Det är fyra medlemmar i The Prodigy, två dansare, en discjockey och en MC. Keith Flint, Liam Howlett, Maxim Reality och Leeroy Thornhill. Alla har de sin egen lilla historia att berätta om vad de gjorde innan "The Prodigy" bildades.

Den som kan mest om musik i Prodigy har alltid varit Liam Howlett från Braintree i England. Han vad född 1974 och växte upp tillsammans med sin pappa och sin syster. Under sin utbildning skolgången spelade han klassiskt piano och det märks på hur fort och säkert han kan hantera sitt keyboard. Hans stora intresse för musik började redan i mellanstadieåldern och när han slutat skolan 1988 började han spela hip-hop med hjälp av pianolektionerna som hans pappa tvingat honom till i åtta år.

Tack vare sommarjobbspengar kunde han köpa två skivspelare och börja som DJ. och kallade sig "Cut to Kill". Under den här tiden skrev hav även en del låtar, men efter ett tag insåg han att han inte kom vidare så han slutade som DJ.

En dag gick han till den lokala puben "The Barn" och det var där han kom i kontakt med drogen ecstasy och ravekulturen. Detta var något helt annat än han tidigare upplevt. Det var fantastiskt! Han dansade som aldrig förr och han älskade det. Efter ett par månader reste han till London, uppträdde som rave DJ på olika fester och blev ett välkänt namn i musikkretsar. Han skrev även några låtar på det han hade lärt sig inom hip hopen, men han var fortfarande för blyg för att framföra det för publik.

Keith Flint och Leeroy Thornhill:

Keith hoppade av skolan och försörjde sig på diverse jobb, även som knarklangare. Själv knarkade han också samt lyssnade till 70-talsmusik i form av Zeppelin och Pink Floyd. I slutet av 80-talet reste han runt i världen och träffade massor av människor, som på olika sätt hade anknytning till musik, och då speciellt raven, och diverse droger. På puben the Barn mötte han Leeroy, som var elektriker med eget företag. Keith och Leeroy blev bra kompisar och gick ofta på fester tillsammans. Båda två var kända som festernas höjdpunkt, som alla ville kretsa kring. Deras energi och entusiasm spred sig fort. På en utomhus ravefest träffade de Liam.

En gång när Keith och Leeroy var höga på ecstasy och lyssnade på band som Liam hade spelat in blev totalt överväldigade av musiken. De blev så upphetsade att de började öva på olika danssteg som de använde när de dansade på scen. Följande vecka frågade de Liam om han ville spela sin musik live för några olika skivbolag och se om någon var intresserad. Det andra i raden av skivbolag de frågade tyckte, att det lät bra och skrev kontrakt med dem. Allt det här hände 1990. Gruppen kallade sig Prodigy efter Liams första synth, the Moog Prodigy, och bestod nu av Liam som spelade keyboard och dansarna Keith och Leeroy samt en tjej de fått tag på, Sharky (har ej fått tag på så mycket fakta om henne).

Liam tyckte dock att gruppen behövde en sångare (MC) för framträdandena och därför anställdes Maxim Reality från Peterborough. Han hade sjungit, dansat och framträtt i många år, både ensam och med andra men utan större framgång. Han hade bestämt att han skulle syssla med musik i framtiden och så råkade han träffa The Prodigy.

Debuten med gruppen blev vild och förvirrad och allt gick fel, men ändå bestämdes det att han skulle fortsätta.

Allt gruppen gjorde på scen var live, i motsats till andra grupper som hade mycket inspelat på band.

Julen -90 berättade Liam att han hade fått skivkontrakt, men Sharky bestämde sig för att lämna gruppen.

Deras första singel "What Evil Lurks" hamnade på plats 31 på topplistan. Det var den enda singel som inte hamnade på topp 20-listan.

Precis som andra band som "N Joi" och "Shades of Rythm" skaffade de sig kostymer, vita med gröna cirklar. "Vi såg ut som The Stylistics", sa Liam i en intervju. Liam visste exakt vad folk ville höra så han kunde inte göra fel.

Vid ett tillfälle försökte de sig på att repetera. I 20 minuter bråkade de och sedan slutade det med att var och en gick hem till sitt. Sedan dess har de aldrig repeterat mer, och kommer nog inte göra det heller.

Prodigys stora genombrott kom med "Charly" och "Everybody in the Place". När "Charly" kom ut, spelade bandet på en ravefest i ett stort tält i Cirencester för 15 000 människor och 15 000 till stod utanför och försökte komma in och se dem. Plötsligt var de nr 1 bland ravebanden och efterfrågades av många arrangörer. Därför kunde de lämna sina vanliga jobb.

De vägrade att medverka i Top of the pops (TV-program), men när den tredje singeln "Everybody in the place" kom ut var de med i Normski's Completely sorted teatime show dance energy. Allting gick bara fortare och fortare, och gruppen blev allt mera populär även om det fanns viss kritik mot att gruppen använda droger och vände sig till alltför unga lyssnare. Men gruppen fortsatte att utvecklas och debutalbumet "The Prodigy Experience" anses att vara ett av ravemusikens bästa.

I början av 1993 blev "Wind it up" Liams femte Top 20 singel på 18 månader.

För att göra reklam för sitt album gav de sig ut på en treveckorsturne´ till USA, Australien och Japan. Men turne´n gav dem också stora skulder och det var mycket nära att gruppen splittrades. Det var rena mardrömmen för dem och de lovade att de aldrig skulle ge sig ut på turne´ igen!

Alla stora kommersiella framgångar hade gett gruppen kritik från de gamla fansen i "undergroundvärlden". Med låten "One Love" (på skivan "Music for the juilted generation") gick de tillbaka till den gamla stilen och den blev en stor succe´. Nu fick Liam fria händer. Efter det började Liam tvivla på sig själv på grund av alla droger han hade tagit. Hans sätt att leva hade börjat sätta sina spår. Hans kreativitet hade förstörts och han kände att han inte kunde göra lika bra ifrån sig som förut. En tidning i England anklagade Prodigy för att ha dödat raven, så under den här perioden producerades inga nya låtar alls.

Men på grund av mycket stöd från andra grupper kom Prodigy över det här och blev populärare än någonsin.

Det nya albumet "Music for the jilted generation" sålde i över 1 miljon exemplar och vann olika priser. Den gick direkt i topp på många länders topplistor och Liam kallades "Den moderna Beethoven". Under -94 var gruppen enormt engagerad och spelade i snitt en gång var tredje dag någonstans i världen. På albumet kom fram mycket kritk mot de anti-ravelagar som man förberedde i England. Flera av titlarna syftar på droger och brott.

Men fansen ville ha mer, så Liam började jobba för högtryck och kom i mars -96 fram med singeln "Firestarter", som var en "hårdkokt" technolåt där dansaren Keith börjat sjunga. (nåt av det bästa de gjort, låten ligger också på cd:n "Fat of the Land"). Den spelades ofta i radio och gick snabbt upp i toppen på hit-listorna. När videon visades av BBC blev många vuxna rasande och ringde och skickade brev till TV-bolaget. Man ansåg att Keith var alldeles för skrämmande för att visas tidigt på kvällen. "Den mannen behöver omedelbart medicinsk hjälp!" påstods det. Men trots detta, eller på grund av detta, blev låten en dunder succé.

Prodigy visade här att den musik som är kompromisslös och struntar i andras åsikter om etik, smak moral och "lämplighet" kan överleva och bli framgångsrik, detta stämmer perfekt in på The Prodigy, men jag tycker själv att de är av det grymmaste laget.

Gruppen har full koll över allt, skivutsläpp, turneringar, videos mm. Dessutom kan Liam styra allt; från att skriva till att marknadsföra de nya skivorna. De har också byggt en egen studio. Där spelade de in "Breath", som blev omredigerad några gånger men när den blev färdig gick den direkt in på första plats på den engelska topplistan. Senare visades deras nya video "Smack my bitch up". Den blev dock förbjuden i Sverige för den var för provocerande och den ansågs vara kränkande för kvinnor. Själv har jag bara sett videon ett fåtal gånger men håller ändå inte med om att den skulle vara "provocerande" eller "kränkande". Prodigy själva kan hålla med om att texten är lite av det extremaste laget och det gör jag med, men inte "provocerande". Jag tycker att låten är bra.

Den 30 juni släpptes det nya albumet "Fat of the Land". Det är bra, mycket bra, men personligen tycker jag att "Music for the Jilted Generation" är bättre, och jag har medhåll av många prodigy fans.

Hösten 97 kom The Prodigy till Sverige för att spela i Göteborg och i Stockholm. Tyvärr fick jag aldrig chansen att gå och titta på dom live men jag har hört av andra Prodigy fans att konserten blev mycket lyckad, och "ösig" till max.

Prodigy kritiseras ofta för att de öppet visar att de knarkar, speciellt för att deras publik oftast består av unga. Alla i gruppen har erkänt att de använt ecstasy men slutat för att kunna koncentrera sig på karriären. Liam säger:

Rave blir fan så mycket bättre med ecstasy.

De poängterar noga att de aldrig tar det i samband med konserter eller andra framträdanden, men de har ofta sagt att ecstasy bör bli en laglig drog, vilket jag aldrig skulle kunna hålla med om.

Prodigys musik har kallats allt från eurotechno, industrirock, tuggummipop till rock och ambient. Själva kallar de sin musik för "High Dance Music". Det är en snabb, rytmisk musik med melodier, bas och trummor och jag tycker den är helt Outstanding. De är verkliga "elektroniska punkare".

The Prodigy’s mål med sin musik har alltid varit och kommer alltid att vara:

Att göra sin publik lycklig!

Jag läser också mycket om the Prodigy på Internet. Det finns mycket hemsidor om dem och många bra diskussions grupper där vi diskuterar singelutsläpp, turne’ scheman och annat som rör gruppen.

Av Patrik Ingemansson

Källor:

Det mesta är taget från Internet och mig själv.

Jag diskuterar mycket med olika Prodigy fans över nätet och det finns mycket hemsidor om dom.

Program jag använde för att skapa arbetet:

Microsoft Word 97

Adobe Photoshop 4

Netscape Communicator Professional 4.04

Av Patrik Ingemansson

Flahultskolan 9A VT 1998

Taberg måndag, den 9 april