Sambandet mellan invandringen till Sverige och det svenska behovet av
invandring.
Sambandet mellan invandringen och behovet av invandring är uppenbart, i tider av
ekonomisk uppgång med brist på arbetskraft har invandringen uppmuntrats och på samma sätt
vid tidpunkter för ekonomisk nedgång har röster höjts för att begränsa invandringen. Sveriges
periferera läge, ekonomiskt och kulturellt, har gjort det i högsta grad nödvändigt att importera
arbetskraft, kunnande och kapital och detta samband är markant. Flykting invandring, bortsett
från tidigare svenska undersåtar, har skett i större utsträckning först efter andra världskriget.
Bland de första specialist invandrarna märks den engelska myntpräglare som Olov
Skötkonung på 900-talet gav i uppdrag att prägla inhemska mynt i Sigtuna. Invandrare från
denna period är det dock svårt att dra några säkra slutsatser om p.g.a. källmaterialets art. De
utländska missionärer som predikade för kristendomen, hade ju avsevärd betydelse för den
historiska utvecklingen, men om de fyllde något behov är det svårt att säga någonting om.
Under medeltiden skedde för första gången en invandring i större kvantiteter, detta skedde
dock i en fas av svensk statsuppbyggnad och kontrollen av invandringen var inte lika
välutvecklad som i senare skeenden. Under uppbyggnaden av den svenska nationalstaten hade
invandrare stor betydelse, då särskilt tyskarna som med Hansan utgjorde en stark ekonomisk
kraft i Europa. Försök förekom att kontrollera och reglera invandringen eller i alla fall
invandrarnas position i det svenska samhället. Under 1500-talet när kronan stärkt sin position
skedde invandringen under mer kontrollerade former, nu uppmuntrades utländsk arbetskraft att
komma till Sverige som t.ex., tyska bergsmän, finska svedjebrukare, hantverkare och allehanda
specialister. Svenska delegationer sändes utomlands i värvningsuppdrag och invandrarna
lockades med olika förmåner som skulle få dem att vilja starta ett nytt liv i Sverige. Men
invandringen förblev begränsad i jämförelse med senare invandring, och staten var dessutom
selektiv med vilka som skulle tillåtas invandra, judar och zigenare var t.ex. inte önskvärda.
Mellan 1500- och 1700-talen var religionen i hög grad avgörande för vem som skulle tillåtas
invandra.
Efter brytningen med Hansan flyttades istället intresset till Holland och en ny kategori kom
att invandra, rika köpmän och industriidkare som, Louis de Geer och kvalificerat yrkesfolk
som vallonerna anlände. I merkantilismens förtecken uppmuntrades invandring och utvandring
försökte förhindras, detta var en helt krass ekonomisk anledning och religionskravet kunde
därför ses mellan fingrarna. Vallonerna som var reformerta fick t.ex. medföra egna präster och
även judiska köpmän släpptes till viss del in. Detta ledde oundvikligen till konflikter med
kyrkan, men de ekonomiska villkoren dikterade många gånger förfarandet. Internationella
industriidkare som t.ex. Louis de Geer var inte som i senare tider lika styrd av nations
tillhörigheten, han kom antagligen aldrig att lära sig svenska trots sina många år av verksamhet
i landet.
Många utlänningar arbetade även i de svenska gruvorna som de utländska krigsfångarna från
olika länder och finnarna som hade en tradition av att arbeta i svenska gruvor. Även utländska
militärer ”importerades” till Sverige, t.ex. skottar och tyskar, förutom alla de utländska
legoknekter som stred i utlandet på Sveriges sida. Jurister, läkare och andra vetenskapsmän
fick stor betydelse för svensk historia. Andra grupper som konstnärer, musiker och
skådespelare uppmuntrades också att komma till Sverige.
Under 1700-talet blev den utländska invandringen mindre och resurserna riktades många
gånger innåt landet. Trots det fortsatte den utländska arbetskraften att vara attraktiv. Förbudet
mot judisk och katolsk invandring stod fast till 1770-talet men en viss invandring tilläts i alla
fall. På 1700-talet växte även en ny typ av människosyn fram. Upplysning och religionsfrihet
blev nya infallsvinklar. Särskilt mot slutet av seklet tilläts nya grupper att invandra, men man
får nog förmoda att detta många gånger hade ekonomiska skäl, som med fallet av de judiska
köpmännen.
På 1800-talet breddades horisonten ytterligare, man ville förstå och klassificera sin
omgivning. Tankar på olika raser växte fram som en vetenskaplig skola och världen delades in i
olika raser och folkslag som även rangordnades i förhållande till varandra. Den sena
industrialiseringen i Sverige i kombination med en markant befolkningsökning ledde till en stor
utvandring från Sverige, 1 150 000 personer lämnade Sverige mellan 1851 och 1930 för att
starta ett nytt liv i Amerika.Under 1800-talet rådde passfrihet i Sverige, med undantag för vissa
icke önskade grupper som kunde avvisas vid gränsen. Betydelsefullt för industrialiseringen blev
engelsmännens kapital och kunnande. Mot slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet kom
många galizier, denna polska grupp säsongsarbetade i hela Centraleuropa och var en vanlig syn
bland skördearbetarna i Sydsverige, då de p.g.a. statarsystemets beskaffenhet rådde brist på
arbetskraft där.
Sekelskiftet och början av det nya seklet dominerades av rasbiologiska tankar, ekonomisk
nedgång och arbetslöshet rådde och gränsernas stängdes för invandring. Dessa tankegångar var
som bortblåsta efter andra världskriget då företagen igen behövde arbetskraft. Perioden
1948-1972 markeras av en relativt fri invandring. Många finnar och sydeuropéer kommer som
arbetskrafts immigration. Mot 1960-talet slut höjs röster för att begränsa invandringen igen,
och talande nog uttalade sig LO, 1972 mot invandringen när arbetstillfällena började tryta. Från
1960 fram till idag har antalet människor med utländskt ursprung ökat avsevärt, under andra
världskriget och fram till idag har också humanitära skäl styrt invandringen i högre grad än
tidigare, det är inte längre enbart Sveriges behov av invandring som styr denna.
När man skall diskutera en fråga som denna bör man också fråga sig vad begreppet behov
innebär. De svenska invandrarna har fört med sig innovationer och influenser som inte alltid
kan mätas ur en rent ekonomisk aspekt. Förnyelse inom t.ex. arkitektur och konst kanske inte
är livsnödvändig ur ett ekonomiskt perspektiv, men har lämnat efter sig ett ovärderligt
kulturarv till eftervärlden. En spontan eller rekryterad utländsk arbetskraft har alltid
förekommit, denna har fyllt ut luckor i Sveriges egna kompetens och tidvis ersatt svensk
arbetskraft, då denna har varit alltför begränsad. Vallonerna kan ses som ett exempel på detta,
dessa belgare medförde en specialistkompetens inom järnhantering som Sverige saknade eller
tyskarna som utvecklade hammarsmidet. Även efterkrigstidens arbetskraftsimmigration fyllde
en stor lucka i svensk arbetskraft, då denna hade decimerats genom den period av
befolkningsstagnation som hade varit innan. Bergsbruket och järnhanteringen som alltid varit
viktiga hörnstenar i svensk ekonomi är också exempel på områden där invandrare har varit
ständigt förekommande och av stor betydelse.
Som forskaren David Gaunt har visat är tanken att Sverige som nation alltid bestått av en
homogen befolkning en efterhandskonstruktion. Sverige har i sin historia i riket haft etniska
grupper som i allra högsta grad påverkat utvecklingen, finnarnas betydelse i Svensk historia är
ett sådant exempel. I Svenska riket har även periodvis nya etniska grupper inkorporerats och
även tillåtits vara med och påverka styrning och utveckling av riket. I Sverige har även
invandrarna själva varit med och påverkat utvecklingen, genom att t.ex. rekrytera arbetskraft
från samma ursprungsland. Också kyrkan har med sina doktriner påverkat villkoren, som vid
bannlysningen av zigenare, men som även många gånger fått ge vika för mer tungt vägande
ekonomisk aspekter som Staten prioriterat. Införandet av regleringar och passtvång kan ses
som en från statens sida sett möjlighet att kontrollera och reglera invandringen och givetvis att
selektivt kunna välja den invandring som passade bäst för tillfället. Med utvecklingen av
demokratin, har från 1921 svenska folket själv kunna påverka utvecklingen i landet. Men även
storpolitiska skeenden har avgjort invandringen, såsom i fallet med de sovjetryska flyktingarna
efter andra världskriget, där agerandet avgjordes genom en balansgång av diplomatiska och
humanitära önskemål. I forna tiders samhälle var inte alltid de humanitära skälen avgörande,
som fallet med de polacker som deltagit i upproret 1830 och nekades tillflyktsort i Sverige på
grund av Karl XIV:s ryska sympatier, visar.
Avslutningsvis kan jag inte annat än att hålla med när författarna till boken ”Tusen år av
invandring” i slutet deklarerar följande;
”Människor uppvuxna med de erfarenheter som invandrarbakgrund erbjuder utgör,[...] en
stor tillgång. Genom sin flerkulturella kompetens, sina språkkunskaper, sina icke-territoriella
nätverk, samt genom vanan att röra sig i skilda kulturmiljöer, har de dels ett personligt
kulturellt kapital men också något som kan utgöra en direkt samhällsnytta i en alltmer
internationaliserad värld.”