den förste europén, portugisen Bartholomeu Diaz gick 1492 i land vid vad som fick namnet Godahoppsudden, där han möttes av Khoi-khoi-herdar. Det underliga fartygen och de bleka männen oroade dem och de började kasta sten på inkräktarna. Diaz svarade med att skjuta en pil genom en av herdarna. Men portugiserna hade inget intresse av södra Afrika och seglade hem. Nu dröjde det ända till 1652 innan några européer kom för att slå sig ner på Afrikas sydkust. Det var befälhavaren Jan van Riebeeck som hade fått i uppdrag av holländska Ostindiska Kompaniet att bygga en förrådsstation på Godahoppsudden för handelsskepp som gick till Ostindien.
Koloniseringen börjar
Kompaniet tillät snart sina anställda att bosätta sig permanent och börja driva jordbruk och boskapsskötsel. Produkterna var de tvungna att sälja till Kompaniet. Khoi-san-folken var de första som drevs från sina jord och fråntogs sin boskap av de holländska kolonisterna, som kallade sig ”boer” (bönder).
Jord och slavar
Boernas stora farmer krävde mängder av arbetare och eftersom boerna hade dåligt med pengar måste arbetskraften vara gratis, dvs slavar. Problemet var att få de svarta att arbeta för de vita. Khoi-san ville inte frivilligt ställa upp så länge de kunde försörja sig på annat sätt. För att tillfredsställa boernas omedelbara behov av arbetskraft i mitten av 1600-talet började man importera slavar från andra delar av Afrika och från Asien, mest från Malaysia. I slutet av 1700-talet fanns det tusentals slavar, mest malaysier men också Khoikhoi som till slut med våld tvingades bli slavar. För att hålla ordning på alla slavar infördes 1760 den första passlagen i Sydafrikas historia. Lagen sa att varje slav, som reste ”från stad till landsbygd eller från landsbygd till stad” måste inneha ett pass, som undertecknades av slavägaren och som visade att han gett tillstånd till resan. Slavarna slet i hårt arbete på dagarna och utnyttjades på nätterna. Få av Kompaniets män hade sina hustrur med sig och slavkolonins kvinnor exploaterades också sexuellt. Resultatet blev en ny grupp människor, som varken var svarta eller vita. I apartheidsystemet skulle de bli en egen ras, färgade.
England tar över
När Hollands kontroll över Kapkolonien i början av 1800-talet hotades av Frankrike så ingrepp Storbritannien. Området spelade en viktig roll för de engelska handelsförbindelserna med dess stora koloni Indien. Det var inte konstigt att det blev konfrontation mellan boerna och engelsmännen. Holländarna hade lämnat Europa bakom sig när de kom till Afrika, engelsmännen tog Europa med sig. I England pågick den industriella revolutionen och engelsmännen var ute efter råvaror och marknader. De europeiska politiska, ekonomiska och religiösa idéer engelsmännen hade med sig vill de förverkliga också i Afrika. En av dessa idéer var att förbjuda slaveriet. 1833 beslöt det brittiska parlamentet att slaveriet skulle avskaffas i hela imperiet, (ett beslut som inte hade någon mänsklig bakgrund utan var ett sätt att skaffa arbetskraft till de nya industrierna). I Kapprovinsen vägrade många boer att frige sina slavar, och de ställdes in för rätta och dömdes.
”Den stora vandringen”
Missnöjet med engelsmännen ledde till att ett par tusen boer mellan 1836 och 1846 lämnade Kapprovinsen och drog norrut. Denna folkvandring, The Great Trek, är för boerna en symbol för deras rätt till frihet - trots att det handlade om rätten att förtrycka de svarta genom fortsatt slaveri. Men monumenten med de klassiska täckta vagnarna, dragna av oxar och placerade i en sluten ring, en ”laager”, har ett romantiskt skimmer över sig för boerättlingar. Boernas vandring gjorde att det grundades två nya provinser, Transvaal och Oranjefristaten. Där var slaveri tillåtet.
Rikedom att exploatera
Engelsmännen som i första hand varit intresserade av Sydafrikas viktiga läge upptäckte så småningom att det fanns stora rikedomar att exploatera. Den bördiga jorden i Natalprovinsen passade utmärkt för bomullsodlingar och sockerplantager. Men det saknades arbetskraft. Den afrikanska befolkningen kunde fortfarande leva på självhushållning och var inte tvingade att ta arbete hos engelsmännen för att överleva. Istället importerades arbetskraft från Indien och Kina. Men efter hand som engelsmännen behövde ännu mer billig arbetskraft använde de sin gamla strategi - att ta jorden från de svarta, som när de inte hade något kvar att leva av tvingades ta arbete hos engelsmännen.
Diamant- och guldfyndigheter
Bristen på arbetskraft blev akut i slutet av 1800-talet. 1867 upptäckte britterna de första diamantfyndigheterna i Kimberley, Oranjefristaten och några år senare fann man guld i Transvaal. Diamant- och guldrusherna i Sydafrika var bland de största i världen. Fyndigheterna var enorma, men de låg djupt och gruvbrytningen krävde kapitalstarka investerare. 1890 kontrollerade ett enda företag, De Beers Consolidated Mines, hela 90 procent av världsproduktionen av diamanter. Detta företag var grunden till det som idag är Sydafrikas största företagsimperium, AngloAmerican / de Beers. Sydafrika förvandlades snabbt från ett jordbrukssamhälle till en modern gruvindustristat. Spänningarna mellan boer och engelsmän ökade ännu mer. Engelsmännen hade kapitalet, men gruvorna låg på boernas mark och de ville ha sin del av de stora vinsterna. Boerna införde skatter och avgifter på gruvorna. Engelsmännen blev irriterade och började i sin tur beskatta boerna för handel och transporter från kusterna. Bristen på arbetskraft var också ett irritationsmoment. Boerna ville ha de svarta till sina farmer, engelsmännen behövde dem i gruvorna.
Boerkriget
1899 ledde konflikterna mellan engelsmännen och boerna till det s.k. boerkriget. Engelsmännen motiverade kriget med att de ville skydda de svartas intressen i boerrepublikerna. Engelsmännen vann kriget 1902 efter att bl.a. ha satt tiotusentals boerkvinnor och barn i det första koncentrationslägret i historien, där dog 26 000 människor.
Hemländer
För att kunna hålla den växande afrikanska arbetsstyrkan under kontroll stiftades en rad nya lagar, som reglerade afrikanernas rätt. Mellan 1845 och 1890 utvecklades t.ex. de rasuppdelade landområden som senare, 1913, blev Sydafrikas hemländer. För att få de svarta att arbeta billigt använde boerna tvångsmetoder, skördar brändes ner för att skapa hungersnöd bland afrikanerna. Hyddskatt och tvångsarbete infördes.
Sydafrikanska unionen
De brittiska ansträngningarna att förena sina två provinser, Natal och Kapprovinsen, med boernas två provinser, Transvaal och Oranjefristaten, lyckades och 1910 bildades den Sydafrikanska unionen. De gamla fienderna var nu eniga om en sak: att den vita rasen var överlägsen den svarta. Därmed fanns inga hinder för att fortsätta förtrycka landets svarta.
Folk utan rättigheter
1912 bildade en grupp svarta organisationen African National Congress, ANC. Organisationen bildades för att protestera mot att de svarta inte hade några rättigheter i den nya unionens grundlag och för att bilda opinion mot den jordlag som regeringen tänkte införa. Motståndet mot jordlagen misslyckades och själva grunden för apartheidsystemet kunde läggas, 1913 års Jordlag. Den innebar att Sydafrikas jord delades upp i en svart del och en vit del. De svarta fick de sämsta, fattigaste delarna och trots att de var många fler har de aldrig haft tillgång till mer än 13 procent av hela landarealen. Resten var för de vita. Lagen förbjöd också vita att arrendera ut land till svarta. Resultatet blev överbefolkning i de svartas områden. Bristen på land ledde till att människor tvingades lämna den mark de bott på och levt av för att bli lönarbetare. Strömmen till städerna ökade snabbt. Men i staden fungerade inte Jordlagen utan regeringen stiftade då en ny lag, Natives Urban Areas Act (lagen om infödingar i stadsområden), som tvingade de svarta i städerna att bo i särskilt anvisade områden. Så kom ”townships” till, de svarta förstäderna.
Vit nationalism mot ”svarta faran”
I det första valet i den nybildade unionen vann an allians av de fyra provinsernas ledande partier. De slogs samman till South African Party, SAP, som leddes av Jan Smuts och Louis Botha. Till premiärminister valdes Louis Botha, han försökte dämpa den afrikanska nationalismen som under lång tid varit riktad mot engelsmännen. Den afrikanska nationalismen väcktes till liv igen när många fattiga vita bönder inte längre kunde leva på sina jordbruk, utan precis som de svarta tvingades till städerna. Plötsligt tillhörde de en fattig arbetarklass och konkurrerade med svarta om arbete och livsutrymme. Nationalismen vände sig nu mot både engelsmännen och de svarta. J B M Herzog bröt sig ur SAP och bildade Nationalistpartiet 1914. Hans politiska program var att bekämpa ”swart gevaar” (den svarta faran) och boernas ekonomiska underläge gentemot engelsmännen. Nationalistpartiet regerade under hela mellankrigstiden.
Herzog gör boerna medvetna
Efter depressionen på 30-talet ansåg Herzog att tiden var mogen att återuppta samarbetet med engelsmännen. Nationalistpartiet gick samman med SAP och bildade United Party. En högerfalang som hade starka nazistsympatier vägrade gå med och bildade ett nytt Nationalistparti. United Party lyckades inte bli så enat som det var tänkt. När kriget bröt ut ville Herzog att Sydafrika skulle stå utanför, medan Smuts ville vara med. Detta ledde till att Herzog avgick och Sydafrika gick med i kriget på britternas sida. Med kriget följde brist på arbetskraft och för första gången tvingades de vita acceptera att svarta tog jobb som tidigare bara varit tillåtna för dem. Antalet svarta i städerna ökade, och det blev svårare för regeringen att kontrollera dem. Detta innebar att förtrycket minskade och de svarta uppfattade det som om att Smuts hade en liberalare inställning till svarta. Men efter krigsslutet återställdes allt till det vanliga igen och missnöjet bland den svarta befolkningen i städerna var större än någonsin.
De svartas kamp i nya banor
ANC hade under denna tid försökt påverka utvecklingen genom att protestera, men deras arbete ledde inte någon vart. Men ganska snart startade två unga advokater, Nelson Mandela och Oliver Tambo, ett ungdomsförbund till ANC. De presenterade ett program med krav på rösträtt för de svarta och en jordreform.
Apartheid blir ideologi
När kriget hade tagit slut hade de flesta länder i Afrika tagit avstånd från rasism. Men i Sydafrika blev det tvärtom. En orsak till att rasismen blev politiskt genomförbar i Sydafrika var att idéerna och inflytandet från nazismen blev till en ideologi också utanför politiken. Apartheid stöddes av kyrkan och tvingades fram av Broederbond, en hemlig politisk maffia. Broederbond skickade studenter till Tyskland och de kom hem med idéer som formades allt mer till apartheid. Nationalistpartiet var bara ett politiskt instrument i denna process. Efter kriget blev argumenten för den totala åtskillnaden mellan svarta och vita allt mer genomarbetad. Apartheid presenterades som något som var det bästa också ur de svartas synvinkel. Varje ras hade rätt att utveckla sin egenart, påstods det. Med det programmet vann Nationalistpartiet valet 1948. De satte omedelbart igång att skapa apartheid genom en rad nya lagar. Uppdelningen av raserna befästes och miljoner människor tvångsförflyttades. Människor av olika hudfärg fick inte använda samma toaletter, badplatser, åka samma ambulans eller begravas på samma kyrkogård! Sex och giftermål över rasgränserna förbjöds. Lagar på arbetsmarknaden skapade ett rasistiskt lönesystem som hindrade de svarta att ta kvalificerade arbeten.
Motståndet växer
De nya lagarna och de allt sämre villkoren för de svarta ledde till att ett folkligt motstånd organiserades. ANC:s ungdomsförbund med Mandela och Tambo i spetsen formulerade en ny strategi, det civila motståndet. 1952 inledde ANC en kampanj mot raslagarna. Tusentals människor brände passböcker, bojkottade de segregerade bussarna och protesterade mot de diskriminerande undervisningen. Tusentals personer arresterades, men de fredliga massaktionerna fortsatte. Den 9 mars 1956 marscherade 20 000 kvinnor till Pretoria för att protestera mot hemländerna. Den dagen firar de svarta som den sydafrikanska kvinnodagen. 1955 höll ANC en kongress med över 3000 deltagare och där antogs Frihetsdeklarationen som varit den svarta befrielserörelsens program för det framtida Sydafrika. Huvudpunkterna är icke-rasism, demokrati, allmän och lika rösträtt och omfördelning av Sydafrikas resurser mellan svarta och vita. Inom ANC fanns en falang som inte accepterade Frihetsdeklarationens formulering om icke-rasism och tyckte att ANC samarbetade för mycket med de vita. De bröt sig ur ANC 1958 och bildade Pan African Congress, PAN, under mottot ”Afrika åt afrikanerna”.
Sharpevillemassakern
Den 21 mars 1960 öppnade polisen eld mot en folkmassa som demonstrerade utanför polisstationen i Sharpeville, en svart förstad till Johannesburg. 69 människor dödades, många blev skjutna i ryggen då de försökte fly. Det svarta Sydafrika exploderade i strejker och demonstrationer. Regimen svarade med mer våld och införde undantagstillstånd. De arresterade och dödade tills rösterna tystnade. Denna gång nåddes dock omvärlden av de vidriga händelserna. Tidningar i Europa visade bilder på massakrerade människor och för första gången reagerade FN. FN:s säkerhetsråd fördömde den sydafrikanska regimen och utländska företag började dra sig bort från Sydafrika. Regimen tog inget intryck av kritiken och hävdade att skulden för det inträffande låg hos dem som protesterat. Både ANC och PAC förbjöds 1961 och tvingades under jord.
Högförräderi
Det civila motståndets tid var förbi och ANC bildade en militär gren, Umkhonto we Siswe, med Nelson Mandela som befälhavare. MK, som den militära grenen kallades, inledde sabotageaktioner mot ekonomiska och militära mål, men de var inte särskilt framgångsrika. 1962 arresterades Nelson Mandela och tillsammans med Walter Sisulu och andra ANC-ledare dömdes han till livstidsfängelse för högförräderi 1965. Oliver Tambo gick i exil för att leda ANC. Jakten på ANC:s underjordiska organisationer fortsatte. ANC-medlemmar torterades till döds i förhör hos säkerhetspolisen. Enligt polisens protokoll begick de flesta självmord genom hängning. Åren mellan 1965 och 1975 var de mörkaste i den sydafrikanska befrielsekampens historia. Premiärministern, John Vorster, var känd för sina nazistsympatier och hans förtryckning av de svarta var total. De som inte torterades, dödades, fängslades eller flydde, bannlystes och sattes i husarrest. Under 1970-talet blev den nya generationen som växt upp under det hårda förtrycket allt mer medvetna om apartheids orättvisor. En ny rörelse bildades, Black Consciousness.
Soweto 1976
Enligt apartheid skulle de svarta för alltid vara de vitas arbetskraft, det var vad de skulle utbildas till. När regeringen försökte införa afrikaans, boernas språk, i de svarta skolorna bröt demonstrationer ut. Den 16 juni 1976 protesterade studenter i Soweto mot förslaget. Polisen öppnade eld och dödade de flyende skolbarnen. Precis som efter Sharpeville följdes dödsskjutningarna av upplopp runt om i hela landet och flera hundra människor, mest ungdomar, dödades. Regimen förbjöd motståndsorganisationer. Politiska ledare fängslades, torterades och dödades. Den mest kände ledaren för Black Consciousness, Steve Biko, torterades till döds i ett fängelse den 12 september 1977. Tusentals ungdomar lämnade landet för att ansluta sig till ANC i exil och bli soldater i Umkhonto we Siswe.
Nya vita strategier
Efter Sharpeville hade inte Nationalistpartiet tvekat hur man skulle agera, med 1976 var situationen annorlunda. Nationalistpartiet var nu splittrat i åsikterna hur man skulle hantera det växande motståndet utifrån. I bakgrunden fanns nu ekonomiska intressen. Storföretagen i Sydafrika ville inte ha sociala konflikter eller bojkotter. De ville ha stabilitet och en ökad rörlighet på arbetsmarknaden, även om apartheid skulle behövas mjukas upp. De ekonomiska intressena inom Nationalistpartiet vann. Apartheid skulle reformeras och förnyas. Mannen som skulle göra det var den nya premiärministern P W Botha.
Neo-apartheid
P W Botha mål var att upphäva omvärldens sanktioner och lugna de svarta inne i landet. Några av de viktigaste reformerna var:
Ett viktigt led i den nya politiken var att ge svarta vissa materiella förbättringar. Staten byggde nya bostäder och vägar, drog vatten och avlopp. Den svarta fick mer pengar till utbildning. Men det räckte inte långt och kritiken tystnade inte. Tvärtom ökade den, eftersom det var politiska rättigheter man krävde.
Egna och allmänna frågor
Men Botha var inte intresserad av att lyssna på de svarta. Istället föreslog han själv vissa politiska förändringar. Grundtanken var att dela upp det politiska systemet i ”egna” och ”allmänna” frågor och på så vis göra en maktdelning. På detta sätt uteslöts de svarta från att delta i de politiskt centrala frågorna. Runt om i landet bildades nu civics, medborgarorganisationer, som protesterade allt mer mot den kommunala politik och de höga avgifter Botha infört.
UDF - Förenade Demokratiska Fronten
De nya medborgarorganisationerna samlades 1983 i en paraplyorganisation, Förenade Demokratiska Fronten, UDF. Den drog igång masskampanjer mot Bothas reformer. UDF hade mellan 600 och 700 medlemsorganisationer med tillsammans totalt en och en halv miljon medlemmar. Det var kyrkliga organisationer, civics, fackföreningar, sportföreningar - alla enade i kampen mot apartheid. Bildandet av UDF innebar att motståndet lyckades samla olika grupper över ras- och religionsgränser. UDF:s första kampanj var bojkotten av valen till de svarta kommunala församlingar Botha infört. Den blev en stor framgång. Nästa stora kampanj var bojkott av valet till trekammarparlamentet och även den var lyckosam. Sydafrikas svarta hade klart visat för regeringen Botha att hans plan inte fungerade.
Omöjliga att styra
1984 uppmanade UDF folket att göra de svarta förstäderna omöjliga att styra. Vad man vände sig emot var de svarta kommunalråden och polismännen. Aktionerna ledde till att många svarta som ställt upp på regimens kommunalpolitiska reform avsattes av invånarna själva. I vissa fall skedde det med våld, som hämnd för att de samarbetat med förtryckarna.
Botha tappade kontrollen
Botha tappade alltmer kontrollen över utvecklingen. Men istället för att fortsätta på reformvägen slog han ner motståndet med våld. Han började också förlora stödet från Storbritannien och USA. De hade stött honom mot löften om reformer, men han infriade inte sina löften utan kritiserade dem istället för att blanda sig i Sydafrikas inre angelägenheter. Undantagstillstånd infördes i hela landet från juni 1986. Mer än 50 000 människor fängslades. Hela ledarskiktet inom UDF sattes i fängelse och ett 30-tal organisationer förbjöds. Botha utvecklade nya förtryckningssätt. Vigilantes var ett gäng banditer som de kommunala råden använde för att sprida skräck i förstäderna. De förstörde och dödade utan att polisen ingrep.
COSATU
Nu gick alla fackföreningar samman och bildade Congress of South African Trade Unions, COSATU, den största organisation Sydafrika någonsin haft. Med många av UDF:s ledare i fängelse kom fackföreningsrörelsen med COSATU i spetsen att allt mer ta över ledningen och organisationen i kampen mot apartheid. Därmed blev arbetet också mer politiskt inriktat. Botha gjorde sitt bästa för att också stoppa facket. När UDF och 18 andra organisationer förbjöds 1988 fick COSATU ett ultimatum - att inte befatta sig med politiskt arbete.
Kostsam byråkrati och ny världsbild
Kostnaderna för apartheid blev allt större i takt med att avvikelserna ökade, Bothas neoapartheid, med en uppdelning av allmänna och egna frågor, skapade en enorm och kostsam byråkrati. Kostnaderna för förtrycket av de svarta tog en allt större del av budgeten liksom av destabiliseringspolitiken. Sydafrika fick ta stora lån i internationella banker. Efter undantagstillståndet 1985 trodde omvärlden allt mindre på Bothas reformer och att han skulle lyckas stabilisera den politiska situationen i landet. Banker och företag i väst drog tillbaka sitt kapital. Inflationen steg och den ekonomiska krisen förvärrades. Genom perestrojkan i Sovjet fanns inte längre någon anledning att hålla Sydafrika som allierad mot kommunismen i södra Afrika. De internationella påtryckningarna ökade. 1986 antog USA ett samktionsprogram som inkluderade stopp för nyinvesteringar och banklån. EU införde sanktioner i två omgångar. Samtidigt blev det sydafrikanska undantagstillståndet bland de hårdaste någonsin med total presscencur, massarresteringar och brutala övergrepp av polis och militär mot den svarta befolkningen. I det vita näringslivet, liksom inom Nationalistpartiet, blev allt fler övertygade om att det var oundvikligt att dela med sig av den verkliga makten och - att det också kunde innebära fördelar. Politisk stabilitet skulle leda till ekonomisk utveckling. En grupp inflytelserika vita tog initiativ och mötte ANC för att diskutera framtiden. Den ekonomiska och politiska krisen tvingade till slut Botha att möta ANC, och i juli 1989 träffade han Nelson Mandela i fängelset där ANC-ledaren avtjänade sitt livstidsstraff. President Botha drabbades av hjärnblödning och avgick en månad därefter. Hans efterträdare blev Frederick Willem de Klerk.
President de Klerk gav Sydafrika ett nytt ansikte
President de Klerks första politiska markering blev att han frisläppte åtta livstidsdömda ANC-ledare. På ett stort välkomstmöte i Soweto förklarade både ANC och kommunistpartiet att det nu var lagliga organisationer. Deras fanor dekorerade podiet och människor bar öppet T-shirts med ANC-dekaler och slagord. Trots att förbudet fortfarande gällde hölls i december en konferens där i stort sett alla antiapartheidorganisationer i Sydafrika samlades för att skapa en enad front mot regimen. Konferensen antog ett program där man krävde att en konstituerande församling skulle bildas för att utarbeta en ny demokratisk grundlag. I sitt öppningstal till parlamentet i februari 1990 meddelade president de Klerk att ANC-ledaren Nelson Mandela skulle friges och de förbjudna organisationerna tillåtas igen. Presidenten lovade också att upphäva apartheidlagarna och ge omedelbart moratorium för de 60 personer som väntade på att avrättas. Det svarta Sydafrika jublade, miljoner människor samlades, sjöng och grät av lycka. De hade segrat, regimen hade tvingat ge sig.
Ojämna parter till förhandlingar
Tre månader efter frisläppandet av Nelson Mandela träffades ANC och regeringen de Klerk för att börja samtalen om hur övergången till det nya demokratiska Sydafrika skulle gå till. Men parterna hade ett ojämnlikt utgångsläge. Nationalistpartiet hade haft tid att förbereda sin strategi och sina förhandlare. De hade kontroll över polis och militär, de hade också internationellt stöd. President de Klerk hade ett politiskt mandat från sina vita väljare. Men det var ett mandat som innebar att hitta en lösning på hur makten skulle kunna delas, så att de vita skulle få vissa garantier om att deras ekonomiska intressen inte hotas. de Klerk såg legaliseringen av ANC och förhandlingarna som sitt initiativ för att göra det bästa för hela Sydafrika. ANC hade en annan uppfattning om förhandlingarna. De ansåg att det var kampen inom och utom landet och omvärldens sanktioner och påtryckningar som tvingat regimen till detta steg. Förhandlingarna skulle därför handla om överföring, inte delning av makten. Förväntningarna på ANC från dess sympatisörer både i och utanför Sydafrika var orimliga. ANC förväntades ge de svarta rösträtt och demokrati, de hemlösa bostäder, de svältande mat och de arbetslösa arbete. När detta inte skett inom tre månader undrade människor vad som hänt med ANC.
Stora anpassningsproblem
Problemen och besvikelsen berodde på att ANC inte hade någon organisation i de svarta förstäderna. Framför allt gjorde våldet mot ANC-anhängare att folk inte vågade arbeta politiskt. Att bära T-shirt med ANC på var detsamma som att göra sig till måltavla för Inkathakrigarnas attacker. När ANC i samtalen med regeringen gick med på vapenvila blev besvikelsen stor i förstäderna, där folket hoppats att ANC:s militära gren skulle skydda dem. Kritiken mot ANC-ledningen växte. De tyckte att besluten fattades utan att de tillfrågades och att ledarna alldeles för lätt gav efter för regeringen. Spänningen ökade och till och med legenden Mandela buades ut. Det här var precis den utveckling de Klerk hoppats på och som han själv bidrog till. För bakom kulisserna spelade regeringen dubbelspel. Samtidigt som de förhandlade med ANC gav de Inkatha-partiet pengar för att bedriva kampanj mot ANC, och polisen utbildade Inkathas krigare och försåg dem med vapen.
Ny strategi
I juli 1991 avslöjades skandalen Inkathagate. Den ledde till att de Klerk fick ombilda sin regering och åtminstone delvis byta strategi i förhandlingarna. Resultatet av regeringens politiska strategi gentemot ANC blev att de fick ett stort propagandamässigt övertag. ANC hölls ansvariga för att inget konkret hände i demokratiseringsprocessen och de saknade också erfarenhet och kunskap att komma ur de Klerks grepp. Presidenten uppträde taktiskt. Samtidigt som han i realiteten bromsade utvecklingen fattade hann beslut som verkade handlingskraftiga. Han upphävde de viktigaste apartheidlagarna - jordlagen, gruppområdeslagen och rasklassificeringslagen - och skaffade en bild av sig själv som den som verkligen ville avskaffa apartheid. Med hjälp av sina egna statskontrollerade media- och propagandaresurser fick omvärlden en bild av en president som hade situationen under kontroll och ett svagt, förvirrat ANC som dessutom inte hade sina medlemmar med sig.
”Avtal för samhällsfred”
En vändpunkt kom med ANC-kongressen i juli 1991. Först nu valdes Nelson Mandela till ANC:s president (efter Oliver Tambo) och fick officiellt den ledarställning som han i praktiken haft redan som politisk fånge. Kongressen blev en demonstration både av enighet och av politisk måttfullhet. Flera händelser under hösten 1991 hjälpte till att överbygga förtroendekrisen mellan ANC och regeringen. I augusti accepterade regeringen genom FN:s förmedling en allmän amnesti för de 40 000 sydafrikaner som befann sig i politisk landsflykt. FN fick klartecken att upprätta kontor i Sydafrika för att hjälpa till med repatrieringen. I september kunde presidenten tillsammans med Mandela och Inkathaledaren enas om ett ”avtal för samhällsfred”. En gemensam fredskommitté fick befogenhet att övervaka polisen och skapa regler för hur polisen ska förebygga våld. Mot våldet i de svarta förstäderna var avtalet trubbigt. Men det var ändå psykologiskt viktigt som förberedelse för fredsprocessens avgörande fas - förhandlingarna om en ny demokratisk författning.
Konventet för ett demokratiskt Sydafrika
Denna avgörande fas tog sin början den 20-21 december 1991. Då öppnades Codesa, Konventet för ett demokratiskt Sydafrika, med representanter för ett 20-tal organisationer från alla raser. Därmed breddades fredsprocessen, som dittills haft huvudsakligen två aktörer - regeringen och ANC. Men viktiga parter uteblev ändå, detta gjorde att det uppstod en svår maktbalans för både Mandela och de Klerk. De måste enas om en författning, som gjorde Sydafrika till en parlamentarisk demokrati - med allmän och lika rösträtt, som för första gången också omfattade de svarta. De måste samtidigt hitta en formel för hur detta skulle genomföras utan resultatet blev öppet uppror från ytterlighetsgrupperna på någon sida.
Övergångsregering
Utgångsbuden från ANC och det regerande Nationalistpartiet var svårförenliga. ANC krävde majoritetsstyre, där hela Sydafrika betraktas som en enhet under en stark centralregering. Det skulle betyda en allenastyrande svart regering. President de Klerk förklarade att han var beredd att dela makten, men inte medverka till villkorslös vit underkastelse under en svart majoritet. Nationalistpartiets motförslag var en kollektiv presidentmakt och ett decentraliserat federalt system, som skulle ge minoriteterna inflytande över lagstiftningen. 1993 gick de Klerk med på ANC:s förslag att man bildade en övergångsregering under den tid författningssamtalen pågick.
Första demokratiska valet
Fredsdialogen och apartheidlagarnas avskaffande gav också positiv utdelning för landet i form av ökad internationell goodwill och begynnande avveckling av omvärldens sanktioner. De flesta av EU:s och USA:s sanktioner upphävdes i april 1994. Landets isolering när det gäller kultur och sportutbyte började också hävas. Bl.a. beslutade Internationella olympiska kommittén att upphäva Sydafrikas bannlysning från de olympiska spelen. 1994 hålls det första demokratiska valet i Sydafrika. Detta vanns av ANC med 62,7 procent av rösterna. Och den 10 maj svär Nelson Mandela presidenteden och de nya politikerna tar plats i parlamentet.
Sanningskommissionen
Den 17 maj 1995 beslöts att en kommission för sanning och försoning skulle inrättas. Den ska behandla kränkningar av mänskliga rättigheter och andra politiska brott begångna inom och utom Sydafrika mellan den 1 mars 1960 och den 5 december 1993. Kommissionen tar inte bara upp brott av apartheidregimen utan även sådana som har begåtts av ANC i exil. Syftet är inte att ställa förbrytarna inför rätta utan att kartlägga vad som hänt och betala ut ersättning till offren för apartheid. De som lämnar full bekännelse kan få amnesti. Ordförande för kommissionen är ärkebiskop Desmond Tutu. Samtidigt skärptes konflikten mellan Mandela och vicepresidenten Frederick Willem de Klerk. de Klerk blev uppretad av att hans tidigare försvarsminister Magnus Malan och 10 andra högre officerare åtalas inför domstol för att 1987 ha medverkat till mördandet av 13 människor i provinsen Natal. Men det fanns också motsättningar inom ANC. Winnie Mandela har länge kritiserat ANC-ledare för eftergivandet och korruption. Till slut tröttnade hennes man och avskedade henne från regeringen. Man fruktade att ANC skulle förlora röster i kommunalvalen under hösten p.g.a. detta, men ANC vann det första demokratiska kommunalvalet med över 60 procent av rösterna.
Den demokratiska omvandlingen
Under 1996 antog Sydafrika en ny författning. Den innehåller de främsta fri- och rättigheterna i världen. Författningen undertecknades av president Nelson Mandela i Sharpeville. Valet av plats var symboliskt. I Sharpeville mördades svarta demonstranter 1960 då de protesterade mot de rasdiskriminerande passlagarna. Den demokratiska omvandlingen har ägt rum i fredliga former. Men problemen är många - en våg av ökande brottslighet gör att utländska företag drar sig för att investera i landet. Bostadsbrist, korruption och arbetslöshet förmörkar bilden. Regeringens åtgärdsprogram, som ska ge den fattiga majoriteten rimliga sociala och ekonomiska livsvillkor, har inte gett många synliga resultat. I juni 1996 lämnade de Klerks Nationalistparti samlingsregeringen och de Klerk avgick samtidigt som vicepresident. Han tyckte det var dags för partiet att hitta en profil som oppositionsparti. Missnöje med den nya författningen låg bakom uppbrottet. Sanningskommissionens arbete fortsatte under 1996 och detta ledde bl.a. till att flera rättegångar mot personer som hade viktiga positioner i den vita minoritetsregimen. Dit hörde bl.a. Eugene de Kock, en ökänd polischef, som fälldes för en rad mord och andra brott.