är det....
En solig dag i juni 1993, ville min första son komma ut. Väntan hade varit lång, men trots att graviditeten gått tio dagar över tiden hade jag hela tiden någon
konstig form av längtan efter att vänta lite till... Den kommande förlossningen skrämde mig mer än jag vågat berätta för någon.
Efter att på morgonen vaknat
med en fruktansvärd huvudvärk, och senare under dagen börjat få rejält ont i ryggen skulle man väl vara idiot för att inte förstå att förlossningen var igång när
jag vid tre-tiden på eftermiddagen var tvungen att stå framåtlutad mot ett bord på grund av "ont i ryggen" som jag kallade det...
När det onda började komma
med jämna mellanrum var det bara att gå hem och ta tid. Med stor glädje och förväntan klockade jag sammandragningarna medan jag irrade runt och packade "väskan".
Smärtan var inte farlig, faktiskt inte så plågsamt alls, och tänk, nu skulle barnet ändå komma!
Tio minuter emellan... Sju... Fem.
När klockan var tio på kvällen kom värkarna med fyra minuters mellanrum, det gjorde rejält ont och jag var både exalterad och dämpad. På Danderyds Sjukhus tyckte
barnmorskan att vi kunde komma in. Jag var lite glad och mycket nervös när vi äntligen kom iväg. trots allt skulle det ju snart vara överstökat
I juni 1993 var det en rejäl topp avseende nativiteten i Sverige. På Danderyd var det full rusch. En sköterska tog emot oss med andan i halsen. "Vart ska ni? Lätt eller normal?"
Vi tittade frågande på henne, en värk kom och jag lutade mig mot väggen samtidigt som jag försökte komma på vad hon kunde tänkas mena.... Efter ens stunds
diskussion förstod vi att jag redan nu skulle bestämma mig för hur ont jag skulle ha. Lätt innebar lättvård där ingen epidural erbjöds. Jag försökte förklara att
jag inte fått barn förut och inte visste hur ont det skulle göra, men blev avbruten av sköterskan; "ja, ja du får väl komma in på normal då, men vi har rätt fullt upp idag "
Skulle vi säga tack då eller...? Lite skamsna slussades vi in i ett trist undersökningsrum för att vänta på en ledig förlossningssal. Där satt vi, maken och jag. Bleka och skärrade. En annan, äldre sköterska jäktade igenom en
lista med frågor och suckade tungt när jag frågade om lavemang. Man tar inte sådant nuförtiden, det går sååå bra utan... Jag var tvungen att hejda henne
och berätta att jag faktiskt inte kunnat gå på toa på flera dagar. Efter lite tjat fick jag för öppen ridå, detta lavemang.
(Ni som inte fått barn kanske inte vet att förstoppning är väldigt vanligt när man är gravid) Värkarna började bli rejält smärtsamma nu och jag orkade inte bli förbannad, normalt sett hade
jag skällt ut tanten.
Under de närmaste timmarna var jag oerhört förvirrad. Ingenting var som jag hade trott eller förväntat mig.
Väl inne på förlossningssalen tyckte barnmorskan efter alla CTG och untersökningar att jag skulle försöka stå på knä under förlossningen. Barnet låg högt och
det skulle hjälpa till att hålla sig upprätt. Jag var trött redan nu eftersom jag varit igång hela dagen och försökte förgäves hitta en bekväm ställning under förlossningsarbetet. Påhejad av barnmorskans ord "upprätt så mycket som möjligt så går det fortare" stod jag på knä och
"hängde över sänggaveln." Där slet jag i timtal och försökte vara duktig, mötte värk på värk i en mycket obekväm ställning.
Tillslut var jag helt slut i armarna, svetten dröp och jag hann knappt pusta ut mellan de kraftiga sammandragningarna. Omedvetet höll jag emot när värkarna tog i,
kanske mest för att jag var spänd, trött och rädd.
När den frånvarande och inte särskilt trevliga barnmorskan blev
synlig för att läsa av maskinerna hade jag äntligen funnit en bekväm ställning, men hon forcerade mig varje gång att ändra postition, vilket störde mig oerhört. Hon tog resolut hål på fosterhinnorna
utan att förklara något för mig vilket orsakade en hel del bekymmer. När jag frågade om man inte
kunde få prova lustgasen blev hennes svar "Jaså, har ni inte tagit den ännu?" Uppenbarligen var det
självservering...?
Vi kände oss lite fåniga, maken och jag...
I någon timme hade jag stor hjälp av denna fantastiska gas. Barnmorskan lyste med sin frånvaro. Visst klarade vi oss
ändå men när hon väl dök upp för att titta till oss och började tissla med sköterskan, samt därefter beordrade mig att intaga "gyn-ställning" blev vi lite konfunderade.
Jag ska bara kontrollera att
ditt barn mår bra, så vi ska ta ett litet blodprov... svarade hon i förbigående medan hon monterade benställningen på sängen. Givetvis blev vi rädda och oroliga!
Vaddå blodprov, på barnet?
Hur då? Var då? I bebisens huvud? Hallå!!
Värkarna tog fart och jag försökte förgäves härda ut i den obekväma ställningen, min man högg tag i barnmorskan för en förklaring, men hon hade
bråttom och min förtvivlan växte. Nu grät jag. Inte för att jag hade ont, utan för att jag var rädd att något var fel på mitt barn. Rädslan gjorde sammandragningarna
ännu mer smärtsamma och nu blev det plötsligt jättebesvärligt. "Det trycker så där bak" viskade jag till sjuksköterskan, det var en obehagligt trängande känsla och
trots att jag ju fått ett lavemang var sköterskan övertygad att "det ordnar vi med pottan" Mitt i ett inferno av värkar tvingades jag upp på en portabel pottstol.
Givetvis hände inget
i denna... "Kan det inte vara barnet som kommer...?" stönade jag. Men fick svaret att "Nej, du är ju förstföderska, det tar många timmar första gången, ditt barn har inte kommit nedanför spinae ännu"
(så här i med facit i hand och ännu en förlossning i bagaget kan jag bara nämna att den tryckande känslan av att behöva gå på toa var ett tecken på att bebisens huvud var på väg ned, och man kan ju tycka
att en sköterska på en förlossningsavdelning borde veta sånt...)
Istället var det åter dags för blodprov på barnet, jag hade fortfarande inte klart för mig att den enkla och vanligt förekommande mätningen av syresättningen av barnets blod
var något normalt. Jag var fullständigt
förkrossad och övertygad att det var något fel på mitt barn. Ingen brydde sig om att förklara denna gång heller. Men min man tvingade barnmorskan att stanna upp ett
ögonblick och berätta. Tyvärr var jag när vi kommit så långt för smärtpåverkad för att förstå, värkarna kom nu nästan utan paus och den trängande känslan blev outhärdligt smärtsam. Eftersom jag var ledsen,
förvirrad och rädd upplevde jag smärtan som värre än var den egentligen var och höll emot när värkarna kom eftersom jag inte visste vad jag skulle göra. Ingen berättade för
mig hur långt gången förlossningen var och jag var övertygad att jag inte skulle orka mer så jag bad om bedövning. Sagt och gjort, Jag skulle få ryggbedövning.
Klockan fyra på morgonen, utschasad, stor som en elefant, rörlig som en nittiofemåring, iförd svettig sjukhusrock, med fostervatten rinnande och värkar två gånger i minuten är man inte stöddig. Än mindre stöddig blir man
när narkosläkaren visar sig vara en riktig skitstövel. Att han hade viktigare saker att göra än att bedöva sjåpiga fruntimmer som inte klarade av att föda lite barn, gjorde han fullständigt
klart för oss. Han suckade och muttrade, berättade hur mycket viktigare saker han hade som väntade, något som han kunde ha besparat mig.
Därefter fick jag veta hur farligt det var om jag rörde mig när han skulle sticka... Alltså måste han sticka mellan värkarna - men dom kom ju hela tiden! Aldrig har jag
känt mig så förnedrad, liten och ledsen! Jag minns att jag försökte memorera hans namn från namnskylten på rocken, fast besluten att en dag ge igen...
(Tyvärr kan jag idag inte för mitt liv minnas vad han hette, det hade varit mig en glädje att skriva ut namnet här...)
Slutligen var då bedövningen lagd och i samma ögonblick som barnmorskan upptäckte att
"nejmen, du är ju redan fullt öppen..." så slog bedövningen till. För mig var det en underbar paus. Jag fick pusta ut, värkarna
kändes inte och jag sade till maken att "varför bad jag inte om det här tidigare?"
I en dryg timme var det lugnt, barnmorskan var dock missnöjd. Jag var fullt öppen men värkarna var svaga
och förlossningen framskred inte. Värkstimulerande dropp slog en gång för alla hål på min dröm om en fortsatt smärtfri förlossning. Nu brakade helsiket löst! Droppet skruvades upp gång på gång, jag fick
inte "påfyllning" av epiduralbedövning som jag trott att man kunde få, och sammandragningarna kom utan uppehåll. Tyvärr hade epiduralbedövningen orsakat värksvaghet och barnets huvud kom inte
nedanför "spinae". Droppet ökades igen och värkarna var fruktansvärda! Jag minns inte helt klart alla detaljer av den timme som följde, men vet att jag klamrade mig fast vid min man och lustgasen och skrek att
"Gör vad ni vill men ta ut barnet, jag orkar inte mer!!!"
När klockan närmade sig sju var rummet fullt av folk. Jag skulle förlösas med sugklocka. En kvinnlig Polsk läkare iförd vitt plastförkläde gav order
åt höger och vänster på mycket knagglig svenska. Vid ett tillfälle började läkaren och en barnmorska tjafsa över mitt huvud avseende en spruta som just skulle injiceras, jag hängde inte med, men min make var
tvungen att träda in och få klart för sig vad som pågick egentligen; läkaren hade sagt en dos, barnmoskan eller om det var sköterskan utförde ordern, men det var fel och de stod och tjafsade om vem som sagt vad.
Själv låg jag bara och kved, för utschasad att orka bry mig. Tjafsandet avbröts av min man som inte kunde låta bli att säga ifrån. Med växande förvåning hade han hört hela ordväxlingen och doktorn
hade verkligen uttryckt sig oklart. Den kvinnliga läkaren blev sur men återgick ändå till den gurglande vacuumpumpen med en grimas.
Jag hade läst om förlossning med sugklocka och visste att man brukar lägga en lokalbedövning innan sugklockan appliceras. Tyvärr var läkaren inte alls inne på den linjen. En upplevelse
jag inte vill uppleva igen!
Så var det dags. Två sköterskor låg på min mage och tryckte medan den plastinbakade läkaren drog i handtaget för allt vad hon var värd.
Det small som när man sticker hål på en ballong när vävnaderna
töjdes så hastigt. "Huvudet är ute!" ropade min man och försökte peppa mig, jag skrek rakt ut och försökte krysta men det hände ingenting. "Vänta på värken, vänta på värken" hörde jag någon säga. Så slutligen kom det en värk till och ett blått, blodigt litet paket
kom ut...hostade, skrek och lades på mitt bröst. "Det blev en pojke!!" ropade min man, och själv låg jag bara och undrade vad som hänt. Njöt av tystnaden, av doften från den nyfödda, av att det inte gjorde ont längre! (förutom viss sveda
i de nedre regionerna...) Jag hade inte en tanke på att jag blivit mamma, inte en tanke på vilket kön det hade bIivit, men tårarna började rinna av glädje när jag mötte den nyfödda Douglas klara blick för första gången.
När ett barn är fött finns ingen gräns för lyckan. Inte nog med att man faktiskt fått sitt efterlängtade barn, sin gåva. Alla
helvetes kvalen som man upplevt bara sekunder innan är borta. Allt blir stilla och skönt.
Resten är oväsentligt. Även om moderkakan satt fast och fick "lösas" och barnmorskan ägnade 45 minuter och mer än
40 stygn åt att lappa ihop mig... Efter det ögonblicket kände jag mig stark och osårbar. Kanske var det tur, för eftervården
på en BB-avdelning som just höll på att stänga/flytta är ett kapitel för sig...
Till en början rullades jag upp i ett mörkt förråd där sängen blev stående i timtal. Jag hade inte ätit på mer än ett dygn och förlorat 2.4 liter blod. Ingen frågade
ens om jag behövde hjälp med något... Min man var tvungen att jobba och jag förtvivlade över ett inte kunna ta mig till toa. Hade dom glömt mig eller? Min son föddes kl 07.10, först vid fyratiden på eftermiddagen kom en sköterska och
hämtade mig för transport till en sal för fyra. Där låg jag utan att orka resa mig tills min make kom och såg till att jag fick lite mat...
På natten när jag, verkligen hade behövt sova fick jag knappt någon sömn eftersom det hela tiden var barn som skrek eller
mammor som snarkade så väggarna skakade (jo, faktiskt, en av mammorna hörde inte att hennes barn skrek för hon snarkade så högt själv...)
Som om detta inte vore nog skulle BB-avdelningen stänga. Vi tillbringade en hel dag med våra tillhörigheter lastade på sängen.
Handfat och speglar skruvades ned, blöjor, bindor och handdukar togs bort. Där satt vi i timmar och väntade.
Eftersom det var den ordinarie vårdpersonalen som skulle vara "flyttgubbar" tog flytten ett helt dygn. Vi som inte orkade vänta fick själva rulla runt sängar och barn i korridorerna för att försöka hitta till rätta "nya" avdelningen.
På fjärde dagen var jag mycket oroad. Jag hade inte fått någon mjölk ännu och min lilla son var torr och trött. Från att ha hållit mig vaken av hunger och sköterskorna envist nekat mig att ge tillägg, eftersom "mjölken kommer snart" sov han nu nio timmar i sträck.
När jag berättade det för en sköterska (tydligen rätt sköterska) blev det full fart. "Herregud, det vet väl varenda människa att man inte kan vänta till mjölken kommer av sig själv när man tappat så mycket blod!!!" Matning varannan timme och
kontrollvägningar tills den lille fått färg på kinderna igen. Jag fick även veta att jag skulle ha suttit i "pumprummet" minst en timme om dagen. -Vilket pumprum? Varför? Var då? Hur? Ingen som helst information hade givits
om att när bebisen är för trött att suga måste man pumpa.... Jag trodde mjölken skulle komma av sig självt...
Samma dag fick jag även veta att någon "glömt" att jag skulle få blod... Jag blev tillfrågad om jag ville ha en transfusion i efterhand, men mitt svar blev; "Jag har
vakat på nätterna, flyttat möbler och klarat allting själv i fyra dagar nu utan blodtransfusion, jag nöjer mig med järntabletter, tack!
Efter denna förlossning var jag övertygad om att jag om det skulle bli fler barn, så skulle jag föda var som helst utom på Danderyd, men så blev det inte och idag är jag glad för det. På juldagen 1995 föddes min andra son på samma sjukhus...En helt annan upplevelse!
När juldagsmorgon glimmar.... Så gick vattnet för mig... Men det var väl egentligen inte på morgonen. Klockan var kvart i elva och vi hade sovit över hos mina föräldrar efter ett sent julaftonsfirande.
Jag satt vid
köksbordet och sörplade på förmiddagskaffet. Barnet var väntat till strax efter nyår och jag var inte speciellt inställd på att redan föda barn. Lite tankfull var jag dock, lätt orolig eftersom den normalt så aktiva "magen" varit så stillsam hela julafton.
Men efter en liten försynt puff på morgonen visste jag att allt det rörde sig därinne och allt var bra. Jag skulle just resa mig upp för en påtår då ett pooff med åtföljande
vattenpöl fick mig att rusa in på toa. Jo visst, elva dagar för tidigt var det alltså dags! Vårt barn ville ut.
Efter att ha pratat med tjänstgörande på Danderyd var det bara att sätta sig i bilen och åka iväg. I bilen på väg in till sjukhuset kom jag
överens med min man om att denna gången skulle vi ställa krav på vår förlossning. Vi tänkte inte acceptera att bli överkörda eller behandlas som förra gången! Vi var helt inställda på att själva behålla kontrollen och hellre begära annan barnmorska än
att genomlida en förlossning till i total ovisshet. Lite stärkt av detta var jag visserligen nervös, men tänkte att, värre än förra gången kan det inte bli! Min man däremot var tvärsäker;
"Det blir inga problem, nu vet vi vad det handlar om !"
Vid halv tolv, i bilen
kom första värken. Inte speciellt kraftig, men mycket välbekant... Därefter återkom värkarna med åtta-sex minuters mellanrum. Jag försökte räkna ut när barnet
kunde tänkas födas och suckade, Många jobbiga timmar låg framför mig...
I entrén till BB möttes
vi av kaffedoft och hälsades välkomna av en lugn och glad sköterska. Utan att vi frågat förklarade hon att det fanns två varianter, lättvård och normal. Hon berättade att vi gärna fick prova
lättvård och om jag senare ville ha epidural gick det bra att flytta över. Vi valde givetvis detta alternativ.
Vi fick komma direkt in i ett julpyntat förlossningsrum. Både barnmorskan och sköterskan kom in och pratade
en stund. Jag erbjöds lavemang, dusch eller bad, fick information om vad som fanns i utrustningsväg, hur sängen och lustgasen fungerade, fick berätta om våra önskemål samt erbjöds förfriskningar.
Efter en uppfriskande dusch och klädbyte blev jag undersökt och satt med CTG-maskinen kopplad en
dryg halvtimme. Medan vi satt där kom pappa förbi med min journal som vi glömt hemma. Stämningen var munter på förlossningssalen och värkarna tickade på med 3-4 minuters intervall. Visst gjorde dom ont, men inte överdrivet.
Barnmorskan berättade att barnet låg "högt" över bäckeningången. (precis som min förra son gjort) och ville bara kontrollera att moderkakan inte låg i vägen. Detta skedde med en portabel
ultraljudsmaskin och jag vågade inte titta, kanske var det för nära nu... Hur som helst var allt bra och i återgick till vårt lågmälda samtal, maken och jag. Alltmedan värkarbetet fortskred promenerade jag runt i rummet,
småpratade med maken, "dansade magdans" och trippade på tå när det kom några riktiga körare. Emellanåt kom barnmorskan in och pratade lite. Klämde på magen och lyssnade. Inte en enda gång tvingade hon mig att flytta mig
utan följde istället efter med portabel utrustning för att inte störa mig i förlossningsarbetet. Vid tretiden började det kännas rejält. Jag beslöt att prova lustgasen eftersom det tar en stund att lära sig tekniken. Åter igen
förvånades jag över hur fantastisk denna gamla metod är. Visserligen blir man lite "hög" och hörselintrycken blir underliga, men effekten går över snabbt och när de riktigt hårda värkarna satte in tog lustgasen udden
av dem. När det var dags för barnmorskan att gå hem kom hon tillsammans med den tillträdande in till mig och pratade. Tillsammans undersökte dom, frågade mig om hur jag ville ha det och när alla
var överens lämnade den tidigare barnmorskan över till Maja, som skulle förlösa mig lite senare.
Maja tyckte att barnet fortfarande låg lite väl högt och frågade mig om hon fick ta hål på
fosterhinnorna, jag nekade eftersom jag kände att allt gick i en normal rytm och det var helt OK att låta bli tyckte Maja. Vi har inte bråttom, ta den tid du vill sade hon när hon lämnade rummet. Mycket riktigt,
En stund senare just när värkarna övergick till att komma varje minut, brast hinnorna och min säng förvandlades till en swimmingpool.
Nu var sammandragningarna oerhört kraftiga, och jag började känna den tryckande känslan av att "behöva gå på toa" igen. men denna gång visste jag att det var barnets huvud som tryckte bakåt och i
stället för att hålla emot försökte jag nu ta i lite när nästa värk kom, vilket resulterade i att jag faktiskt kände hur huvudet trängde ned djupare för varje ny värk. Det var oerhört peppande och gjorde att jag fick nya krafter.
Det var visserligen en mycket konstig känsla, inte smärtsam i sig, men trycket mot ryggen ökade och det var i ryggen jag hade mest ont.
När vattnet gått och
huvudet sjunkit ned gick det fort. Vid samma skede i min förra förlossning höll jag igen av rädsla och fick epiduralbedövning mot smärtan. Denna gång stod jag på golvet, lutad mot den höjda fotänden på sängen och lät kroppen bestämma.
Medan sköterskan och barnmorskan torkade fostervatten och bytte lakan, kom värkarna i rask takt. Dom gjorde ont, men jämför jag med de värkar som jag hade
av det värkstimulerande droppet 1993, så var dessa inte alls så plågsamma eftersom de planade ut och jag kunde vila emellan. Förra gången hade droppet gjort att värkarna gick i varandra utan uppehåll.
Men efter en dryg halvtimme var det tufft, "Den här jäkla lustgasen funkar ju inte" svor jag, "jag kan lika bra köra utan!" Jag kastade
irriterat lustgasmasken samtidigt som jag såg på den kopplade maskinen att en ny värk var på väg. Ojojoj! Dumt gjort! När den värken var över släppte jag inte
lustgasmunstycket ur sikte en sekund. Barnmorskan skrattade lite och ställde om rattarna lite så att jag skulle få maximal effekt. Nu var allt ett enda inferno av sammandragningar. För varje ny värk förökte jag tänka
på hur barnet snart skulle ligga i min famn, och då gick det lättare men i detta skede blev jag lite förvirrad. Jag hade ganska ont, och koncentrerade mig
på att klara varje värk, samtidigt som jag funderade på hur mycket mer jag skulle klara av. Jag kan inte klara så många timmar till av det här... kved jag mellan sammandragningarna.
Klockan var då
runt halv fem på eftermiddagen. Maja kom fram till mig och klappade mig på armen, Ditt barn är snart ute, vännen sade hon och log. Så vände hon sig till min make och
sade bered dig på att bli pappa, jag ser att det börjar bli dags nu...
Jag stod fortfarande, framåtlutad och bredbent. Nästa värk var helt annorlunda, jag tittade upp på Maja som försökte hinna med
att göra i ordning lite tillbehör, och kved Jag kan inte hålla tillbaks det här... Hon släppte vad hon hade för händer och beordrade snabbt, Husband, du kan komma hit, Lena, hämta saccosäcken och bädda på golvet,
nu blir det barn!
På tre värkar var vår son William född. Hela tiden berättade Maja och Nisse vad dom såg, "Massor av mörkt hår, fosterhinnorna är intakta över huvudet, det kallas segerhuva och betyder tur,
nu kommer huvudet ut, en värk till så kommer kroppen...."William gled ut utan ansträngning, tyngdkraften gjorde att jag knappt behövde ta i alls och Nisse, min man, tog emot honom och lade honom på den mjuka saccosäcken. Under själva utdrivningsskedet gjorde det ont, men inte alls på samma sätt
som tidigare, och jag kom på mig själv med att skratta och säga, Det här var ingen njutning det heller... just som huvudet var på väg att födas ut. Men den smärtan var hanterbar och inte lika svår som värkarna. Ändå
är det ju oftast själva utdrivningen vi kvinnor är rädda för. Efteråt var jag salig, både av att vår son var född och att det gått så lätt. Minimala bristningar som inte behövde sys, och jag var på fötterna redan efter någon
timme. I lugn och ro låg vi och myste en bra stund och tittade på den nya lilla varelsen medan vi serverades kaffe och goda mackor. Sedan bar det iväg till patienthotellet och den nya sortens eftervård.
Ja, på Danderyds lättvårdsenhet bor man numera på hotell! Eget rum, singel eller dubbel av scandic-standard med kabel-tv och telefon. Stor toa med skötbord & dusch. Utanför dörren fanns sällskapsrum med
leksaker och böcker till storsyskonen. Barnmorskan kom och knackade på på kvällen, och måltiderna intogs i "restaurangen" eller på rummet. Dygnet runt fanns tillgång
till assistans, och vissa tider på dagen kunde man gå och väga sitt barn i ett mottagningsrum några meter bort, där utfördes även läkarkontrollen aav barnet före
hemfärden... Hypermodernt och praktiskt. En otrolig skillnad! 
Min egen slutsats, visserligen efter två rätt korta förlossningar, men av olika karaktär:
Här finns lite (osorterade) länkar till andra resurser som handlar om graviditet och barnafödande
