LO:s kvinnoråd och tillsättandet av den första kvinnliga ombudsmannen
Stockholms Universitet, Historiska Institutionen, vårterminen 1997, B-Uppsats (6p)
handledare: Birgit Persson
skriven av : Anne-Charlott Callerstig
INNEHÅLL
1. INLEDNING
1.1 Bakrund Sid 2
1.2 Syfte och frågeställningar Sid 2
1.3 Metod, källor och avgränsningar Sid 2
2. KVINNORNA PÅ ARBETSMARKNADEN OCH INOM
LANDSORGANISATIONEN
2.1 1940- och 1950-talen som politisk arena för kvinnofrågor Sid 3
2.2 LO:s organisatoriska struktur Sid 5
2.3 Kvinnornas representation inom LO Sid 6
3. LO:S KVINNORÅD
3.1 Kvinnorådets tillkomst Sid 6
3.2 Arbetarrörelsens efterkrigsprogram Sid 7
3.3 Kvinnolönefrågan och LO:s kvinnolönekommittés utredning Sid 8
3.4 Kommittén för utredningen för frågan angående kvinnoråd Sid 11
3.5 Kvinnorådets sammansättning och tillsättandet av en kvinnlig ombudsman Sid 12
3.6 Orsaker till kvinnorådets tillkomst Sid 13
4. KVINNORÅDETS VERKSAMHET OCH LO:S FÖRSTA KVINNLIGA
OMBUDSMAN
4.1 Sigrid Ekendahl, servitrisen som blev ordförande i LO:s kvinnoråd
och LO:s första kvinnliga ombudsman Sid 14
4.2 Kvinnorådets verksamhet under de första tio åren Sid 16
5. SAMMANFATTNING
5.1 Sammanfattning Sid 17
Käll- och litteraturförteckning Sid 19
Noter Sid 20
1. Inledning
1.1 Bakrund
LO, Landsorganisationen i Sverige, är det samlande organ för fackföreningar som skall tillva¬
rata arbetares men även vissa tjänstemäns (främst inom den offentliga sektorn) intressen. LO
bildades 1898.
Stadgan från 1952 beskriver LO:s uppgift;
Landsorganisationen i Sverige är en sammanslutning av landets fackliga arbetarorganisationer
med uppgift att utöva den centrala ledningen av fackföreningsrörelsens strävanden att tillvara¬
taga de löneanställdas intressen på arbetsmarknaden och inom näringslivet samt därvid och i
övrigt medverka till en samhällsutveckling på grundval av politisk, social och ekonomisk
demokrati.
1947 inrättades ett organ inom LO som kallades för kvinnorådet, detta råd hade som uppgift
att behandla kvinnornas särskilda problem på arbetsmarknaden samt bedriva propaganda bland
kvinnor för att öka det fackliga engagemanget inom denna grupp. Samtidigt med inrättandet av
detta kvinnoråd tillsattes också LO:s första kvinnliga ombudsman.
Kvinnor har allt sedan LO bildades ökat i antal på arbetsmarknaden och som medlemmar i LO,
detta har inte inneburit någon ökning i motsvarande grad av kvinnors inflytande över organisa¬
tionen.
1.2 Syfte och frågeställningar
Syftet med den här uppsatsen är att undersöka tillkomsten av ett kvinnoråd inom LO och till¬
sättandet av LO:s första kvinnliga ombudsman. För uppsatsen relevanta frågeställningar blir
således; att undersöka vad som var orsaken till att man inom LO bestämde sig för att tillsätta
ett kvinnoråd samt vilka uppgifter och befogenheter detta kvinnoråd fick. Jag ville också
undersöka om det fanns påtryckningar utanför LO som bidrog till kvinnorådets tillkomst och
om tillsättandet av ett kvinnoråd ökade kvinnornas inflytande över organisationen och i så-
fall hur. För att förstå kvinnorådets tillkomst som företelse har jag även studerat Sigrid
Ekendahl, den ombudsman som LO tillsatte i samband med tillkomsten av kvinnorådet, då
detta utnämnande i hög grad hänger samman med kvinnorådets tillkomst. När det gäller
tillsättandet av en kvinnlig ombudsman blev min första frågeställning, vem denna kvinna var
och om hon på något sätt själv var delaktig i bildandet av kvinnorådet. Dessutom ville jag
undersöka om utnämnandet till tjänsten innebar några särskilda svårigheter, för denna
ombudsman, i egenskap av att vara den första kvinnan någonsin att inneha en sådan tjänst inom
LO. Samt utröna vilka hennes egna åsikter var om mansdomiansen inom LO och om arbetet
med att öka kvinnors fackliga engagemang. Jag vill med uppsatsen visa en tendens inom svensk
fackföreningshistoria som för kvinnornas del uppvisat många, för Sverige mycket specifika
problem, men uppsatsen gör inga anspråk på att vara en komplett studie.
1.3 Metod, källor och avgränsningar
För att undersöka de uppställda frågeställningarna har jag utforskat det material som finns om
kvinnorådet och de utredningar som föregick bildandet av detta i Arbetarrörelsens arkiv och i
LO:s arkiv. Detta material inbegriper främst Landsekretariatets protokoll, kvinnorådets
protokoll och LO:s utredningsmaterial som publiceras i olika skrifter. När det gäller
tillsättandet av LO:s första kvinnliga ombudsman, Sigrid Ekendahl, har jag studerat det som
nämnts i samband med detta i de material som nämnts ovan. För hennes egna åsikter i frågan
har jag studerat de artiklar som hon själv har varit med och utformat, samt intervjuer med
Ekendahl och den biografiska bok som Kaj Axelsson har skrivit om Sigrid Ekendahl. Som
statistiskt underlag har jag använt Gunnar Qvists undersökning av kvinnorna på
arbetsmarknaden samt LO:s egen redovisning av kvinnorepresentationen inom LO 1995. I
samband med mina studier på LO:s arkiv kom jag i kontakt med LO:s arkivarie, Anneli
Alriksson, som kom med många värdefulla synpunkter angående materialet till den här
uppsatsen. Alrikssons egen uppsats ”ILO och LO om konvention 100 och likalönsprincipen.”
har även bidragit till undersökningen. Till bakrundsundersökningen har jag använt Gunnar
Qvists undersökning samt en allmän ekonomisk- och socialhistorisk skildring av svensk
historia.
När det gäller avgränsning av detta arbete, som i sig själv skulle kunna ge upphov till under¬
sökningar av mycket mer omfattande grad än den här, har jag blivit tvungen att göra av-
sevärda sådana begränsningar. Först och främst har jag inriktat mig på den aktivitet inom LO
som föregick bildandet av ett kvinnoråd, och då särskilt med tanke på tre utredningar;
arbetarrörelsens efterkrigsprogram (de gånger som den har använts som grund för övriga
undersökningar) och LO:s kvinnolönekommittés utredning samt LO:s utredning om till-
sättandet av ett särskilt kvinnoråd. För kvinnorådets befogenheter och uppgifter har studien
begränsats till de av LO fastställda yttrandena i frågan. I det allmänna resonemanget, anfört
angående orsakerna till tillkomsten av ett kvinnoråd, har jag i uppsatsen valt att göra en
jämförelse med Gunnar Qvists åsikter i detta ämne. Sigrid Ekendahl var en mycket intressant
och betydelsefull kvinna i kampen för kvinnors lika rättigheter, i uppsatsen har jag dock valt att
endast göra en kort redogörelse för hennes livsverk och det återstår mycket mer att säga om
hennes arbete. Även i fallet för Ekendahls arbete inom LO kan uppsatsen endast tjäna som en
förståelse för hennes position inom LO och den dåvarande situationen för kvinnors ställning i
samhället i allmänhet och för kvinnorna inom Landsorganisationen i synnerhet.
2. Kvinnorna på arbetsmarknaden och inom Landsorganisationen
2.1 1940- och 1950-talen som politisk arena för kvinnofrågor
Under första hälften av 1900-talet hade kvinnor helt öppet och avsiktligt fått lägre löner än
män för samma arbete. Först 1947 infördes lika lön inom det statliga området. I industrin fanns
särskilda kvinnolönelistor, som i genomsnitt innebar 25 procents lägre lön för kvinnor. Dessa
fanns kvar till 1960, då LO och SAF kom överens om att lika lön för likvärdigt arbete skulle
införas senast 1965. Löneskillnaderna motiverades med en rad olika argument som jag kommer
gå in på närmare senare. Gifta kvinnors förvärvs arbete sjönk från 53 procent 1880 till 32 pro¬
cent 1950, för att sedan snabbt öka, särskilt från 1960-talet och framåt. Detta borde alltså ha
inneburit att antalet hemmafruar ökade mellan 1930 och 1950 för att sedan minska igen.
Hemmafruidealet verkar hört samman med det manliga industriarbetets glansperiod. Vanligast
var förvärvsarbete bland hustrur till män med antingen höga eller låga inkomster, männen i
mellaninkomstlägena hade hemmafruar. Det fanns alltså inget enkelt samband mellan mannens
lön och hustruns förvärvsarbete. Från 1920-talet försvann nästan alla ogifta kvinnor från jord¬
bruksarbeten och från 1930-talet minskade även det husliga arbetet, istället ökade andelen
kontorssysselsättningar och andra tjänsteyrken. Under krigen arbetade kvinnor också inom de
tidigare typiskt manliga yrkena. Under 1940- och 1950-talen fanns de flesta förvärvsarbetande
kvinnorna inom handelsyrken, därnäst kom tillverkningsindustrin och offentlig förvaltning och
andra tjänster.1 Samtidigt hade den fackliga organisationen av dessa kvinnor utvecklas så att
kvinnorna hade fått, ur en representationsmässig synpunkt, en mycket svag ställning inom
fackförenings rörelsen.2 När arbetare och kvinnor fick tillträde till den politiska arenan, genom
den allmänna rösträtten och valbarheten, blev denna en viktig maktbas för dem, särskilt som
dessa grupper saknade ekonomiska maktpositioner. Nu kunde även arbetare och kvinnor delta
i den debatt, som fördes på den politiska arenan. Arbetarrörelsen blev en viktig ingång till
fackliga och politiska plattformar, en ny karriärsväg skapades. Den blev i likhet med alla nya
karriärsvägar mansdominerad. De organiserade folkrörelserna, denna svenska form av
intresseorganisering, blev nu en rekryteringsbas för vidare karriärer uppåt i politikens värld.
Folkrörelserna fick i Sverige företräda sina intressen i olika statliga organ. De blev alltså en
verklig maktbas, en språngbräda till samhällets elitpositioner, samtidigt som de knöts upp till
det statliga agerandet.
Under inledningsskedet, var många kvinnor aktiva i de olika rörelserna, men då dessa växte,
och fick status och ökade resurser, då minskade kvinnornas inflytande. I några organisationer
gjordes tom stadgarna om, så att endast män kunde väljas till styrelsen. En ordning etablerades
där männen skötte föreningsarbetet och kvinnorna kokade kaffet. Kvinnorna bildade då egna
organisationer, som ofta hade karaktären av att vara stödföreningar såsom syföreningar och
kvinnoklubbar, detta arbete var dock inget som debatterades offentligt utan kvinnorna fortsatte
sin verksamhet i det fördolda och gick då också miste om den viktiga träningen i offentligt
framträdande som männen erhöll genom sitt föreningsarbete. Det fanns förstås undantag,
kvinnorna i arbetarklassen, som är de som den här uppsatsen handlar om, bildade egna fackliga
och politiska organisationer.3
Under några år kring sekelskiftet fanns på förbundsnivå det helt kvinnliga Hansksömmerske¬
förbundet och Kvinnornas Fackförbund. Det fanns, med avseende på rekrytering och ekonomi,
dock en inneboende svårighet för kvinnor att organisera sig separat, dessa arbeterskor utgjorde
ofta små marginella yrkesgrupper och inte kärnyrken som ju var manliga. Det vanligaste blev
att kvinnorna organiserades tillsammans med männen. På längre sikt kom det att ske en upp¬
delning inom arbetarrörelsen, så att inom den fackliga organisationen samordnades män och
kvinnor, medan i den politiska delen så kvarstod särorganiseringen i kvinnoförbund. Det stora
problemet i den socialdemokratiska kvinnorörelsen var att det fanns inre motsättningar mellan
dess medlemmar, som hade sin grund i olika sociala villkor för gifta och ogifta, mödrar eller
barnlösa och förvärvsarbetande eller icke förvärvsarbetande. Detta skulle ibland komma att
medföra svårigheter att med kraft driva en enhetlig linje.4
Överhuvudtaget, skulle den uppdelning som fanns inom arbetarrörelsen i en facklig och en
politisk del, komma att medföra att motsättningen mellan familjeliv och arbetsliv doldes, vilket
försvårade för den helhetssyn som hade behövts för att framgångsrikt kunna driva frågan om
kvinnors intresse av att kunna kombinera dessa. I den tidiga arbetarrörelsen fanns inte heller
någon klar uppfattning om hur man skulle lösa detta problem med kvinnors förvärvsarbete,
skulle man underlätta för kvinnors hemarbete eller för deras förvärvsarbete? En annan debatt
rörde den sk skyddslagstiftningen, 1909 lagstiftades det om en begränsning av kvinnors rätt till
nattarbete, detta medförde många upprörda protester och lagen kan ses som en uppenbar
diskriminering av kvinnor, som dessutom särskilt drabbade de kvinnor som lyckats ta sig in i
välavlönade mansdominerade yrken, t.ex. typografer. För de allra flesta yrkesarbetande
kvinnorna tedde sig dock situationen så att de arbetade inom lågavlönade ickekvalificerade
yrkesområden med begränsade möjligheter till barnomsorg och moderskaps försäkring. Först
1931 kom en lag om begränsad moderskapsförsäkring som 1955 blev allmän för alla barna-
föderskor.5
Under 1930-talets kris höjdes röster för att förbjuda gifta kvinnors förvärvs arbete. Det hade
skett i flera andra länder. Även i Sverige kunde kvinnor avskedas när de väntade barn och på
många arbetsplatser, särskilt kontor, förväntades de sluta när de gifte sig. 1938 kom en lag
som förbjöd att kvinnor avskedades från statlig tjänst av sådana skäl. Men många kvinnor upp¬
fattade det också själva som högre status att vara enbart husmor. Männen kunde uppfatta en
förvärvsarbetande hustru som ett hot mot sin manlighet och omgivningen kunde se det som att
mannen inte kunde leva upp till rollen som familjeförsörjare. Man försökte samtidigt
professionalisera hemmafrun och göra hemmet till en modern och funktionell arbetsplats.
Under 1930- och 1940-talen infördes elektricitet, vatten och avlopp i bostäderna. Färdigsydda
kläder och livsmedel i hel- och halvfabrikat började säljas i affärerna, liksom allehanda köks¬
utrustning t.ex. dammsugare och kylskåp. Husmodern skulle också vara väl insatt i pedagogik,
näringslära, textilkunskap osv. Arbetarklassens kvinnoorganisationer dominerades till en början
av husmödrar vars män tillhörde arbetarnas övre skikt. Ur deras verksamhet växte det som
senare kom att bli konsumentpolitik. Under krigsåren ökade kvinnorna sin andel på arbets¬
marknaden. Genom sitt större engagemang ute i samhället kom de också att bli mer politiskt
aktiva. Men i uppbyggnaden av välfärdssamhället fanns en tydlig könsarbetsdelning, där
kvinnorna arbetade med familje- och socialpolitik och inte heller, i samma utsträcknig som
männen, hade tillträde till den politiska makten i samhället.6
2.2 LO:s organisatoriska struktur
Vid starten bestod LO av 19 fackförbund, 1913 var antalet 26. Därefter steg antalet till 46
under 1940-talets första hälft, 1960 var antalet förbund inom LO 44. Först efter 1960-talet
sattes en medveten hopslagningsprocess igång och antalet förbund minskade.7 Idag finns det
21 förbund (1996).8
LO verkade redan från starten genom tre huvudorgan;
1) Kongressen
2) Landssekretariatet
3) Representantskapet
Dessa tre organ har ändrat storlek, vilket för landsekretariatets och representantskapets del har
inneburit en successiv tillväxt av personalstyrkan. Kongressen är den högsta beslutande
myndigheten inom LO som från början sammanträdde vart tredje år, efter 1920-talet skedde
sammankomsterna vart femte år. Kongressen bestod sedan 1946 av 300 valda ombud, samt
representantskapets och landsekretariatets medlemmar. Dessa ombud valdes av förbunden
genom en av de själva fastställd ordning. Mandaten till kongressen fördelas propotionerligt
men varje förbund skall ha minst ett ombud representerat. Representantskapet är högsta be¬
slutande organ mellan kongresserna. Ledamöterna i representantskapet väljs direkt av
förbunden enligt fastställda regler som dessa själva beslutar om. Varje förbund skall även här
ha minst en ledamot representerad, vanligtvis skickade varje förbund sin ordförande till
representantskapet.
Till skillnad mot kongressen växte representantskapet i takt med medlemsökningen, i början av
seklet hade det ett tjugotal medlemmar, i slutet av 30-talet ca 100.9 Det nuvarande antalet
(1995) är 126 ledamöter.10 Landsekretariatet är LO:s verkställande organ, vars ledamöter väljs
av kongressen. Antalet ledamöter i landsekretariatet var från början fem stycken11, dagens
antal är 15 ordinarie och 33 suppleanter.12 Medlemmarna i landsekretariatet har i regel
rekryterats ur kretsen av förbundsordföranden, möten sker normalt en gång i veckan, från 1971
en gång varannan vecka. Till landssekretariatet knöts tidigt olika funktionärer och tjänstemän,
till en början ombudsmän för agitation etc. Dessa blir från 1930-talet allt fler, i början av
1950-talet är dessa mellan 15 och 20 personer och tio år senare ett 30-tal.
Förbunden är uppbyggda i princip på samma sätt som LO, med kongress och organ som mot¬
svarar landssekretariatet och representantskapet. Basen för förbunden är de många lokala av¬
delningarna. Avdelningarna på en ort kan också vara samlade i en Facklig Centralorganisation
(FCO) som främst har informations- och propagandauppgifter. På samma sätt som det har
skett en sammanslagning av förbunden har det också skett en liknande utveckling för
avdelningarna som även de har slagits ihop till sk storavdelningar, under efterkrigstiden och
särskilt under 1960-talet. Antalet avdelningar nådde sitt högsta antal omkring 1950 då de var
drygt 8900, 1960 var de nere i 7930 avdelningar.13 LO har idag (1995) 866 avdelningar.14
Löneförhandlingarna har fram till 1940-talet i princip skötts av förbunden, därefter har i allt
högre utsträckning sk centrala förhandlingar tillämpats. Detta har medfört en uppbyggnad av
motsvarande centrala förhandlingsdelegationer, vid sidan av förbundens delegationer, dessa
kallas avtalsråd, avtalskonferanser eller dylikt.15
2.3 Kvinnornas representation inom LO
Kvinnornas representation inom LO har alltid varit svag. Representationen inom de centrala
organen har inte heller motsvarat antalet medlemmar inom LO. Vid en jämförelse av antalet
kvinnliga medlemmar från LO:s början ända upp till dagens datum och motsvarande represen¬
tationsgrad upptäcker man omedelbart den snedfördelning som har varit och även är, rådande.
Inom de centrala LO-organen, där utvecklingen kan följas från starten 1898, är kvinnorna
sporadiskt företrädda fram till början av 1940-talet. Sedan följer en uppgång fram till
1950-talet och därefter en nedgång och stagnation igen. I förbunden råder ungefär samma
förhållande. Jag kommer senare beröra representationsgraden av kvinnor inom LO närmare i
samband orsakerna till kvinnorådets tillkomst. Det skulle vara intressant att närmare studera de
strävanden som gjordes även på förbundsnivå för att öka representationen av kvinnor inom
LO, men det ligger utanför ramen för den här uppsatsen. Jag får istället nöja mig med att
studera kvinnorådets tillkomst och hur denna verkade för ett ökat inflytande för kvinnorna
inom LO.16
3. LO:s kvinnoråd
3.1 Kvinnorådets tillkomst
LO:s kvinnoråd bildades 1947 efter ett beslut fattat av den föregående kongressen. En kort
notis i Fackföreningsrörelsen årgång 1947 säger att
”Kvinnorådet skall verka såsom ett rådgivande organ i frågor som rör kvinnornas
ställning inom fackföreningsrörelsen och på arbetsmarknaden. Den har tillkommit
efter den utredning som företagits i enlighet med sista LO-kongressens beslut.”17
De fackliga diskussionerna som föregick bildandet av LO:s kvinnoråd verkar till stor del rört
sig kring frågor om kvinnors löner och huruvida dessa skulle anses berättigade att hålla samma
nivå som motsvarande löneläge för en man samt kvinnors lika rätt till arbete. Vid en
inventering av materialet upptäckte jag tre olika utredningar som alla på sitt sätt bidragit till
bildandet av LO:s kvinnoråd, dessa är Arbetarrörelsens efterkrigsprogram, Kvinnolöne¬
kommitténs utredning och Kommittén för utredning för frågan angående Kvinnoråd etc. Jag
tänker kortfattat redogöra för var och en av dessa i de avseenden som är intressanta för
frågeställningar kring kvinnorådets bildande, slutligen berör jag även Gunnar Qvist tolkning av
orsakerna till bildandet av ett kvinnoråd inom LO.
3.2 Arbetarrörelsens efterkrigsprogram
Arbetarrörelsens efterkrigsprogram antogs av Socialdemokratiska arbetarepartiet 1944.
I utredningen för frågan angående Kvinnorådet tar kommittén upp arbetarrörelsens efter¬
krigsprogram och det som i det anfördes under rubriken ”Rättvisa åt kvinnorna”, som man
citerar långa stycken av. I Arbetarrörelsens efterkrigsprogram hade det konstateras att
kvinnors situation på arbetsmarknaden är speciell och har särskilda problem, man menar att
detta även gäller då de från beredskapstjänstgöring hemåtvändande männen fordrar att få
tillbaka de arbeten som kvinnorna under kriget varit ersättare för, här skall dock principen sist
in först ut gälla som vid vanliga permitterings- eller ersättningssituationer, men man menar
samtidigt att ingen diskriminering får förekomma endast med anledning av kön.18
”... under inga omständigheter får könet i och för sig utgöra skäl till särbehandling.
Kvinnorna får inte betraktas som några andra klassens medlemmar i arbetarnas
organisationer. De har samma rätt till skydd som övriga medlemmar.”19
Vidare motsätter man sig all begränsning av gifta kvinnors rätt till arbete och förordar en
ekonomisk politik som leder till full sysselsättning.20
”Vi har icke råd med några konstlade hinder för utnyttjandet av kvinnlig arbetskraft,
om vår produktion skall kunna nå det omfång, som erfordras för att bristerna i
levnadsstandarden skall kunna utplånas.”21
Man säger att kvinnors ökade tillträde på arbetsmarknaden dock inte får ske på männens be-
kostnad, dvs att kvinnor genom sina lägre löner blir mer attraktiva än män att anställa, och att
detta i såfall skulle resultera i att männen motsatte sig kvinnlig arbetskraft. En logisk följd av
detta blir att man konstaterar att en löneutjämning mellan könen måste ske och likalöne-
principen genomföras. Likalöneprincipen tolkar man på följande sätt i arbetarrörelsen
efterkrigsprogram;
”Likalöneprincipen innebär, att samma lön skall betalas för arbete av samma
omfattning och kvalité oavsett kön.”22
I efterkrigsprogramet konstateras alltså klart och tydligt att det inte får ske någon sär-
behandling av kvinnor på arbetsmarknaden, likalöneprincipen stipuleras samt att kvinnor skall
behandlas jämlikt inom arbetarnas organisationer.
3.3 Kvinnolönefrågan och LO:s Kvinnolönekommittés utredning
I början av 1940-talet hade både handelsarbetareförbundet och Beklädnadsarbetareförbundet
motionerat om lika lön för män och kvinnor. Dessa motioner ledde i sin tur så småningom fram
till att LO fick som uppdrag att utreda frågan, en kvinnolönekommitté tillsattes 1943.23
Argumenten i debatten kring kvinnolönefrågan rör sig kring frågeställningar som kvinnors ge¬
nerellt sätt lägre produktivitet, oförmåga att hantera teknik och den, enligt dåtidens sätt att se
det, naturliga begivenheten att avstå från lönearbete till förmån för arbetet i hemmet vilket
också ansågs leda till en mindre begivenhet till utbildning och ett allmänt ointresse för arbetet.
I LO-rapporten Kvinnolönerna och kvinnoarbetet som blev klar 1946 heter det;
”Kvinnors mindre kroppsstyrka är likaledes en orsak till lägre prestation eller mindre
mångsidig användbarhet”24
och man säger vidare;
”I många sammanhang omvittnas att kvinnor i allmänhet har mindre
sinne för tekniska saker; deras allmänna använvändbarhet i det moderna, tekniskt
betonade arbetslivet är också därför mindre än männens, och arbetsavbrotten vid
maskinfel o. dyl. blir mer långvariga för kvinnor, då de måste vänta på en manlig
reparatör”25
här hänvisas det i skriften till en avhandling av H.Siegvald rörande ”Intellektuella köns-
differanser” 26 vidare tycker man sig veta att;
”Kvinnorna anser sig i allmänhet ha mindre anledning än männen att skaffa sig
yrkesutbildning, eftersom de i allmänhet räknar med att övergå till husmodersyrket.”27
Även högre frånvaro från arbetet och en totalt sätt mindre livsarbetstid förutsattes och använ¬
des som ett rättfärdigande för löneskillnaden mellan könen.
”Ett tydligt handikapp är en större frånvarofrekvens som dels är fysiologiskt dels socialt
betingad.”28
Man kan här alltså se både fysiska och psykosociala argument för en lönesegregering, men
även en rädsla för att kvinnor ifall de hade en lägre prestationslön skulle konkurrera ut männen
från deras enligt tradition typiskt manliga yrken (här förutsätts då att kvinnor i samband med
detta även får i motsvarande grad ökat tillträde till dessa yrken). Men å andra sidan hävdade
man att det skulle vara orättvist att betala kvinnor samma lön som männen, eftersom kvinnor¬
nas arbetsprestation var generellt sätt värd mindre.
”Från facklig synpunkt kan man inte förorda en politik, framhåller kommittén, som
skulle innebära att kvinnorna genom lägre prestationslön utkonkurrerade männen
endast för att uppnå en utbredning av kvinnornas arbetsområde. Så länge den
kvinnliga prestationslönen är lägre, fortsätter kommittén i sin argumentation,
kvarstår ju också de manliga arbetarnas motstånd mot att släppa in kvinnorna i sina
sysselsättningar. Å andra sidan skulle en rent formell likalönsprincip ofta komma att
utgöra en merbetalning av den kvinnliga arbetskraften i förhållande till dennas värde
ur produktionssynpunkt.”29
Vidare beskrivs löneläget såsom en produkt av kvinnors ovilja att engagera sig fackligt, hän-
fallandet till en viss typ av okvalificerat arbete som ökar konkurrensen inom den egna gruppen
och denna arbetsmarknads beskaffenhet, här menar man hushållsrelaterat lönearbete t.ex.
hembiträde, tvätterskor etc. I landsorganisationens kvinnolönekommittés utredning säger man;
”Representantskapet understryker slutligen, att den åsyftade likställigheten ej kan
uppnås utan ökade organisationsmässiga och andra ansträngningar från kvinnors
egen sida. Representantskapet bemyndigar landssekretariatet att vidtaga erforderliga
åtgärder för att stimulera den fackliga aktiviteten bland kvinnorna och för att i övrigt
genomföra det program, som uppställts i betänkandet rörande kvinnoarbetet och
kvinnolönerna.”30
Så visst ansåg man att kvinnorna lite hade sig själva att skylla en åsikt som även kvinnor verkar
ha delat. Sigrid Ekendahl, som blev ordförande i kvinnorådet när det tillsattes den 1 december
1947, säger som slutord i en artikel angående kvinnorna som skulle medverka i de kommittéer
i FCO som skulle arbeta tillsammans med kvinnorådet, i Fackföreningsrörelsen;
”Det faktum, att kvinnorna i dessa kommittéer får möjlighet att ta upp frågor om
kvinnornas tillbakasatta ställning på arbetsmarknaden och i organisationerna, medför
att kvinnorna får blicken öppen för sin egen skyldighet att råda bot på de orsaker, som
gjort, att de hittills ej hävdat sig på samma sätt som männen.”31
Detta argument är inte någon nyhet redan 1944 kan man i en LO skrift läsa följande;
”Kvinnor inte endast har rätt till plats vid de fackliga rådslagen utan också skyldighet
att vara där!”32
I samma skrift kan man även läsa vad som förefaller vara en åsikt som stämmer överens med
den som angivits i arbetarrörelsens efterkrigsprogram som visats ovan;
”Kvinnors medverkan i produktionen är nödvändig, såvida landets strävan går ut på
att höja produktionskapaciteten och levnadsstandarden. Säkerligen kan man räkna
med ett fredsproblem i detta avseende. Skall det gå ut över kvinnorna? Skall freden
kasta ut dem från deras nuvarande verksamhetsområden? Eller kan man räkna med
att kvinnorna kommer att behålla sina vunna positioner och förbättra sin
lönestandard?”33
Dock betyder inte detta något allmänt önskemål om kvinnlig jämställdhet i dagens bemärkelse.
Man enar sig slutligen om att lika lön för lika arbete bör tolkas som lika prestationslön vilket
redovisas i följande ståndpunkt;
”Landsorganisationens kvinnolönekommitté har företagit en grundlig undersökning om
kvinnornas ställning på arbetsmarknaden och föreslagit en del
arbetsmarknadspolitiska åtgärder för kvinnornas ställning på arbetsmarknaden.
I diskussionerna om kvinnornas lönesättning har man allmänt talat om
likalönsprincipen, vilket ju innebär att en kvinna skall ha samma lön som mannen för
lika arbete. Kommittén har i sin utredning konstaterat, att man icke kan komma fram
till en lösning av frågan genom en sådan förenkling av argumenten. Kommittén
använder därför genomgående i sitt betänkande termen: Lika prestationslön. Det är ju
allmänt bekant, vilket även kommittén konstaterar i sitt betänkande, att
frånvarofrekvensen från arbetet är större bland kvinnorna än bland männen.---”34
I utredningen från 1946 kommer man även fram till att kvinnornas rådande situation är både
ohållbar och orättvis och att denna underlägsenhet hos den kvinnliga arbetskraften inte är
ofrånkomliga utan kan ändras om förutsättningarna blir annorlunda, frågan blir istället hur
dessa kvinnliga handikapp skall övervinnas.35 Man pekar vidare på de traditioner och för-
domar som finns i samhället och som till stor del bidrar till kvinnornas arbetsmarknads-
situation och hur dessa bör motverkas.36
Man menar också att dessa jämlikhetssträvanden för kvinnor på arbetsmarknaden endast kan
genomföras fullt ut när den ekonomiska politiken säkrar full sysselsättning.37 Efterfrågan på
kvinnlig arbetskraft kan enligt kommittén höjas genom;
”1) Genom ett undanröjande av de fördomar och traditioner, som står i vägen för
kvinnorna och som på ett sakligt omotiverat sätt hindrar dem att få sysselsättning på
sk ”rent manliga”- och bättre betalda - arbetsområden.
2) Genom ett undanröjande av de handikapp, som på mera sakliga grunder gör
kvinnan till mindre efterfrågad arbetskraft.
3) Genom en allmän stegring på efterfrågan på arbetskraft.”38
De av representatskapet godkända förslagen från kvinnolönekommittén blev;
”1. Centrala förhandlingar med Svenska Arbetsgivareföreningen rörande höjningen av
de kvinnliga arbetarnas löner i förhållande till de manligas. Förhandlingsmässigt
och ekonomiskt stöd från LO:s sida åt förbund med många kvinnliga medlemmar
för att motverka att de speciella kvinnolönehöjningarna går ut över de manliga
arbetarna i samma fack.
2. Stöd åt strävanden att aktivisera kvinnornas intresse för fackföreningsrörelsen och
att höja organisationsprocenten bland de hittills relativt svagt organiserade
grupperna.
3. Propaganda bland kvinnorna för höjning av kvinnornas yrkeskvalifikationer.
Lönesystemet i kollektivavtalen utformas så att detta uppmuntras; den kvinnliga
löneskalan förlänges uppåt med högre löner för mer kvalificerade och för sådana
som arbetat lång tid i facket
4. Propaganda och upplysningsverksamhet bland företagare och arbetare för att
övervinna traditionella fördomar mot kvinnlig arbetskraft. För detta ändamål
insamlas erfarenheterna från krigsländerna så fort en friare kommunikation
möjliggör ett objektivt fastställande av de verkliga förhållandena.
5. Undanröjande ur kollektivavtalen av alla formella hinder för kvinnorna på
arbetsmarknaden. Alla bestämmelser angående inskränkning av kvinnornas
användande till arbete upphäves i avtalen men inrymmes i lagstiftningen om de är
nödvändiga ur arbetarskyddsynpunkt.
6. Yrkesutbildningsväsendet inställes på att bana väg för kvinnorna på nya
arbetsområden, icke endast att passivt fylla näringslivets traditionella efterfrågan.
Detsamma beträffande arbetsförmedlingen och yrkesvägledningen. Hos
statsmakterna begäres att dessa institutioner medverkar i tillvaratagandet av de
utländska erfarenheterna beträffande kvinnornas möjligheter på andra än de
traditionellt kvinnliga arbetsområdena. En speciell undersökning bör göras
huruvida uppdelningen i manliga och kvinnliga sysselsättningar i statlig och
kommunal tjänst kan anses rationell bl.a. i ljuset av kristidens erfarenheter.
7. Socialpolitiken inriktas på att göra det lättare för de kvinnor, som så önskar, att
kunna ha både barn och förvärvsarbete. Samtidigt inriktas de även på att
underlätta, för dem som så önskar, att mera ägna sig åt hemmet så att
arbetsmarknaden avlastas av sådana kvinnor, som inte blir fullgod arbetskraft på
grund av för mycket hemarbete. Deltidsarbete befrämjas i den mån så kan ske utan
olägenhet för de heltidsanställda; de fackliga organisationerna ägnar särskild
uppmärksamhet åt de organisationsmässiga problem som kan uppstå i samband
därmed.
8. Ekonomiskt stöd åt sådana näringsgrenar som, skulle komma krympa samman på
ett ur försvars- eller arbetsmarknadspolitiska synpunkter olämpliga sätt, om de
tvingas betala samma löner som är vanliga inom näringslivet i övrigt; detta kommer
särskilt att gälla fack med stort antal kvinnor. För att göra arbetsmarknadspolitiskt
betingade subventioner så kortvariga som möjligt stödes överflyttningen till andra
näringar med utvidgad omskolningsverksamhet.” 39
Riktlinjerna antogs 25 april 1946. Arbetsmarknadskommitténs kvinnoutredning, som förordas i
den föregående kvinnolönekommitténs utredning, tillsattes 1948 och blev klar 1950. Den
kommittén bestod både LO och SAF och konstaterade att lön efter kön är en principiell
omöjlighet, men hade varit en praktisk nödvändighet och menade att den största orätt visan låg
i det faktum att alla kvinnor behandlas lika och oavsett värdet av deras individuella
arbetsinsatser.40
Den konvention som lades fram 1951 av ILO (International Labour Organisation ett organ in¬
rättat av FN), statuerade att lönen skulle fastställas oberoende av kön (konvention 100). Vid
ett godkännande av konventionen förband sig medlemsstaterna att efterleva konventionen
genom lagstiftning och/eller kollektivavtal. Konventionen kunde inte antas eftersom man från
LO:s håll värderade förhanlingsrätten högre, man var emot den lagstiftning som konventionen
krävde. Flera gånger avvisade man ett tillgripande genom lagstiftning, betänkande över denna
fråga lämnades ett flertal gånger av Sigrid Ekendahl, kvinnorådets ordförande. Först 1960 när
en uppgörelse mellan LO och SAF kom till stånd om ett borttagande av de speciella
kvinnolönetarrifferna under en fem års period var vägen öppen för en ratificering på den
privata sektorn.41
3.4 Kommittén för utredningen för frågan angående kvinnoråd
Kommittén som skulle utreda behovet av ett särskilt kvinnoråd inom LO utsågs av landssekre¬
tariatet, ordförande i kommittén blev Sigrid Ekendahl. Arbetet inom kommittén skulle
begränsas till att röra de organisatoriska och propagandamässiga frågeställningarna som hade
nämnts i den föregående kvinnolönekommitténs utredning. I övrigt skulle man stödja sig på
kvinnolönekommitténs utredning och arbetarrörelsens efterkrigsprogram. Vid den senaste
kongressen (1946) hade det också inkommit motioner från vissa förbund angående inrättandet
av ett kvinnoorgan inom landsorganisationen, av dessa förbund var även Hotell- och
Resturangpersonalförbundet motionerande med Sigrid Ekendahl i styrelsen.42
I Landsekretariatets protokoll från 1947 kan man ta del av resultatet av utredningen. Man
föreslog från kommitténs håll att ett kvinnoråd skulle tillsättas, att lokala fackliga organi-
sationer, främst FCO, skulle stimuleras till upprättandet av speciella kvinnokommittér och att
en kvinnlig funktionär skulle anställas inom LO med uppgift att vara ordförande och
verkställande ledamot inom kvinnorådet.43 I utredningen betonar man också att det inte är
fråga om att ändra LO:s konstitution, utan man ställer sig helt bakom den uppfattning som
landssekretariatet gjort gällande angående motionerna till LO-kongressen om kvinnoråd, att
det avgörande är att inte rubba den enhetlighet som den svenska fackföreningsrörelsen präglats
av.44
”Någon anledning att överhuvudtaget ändra LO:s konstitution för inrättandet av
speciella organ för behandling av och avgörande beslut i frågor, berörande kvinnors
arbetsmarknads problem, förefinnes inte. Dessa frågor måste i vanlig ordning inordnas
i den arbetsform, som konstitutionellt och praktiskt vunnit burskap inom rörelsen.” 45
Vad man här i praktiken säger är att LO:s kvinnoråd endast blir ett rådgivande organ utan
någon egentlig maktposition, efter en modell som t.ex. norska LO använde.46 I LO:s utredning
om behovet av ett särskilt kvinnoråd säger man sig ändå se en anledning att tillsätta ett dylikt,
detta på grund av två huvudpunkter;
”1) Speciella kvinnliga arbetsmarknadsproblem finnas som påkalla uppmärksamhet.
2) Kvinnorna äro bevisligen mindre aktiva än männen inom fackföreningsrörelsen”47
Kvinnorådets uppgifter blir följande;
”att planera och driva upplysningsverksamhet bland kvinnorna
att planera och till sekretariatet lämna förslag i samband med de nordiska
studieveckorna
att i den utsträckning landssekretariatet så påfodrar till sekretariatet avgiva yttrande i
frågor som speciellt beröra kvinnornas ställning på arbetsmarknaden och i samhället.
att inom ramen för de av representantskapet antagna riktlinjerna för
fackföreningsrörelsen åtgärder i syfte att skapa likställighet mellan män och kvinnor
på arbetsmarknaden väcka förslag till sekretariatet i aktuella frågor”48
3.5 Kvinnorådets sammansättning och tillsättandet av en kvinnlig ombudsman
I Landsekretariatets protokoll för 1947 finner man beslutet om Kvinnorådets sammansättning,
där står att LO:s Kvinnoråd skall bestå av fem ledamöter från de förbund som har flest andel
kvinnliga medlemmar samt fyra ledamöter som utses av sekretariatet, en ordförande och verk¬
ställande ledamot samt propagandarådets ordförande, dessutom utses Anna Johansson-Visborg
till adjungerad ledamot, med hänsyn till det energiska och uppoffrande arbetet hon utfört i de
fackliga organiserade kvinnornas tjänst. Kvinnorådet skulle alltså bestå av totalt sätt 11 med¬
lemmar.49
När det gällde Kvinnorådets ordförande hade man i utredningen om kvinnorådet från
kommitténs håll uttalat sig under rubriken ”Särskild funktionär”, om att frågans angelägenhet
krävde tillsättandet av en fast knuten anställd funktionär och att denna person skulle vara
kvinna och verka som rådets ordförande samt som verkställande ledamot50 Ordförande i LO:s
kvinnoråd blev LO:s första kvinnliga ombudsman, Sigrid Ekendahl, hon tillträdde sin tjänst den
1 december 1947. Kvinnorådets befogenheter blev;
”I frågor berörande upplysnings- och propagandaverksamheten har Kvinnorådet
att samarbeta med LO:s Propagandaråd. Ömsesidig representation upprätthålles
genom vardera en ledamot i resp. råd som utses av landssekretariatet. Kvinno-
rådet har att upprätthålla kontakt med de lokala organ, som föreslås skola upp-
rättas. I andra frågor än ovannämnda upprätthåller kvinnorådet direkt kontakt med
landssekretariatet. Rådet äger icke att utom ramen för landsekretariatets med-
givande självständigt fatta beslut i frågor av principiell och ekonomisk karaktär” 51
3.6 Orsaker till kvinnorådet tillkomst
Vid en studie av kvinnorådets tillkomst finner man att LO:s utredningar i en logisk följd kon¬
staterar nödvändigheten av bildandet av ett kvinnoråd och tillämpning av likalöneprincipen som
följd av dels en rent solidarisk löneprincip, ett konstaterande av att den kvinnliga arbetskraften
har blivit i än större grad välbehövd och som summan av de påtryckningar som gjordes från
fackliga kvinnors håll. Man kan här inte heller bortse från de påtryckningar från andra grupper i
samhället, som t.ex. de liberala kvinnogruppernas strävan efter jämställdhet, som jag inte har
haft någon möjlighet att beröra här. För att lyckas med de förutsatta målen krävdes en
löneutjämning mellan könen och en ökad möjlighet för kvinnorna att få en plats på arbets-
marknaden, detta krävde i sin tur ett ökat fackligt engagemang bland kvinnorna och
propaganda både bland män och kvinnor för att ändra den grundinställning till kvinnligt
lönearbete som var rådande i samhället.
Intressant i detta sammanhang är också att beröra frågan kring kvinnlig representation inom
LO, som t.ex. forskare som Gunnar Qvist har gjort, kvinnorådets tillkomst och kvinno-
representationen inom LO är två närstående frågor. Kvinnors representation inom. LO har
alltid varit svag och som Qvist har visat rent av obefintlig inom vissa organ, särskilt innan
40-talets mitt.52 Före den tidpunkten var antalet kvinnor representerade på kongresserna
ungefär 1% av det totala antalet delegater och samma siffra gäller för representantskapet, i
landsekretariatet var kvinnorna obefintliga. Under efterkrigstiden (1945-1971) då kvinnorna
ökade sitt medlemsavtal från 17% till 30% skedde en viss ökning av representationen av kvin¬
nor i LO:s centrala organ men denna ökning stagnerade 1956 vid ungefär 5% för kongressen
och översteg aldrig 4% för representantskapets del, när det gäller landssekretariatet fick
kvinnorna en suppleantplats 1946 som de förlorade vid kongressen 1966.53 Underrepresenta-
tionen var uppenbar och från kvinnogrupper inom den fackliga organisationen hade detta
missförhållande väckt protester i form av motioner om inrättandet av ett särskilt kvinnoorgan i
LO, som jag har visat ovan. Som jämförelse kan sägas att vid en undersökning av
förhållandena idag (1995) fann jag att av LO:s totala medlemsantal utgör kvinnor 46%, i
kongressen är 26% av medlemmarna kvinnor, för representantskapet är samma siffra 28% och
i landssekretariatet är 27% av ledamoterna kvinnor.54
Qvist har också i sin undersökning visat att det från 30-talet uppkom en konkurrens situation
när det gällde de kvinnliga arbetarnas fackliga anslutning då en facklig tjänstmannarörelse
började ta form. Tjänstemannasektorn ökade sin andel av kvinnor med 140 000 personer
mellan 1920 och 1940. Under denna period var det inte omöjligt att de statsanställda kunde
företrädas av LO. Dessutom var gränslinjerna mellan LO och DACO/TCO länge flytande vilket
medförde att dessa organisationer båda gjorde försök att värva de oorganiserade av vilka
kvinnorna utgjorde en stor del.55 De kvinnliga arbetarnas andel av arbetsmarknaden hade ökat
från 12% till 19% fram till 30-talet, men under efterkrigstiden ändrar arbetsmarknaden sin
karaktär, gifta kvinnor börjar i högre utsträckning än förr att arbeta, och antalet kvinnor stiger
även totalt sätt. Detta får konsekvenser för de fackliga organisationerna eftersom dessa
kvinnor har helt andra förutsättningar för arbete än de ogifta då dessa behöver ökade insatser
från samhället i form av barnomsorg etc., ett behov uppstår enligt Qvist för de fackliga
förbunden att börja engagera sig för kvinnofrågor.56
Men Qvist menar också att när det gäller LO så gav inte detta till synes ökade engagemanget
för kvinnofrågor några större verkliga effekter, likalöneprincipen erkännes på anfordran men
för- verkligandet överlämnades helt till förbunden. Avtalsförslag och avtal passerar
landssekretariatet och representantskapet och publicerades utan minsta kommentar inför
uppenbar kvinnodiskriminering.57
”Tradition, fördomar, inre och yttre motstånd och egen bekvämlighet kom så LO att
under dessa år koncentrera sina krafter på de manliga löntagarnas problem och i
fråga om kvinnorna nöja sig med en platonisk bekännelse till idén om lika lön för
lika arbete.” 58
Qvist menar istället att initiativen kom ifrån de fåtaliga kvinnorna inom LO-organen och från
partikvinnorna.59 När det gällde kvinnorepresentationen inom LO:s högre organ, har Qvist
visat att kvinnorådets tillkomst var ett utslag av den allmänna trenden att försätta kvinnor i
rådgivande ställning inom organisationen, beslutsfattandet tillhörde även fortsättningsvis män¬
nen.60
”Att ett särskilt organ för kvinnofrågor och inte ökad kvinnorepresentation blev
lösningen, när kvinnofrågorna gjorde sig ofrånkomligt gällande, behöver i och för
sig inte innebära mindre hänsyn till kvinnornas önskemål. Men det innebar, att
kvinnorna ställdes utanför beslutsprocessen, att de blev beroende av den vikt som
landssekretariatet och representantskapet tillmätte deras framställningar.” 61
4. Kvinnorådets verksamhet och LO:s första kvinnliga ombudsman
4.1 Sigrid Ekendahl, servitrisen som blev ordförande i LO:s kvinnoråd och LO:s
första kvinnliga ombudsman
Tillsättandet av en kvinnlig ombudsman och bildandet av LO:s kvinnoråd är två företelser som
är oskiljbara i sitt nära samband, som jag har visat ovan. Denna ombudsman hade stor bety¬
delse för kvinnorådets tillkomst och verksamhet. Jag anser därför att det är viktigt, för
förståelsen av tillkomsten av ett kvinnoråd inom LO, att visa vem denna person var, eftersom
denna person och LO:s kvinnoråd är så nära förknippade med varandra. Jag tänker därför
kortfattat redogöra för det arbete, av betydelse för kvinnorådet, som Ekendahl utförde samt ge
några av henne personliga perspektiv på händelsen.
Sigrid Pettersson (1904-1996), gift Ekendahl, växte upp under små omständigheter i en
arbetarfamilj i Strömsholm. Hon började tidigt arbeta som servitris och 1924 flyttade hon till
Stockholm och fick där en anställning på ett ölkafé i Gamla stan. Här blev hon snart fackligt
involverad och 1932 blev hon invald i styrelsen för Sveriges Hotell- och Resturangförbunds
avdelning 48.62
1937-47 var hon utnämd till ombudsman i förbundet och 1945 blev hon invald i
förbundsstyrelsen. Hon blev således delaktig i den motion som förbundet 1946 framförde till
LO-kongressen med krav på att LO skulle aktivera kvinnorna fackligt genom tillsättandet av
ett särskilt kvinnoorgan och en till detta hörande kvinnlig ombudsman som skulle syssla med
dessa frågor. Motioner som denna insändes av en rad olika förbund och bidrog, som jag har
visat tidigare, till att LO tillsatte en utredning om saken. I denna utredning blev Ekendahl
ordförande. Även frågan om kvinnors rätt till lika arbete och lön kom Ekendahl att syssla
mycket med i sitt politiska och fackliga arbete. I arbetsmarknadskommitténs utredning, som
tillsattes 1948 och blev klar 1950, var hon ledamot.63 Två gånger under sin tid på LO förfat¬
tade Ekendahl remissyttrande med anledning av konvention 100, båda gångerna avstyrktes ett
ingripande med hjälp av lagstiftning.64
1947 blev Sigrid Ekendahl tillsatt som LO:s första kvinnliga ombudsman någonsin och
ordförande för det nyskapade kvinnorådet. Där stannade hon till 1964 då hon gick i pension
från LO, kvinnorådet kom att fortleva fram till 1967 då det ombildades till LO:s familjeråd.
1946 hade hon blivit suppleant i landssekretariatet. 1941-48 och 1957-68 var Ekendal
riksdagsledamot. Vid sin anställning som ombudsman på LO blev hon anfodrad, av dåvarande
LO-ordföranden, Axel Strand, att lämna sitt riksdagsuppdrag som ett absolut krav för att hon
skulle få tjänsten. Detta var besynnerligt med tanke på att det inte förekom dylika krav för de
manliga kollegorna, Strand själv innehade tex ett riksdagsledamot. Tio år senare kom hon dock
tillbaka till riksdagen efter åtskilliga påtryckningar från politiska och fackliga kvinnogrupper.65
Om kvinnomotståndet inom LO säger Ekendahl;
”... rent allmänt kan man ju konstantera att det i allt samhälls och organisationsarbete
har funnits ett förtäckt motstånd mot kvinnorna. Det vore orimligt att försöka att
påstå att fackföreningsrörelsen därvid skulle ha varit något undantag. Och ändå
tycker man att en rörelse som har att tillvarata alla medlemmars intressen borde
ha varit mer aktiv och progressiv i alla jämlikssträvanden.”66
Och om sammarbetet med nästa LO-ordförande, Arne Geijer;
”Om jag ser tillbaka på min tid i LO och på verksamheten under dessa år, så måste
jag erkänna att man många gånger kände sig ensam och en aning utelämnad i sina
arbetsuppgifter. Från 1947 och fram till 1961 var jag den enda som centralt arbetade
med aktiveringsfrågorna för kvinnor. De tog alltså 14 år innan jag fick en medhjälpare.
Överläggningarna med Arne Geijer, som kom till LO 1956, var många, långa
och hårda. Ja, vi tom brevväxlade i ämnet. När det sedan äntligen gav resultat
och jag fick föreslå lämpliga kandidater så blev jag varse om att det inte bara var för
mig att föreslå. Vederbörande skulle granskas. Och jag kanske inte skulle ha reagerat
om det hade varit inför LO-ordföranden som presentationen skulle ske, men det var
så att förutom Geijer skulle de övriga i LO-toppen samt en med mig jämställd kollega
vara med och granska. Det kändes förnedrande på något sätt. Jag tror ingen man
som anställts på LO har blivit föremål för ett sådant granskningsförfarande.”67
Men Sigrid Ekendahl var ingen aggressiv kvinnokämpe, hon har tvärtom vid flera
tillfällen betonat vikten av sammarbete och förståelse;
”Vi måste dela ansvaret, kvinnorna får inte räddhågat dra sig tillbaka. Kvinnorna är
samhällsmedlemar precis lika mycket som männen, men det skall inte börja talas om
könspolitik så fort ett kvinnligt namn förs fram i ett större sammanhang. Både män
och kvinnor behövs i hemmet, i förvärvsarbetet och i samhällsarbetet. Bedömningar
ska ske efter kvalifikationer, inte efter kön.”68
Om arbetet med kvinnorådet och svårigheterna med detta arbete sa hon;
”När LO satte igång den här speciella verksamheten bland kvinnorna, så var jag
optimist nog att tro, att det här skulle väl snart vara gjort. Jag vill i detta
sammanhang säga, att arbetet med att aktivera kvinnorna har gått ungefär som jag
trodde, dvs att få kvinnorna aktiva har inte varit så svårt, men svårigheterna har varit
att i våra organisationer få utrymme för våra kvinnors aktivitet, att få de manliga
kamraterna att ge dessa kvinnor chansen att vara med och ta ansvar i styrelser och
kommittéer. Det finns på nästan alla områden i vårt samhälle så djupt rotade
fördomar och traditioner, att de många gånger verkar nästan ogenomträngliga.” 69
4.2 Kvinnorådets verksamhet under de första tio åren
Vad hände då under de första tio åren? I det följande tänker jag kortfattat skissera utvecklingen
och arbetet utfört av LO:s kvinnoråd under denna period. Vid en studie av materialet om
kvinnorådet som finns bevarat i LO:s arkiv fann jag en summering av nämnda råds arbete med
anledning av dess tioårsjubileum, som hade författats av rådet själv. Där visas att antalet
kvinnokommittér på lokal nivå ökade från 60 kommittéer 1947 till 165 stycken 1957. Mötes¬
verksamheten (FCO) redovisade en ökning från 80 möten 1948 till 39 veckoslutskurser och
söndagsmöten samt 88 kvällsmöten 1956.70
Vidare kan man läsa att följande remissyttranden hade avgetts under samma period;
1) Betänkandet familjeliv och hemarbete. (1947)
2) Byggstandardiseringens förslag standard beträffande köksinredning, garderober m.m.
(1948)
3) 1946 års kommitté för den halvöppna barnavården om provisoriska åtgärder för
budgetåret 1949-1950. (1948)
4) 1948 års lösdriveriutrednings utredning med förslag om lösdriverilagens upphävande
m.m. (1946)
5) Betänkande angående kvalitetsforskning och konsument upplysning. (1949)
6) Socialdepartementets förslag angående bidrag till barn i åldern 16-18 år. (1950)
7) ILO:s konvention angående lika lön för män och kvinnor. (1951)
8) Betänkandet om daghem och förskolor. (1952)
9) Förslag om hembiträdeslagen eventuella förändring till arbetstidslag från
arbetsmarknadsstyrelsen. (1952)
10) ILO:s konvention om skydd vid havandeskap och barnsbörd. (1952)
11) Bostadskollektiva kommitténs betänkande I angående hemhjälp. (1953)
12) Civilförsvarsstyrelsens förslag angående ersättning åt hemarbetande kvinnor vid
deltagande i central utbildning. (1953)
13) Betänkande angivet av 1950 års abortutredning. (1954)
14) Betänkandet lika lön för män och kvinnor. (1954)
15) ILO:s konvention och rekommendation om lika lön för män och kvinnor. (1955)
16) Bostadskollektiva kommitténs betänkande III: Tvätt. (1955)
17) Betänkandet samhället och kvinnorna. (1956)
18) 1954 års familjeberedningspomenoria angående stöd åt ofullständiga familjer. (1957)
19) Riksdagsmotion angående korttidsanställning för kvinnor. (1957)
20) Justitiedepartementets promemoria angående kvinnans titel. (1957)71
Vid en summering av vilka huvudämnen som behandlades under Kvinnorådets sammanträden
1947-1957 kom jag fram till att dessa följande ämnen behandlades återkommande (med antalet
mötestillfällen inom parentes), dessa redovisas i fallande ordning;
Brevskolans kurser (22)
HFI och konsumentfrågor (18)
Halvöppna barnavården (17)
Kvinnolönerna (13)
Butikstängningsfrågan (12)
Hembiträdes frågan (10)
Deltidsarbetet (6)
Yrkesutbildningen (4)72
Under perioden 1945-1955 ökade antalet kvinnliga medlemmar med 108 652 personer vilket
en ökning på ungefär 59%. Samtidigt ökade den kvinnliga representationen inom LO:s cen-
trala organ 1946-1956 med ungefär 10 personer vilket motsvarar en 90% ökning. Trots detta
låg kvinnorepresentationen på ungefär 5 % av antalet platser i kongressen, landsekretariatet
och representantskapet, vilket dock är en avsevärd förbättring mot de ungefär 2% som var
andelen vid 1946.73
5. Sammanfattning
5.1 Sammanfattning
Arbetarrörelsens efterkrigsprogram stipulerade likalöneprincipen, i syfte att minska risken av
kvinnors utkonkurrering av männen på arbetsmarknaden i samband med dessas inträdande och
i vetskap om att samhället ur en ekonomisk synpunkt var i behov av den kvinnliga arbets-
kraften för att kunna bygga upp en svensk välfärdsstat. Man deklarerar också att ingen får
särbehandlas på grund av sitt kön. LO tillsatte en likalönekommitté som i utredningen fastslår
att likalöneprincipen skall gälla utifrån termen lika lön för lika prestation, man kommer också
fram till att för att uppnå detta syfte krävdes en förbättring av kvinnornas ställning på arbets¬
marknaden. Representantskapet fastslår detta och understryker att det krävs en ökad insats
bland kvinnorna själva för att nå detta mål.
Samtidigt inkommer motioner till kongressen om tillsättandet av ett särskilt kvinnoorgan inom
LO med uppgift att aktivera kvinnorna fackligt och med tillsättandet av en kvinnlig ombuds¬
man för uppgiften. LO tillsätter ytterligare en utredning för att avgöra hur denna aktivering av
kvinnorna skulle gå till. Utredningen kommer i sitt slutbetänkande fram till att ett särskilt
kvinnoråd bör inrättas centralt inom LO, med en kvinnlig funktionär fast knuten till rådet, detta
skall endast ha en rådgivande karaktär och någon särskilt anledning att ändra LO:s konstitution
föreligger inte då enhetligheten inom fackföreningsrörelsen anses viktigare. Landsekretariatet
godkände kommitténs utredning den 21 april 1947. LO:s kvinnoråd bildades den 1 december
1947 och samma dag tillträdde LO:s första kvinnliga ombudsman sin tjänst.
Kvinnorådets arbete fick enbart en rådgivande karaktär, den totala representationen av kvinnor
inom LO:s centrala organ ökade visserligen under en tioårs period men förblev långt under en
rättvis representations nivå. Kvinnorådets främsta uppgift blev att öka kvinnors deltagande
fackligt i övrigt sysslade man under perioden framförallt med social- och familjepolitik.
Kvinnorådet lämnade en rad betänkanden i samband med likalönepricipen, men någon
förändring kom inte till stånd innan uppgörelsen mellan LO och SAF 1960, tvärtom avstyrkte
man en ratificering av den internationella konvention som framlades av ILO om lika lön för
män och kvinnor.
Kvinnorådets konstitution medgav inte ett agerande som gick utanför ramen för det av LO
centralt uppställda förhållningssättet. Kvinnorådet blev hänvisad till en rådgivande roll i cent¬
rala sammanhang men kan ändå sägas ha haft betydelse på längre sikt, genom arbetet med att
få kvinnor mer fackligt aktiva, då kvinnorepresentationen inom Landsorganisationen trots allt
ökade. En förändring i representations frågan var tvungen att komma under ifrån, så länge man
inte röstade fram några kvinnor från förbundens håll skulle antalet förbliva lågt inom de cent-
rala organen. Fördomar och snedföreställningar om kvinnors förmåga till likvärdig arbetspres¬
tation, även inom gruppen av kvinnor, satte effektivt käppen i hjulet liksom oförmåga att ena
sig kring frågor om lösningar av kvinnors kombinerande av förvärvsarbete och moderskap.
Sigrid Ekendahl blev först som kvinnlig ombudsman i LO. Hon betonade vikten av samarbete
och ville inte att kvinnor skulle särbehandlas. Trots detta blev hon själv utsatt för en uppenbar
särbehandling i och med att hon tvingades välja mellan arbetet inom LO och sitt politiska upp¬
drag, och genom det enkla faktum att hon aldrig fick någon beslutsfattande ställning av vikt
inom Landsorganisationen. I mycket av arbetet med att få till stånd ett kvinnoråd inom LO
verkar hon ha varit den drivande kraften, detta gäller även för arbetet under de år som hon var
verksam som kvinnorådets ordförande. Ekendahls egen åsikt om kvinnors aktiviteter inom de
fackliga rörelserna var att dessa många gånger begränsades av kvinnorna själva.
KÄLL- OCH LITTERATURFÖRTECKNING
TRYCKTA KÄLLOR
Kvinnor i facket (1995), En undersökning om kvinnorepresentationen inom LO och förbunden
1995, Löne och arbetslivsenheten, LO
Ekendahl, S, Kvinnorna och fackföreningsrörelsen, Fackföreningsrörelsen 28:1, (1948)
Notis, Fackföreningsrörelsen, 27:2, (1947)
Kvinnoarbetet och kvinnolönerna, LO (1946), Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek
Landsorganisationens kvinnolönekommittés utredning, LO (1946), Arbetarrörelsens Arkiv och
bibliotek
Var finns ni fackföreningskvinnor?, LO (1944), Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek
Sigurdsen, G, Kvinnor är solidariska!, Morgonbris, 1, (1964)
OTRYCKTA KÄLLOR
Alriksson, A, ILO och LO om konvention 100 och likalönsprincipen, fördjupningsstudie,
Linköpings Universitet (1996)
Kvinnorådets protokoll 1947-1953, LO:s arkiv
Kvinnorådets protokoll 1954-1957, LO:s arkiv
Landsekretariatets protokoll 1947, LO:s arkiv
LITTERATUR
Axelsson, K (1980) Den första i sitt slag. Arlöv: Tidens förlag
Göransson, A, Från hushåll och släkt till marknad och stat, Högberg, S - Olsson, U m.fl,
(1995) Äventyret Sverige - En ekonomisk och social historia.
Arlöv: Berglings
Karlsson, E (1975) Kvinnor i arbetarrörelsen. Hågkomster och intervjuer. Lund: Prisma
Qvist, G (1974) Statistik och politik. Landsorganisationen och kvinnorna på arbetsmarknaden.
Stockholm: Prisma