MOBILTELEFONENS HISTORIA I SVERIGE
Låt oss gå tillbaka till 50-talet, på den tiden ägde televerket all teleutrustning och skötte all drift. Televerket har alltid haft en hög teknisk kompetens. Man har utvecklat egna produkter och system som t ex telefonstationer, transmissionssystem, radio- och TV-distribution. Televerket tillverkade tills för någon år sedan många av sina produkter i egna fabriker. I slutet av 40-talet påbörjades vissa planer med mobiltelefoni att diskuteras och de två televerks ingengörerna Sture Laurén och Ragnar Berglund fick i uppdrag att konstruera ett provsystem. I slutet av 50-talet installerade de båda eldsjälarna detta provsystem i Stockholm, med basstation placerad på Lidingös vattentorn. Kopplingsutrustningen som utgjorde gränssnittet (interfacet) till det publika telenätet kopplades till och installerades i Lidingöstationen. Systemet använde två, dubbla radiokanaler, detta system kallas duplex d v s en kanal i vardera teleriktningen. Till systemet hade man fem mobila enheter. Hela systemet arbetade i 160 MHz-bandet. Man kallade systemet MTL-Mobil Telefon Laurén, efter den av konstruktörerna som ansvarade för signaleringsmetod och kopplingsdel. Signaleringen mellan den mobila enheten och basstationen (det som idag kallas handskakning) var ett pulsat system. Lauréns medhjälpare Ragnar Berglund hade ansvaret för radiokonstruktionen och för delar av utvecklingen samarbetade han med Ivar Ahlgren och hans företag Svenska Radio Aktiebolaget. Resultatet från provet var tillfredsställande och televerket beslöt att två kommersiella system skulle byggas, ett i Stockholm och ett i Göteborg. Det återstod dock en hel del utvecklingsarbete innan man nådde fram till kommersiella produkter. Det dröjde ända fram till 1956 innan de båda systemen kunde tas i drift. Under mellantiden hade de fem mobila enheterna i provsystemet varit i ständig användning. De hade till en början mest testats av personalen på televerket, men mot slutet så lånades de även ut till andra. Systemet presenterades även på flera utställningar, man kan säga att Televerket tastade marknaden för ett mobilt system. De två kommersiella systemen som sattes i drift 1956 utrustades vardera med fyra duplexkanaler, vilket man beräknade skulle räcka till ca:100 abonnenter i vardera nätet. Täckningen var i stort sett en cirkel runt basstationen med cirka 25-30 kilometers radie. Det här MTL-systemet döptes sedan om till MTA, och det hölls i drift till slutet av 1960-talet då det totalt hade 125 abonnenter. Ragnar Berglund höll nu på att experimentera med ett nytt system, som för signaleringen använde tonkoder istället för pulståg. Berglund uppfann en metod för identifiering av anropande abonnent. Ett försök med detta system som kallades MTB gjordes under 1961. MTB använde frekvenser i 76 MHz och 81 MHz-bandet. Abonnenterna till detta system tilldelades nummer ur de reguljära serierna i den lokalstation där systemet anslutits. &ARINGtminstone ur numreringssynpunkt hade härmed MTB mycket hög kapacitet. Efter lyckade prov beslöt man att MTB installeras även för kommersiell trafik. Man satte nu upp MTB-nät i Stockholm och Göteborg under 1965, och i Malmö 1967. Senare installerades ytterligare system i Stockholm och Göteborg. Det fanns nu alltså två olika mobiltelefonsystem i drift i Sverige. Marknadens mottagande var uppmuntrande, men att utöka täckningsområdet skulle bli kostsamt och svårt. På Televerket började man inse att med den existerande teknologin skulle man snart hamna i en återvändsgränd. Televerket tillsatte en kommitté som fick arbeta fram en rapport. När rapporten väl var färdig så rekommenderade kommittén att följande tre tjänster för användning i fordon skulle erbjudas:

  • 1. En ny mobiltelefontjänst med nationell täckning, benämnd MTC.
  • 2. Ett nytt personsökningssystem, MBS, även det med nationell täckning.
  • 3. En gemensam landmobilradio infrastruktur med beteckningen MRG, för olika individuella företag (transportfirmor m fl.).

    Personsökningssystemet MBS byggdes snart upp och har först på senare tid ersatts av nya system. &AUMLven MRG blev snabbt uppbyggt och har tills för något år sedan använts flitigt. MTC blev något helt annat... Telekommunikation identifierades tidigt som ett självklart område för nordiskt samarbete. Redan vid den Nordiska telekommunikationskonferensen (himla långt ord) år 1969 tillsatte man en gemensam arbetsgrupp som skulle arbeta inom mobiltelefoni.

    NMT

    Den första rapporten från arbetsgruppen som kallades NMT-Nordiska MobilTelefon-gruppen presenterades 1970. I rapporten skrev man att ett nytt automatiskt mobiltelefon- system skulle utvecklas. Man samtidigt konsataterade man att det skulle ta ca:10 år att genomföra ett sådant projekt. Man var mycket mån om att fri konkurrens skulle råda för att hålla kostnaderna nere. I väntan på NMT-standarden grjorde länderna sina egna system, i Sverige etablerades det manuella systemet MTD och fick ungefär 20.000 användare. MTD lades slutligen ner 1987. NMT-gruppen jobbade vidare och 1973 presenterades den första skissen över hur systemet skulle se ut:

    På bilden ovan ser man huvuddelarna av systemet. De mobila stationerna MS är installerade i olika fordon, förbinds via radio med den närmaste basstationen BS. Basstationerna är i sin tur via fasta förbindelser (kabel eller mikrovåg) kopplade till mobiltelefonstationerna (mobiltelefonväxeln-MTX). Dessa stationer är anpassande till att jobba med det mobila nätet. Nyckeln till ett bra mobiltelefonsystem ligger i det så kallade luftinterfacet. Det är där informationen utväxlas mellan basstationerna och de mobila stationerna. NMT-systemet har ett luftinerface som bygger på en digital signalering, d v s utbytet av data sker digital, istället för som tidigare med tonkodssignalering eller annat. 1975 föreslog NMT-gruppen att ett systemprov skulle göras. I detta sammanhang kan man notera att NMT-specifikationerna och de tekniska lösningarna aldrig skyddades av något patent. De nordiska teleförvaltningarna ställde hela dokumentationen till världens förfogande utan kostnad. Man erbjöd en öppen internationell standard. I tidsplanen för systemprovet hade man sagt att det det första systemprovet skulle vara gjort 1977-78, tillverkarna skulle sätta igång produktionen 1978 för att kunna leverera 1979 och 1980, och de fasta systemen planerades att sättas i drift under 1981. Systemprovet ägde rum i Stockholm och avslutades med en framgångsrik demonstration under sommaren 1978. Provet gav klart besked om att flera års samarbete hade givit resultat. Det satte en godkännande stämpel på NMT-specifikationerna. Så småningom inbjöds även tillverkarna att kommentera specifikationerna, bland de inbjudna företagen fanns förstås L.M. Ericsson.

    NMT sätts i drift

    1977 fick företagen lämna offerter på basstationer och MTX-växlar till de nordiska teleförvaltningarna. Det svenska företaget Magnetic och det Japanska företaget Mitsubishi blev leverantörer till basstationerna. Detta medans L.M. Ericsson valdes till att leverera MTX-växlar till Sverige, Danmark, Finland och Norge. Ericssons MTX-växel är en version av AXE-systemet som ursprungligen tillverkats av Ellemtel (se någon annan stans i detta magnifika specialarbete). Eftersom AXE-systemet var ett relativt nytt system vid den här tiden hade Ericsson till en början tänkt att använda AKE-systemet till växlarna. Televerket ville dock att AXE-systemet skulle levereras i en speciell MTX-version. Under flera år skulle det bli diskussion inom Ericsson och på andra håll, beträffande MTX-växelns storlek. AXE är en kraftfull maskin med hög kapacitet, både i antal abonnenter och sin facilitetsrikedom. Men den höga kvalit‚n gör sitt till på priset. Att ta fram en MTX-version av AXE innebar ett omfattande utvecklingsarbete, huvudsakligen i programvara. Omkring 40 procent av Ericssons utvecklingsinsats inom mobiltelefoni har gällt (och gäller fortfarande) programvara i AXE-systemet. NMT sattes i drift, enligt tidsplaneringen, i Oktober 1981. I Sverige specificerades två MTXer, en i Stockholm och en i Göteborg, båda med en kapacitet att ansluta 10.000 abonnenter, men med möjlighet att byggas ut till 50.000 abonnenter. Och så var NMT-systemet igång.

    Conny Nilsson