Själv har jag ingen. Mitt behov av att bli nådd överträffas vida av mitt behov av att slippa bli nådd vid varje givet tillfälle. Jag vill slippa finnas till hands dygnet runt och var jag än befinner mig. "Men den går ju att stänga av, man behöver inte ha den på hela tiden" säger folk när jag framför dessa åsikter. Visst är det så. Men vad är det då för vits med att ha mobiltelefon? Ska man ha med sig den för att ha den avstängd, då kunde den ju lika gärna stanna hemma från början. Och hemma har jag ju redan en telefon. Dessutom är det oerhört irriterande de få gånger man försöker få tag på någon via mobilen och den är avstängd. Den illusion av total tillgänglighet som skapats av "du kan ju alltid ringa mig på mobilen" rasar fullständigt samman och man svär ilsket att aldrig försöka kontakta personen i fråga igen. Nu får han skylla sig själv.

"Men det är ju bra att ha en mobil om det händer något och det inte finns en telefon i närheten" är ett annat argument. Jaha. Och var är det då jag ska befinna mig för att det inte ska finnas en telefon i närheten? Mitt i skogen eller ute på sjön, förståss. Men om jag är där så vill jag ju vara mitt i skogen eller ute på sjön - nära naturen och ifred. Om jag vill få kontakt med folk så tar jag mig hem. "Men det kan vara väldigt långt hem" säger de då. Jodå, men om jag är så långt hemifrån så är täckningen otillräcklig i alla fall och mobilen därmed värdelös. Visst, jag ger med mig på en punkt; Det kan hända olyckor och då är det praktiskt, men det är ju ändå inte så ofta. Och som argument framstår det lite löjligt när de som argumenterar ofta varken har flytväst eller Första Hjälpen-kudde.

Nej, de få fördelar jag ser med mobiltelefonen gör det inte ens värt besväret att gå till mobilaffären. Dessutom kostar det pengar - inte bara att ha en utan att ringa både till och från den. Men om folk vill slösa bort sina pengar på att ringa från sina mobiler så låt dem. Det som verkligen stör mig är när det tas för givet att jag vill slösa bort mina pengar på att ringa till deras mobiltelefoner. Det vill jag inte. De flesta jag känner har både telefon och telefonsvarare hemma. Det räcker utmärkt. Dit kan jag ringa och lämna mitt meddelande och ägaren till svararen kan ringa och lyssna av den varifrån som helst. Och lite framförhållning får man väl ha så att meddelandet hinner uppfattas i tid.

Jag har också telefonsvarare och den uppskattar jag mycket. Jag kan få reda på saker och ting utan att nödvändigtvis sitta hemma och passa telefonen. Men vad nyttar det till när man kommer hem och får meddelanden som. "Ja hej, det är jag. Jag vill snacka med dig om en grej så du kan väl ringa mig på mobilen. Jag sitter på fiket." Jag tycker att det är oförskämt att så ivrigt försöka slösa bort någon annans pengar på det viset och jag brukar inte ringa upp. Om det är viktigt kan man säga vad det är på telefonsvararen.

Jag ska inte säga att jag aldrig kommer att skaffa mobiltelefon - en vacker dag kanske jag får ett jobb där det krävs att jag har en, och jag kommer väl att vänja mig vid det också. Men till dess vill jag vara fullständigt fri från mobiltelefonerier.

Babs
aug-97

En sak ska göras klar från början: Jag tycker inte om hantverkare. Anblicken av en man i blåställ får mig att se rött. Det är inte det att jag inte tycker att de inte behövs, för det gör de naturligtvis, utan det är den situation av total maktlöshet och ständig irritation som de försätter mig i, som gör att jag faktiskt måste bekänna mig som främlingsfientlig. Ty hantverkaren är för mig en obegriplig främling.

Ofta har jag undrat varför de tillåts hålla på som de gör, hantverkarna. Varför får de till exempel börja arbeta klockan 7 på morgonen när de flesta människor fortfarande befinner sig i hemmet. Just när man försöker få sig en kopp te i lugn och ro eller - ännu värre - just har bestämt sig för att ta en liten sovmorgon, då dånar de in i huset med slagborrar och hammare. Av någon anledning måste nämligen allt högljutt arbete företas mellan 7 och 8 på morgonen. Så fort folk sedan har tagit sig i väg till sina arbeten tystnar maskinerna, ty då fikar hantverkarna. Så vitt jag kan begripa är det sedan detta de ägnar sig under resten av dagen för oftast hör man inte ett knäpp förrän de vid 16-tiden sätter på vatten och el igen och går hem.

Man får ändå vara glad för de gånger de åtminstone förvarnar om el- och vattenavbrott. Ofta har jag stått i duschen med schampo rinnande i ansiktet när munstycket helt plötsligt endast ger ifrån sig kallvatten eller i värsta fall inget vatten alls. När man då klagar är ursäkten att vattnet bara var avstängt i en kvart och att man inte bryr sig om att sätta upp en lapp för ett så löjligt kort avbrott.

Elektrikern i mitt hus delar åtminstone ut lappar i förväg. Det länder till hans fördel, även om det tar emot att erkänna det. Häromdagen fick jag en lapp som annonserade ut just elavbrott från 7.00 till 16.00. Vi befinner oss i november och det är ganska mörkt på morgnarna. Särskilt i badrummet som inte har några fönster. En dusch och en balja te på morgonen är, särskilt så här års, en förutsättning för att jag inte ska bli direkt folkilsken och om jag inte får använda elektriska hjälpmedel hänger mitt hår i tunna testar runt öronen.

Jag ringde elektrikern för att fråga om det verkligen var sant att han tänkte stänga av strömmen mitt i morgonruschen. "Ja, men det är inte säkert att den kommer vara avstängd ända till klockan fyra!" blev hans uppmuntrande svar. När jag försökte anföra att det är på morgonen som det, av ovan nämnda skäl, är mest intressant att ha tillgång till ström sa han att jag fick väl gå upp lite tidigare. Kul. Jag ska alltså gå upp en timme tidigare för att sedan mellan 7 och 8 sitta på en stol (i mörkret) och bara vänta på att kunna åka till jobbet.

Varför gör ingen något? Varför stiftas det inte en lag som förbjuder dylika tilltag i bostadshus? Vem bestämde att hantverkaren är allsmäktig?

Det finns de som hävdar att Gud är en kvinna och hon är svart. Jag tror att han är en man - i blåställ!

Babs
nov -96

Under senare tid har det i pressen diskuterats problemet med svenska folkets bristande politiska engagemang. Det är färre och färre som anser att partipolitiken förtjänar deras tid och intresse. I viss mån hänger det naturligtvis samman med att politiker har blivit ett yrke ­ inte en bisyssla för människor som har sin egentliga verksamhet ute i verkligheten. Och vem skulle förresten vilja bli politiker, så mycket skäll som de får?

Så det är ju inte så konstigt att "man" inte gör något. Glappet mellan folket och staten blir större och större och förståelsen likaså, och därför undrar jag om det finns någon som berättar för våra politiker hur det egentligen ser ut ute i samhället? Är det någon som har tagit det på sitt ansvar? För man börjar ju undra. Är det till exempel någon som har berättat för postverket att vi knappt har någon inflation i landet och att det därför är lite märkligt att höja portot med 30%? Särskilt när det numera tar två dagar för ett normalt brev att komma fram till Sunnersta när man postat det på Skolgatan. Vill man vara garanterad att brevet verkligen kommer fram nästa dag går det naturligtvis att ordna, men då rakar portot iväg till 52 kronor!

Jag har dock min egen teori om portohöjningen; De nya intäkterna från postverket ska naturligtvis gå till att täcka förlusterna från OS, om vi får det (Gud förbjude!). Jag pratade med mina norska vänner som visserligen använde sig av något förskönande ordalag, men i princip sa: "Ni svenskar är inte kloka!! Vi ligger fortfarande back efter Lillehammer." Och då är Norge ändå ett rikt land med nordsjöoljan som god garant för landets välmåga. Är det ingen som har berättat för våra politiker att man inte hittar olja bara för att man har OS? Och den ende som vågat antyda att solskenskalkylerna för hela spektaklet kanske är en smula optimistiska, han får sparken! Är det ingen som talat om för politikerna att utredare ska man ha för att ta reda på sanningen, inte för att hitta belägg för det man själv tycker? Här kommer Dolly in som på beställning. Utredarna från Mitthögskolan är naturligtvis ingenting annat än klonade medlemmar från OS-kommittén! Även politiker tittar väl på Lois och Clark och vet att med smink och annan frisyr kan man lura vem som helst.

I Albanien håller de också på. Situationen där ger en ny innebörd åt ett populärt 80-talsuttryck ­ Riv pyramiderna! Är det ingen som talat om för politikerna att det inte riktigt var menat på det här sättet? Man blir tung i sinnet av att tänka på det. Precis när det forna Jugoslavien börjar hitta sin nya form utbryter en ny konflikt och hot om inbördeskrig mitt ibland oss. Vad var det egentligen som hände?

Babs
mars -97

P.S. Det är förresten ett ganska kul namn han har, Rysslands nye vice premiärminister. På en liten bokstav när är det ju en direkt översättning av vad många politiker tycks ägna sig åt i dessa dagar ­ B-llsh-t!

Toapappershållare är i de allra flesta fall inte särskilt tekniskt avancerade och därför enkla för vem som helst att hantera. Det finns naturligtvis undantag i form att jättelika hållare för jättelika rullar - låsta behållare till vilka endast de mest betrodda städarna har nyckel. Eller den där sorten där man lägger in färdigvikt toapapper i portionsbitar, så att säga. Det är dock inte dessa hi-techmissfoster till hållare som jag främst tänker på, utan de vanliga, enkla där spolen rullar på en träpinne vilken sitter i spänn mellan två sidor av rostfritt material och där papperet rivs av mot ett lika rostfritt, fjädrande lock.

Det går väldigt snabbt att byta rulle. Spänn loss den tomma, kasta den i papperskorgen, sätt på en full rulle och spänn fast igen. Voila! Fem sekunder blankt. Men det kanske är för att jag har fått träna så mycket som det går så snabbt för mig. Eller också är jag en av de få som lyckats lista ut hur hållaren fungerar. Men det kan ju också vara så, att det är ren och skär lättja, en "det kan nån annan göra"-mentalitet som gör att tomrullen så ofta sitter kvar. Får man inte betalt tänker man inte göra jobbet. Men jag undrar i alla fall…

Ibland har jag låtit bli att byta, bara för att kolla vad som händer. Det är intressant. Nästa gång man kommer till toaletten möts man av följande syn: På handfatskanten - eller på toatanken - står den nya rullen. Limningen är bruten och ett par varv toapapper ringlar ner på underlaget. Rullen som helhet är tämligen fuktig av stänk och skvätt från nytvättade händer och de nedramlade lagren är genomdränkta och därför inte längre användbara för sitt ursprungliga syfte - att suga upp. Ibland har rullen fått sällskap av ännu en rulle eftersom det är fler besökare än jag som funnit nummer ett ganska oanvändbar. I toapappershållaren sitter fortfarande den tomma rullen kvar och skramlar, till glädje för ingen. Då ger jag upp och byter.

Och åter förvånas jag över att det ska vara så svårt att byta toapappersrulle när man tagit det sista från den gamla. Kanske är det helt enkelt för enkelt. Kanske borde det finnas några knappar som man måste trycka på i rätt ordning, en display som talar om hur många löpmeter det finns kvar och en lampa som blinkar rött för tom rulle. En annan idé är naturligtvis att det skulle finnas en koppling mellan rullen och dörrlåset. Med tom rulle i hållaren kommer man helt enkelt inte ut! Det finns säkert fler lösningar om man bara tänker efter.

Babs
nov -96