Om du någonsin får chansen - res dit! Om jag någonsin får chansen så reser jag igen. Det är ett oerhört, fantastiskt, spännande, grandiost, underbart, vackert och helt overkligt land. Att åka på safari är som att se på tv's naturfilmer fast 100 gånger bättre och mer spännande. (Jag kommer att lägga in bilder från resan när jag får m–jlighet, men titta gärna förbi hos Fredrik Brandberg - han har gjort en finfin fotosida.)
| Resan | Packningen | Länkar |
Den 30 maj samlades 52 förväntansfulla Kenyaresenärer på Arlanda för att 21.15 ta Kenya Airways (The Pride of Africa) flight till Nairobi. Anledningen till att just vi skulle resa ihop är tre gemensamma v”nner vilka alla arbetar för en resebyrå som specialiserat sig på Afrika, nämligen Saga/T.A.S. Två av dem jobbde i Nairobi och en i Stockholm och de hade godheten att s”tta ihop ett tvÂveckorspaket villket de erbj–d sina v”nner. Eftersom alla tre är gamla kompisar till mig från V-Dala så var det självklart att anta deras fantastiska reseerbjudande.
Efter en niotimmars flygresa över ett nattsvart Europa klev vi yrvakna (man sover inte så bra på flygplan) ut i Nairobis morgonsol (Nairobi betyder för övrigt "the cool water" på masai) och möttes av nyheten att oppositionen denna dag skulle ordna upplopp i Nairobi. Och vi som skulle köpa safariutrustning! Men upploppen skulle inte börja förrän klockan två (!), så efter incheckningen gick vi ut på stan för att köpa safarihattar. Så långt gick allt väl och eftersom allt verkade lugnt strosade vi sakta hem genom staden. Vi hittade en bokhandel och gick in f–r att leta efter en parl–r p swahili, och då brakade det loss utanför. I nära en halvtimme satt vi fast i butiken medan upploppet drog fram och tillbaka på gatan utanför med stenkastning från demonstranterna och tårgas från polisen. Overkligt. I en paus i upploppen fick vi hjälp att ta oss till hotellet av den vänliga personalen och de pekade noggrant ut vilka portar vi skulle f–rs–ka s–ka skydd i om folkhopen skulle –verraska oss igen. Resten av den dagen spenderade som riktiga vita turister :-/ på hotellets terass med en Tusker i handen och utsikt över kravallerna. NÂgon gÂng fick vi ducka n”r stenregnet ov”ntat b–rjade hagla –ver oss. Alltihop var otäckt men ocks intressant. Vi fick onekligen en flygande start på vår äventyrsresa.
P kvällen åt vi sedan middag på en grillrestaurang (Carnivore) som serverade oss de djur vi sedan skulle titta på under veckan - antilop, zebra, gnu och mycket annat. K–ttet serverades av ett otal gossar i strÂhatt som sprang omkring med de olika djurdelarna spetsade p stekspett och skar av dem rakt ner p tallriken. Allt var mycket gott!!
Tidigt morgonen efter lastade vi in oss i sju minibussar. Chauffören i min buss - Jackson - visar sig snabbt vara en pärla. Glad och pratsam och mycket kunnig om allt som r–r sig bÂde p savannen och i Kenya i –vrigt. En perfekt följeslagare och vägledare under vår safarivecka. Så påbörjades sex-timmarsfärden mot Masai Mara och Mara Sopa Lounge där vi skulle tillbringa de första tre nätterna.
Att resa med bil i Kenya ”r ett ”ventyr i sig. 95% av v”gn”tet bestÂr av det som Jackson kallade "disco-road" och med det menas att man inte kan prata utan bara dansa omkring i s”tena. :-) F–r det mesta Âker man i diket vilket ”r j”mnare ”n sj”lva v”gen.
 |
Det här är vad som mötte oss när vi sex timmar senare klev ur bussarna. Lodgen klättrar uppför en bergsida och har en fantastisk utsikt över Masai Mara. Man bor i runda bungalows som är delade i två rum, fullt utrustade med toalett och dusch, och 15 meter nedanför förstubron börjar savannen. På kvällar och nätter går det omkring vakter beväpnade med pilar och/eller lejonklubba och de följer en till dörren för att beskydda en från vilda djur. Varje kväll matas djuren nedanför hotellet med resterna från middagsbordet. Det är främst hyenor som dyker upp, men vi såg även schakal och mungo. |
Redan första eftermiddagen åkte vi ut på vår första safari, eller game-drive, som de kallar det. Det går inte att beskriva känslan. Visst har man sett allting på tv förut, men det är en helt annan sak att befinna sig fem meter ifrån ilsket blängande bufflar. Eller att på nära håll studera en betande elefantfamilj. Eller att femton meter längre bort se ett lejonpar para sig under den afrikanska solen. Eller att stå och titta på en grupp flodhästar som frustar och vältrar sig i floden. Eller att höra ljudet av steg från de fyra geparder som strök förbi oss alldeles vid bussen. Eller att komma nära en giraffamilj och kunna konstatera att dessa märkliga djur faktiskt finns i verkligheten. (Giraffen är för övrigt det enda djur på savannen som inte har ett läte - de kommunicerar med kroppsspråk.) Eller att se ryggen på en krokodil sticka upp ur vattnet och veta att där vilar döden om man kommer för nära. Och att helt plötsligt förstå att savannen är hur stor som helst. Det är samma mäktiga känsla som man får när man ser havet som bara fortsätter och fortsätter. Man blir bara en liten prick på jordens yta och oändligt tacksam över att man får ta del av allt det vackra.
En eftermiddag i Masai Mara ägnades dock åt människor, närmare bestämt masaier. Vi fick möjlighet att besöka en masaiby där vi kunde hälsa på i en av deras små inpyrda, mörka hyddor, konstruerade av pinnar, koskit och lera, och där vi också fick chansen att prata lite med dem. Hyddorna ligger i ring runt en stor "gårdsplan" och runt alltihop går ett staket av taggiga buskar för att hindra vilda djur att komma in. Varje kväll föses byns alla kor in på gårdsplanen och sedan föser man ut dem igen på morgonen. Det är många kor och ni förstår nog ungefär hur det luktar i en masaiby. Jag vill inte tänka på regnperioden. Masaier är ett märkligt folk som verkar odödliga i jämförelse med oss västerlänningar. När vi svettades och stektes under savannens sol och drack tre-fyra liter vatten om dagen för att överleva då väcktes lätt en beundran för masaier som knappt äter, knappt sover, knappt dricker, går fyra-fem mil om dagen, lever i koskit och ändå har en medelålder på 50-60 år. De är långa och oerhört smala och männens sätt att imponera på kvinnorna är att jämfota hoppa så högt som möjligt. :-) Vi fick se dem dansa och det märks att de har tränat på att hoppa! Alla sidor hos masaierna är naturligtvis inte ljusa. De praktiserar månggifte (för männen) och fullständig kvinnlig omskärelse. Killarna är 20-25 år gamla när de gifter sig och flickorna 10-12. Masaikvinnorna sköter hemmet (inklusive bygger det) och ägnar sig även åt tillverkning av oerhört vackra smycken av pärlor i alla färger som de gärna säljer till turister. Männen ägnar sig åt djurskötsel och åt att gå omkring, så vitt jag kunde förstå.
Efter tre nätter på Mara Sopa var det så dags att packa för att ge sig av mot Sweetwaters. På väg ut från Masai Mara fick vi till vår glädje se en mängd dick-dickantiloper - den nästminsta antilopsorten. De är stora som en pudel ungefär och mycket vackra men också ganska skygga. Jackson berättade att de lever i livslånga parförhållanden och när den ena dör så dör även den andra av sorg.
Vägen till Sweetwaters var lång och varm - vi skulle åka hela dagen. Vägarna var bitvis sådan att de skulle klassas som obruten mark i Sverige, solen gassade och vi kunde inte öppna fönstren, då det dammade förskräckligt. Naturligtvis hade jag valt den här dagen att må dåligt på och att då sitta och skak i en buss i tolv timmar är ingen dröm. Tack och lov stannade vi för lunch på ett hotell vid Lake Naivasha där jag tryckte i mig två bananer, två påsar socker, lite ananas och två liter vatten. Sedan blev jag lite bättre och det visade sig även vägarna bli så jag kunde sova en timme i bussen. Tyvärr mådde inte heller den så bra utan var på väg att koka hela tiden. Detta gjorde att vi fick stanna till i byar längs vägen som vi annars inte skulle ha sett. Här märktes det verkligen att man var turist och såg annorlunda ut. Hittills hade vi bara träffat folk som var vana vid turister, men i dessa byar stog det alltid grupper av människor och stirrade på oss för att sedan brista ut i fnitter. Vissa vågade sig ända fram till bilen och började prata lite men de flesta höll sig på avstånd. En grupp skolflickor cirklade länge i allt snävare cirklar och till sist sade någon av oss "Jambo" (som betyder "Hej" p swahili) till dem. Det blev för mycket! Hysteriskt fnittrande sprang de och gömde sig bakom en mur varifrån de iakttog våra bestyr med bussen och vår avfärd. Det är ganska nyttigt att vara den som är avvikande som omväxling.
 |
I skymningen kom vi så äntligen fram. Det här var ett fantastiskt ställe och resan absoluta höjdpunkt vad gäller logi. Sweetwaters är ett "tented camp" men inte riktigt de tält vi är vana vid från Sverige. Tälten är uppspända under tak och har både toalett och dusch och på kvällen får man en varmvattenflaska i sängen. Jag och min pojkv”n Peter lyckades dessutom få någon form av bröllopssvit som hade dubbelsäng. Först trodde vi att vi skulle få sitta och sova hela natten för den såg väldigt kort ut, men den visade sig vara över 1.80 och ca 2.20 bred - därav det korta intrycket. Vi tackade gudarna för att ingen av oss var över 1.80, och när vi kilat ner tårna vid sänggaveln sov vi riktigt bra. Utanför tälten, på andra sidan ett dike med staket, ligger ett vattenhål där giraffer, gaseloper, vårtsvin och andra samlas för att dricka. (Man lär kunna få se till och med elefanter och noshörning där, men på den punkten hade vi otur.) Bakom vattenhålet avtecknar sig Mount Kenya och vi hade turen att få se dess topp båda morgnarna. Annars är den oftast höljd i moln. |
Andra djur vi fick chansen att se på nära håll från
campen var maraboustork...
Frukosten intogs i matsalen som hade stora skjutdörrar
av glas ut mot en altan. I samma ögonblick vi klev in genom dörrarna
varje morgon landade en av dessa anskrämliga allätare på
altanen och tryckte näbben mot rutan. När man har försökt
äta sin frukost med en stor, skallig och skabbig maraboustork som med
en dräggeldroppe ständigt darrande i näbbspetsen lystet
följer varenda tugga man för till munnen, då har man lite
svårt att förstå varför Marabou valde just denna
Guds skapelse till sin symbol. :-/
Parken runt Sweetwaters var långt ifrån lika storslagen som Masai Mara. I Mara kände man att savannen är hur stort som helst men här kände man att det fanns staket. Därmed inte sagt att man inte fick se häftiga saker. Här fanns mycket av det som det var ont om/var svårt att få syn på i Mara. Giraffer och zebror fanns i mängder och likaså vårtsvin. (Dessa är enligt Jackson, savannens dummaste djur för när de blir rädda börjar de springa, men sedan stannar de efter trettio meter för då har de glömt varför de sprang. :-) De ser i alla händelser ganska festliga ut med svansarna i vädret, skumpandes över savannen.) Vi fick också se oryxer, vilket vi inte hade sett tidigare. Vissa specialgrejer fanns ocks att se. Bland annat världens enda tama noshörning - Morani (som betyder krigare på masai). Vi hälsade på honom mitt i hans frukost, men han åt obekymrat vidare av den vegetariska avskrädeshög som verkade utgöra hans favoritkost. Vi kunde gå fram och känna på hans hud som inte gav vika för nånting. Jo, precis bakom öronen är han lite mjuk. Även om han är tam så är det en ganska frän grej att stå och klappa en noshörning, men man får vara försiktig så att han inte vänder sig om, för då kan man bli platt.
Ett annat utflyktsmål värt en resa var det "barnhem" för chimpanser som förestÂs av en svensk kvinna - Anne Olivencrona. Här fanns 25 djur - alla räddade ur den misär människor försatt dem i, och tjugo av dem var dessutom krigsflyktingar från Burundi där de tidigare blivit omhändertagna. Dessa djur har inte haft möjlighet att träffa andra chimpanser sedan de togs tillfånga vid späd ålder och de har heller inte haft chansen att göra "chimpansgrejer" eftersom de har varit fastkedjade eller inburade. Nu lägger några idealister ner all sin tid på att få dessa djur att "bli chimpanser" och att kunna leva i flock. Bitivs går det riktigt bra och det finns till och med en ett går gammal unge och en på jäsning i gruppen. Ungen har också fungerat som ett enande objekt för gruppen och aporna beter sig mer chimpansaktigt nu än tidigare, till exempel genom att plocka varandra. Man håller nu på att försöka starta en fond för dessa apor där omvärlden kan sätta in pengar, och så fort jag hör att det gått igenom lovar jag att meddela det på denna sida.
På vägen hem från chimpanserna uppfylldes en dröm som vi inte ens vågat hoppas på - vi fick se en vild noshörning! Nu hade vi fyllt en liten Big Five (i en Big Five ingår de fem farligaste djuren, nämligen lejon, elefant, buffel, leopard och noshörning. Leoparden är mycket svår att få syn på så man får i stället tillgodoräkna sig geparder.) Noshörningar ser oerhört dåligt och som tur var strosade han åt vårt håll utan att märka oss. Han kom så nära som 25 meter innan han måste ha fått syn på något vitt vid sin horisont (nämligen våra safaribussar), rynkade på nosen och skumpade iväg. Fantastiskt!
Efter två nätter på Sweetwaters var det tyvärr dags för avfärd. Denna dag var det svenska flaggans dag, så i bussen satt vi och sjöng igenom alla svenska sommarsånger samt nationalsången och kungssången - allt till Jacksons stora glädje :-). Vi skulle övernatta på outspan - ett hemskt kolonialt hotell utanför Nyeri, och inte mitt favoritställe. Sovrummen var stora som balsalar med ett undantag - det jag och Peter fick. Det var på ca 10 kvadrat och rymde precis en dubbelsäng. Nationaldagen firades vederbörligen med grogg och svenska sånger och sedan vidtog middag och snookerspel. Det här var första gången vi kunde stanna uppe ett tag eftersom det var sovmorgon dagen efter. Annars har vi gåt upp runt 6.00 varenda dag och då blir ju kvällarna ganska korta. Där de andra hade enorma perspektivfönster kunde vi öppna en lite ruta och sticka ut huvudet. Tur att det bara gällde en natt.
Dagen efter hade vi en lugn förmiddag och sedan påbörjades resan mot Nairobi för vidare transfer till Mombasa. På vägen stannade vi på en kyrkogård i Nyeri där Baden-Powell, scouternas grundare, ligger begravd. Han levde sina sista år i en av flyglarna på Outspan. På flygplatsen tog vi ett sorgligt farväl av Jackson som verkligen varit en suverän guide och en bra vän under safariveckan. Om jag någonsin får åka på safari igen så hoppas jag att Jackson kör mig. Efter middagen på flygplatsen vidtog den segdragna incheckningen och vad som kändes som hundra kontroller av biljett, boardingkort och flygplatsskattmärke (jodå, för inrikes resor får man betala en skatt på 100 kenyaschilling och för utrikes en på 20 dollar) och sedan klev vi ombord på flygplanet. Nu började nästa del av semestern.
När vi klev ur flygplanet var det som att kliva in i en våtvarm filt. Först trodde vi att det var värmen från motorerna, men vi hade fel. Mombasa är så här! Allt bagage hade kommit fram så vi kunde lugnt sätta oss i bussen som tog oss till Reef Hotel där vi skulle spendera de närmaste fem nätterna. Vi kom dit 23.45 så efter incheckningen orkade vi bara med en snabb grogg i baren innan vi duschade och gick till sängs.
Dagen efter kunde vi få en överblick av hotellet. Vi var nöjda. Rummen i sig var inte särskilt märkvärdiga, men utomhus var det desto bättre. Hotellet ligger på kanten till Indiska Oceanen. På området finns tre pooler och i den största finns en bar där man sitta i vattnet och dricka sin Tusker (ett kenyanskt öl som varit huvuddryck under hela resan, näst efter vatten förståss).Där fanns även en större bar, tre restauranger, tv-rum (vad man nu ska med det till), shop, växlingskontor och en mycket trevlig personal. Folk i Kenya är överlag väldigt glada och vänliga, och även om det till viss del är för att lura på en pengar, så känns det ändå trevligt.
Mombasa är väldigt annorlunda mot det Kenya vi tidigare lärt känna. Förutom klimatet så är vegetationen en helt annan och även i viss mån folket, då det finns många muslimer i de här trakterna. Det är också på sitt sätt en äldre civilisation eftersom kustområdena tidigt kolonialiserades av portugiser, araber och engelsmän. Längs med hela kusten löper ett korallrev vilket gör stränderna oerhört badvänliga - dels då vattnet innanför reven blir väldigt varmt (min kvalificerade siml”rargissning är ca 32°) och dels för att hajar inte simmar innanför reven av rädsla för att fastna där vi ebb.
En dag fick vi närkontakt med reven, då vi gjorde en utflykt till Wasini Island och Kisini naturreservat. Efter att ha åkt buss i två timmar klev vi ombord på en daoh - en stor träseglare där bommen hissas högst upp i masten och ställs på sniskan. Med denna båt färdades vi ut till det, enligt uppgift, tredje bästa korallrevet i världen. Där försågs vi med snorkel och cyklop och hoppade i. Jag ville aldrig kliva upp igen. Färgerna och formerna är osannolika och ständigt skiftande och man kom ganska nära fiskarna så länge man höll sig i ytan. Vi såg en mängd arter av vilka jag bara kan definiera ett fåtal, såsom papegojfisk, fjärilsfiskar och bläckfisk. Jag och Peter låg i längst och vi klev bara upp för våra lunchhungriga kamrater började gnaga på relingen. Vi fick dock vår belöning, för precis när vi skulle kliva på båten fick jag syn på en rocka. Häftigt!
Lunchen intogs på själva Wasini Island och var inte av denna världen. Småplock i form av marinerad fisk och rökt kokos, så mycket nyfÂngad och nykokt krabba man kunde äta till förrätt och grillad fisk med en speciell sås p kokos till huvudrätt. På det fruktsallad och kaffe och man mådde som en prinsessa. Vi satt utomhus och åt på en veranda som låg på kanten av korallklippan med utsikt över havet och fastlandet. Allting var vällagat, välordnat och underbart och än en gång var man nära att sittstrejka för att få stanna kvar. Får du chansen - åk dit.
Annat som vi roade oss med i Mombasa var, förutom Tusker och nattklubbar, att åka in till staden och titta på Fort Jesus - ett gammalt portugisiskt fort byggt av korallsten 1593. Utanför hopas guider som gärna visar en runt för viss ersättning, och den vi fick tag på var riktigt bra. Vi åkte också till Bombolulu - en hantverksby där 260 handikappade kenyaner arbetar och där man kan köpa deras alster. Hela projektet är till för att ge de handikappade ett värdigt liv och bättre status i samhället och de pengar man handlar för går tillbaka till verksamheten. Det här var dessutom den enda gången p resan som jag såg en kassaapparat. Där fanns mycket fina saker och det var ett bra shoppingställe för presenter hem. Dessutom var det intressant att gå runt i de olika verkstäderna och prata med hantverkarna och de blev otroligt stolta och glada när man frågade om deras hantverk och berömde deras produkter. Mycket trevligt.
Fem dagar i Mombasa verkade mycket när vi kom dit men de gick fort över. Den 12:e var vi tvungna att lämna Reef och Mombasa för att återvända till Nairobi där vi skulle ha den stora avslutningsmiddagen. Det kändes väldigt vemodigt. Även om det bara har gått två veckor så växer man ihop av upplevelserna. Bara vi var där och bara vi kan till fullo förstå vad vi varit med om och hur det kändes. Vi drack våra sista Tuskers och gick så småningom till sängs. Dagen efter åkte vi från hotellet 07.15 för att flyga till Sverige via Köpenhamn - en resa som skulle ta 13 timmar.
21.15 lokal tid (22.15 kenyatid) landade vi således på Arlanda mitt i den svenska sommaren. Vi kände oss alla ganska luftlandsatta och ingen kunde väl egentligen förstå meningen med ha lämnat Kenya. En återträff för bildningvisning och gamla minnen ordnades under h–sten och s fort man tr”ffar nÂgon som var med p resan kommer Kenya p tal. Sådana här minnen är till för att delas.
Se till att alla väskor du har med dig går att låsa - även handbagaget. Det finns alltid folk som är snabba på att sticka ner handen och se vad de hittar. Om du tänker ha en ryggsäck eller liknande när du går omkring så har du faktiskt inte koll på den hela tiden. Ett litet hänglås är ett effektivt tjuvskydd. På marknader och liknande hjälper dock inte ens detta, då där ofta finns folk med pennkniv som skär sönder väskor och bakfickor och väntar på att saker och ting ska trilla ut.
Husapoteket bör åtminstone innehålla:
imodium (ta två askar för säkerhets skull - turistmage
får man räkna med)
malariatabletter
alvedon eller liknande
xylocainsalva
plåster
vätskeersättningsmedel
Fernet Branca Ta en hutt varje morgon så hjälper du magen på traven. Och så glad du blir sen!
Solskydd faktor 20 och 25, ev. 16 för de sista dagarna. Solen tar mer än du kan ana och det är ju synd att behöva spendera ett par dyrbara dagar på hotellrummet.
Kamera och kikare är ovärdeligt på safari. Glöm inte att köpa film, massor med film, 100 ASA
Våtservetter Du blir smutsigare än du tror och det ”r långt till vattnet
Toapapper - alltid på resa. En mig närstående pojkvän har varit tvungen att trotsa vilddjuren huka sig på savannen. Ni skullle sett minen p masaien som kom f–rbi! :-)
T-shirts Det går åt mängder. Dels dammar det förfärligt på savannen, dels är t-shirts hårdvaluta. "You can get a big elephant for that one" är standardhälsningsfrasen från nasare av alla slag, inte minst masaierna
Kulspetspennor är också det hårdvaluta. Man ger dock gärna bort dem gratis till skolbarn. Glöm inte att spara ett par för dina egna vykort och dagböcker.
Myggstift/insektsspray Även om du äter malariatabletter så är det inte så kul när det kliar. Insektsspray finns på många hotellrum men inte alla. Det kan vara bra att spraya rummet innan man går och lägger sig. Jag gjorde misstaget att låta bli, men bara en natt...
Öronproppar om inte annat så för resan ner, men även cikador och rytande lejon kan inverka menligt på nattsömnen
Nackkudde även här för flygresan, men man mår alltid dåligt någon dag och då är det skönt att kunna vila sig i bussen. Dessutom kanske du får chansen att glädja en medresenär som inte varit lika fiffig.
Shorts går det åt flera par. Damm och svett gör att man gärna byter då och då.
Underkläder se ovan
Ett par vettiga skor och strumpor till dessa är bra att ha på safari. Även om man inte går så mycket så är det skönt att ha rejält på fötterna och då och då gives även tillfälle till vandring
Ett par sandaler eller liknande är suveränt vid poolkanten eller när man går på stan. Följ dock ett gott råd och ha inte sandaler i masaibyn.
Badkläder Känslan av att kunna kasta sig i poolen efter en het dag på savannen är underbar. I Mombasa är det dessutom nödvändigt att kunna bada
Något lite mer heltäckande än shorts och linne om du ska ge dig in i de muslimska städerna och byarna (gäller främst kvinnor)
Nånting lite snyggare att ha på sig på kvällar. "Affärskvinnorna" i landet vet att klä sig och du vill väl inte vara sämre..
En tjockare tröja och ett par gymnastikbyxor eller liknande är skönt på kvällarna och tidiga morgnar på savannen. Ha dock t-shirt och shorts under, för så fort solen går upp blir det varmt.
Ett par ljusa långbyxor är också skönt och dessutom håller det myggen borta
Adressboken för guds skull. Annars blir du aldrig förlåten.
Safarihatt men den köper du i Nairobi
Smycken om du inte vill bli av med dem
Armbandsur Samma här, fast annars kan du få en stor elefant för din klocka
Högklackade skor Vad ska du med dem till?
Lockborste och liknande. Det är ingen som bryr sig om i fall ditt hår är platt. Hellre det än de hårdsminkade och hårpiffade amerikanskor vi såg på savannen. Det ger ett ganska löjligt intryck i vildmarken.
Parfym Doftminnet är vårt starkaste och du vill väl att du och dina medresenärer ska komma ihåg något annat än dig själv!
Alla planer på att köpa elfenben eller andra förbjudna saker. Att någon kan vilja köpa sådant efter att ha mött deras ursprungliga ägare är för mig obegripligt.
Kenya Web - The history of Kenya
