Otto Olsson

1879 - 1964

Otto Olsson tillhör den senromantiska generationen i den svenska musikhistorien. Både som tonsättare och organist hade han franska ideal. Detta ideal kan man också spåra i många av de över 50 orglar han som orgelsakkunnig var med om att disponera. Han var en av sin samtids mest lysande organister i Sverige, allt från det han startade sin konserterande organistbana 1899. Från 1907 till 1956 var han organist i Gustaf Vasakyrkan i Stockholm.

Från 1908 var han också verksam som lärare vid Musikkonservatoriet i Stockholm. 1926 blir han professor i orgelspel. Som pedagog uppfostrade han flera generationer svenska kyrkomusiker inte bara i kärleken till det franska, utan också i en vid repertoar från de tidig barockmästarna över J. S. Bach till sin egen tids musik. I Otto Olssons orgelbibliotek hittar man musik från Josquin till Messiaen. För den nya musiken hade han annars svårt.

Det är annars främst som tonsättare som Otto Olsson kommer att gå till eftervärlden. Många av hans orgel- och körverk tillhör i dag standardrepertoaren och hans musik har även fått en stor spridning utanför Sveriges gränser. Många av hans orgelverk trycktes av utländska förläggare. Samtida musikanmälare framförallt i de anglosaxiska länderna var mycket imponerade av hans, som man tyckte, originella tonspråk och utmärkta kontrapunktiska handlag. Hans verk innhåller ofta den mest intrikata stämväv i en senromantisk harmonisk dräkt.

En av de som betydde mest för tonsättaren Otto Olsson var kollegan Emil Sjögren, som han lärde känna under 1890-talets sista år. De blev de bästa vänner och Sjögren granskade Olssons tidigaste kompositioner, uppmuntrade honom genom att både ordna privatkonserter med Otto Olssons verk och skaffa honom förläggare. Han fick också ofta vikariera vid Sjögrens orgel i Johannes kyrka. I många av de tidigare orgel och pianoverken, samt den tidiga kammarmusiken kan man spåra ett visst inflytande från Sjögren. Otto Olsson var dock aldrig Sjögrens elev.

I Otto Olssons orgelmusik märker man annars kontinentala drag. Han skriver orgelsymfonier efter sin förbild Charles-Marie Widor, orgelsonater som Joseph Rheinberger och Alexandre Guilmant och kontrapunktiska preludier och fugor som Johann Sebastian Bach eller Max Reger. Många av Otto Olssons orgelverk är tänkta som konstnärliga verktyg i den högre orgelundervisningen, som exempelvis hans orgeletyder, trios och pedalstudier. Ett särdrag bland många av hans kompositioner är hans intresse för de gamla gregorianska melodierna, som han ofta använder sig av främst i orgelverken. Han ger ut flera samlingar med gregorianska melodier för orgel, men även i sin väldiga tresatsiga andra orgelsymfoni Credo Symphoniacum från 1918 använder han sig enbart av sådana melodier, som där får symbolisera treenigheten: Fadern, Sonen och den Helige Ande.

Bland hans övriga orgelverk märker man två samlingar med Gregorianska melodier, Variationer över Ave maris stella, tre preludier och fugor samt en sonat. Många av hans över sjuttio körsånger tillhör också de svenska körernas standardrepertoar, som Advents och julsånger - med den välkända Advent - och de sex kontrapunktiskt utsirade Latinska hymnerna, som trycktes 1919.

Det verk som emellertid kom att betyda Otto Olssons genombrott som kompositör hos en bredare allmänhet var det 1910 för första gången framförda Te Deum för kör och orkester. Det skulle bli ett av hans mest populära verk som under hans livstid framfördes över 100 gånger med flera framföranden också utomlands, som tex i Frankfurt 1927, Köpenhamn 1929, och Wien 1932. Otto Olssons andra större verk kände hans samtid inte till. De upptäcktes först efter hans död. Framförandet 1976 i Gustaf Vasakyrkan i Stockholm av hans Requiem från 1903, blev något av en renässans för hans tonkonst. Många av hans verk har sedan dess spelats in på skiva och CD, och kommit i nya notutgåvor; även hans kammarmusik har på 1980-talet upplevt en ny vår.

De nya musikaliska strömmningarna efter första världskriget hade Otto Olsson svårt att förlika sig med. Stilistiskt förändras hans musik inte efter 1918. Den mognar, blir mer formfulländad och möjligen lite mer stram, annars kunde nog hans sena verk från 1930 och 40-talen mycket väl vara komponerade 25-30 år tidigare. Större delen av hans verk är dock komponerade före 1918. Hans självkritik blir också med tiden allt starkare och han blir allt mer osäker vad publiken vill ha. Under femtiotalet slutar han helt komponera, bitter och desillusionerad. Det storslagna oratoriet De gloria paradisi, som han påbörjade omkring 1918 och som han till och från under åren arbetat med - det som var tänkt att uruppföras i Thomaskyrkan i Leipzig av Karl Straube - det förblir en musikalisk torso.

Som person var Otto Olsson bitvis ganska tillbakadragen och en aning osäker. Han hade svårt att marknadsföra sin musik. Omvittnad är annars hans rakryggade hållning, trofasthet och stora sinne för humor. Den 1 september 1964 avlider han i sin födelsestad Stockholm 84 år gammal.

©1997 Curt Carlsson