Till minne af Vägens Anläggning
samt af en Vördad och älskad Konungs
äfven till denna Bergsbygd
sträckta Nådiga Uppmärksamhet restes
Gränsstenen på detta Svea Urgamla Landmätare år 1822

Enligt Garney (han skrev boken "handledning uti Svenska Masmästeriet")är de äldsta masugnarna - de så kallade svenska masugnarna-halvt ingrävda i en backsluttning vid ett mindre vattendrag; de hadetimrade masugnsfötter på en rätt bristfällig grund,en höjd av 4-5½ meter och en utvändig tvärsektionav 5x5 meter. Pipan hade en fyrkantig eller åttkantig sektion. Blästernlevererades av läderbälgar. De tyska masugnarna som infördespå 1600-talet voro större, och samtidigt hade de bättrefundament än de svenska masugnarna. Ugnkonstruktionen sammanhöllsav timmer. Pipans tvärsektion var sex eller åttkantig, piphöjdenhögst 7,2 meter och masugnens yttre tvärsnitt 7,2x7,2 meter.Blästern tillverkades av Steffens träbälgar. De franskamasugnarna byggdes av vallonerna på stadig, väl dräneradgrund och helt av sten. Pipan hade en cirkulär sektion, en höjdav 9 meter och en yttre sektion av 8,5-9,5 meter i fyrkant.

Alla tre ugnstyperna användes under 1600-talet. Ur tyskugnen utveckladesså småningom 1800-talets mulltimmerugn och ur den franska ugnen1800-talets stenmasugn. Mulltimmermasugnarna var billigare i anläggningskostnad,och de uppfördes i regel av bergsmännen, medan den dyrbararestenmasugnen oftast byggdes vid bruken.

Mulltimmermasugnen Den övre delen av ugnskonstruktionen var utvändigtklädd med timmer. Mellan pipan och ytterväggen lades ett tjocktlager av jord, stenflisor och annan liknande fyllning. Masugnspipan i mulltimmerhyttanhade vanligen en höjd av 7,5-8 meter. Pipan var i genomskärningkantig, ofta åttkantig. Islutet av 1700-talet blev den runda pipanallt vanligare. Bergsmännen byggde i regel mulltimmerhyttor. De mänsom bröt malmen och smälte den i hyttan, blev så kalladebergsmän.

Historia

Under 1600-talet expanderade järnhanteringen i den södra delenav Närke. Till en av de mer intressanta förgrundsgestalternahörde borgmästaren i Stockholm, Anders Boij, invandrad frånSkottland. Han och hans son Anton, adlad von Boij, grundlade ett omfattandebrukskomplex i Tiveden.

Anders Boij erhöll under 1640-talet privilegier på Laxåbruk och under de årtionden som följde utökade han sinaegendomar i Tiveden. Genom sitt intresse för affärer med järnexport,vilket inbegrep kreditgivning åt producenter kom han att bli delägarei Kårbergs hammare och Björkå masugn i Snavlunda sockenvilka privilegierades 1638. På hans initiativ anlades sedan Markebäcksmasugn samt Stora Lassåna och Röfors hammar vilka privilegerades1642 resp. 1643. Anders Boij blev såsmåningom också interessanti diverse gruvföretag. Det var han, eller kanske främst hansson Anton von Boij som startade och byggde upp bruksverksamheten i Tivedsskogarna.AndersBoij avled 1668.

Anton von Boij löste ut sina syskon 1675, och han blev därefterensam ägare till Laxåverken. Han ägde även cirka 2.000hektar skogsmarker i Askersund- Snavlundatrakterna.År 1679 anladehan Holm masugn, 1686 Granviks masugn och även Forsviks hammare. Under1690-talet erhöll von Boij privilegier på Åbo masugn samtAspa och Algrena stångjärnshamrar med vardera två härdar.1696 privilegerades Igelbäckens masugn för tackjärnsleveransertill Aspa och Algrena stångjärnshammare. Anton von Boij vari hösta grad föremål för Karl XI ynnest och kundedärför utöka faderns brukskoncern åt flera håll.Karl XI kallade Anton von Boij "sin torpare på Tiveden",Vilket tyder på ett mycket gott förhållande dem emellan,samt det stora värde kungen satte på " de von Boijska verken",som dessa Brukskomplex brukar benämnas. Kungens intresse förjärnframställning och stångjärnssmide hade sin förklaringi att dessa produkter var en mycket stor betydelse för rikets ekonomi.Ca 80% av exporten bestod av järnprodukter. Det var såledesangeläget att brukens etablering underlättades på allavis.

1696 fick Anton von Boij också tillstånd att bygga Igelbäckensmasugn för tackjärnsleveranser till Aspa och Algrena hamrar.För träkolsfångsten tilldelades han även "enskogs tract af Allmänningen Tiweden". Malm hämtades frånde närbelägna gruvorna Garpa, Västerby och Nyhytte i Hammarssocken och Distorps gruva i Snavlunda. Men även de långtifrånbelägna gruvorna i Taberg levererades malm. Mellan Taberg och Igelbäckenhade utvecklats ett transportsystem, där man förde kalksten fråntrakten av Igelbäcken till Taberg. På hemvägen var manlastad med malm.

Anton von Boij dog konkursmässig 1710. Bruksegendomarna deladesdå upp, och Aspaverken övertogs av en av fodringsägarna,(advokatfiskalen, senare justitiekanslern) Thomas Fehman. 1732 blev LarsEhrenstam ny ägare och hans änka sålde i sin tur verkentill borgmästaren i Stockholm, Gustaf Kierrman, som 1759 byggde ommasugnen i Igelbäcken.

Näste ägare blev J.D. Duwall 1766-1778 som sålde tillJ.D. Wahrendorff, vars son Carl von Wahrendorff tog över 5 årsenare. 1812 sålde han verken till J.F. Julius som gick i konkurs,varefter J.E. Reuterskjöld och J.H. Steuch tog över.

När J.E. Reuterskjöld dog 1819 fick hans arvingar ärvaAspa- Algrena- Åboholm- Igelbäcken- delen. Rutger Reuterskjöld,(som senare ändrade namn till Rütterskjöld) blev disponentoch var det till 1848. Under hans tid blev Aspa bruk delägare i Persbergsgruvor (1824) och Igelbäckens masugn ombyggdes och moderniserades.Malmen hämtatdes nu till större del från egna gruvandelari Pershytte, Sanne och Hesselkullafälten. 1848 blev Albert af Robson,genom gifte med en Rütterskjöld, disponent för Aspaverken.Under hans tid stiftades AB Aspa Bruk (År 1885). Året därpåavgick han och efterträddes av sonen Rutger Robson som kvarstod tillår 1900 då Aspa Bruk såldes till Laxå Bruks ABoch C.E. Lallerstedt blev ny disponent. 1917 köpte Wargöns ABaktiemajoritet i Laxå Bruks AB och sålde Aspa Bruk till MunksjöAB. 1923 nedblåstes Igelbäckens masugn för sista gången.

Järnframställning

Det var oerhörda mängder kol som skogen fick släppa tillför att förvandlingen från malm till tackjärn skullekunna ske.

Det färdiga tackjärnet forslades ned till hamnen påjärnvägstrallor, vägdes och gick vidare på sin vägmot okända öden.

Skogen är fortfarande till glädje för människorna.Skillnaden är att förr transporterades det med oxskjuts iställetför lastbil, nu blir den till papper istället för kol, nuforslas den till Olshammar istället för Igelbäcken.

Malm erhölls från Perhyttan, Sanna, Nartorp, Kattgruvan,Håkanstorp och Hesselkulla.

Järn med en kolhalt under ca 2% är smidbart och kallas stål,järn med högre kolhalt kan inte smidas och kallas gjutjärnoch tackjärn (i smält form råjärn). Järnmalmernaär, när de tas upp ur gruvan, i regel inte tillräckligtjärnhaltig för att direkt förädlas. De innehållerpartiklar av den bergart, gångart, i vilken malmen är belägen.Halten av järn ökas genom anrikning, för vilken finns olikametoder. Samtliga förutsätter att malmen först krossatsoch ibland även malts. En masugn är en upp till 30 meter högschaktugn, i vars övre del man tippar sinter och styckemalm växelvismed koks och eventuellt även kalksten. Vad som sker rent kemiskt äratt malmen reduceras med kol, vilket innebär att den befrias frånsyre så att endast rent järn återstår. Kolet användsbåde som bränsle och reduktionsmedel, och förbränningensker genom inblåsningen av luft, som förvärmts upp till1300 grader. Det framreducerade järnet järnet smälter ochtar då upp ca4% kol och mindre delar av andra ämnen som kisel,mangan och svavel. Produkten, råjärnet, tappas ut i ugnens nedertadel. Gångarten smälter också och bildar slagg, som flyterovanpå järnet.

Igelbäckens masugns öde

I och med att England, i början av 1700-talet, uppfann en processgenom vilken man kunde omvandla stenkol till koks, lades grunden till masugnsdriftmed fossilt bränsle. Till en början var de svenska järnbrukentveksamma till fossilt bränsle, men i slutet av 1800-talet fick densvenska järnhanteringen allt större brist på träkoloch priserna på detta blev alltmer kännbara. Järnhanteringensmodernisering och övergång till nyare metoder medfördeatt de mindre hyttorna, som inte kunde följa med i utvecklingen, blevolönsamma. År 1923 upphörde driften vid Igelbäckensmasugn. Redan då Laxå Bruks AB förvärvade Aspa bruk,var en nedläggning av järnhanteringen aktuell. BergsingenjörenCarl Sahlin tillträdde det året befattningen som disponent förLaxå, och det föll på hans lott att inordna Aspa i Laxåbruks förvaltning. Hammarsmidet vid Aspa lades ned 1900, men tackjärnstillverkningenvid Igelbäcken och lancashiresmidet vid Algrena fortsatte ännunågra år. Sahlin hyste ett varmt intresse för järntillverkningeni Igelbäcken och Algrena, som långt in i 1900-talet arbetadeefter ålderdomliga former. Under första världskriget redovisadeockså ett nöjaktigt resultat för järnhanteringen.Laxå Bruks moderföretag Munksjö AB drabbades emellertidav en svår kris. En försäljning av Aspaverken var påtal men blev inte av. Bolagsledningen fattade dock ett beslut om att lägganed järnhanteringen. 1921 upphörde lancashiresmidjan vid Algrena,och 1923 inställdes tackjärnsblåsningen vid Igelbäcken.

Utseende

Masugnen har ställe inom stenmurar. Stället är byggtav stora, jämnt huggna gråstenar, och murarna sammanhållsav ankarband. Stället har ett utslagsbröst för tappningav järn och slagg och ett formbröst. Ovan stället ärden yttre pipmuren av tegel och bandad. Pipan är försedd medgasuttag och sotsäckar. Masugnen har under hela driftstiden behållitsitt öppna uppsättningsmål. På kransen finns malm-och kalkbås samt en svängbar kransvåg med skopa och skaft.Varmapparathuset är sammanbyggt med masugnen; dess trappor ståri förbindelse men masugnskransen. Varmapparaten är placerad entrappa upp.

Vattenhjulet som drev en stamp finns i förfallet skick bakom masugen.

Man kan i hela området omkring masugnen lägga märketill de kvarvarande husgrunderna som är byggda av blågrönaglasaktiga block. Dessa kallas sinnersten och är tillverkade av slaggfrån järnframställningsprocessen.

Byggnadshistorik Igelbäckens masugn byggdes troligen någraår tidigare än 1696. Det skulle då förklara de storaskogsuttagen före upprättandet av 1718-1721 års karta.

1758-1759 förnyades hyttanläggningen. Både masugn ochrostugn byggdes om helt och hållet från grunden. Ävenett nytt kolhus byggdes. Platsen för masugnen, som bestod av fastberggrund, till större delen jordtäckt, frilades. För grundmurensuppbyggnad formerade man pallar, eller avsatser, i berget genom sprängning.Dessa fullmurades till översta kanten av berghällen såatt masugnsplatsen blev så jämn som möjligt.

Till grundläggningen utmättes en plats som var 9,8 meter (16,5alnar) i fyrkant. Från den fasta hällen byggde man sedan uppen ordentlig mur av sprängd gråsten, som mätte 9,5 meter(16 alnar) på var sida. Till skillnad emot tidigare masugn ladesnu bälgbröstet åt den nedre sidan från dammen räknat,så att man skulle kunna inrätta ett tillräckligt storthjul, vilket även tidigare gått med överfall men knapptvarit av 3,5 meter (6 alnar) i diameter. Det nya hjulet skulle bli ca 7meter (12 alnar) högt och således gå med helt bröstfalloch driva bälgerna utan trådar. Utslagsbröstet vändesmot bäcken enligt det gamla svensk sättet som då var detmest förekommande.

Uppbyggnaden av den tjocka, yttre masugnen skedde utan murbruk. Endastmellanfoten, (mellanpelaren mellan de båda brösten) muradesmed kalkbruk och på innersidan inslogs i pelarna kalkbruk sedan stenarnahade underskolats och i väggarna inslogs lerbruk. Utanpå rappadesalla fogningar med kalkbruk.

När yttermuren nått ca 1,5 meters (2½ alnar) höjdrunt om jämnades den till och sedan inlades järn och nycklarpå det sätt som nedanstående ritning visar.

BILD

Varje ankare har ett mått av 6,25 cm i bredd (2½ tum) och0,6 cm (3/4 tum) i tjocklek av järn. Nycklarna består av3,75cm (1½ tum) fyrkantsjärn

Själva pipan uppmurades samtidigt med yttermuren som hela tidenskulle vara högre än pipan för att stödja densamma.Pipmuren murades från grunden, i stället

#Till början på dokumentet