Skillnader fanns mellan olika nordiska immigrantgrupper i Den Nya Världen.
Antalet immigranter från det enskilda landet, den bakomliggande orsaken till immigration
(både individuella skäl och de nationella förhållandena i hemlandet) samt tidpunkten för
immigrationen är avgörande för förståelsen av skillnaderna mellan de olika nordiska
immigrantgrupperna. Detta skulle i sin tur få konsekvenser för valet av bosättningsort och
sysselsättning, vilket i sin tur kom att påverka utvecklingen av en stärkt etnisk gemenskap eller
som i andra fall, en snabb assimilering i det nya samhället. Detta fick också konsekvenser för
hur gruppen skulle agera och bli bemötta i det nya landet. Det är alltid riskabelt att försöka sig
på generaliseringar, men eftersom utrymmet är knappt skall jag ändå försöka mig på detta med
utgångspunkt av kurslitteraturen och med uppdelning på de respektive mottagarländerna.
Latinamerika: Den nordiska immigrationen till Latinamerika är obetydlig. En viss
arbetskraftsimmigration tog sin början vid upphävandet av slaveriet 1888. Bosättningen skedde
i de tempererade zonerna. Flest danskar immigrerade, svenskarna kom några enstaka gånger
och då främst i grupp. Värvningsförsök i Norden av brasilianska bolag ledde till en viss
invandring. Den finska immigrationen var liten och skedde huvudsakligen på 1900-talet.
Kanada: Kanada fungerade som något av ett transitland på vägen till Nordamerika. Från 1890
bosatte sig allt fler nordiska immigranter i landet och vissa grupper lämnade även Nordamerika
till förmån för Kanada. Särskilt finnar invandrade till Kanada till följd av en större kvot för
finnar där än i Nordamerika. Islänningarna bildade en grupp vid Winnipeg som skulle komma
att bli den största bosättningen utanför Island. Få danskar bosatte sig innan 1945 i Kanada.
Nordamerika: När det gäller valet av bosättningsort så uppvisade de norska och finska
immigranterna en större tendens att välja några få områden i Amerika som det slog sig ner på.
Svenskar och allra mest danskar spridde ut sig över större områden. Norrmännen skulle
komma att dominera framförallt Wisconsin. Finnarna hamnade i stor utsträckning i
gruvdistrikten i övre Michigan och norra Minnesota. Svenskarna var mångtaliga i Illinois och
Minnesota, medan danskarna inte i samma utsträckning som de övriga nordiska länderna
bosatte sig i grupp, utan spred sig över större områden, en viss koncentration fanns dock kring
Iowa. Islänningarna som från början var fåtaliga, råkade ut för så många problem i sina
tidigaste bosättningar att gruppen splittrades och många hamnade i Winnipeg, Kanada.Efter
den första ankomsten tenderade dessutom immigranterna att ytterligt förflytta sig inom landet.
Ett nätverk av kontakter med personer från det gamla landet var viktigt och både norrmän och
svenskar tenderade att bosätta sig bland sina forna landsmän i de västra delarna av Amerika.
Även om de flesta norrmän, svenskar och danskar från början sökte sig till jordbruks
sysselsättningar så hamnade det stora flertalet immigranter i urbana områden. En anledning till
framgången för de nordiska immigranterna var till gången till gratis land i början och en i övrigt
mycket generös immigrations politik, först på 1920-infördes kvoter för immigrationen.
Norrmännen hade en viss benägenhet att isolera sig i slutna norska bosättningar medan
svenskarna urbaniserades i högre grad och bodde i städer som Chicago, Minneapolis och
St:Paul. Danskarna som hade lämnat det land i norden som var tidigast i
industrialiseringsprocessen, uppvisade också en högre grad av anpassning till nya
jordbruksmetoder och val av grödor och i vissa fall en övergång till animalieproduktion, såsom
i hemlandet. Finnarnas utvandring startade senare än de övriga nordiska länderna vilket fick
konsekvenser för valet av sysselsättning, då landtillgången vid denna tidpunkt hade begränsats
avsevärt, blev alternativet gruvindustrin, där de levde åtskilda från andra grupper och
utvecklade i gruvområdena viktiga institutioner som Finska synoden och en finsk skola. Vissa
finnar övergav dock denna verksamhet och försökte sig på jordbruket trots allt, men då dessa
ofta saknade kapital kunde de inte köpa annat än de sämsta jordplättarna. Nästkommande
generation finnar övergav också jordbruket i många fall.
Många nya kyrkor bildades i det nya landet och av dessa var många även ett resultat av den
opposition som förelåg mot statskyrkan i hemlandet och av de andliga strömningar som
representerades av frikyrkorörelsen i norden. Dessa konflikter medfördes många gånger till det
nya landet och resulterade till splittringar inom grupperna av immigranter, speciellt inom den
norska och danska kyrkan. Bland de svenska immigranterna dominerade den lutherska
Agustana synoden, bildad 1860 från början som en gemensam norsk-svensk kyrka, men många
frikyrkor hade även svenska anhängare. I gruppen av finska immigranter fanns en splittring
mellan dels anhängarna av Marx och Lenins läror och dels de som bekände sig till kyrkans tro.
Bland de första immigranterna fanns många dissidenter från hemlandskyrkans doktriner,
mormoner och baptister från Danmark, kväkare från Norge och de kända Erik Janssarna
från Sverige, för att nämna några exempel.
Kyrkolivet avspeglade också förhållandena i det gamla landet. Att den svenska statskyrkan
var starkast av de nordiska kyrkorna, där ju reformationen omdanat kyrkan till ett effektivt
kontrollorgan över folket, visade sig i uppbyggnaden av kyrkoväsendet i Amerika. Agustana
synoden fick sin organisatoriska stabilitet och styrka från den svenska statskyrkan., kontrollen
över dess anhängare var stark, åtminstone i början av immigrationsvågorna. Agustana synoden
nådde sin höjdpunkt kring 1910 med ett nätverk av kyrkor, skolor och tidningar. I Danmark
där statskyrkan inte lika omedelbart förknippades med staten, var toleransen mot oliktänkande
också större. I Norge gick reformationen långsammare än i de övriga nordiska länderna och en
rad kyrkor bildades i det nya landet (1840-1900), detta följdes av försök att ena det norska
kyrkoväsendet (1900-1917) men slutade med en gradvis amerikanisering (fr 1917). Många
norrmän kom dock att ansluta sig till Missouri synoden. 1962 gick svenska, danska och finska
kyrkan ihop i ”Lutheran Church of America”
Det föreningslivet som utvecklades i det nya landet avspeglade även det förhållandena i
hemländerna, både vad det gäller den sociala strukturen och könsfördelningen. En rad olika
typer av föreningar och klubbar bildades, av vilka många dessutom hade karaktären av att vara
hjälpföreningar. 1895 grundade immigranter från Norge ”Sonner av Norge” som var den första
helt etniska föreningen bland de nordiska immigranterna. Norrmännen organiserade sig också i
”bygdelag”, en slags förening som grundade sig på sammanslutning av individer som kom från
samma ort i Norge. Bygdelagsföreningarna hade sin höjdpunkt från sekelskiftet fram till
ungefär 1930, och var stark på de landsbygdsområden som norrmännen bebodde i det nya
landet. Även svenskarna anslöt sig i olika hembygdsföreningar och hembygdsförbund, dessa
var många gånger anknutna till ett svenskt landskap och fick stor anslutning i de städer som
svenskarna vistades i Amerika. Att norrmännens norska intresseföreningar skilde sig från de
svenska, skall ses utifrån förhållandena i hemlandet, där ju många norrmän kämpade mot
unionen med Sverige, och de faktum att de bosatte sig i grupp på landsbygden.
Den politiska aktiviteten bland immigranterna började ta fart kring 1850. Norrmän och
svenskar engagerade sig t.ex. i slavfrågan och i frågor som rörde hemorten och
egendomsförhållanden. Norrmännens benägenhet att bosätta sig i grupp kunde ofta ge dem ett
politiskt övertag men också leda till isolering. Danskarna som hade den längsta historien i
landet var också de som var mest assimilerade och de visade inte någon större benägenhet att
rösta som grupp. Svenskarna som ju bodde mycket i städer, drev där frågor som ansågs viktiga
för den egna gruppen. Företagsamheten var även stor bland svenskarna som blev politiskt
aktiva i egenskap av detta. Politiskt låg norrmännen steget före svenskarna och bägge visade
en större aktivitet än danskarna. I fallet med de immigrerade finnarna så utgör dessa ett
speciellt kapitel i Amerikas historia. Finnarna fick sin starkaste ställning i gruvdistrikten där de
levde och arbetade, här organiserade de arbetarna och ledde även ett flertal strejker. Många
anser finnarna som den immigrantgrupp som var mest radikal till sin karaktär och de utgjorde
en stor grupp inom det amerikanska socialist partiet. Finsk-amerikansk arbetarhistoria är fylld
av frustationer och många besvikna radikaler flyttade till Sovjetunionen under 1920- och
30-talen. Finnarnas politiska bidrag i Amerika, skedde dock ofta på en lokal nivå och de bidrog
inte nämnvärt till de nationella skeendena. Finnarnas radikala åsikter sågs inte alltid med blida
ögon, både i Amerika och Kanada ville man begränsa invandringen.
När det gäller språkets bevarande i det nya landet så följer det ungefär samma mönster för de
olika grupperna från Norden. Efter tredje generationen är kunskaper om det gamla språket i
princip obefintliga. Undersökningar 1920 och 1940 visade dock att norrmännen hade en större
benägenhet att bevara språket än svenskar och danskar. Svenska Agustana synoden tog tidigt
ställning för engelskan (1855) medan Norska synoden propagerade för att man skulle behålla
språket (1859). Norrmännen hade även ett mer aktivt litterärt utbyte med det gamla landet.
I utvecklingen av en etnisk identitet kan man alltså se följande mönster; norrmännen anlände i
flest antal till Amerika, bosatte sig ofta i grupp på landsbygden och utvecklar en relativt stark
etnisk grupp med lokal betoning. Svenskarna anländer i ett färre antal, bosätter sig mer utspritt
och många gånger i städer, men utvecklar också en stark etnisk grupp, mycket tack vare kyrko
och föreningsväsendet, som får en mer nationell prägel. Danskarna anländer först men är inte
så många och sprids över stora områden och assimileras tidigt i det amerikanska samhället.
Finnarna är få och anländer sent, deras huvudsakliga bosättning och yrkesutövning sker inom
ett begränsat område, en stark men liten lokalt förankrad etnisk grupp bildas. Nordiska
immigranter möttes vanligtvis inte av någon etnisk diskriminering, med möjligtvis undantag av
finnar.
Vilken av dessa grupper anser jag då har lyckats bäst? Kanske är det en sådan grupp som
Hylland-Erikssen beskriver som entreprenörer, dvs de som lyckas utnyttja det bästa av två
världar, en grupp som med bibehållen identitet även blir assimilerad och accepterad i det nya
landet. För att lyckas med detta krävs en stark gemenskap, men samtidigt en kompromissvilja
och en given prioritering av de nya landet, där insikten och förståelsen för den egna
bakgrunden i kombination med lärdomar från det förflutna kan bidra till ett rikare liv och en
dynamisk framtid. Bäst lyckas de grupper som blidkar framåt och där individuella val är en
möjlighet, inom ramen för gruppen. Bland de nordiska immigranterna ägde både norrmän och
svenskar förutsättningar för att lyckas med detta, eftersom de var tillräckligt stora grupper för
att bibehålla den etniska identiteten under en längre period. Till Sveriges fördel talar att
svenskarna lyckades sprida sig över ett större område med bibehållen kontakt med andra
svenskar samt en betoning av ett gemensamt svenskt ursprung till skillnad för norrmännens mer
lokalt anknutna etniska identitet.