Föreningen bildades som ett kvartersklubb år 1904 men tog ändå det geografiskt omfattande namnet IFK Göteborg. Genom att bli en kamratklubb kunde man nämligen skaffa sig utrustning billigare via de svenska IFK klubbarnas centralorganisation.
IFK, idrottsföreningen kamraterna alltså, bildades 1895 som en skolidrottssammanslutning men svällde snart ut till ett idrottsförbund med talrika kretsar.
Den typiska dräkten var vit tröja med blå stjärnor och blå byxor, precis IFK Norrköpings dräkter. Även Göteborg har ju de färgerna.
Redan 1908 blev IFK Göteborg svenska mästare och inte var glädjen mindre när man tog över tronen från de mer välbeställda pojkarna från Örgryte IS (i Göteborg), som ditintills hade vunnit nio gånger. Man vann sedan svenska serien fem gånger under 1910-talet och när så Allsvenskan kördes i gång 1924 var inte IFK Göteborg sämre på tio år.
Svarte Filip Johansson gjorde 178 mål på 181 allsvenska matcher - ett svårslaget rekord! - mellan 1924 och 1933.
Ironiskt nog kom det första allsvenska guldet utan Svarte Filip, nämligen 1935. Några år in på 40-talet kom dock näste store aktör in i klubben, Gunnar Gren.
Han kom från Gårda BK och förde IFK Göteborg till en ny seger 1942, blev allsvensk skyttekung 1947 och tog OS- guld med Sverige året efter. Gren var en dribbler och en jonglör som snart utvecklades till en ypperlig strateg. Gren blev också IFK Göteborgs första utlandsproffs när flyttlasset bar av till Milano 1949.
Bertil "Bebben" Johansson hade aldrig samma internationella framgång som Gren, men för IFK Göteborg var han viktig.
Han sköt som vänsterinner 161 mål på 267 allsvenska matcher och var med om det allsvenska guldet 1958. Guldet kvalificerade klubben till ett första deltagande i Europacupen. Det gick inget vidare bra där och man blev utslagna av ett lag från Chemnitz.
1969 var det dags för nästa IFK Göteborgs guld. Då var Bebben assisterande tränare och laget innehöll spelare som Göran Nicklasson (med i Mexiko-VM 1979) och Reine Almqvist. IFK Göteborg höjdes till skyarna för sin granna fotboll men redan året efter degraderades laget. Anledningen var stor skadelista och att den "tur" man haft året innan omvandlats till "otur". Sista omgången rubriker handlade om skandalösa IFK Göteborgs supportrar som försökt stoppa mötet med Örebro SK när man insett vart åt det barkade.
Sejouren i division 2 blev längre än vad någon hade trott. Det blev några tråkiga första säsonger innan det hände någonting 1975.En ny ledning tillsates, Ove Kindvall och Björn Nordkvist värvades, och ledda av den fenomenale Torbjörn Nilsson blev södertvåan publiklag nummer ett. I seriefinalen mot Kalmar FF hade man 50000 åskådare på nya Ullevi, en siffra som gjorde vilken allsvensk klubb som helst grön av avund. "Änglarna" - smeknamnet uppkom på 50-talet - kom dock till korta med en poäng mot Kalmar och gjorde sin allsvenska comeback först 1977.
Där placerade man sig på sjätte plats trots ett mycket hoppingivande lag på papperet. Nordqvist, Kindvall, Ralf Edström, Torbjörn Nilsson, Olle Nordin, Reine Almqvist fanns med till och från, men försvaret sviktade i alltför många matcher.
1979 kom en tränare från Värmland, Sven-Göran Eriksson, till klubben och dennes idéer skulle förvandla Göteborgs Kamrater från en allsvensk guldkandidat till ett europeiskt topplag.
Taktiken gick ut på att försvarsspel som började högt upp på planen i syfte att störa motståndarnas speluppbyggnad.
Ett intensivt jagande av bollhållaren och ett ständigt förflyttande för att fylla möjliga spelluckor när motståndaren hade bollen, kombinerades med stor rörelse och många markpassningar i anfall.
Taktiken har karakteriserats som ett "väl oljat dragspel". Framför allt sydländska klubbar har lidit av att möta denna sorts taktik, men naturligtvis bars resultaten upp av förträffliga spelare.
Eriksson fick i början kritik för detta spelsätt, men av förklarliga skäl tystnade kritiken. Taktiken var nämligen inte bara effektiv, utan också underhållande.
Redan 1980 var man i kvartsfinal i Cupvinnarcupen, och ledde med 1-0 på Highbury mot självaste Arsenal efter mål av Torbjörn Nilsson. Den internationella orutinen - eller vad det var - resulterade dock i en 1-5 förlust och i returen på Ullevi spelade britterna professionellt hem 0-0.
I laget fanns nu en rad landslagsspelare. Målvakten Thomas Wernersson (i dag i klubbledningen), ytterbacken Stig Fredriksson, mittbackslåset Conny Karlsson och Glenn Hysén (Wembleyhjälten 1988), mittfältaren Glenn Strömberg ( knäckte de regerande värdsmästarna 1983 i Neapel med ett underbart mål), bröderna Holmgren från Gällivare (Tord, bollbrytaren på mitten och Tommy, dribblern ute på vänsterkanten), Torbjörn Nilsson (som nu var bättre än någonsin), Dan Corneliusson och Håkan Sandberg.
Det blev seger i allt man ställde upp i. Det fenomenala UEFA-cupäventyret slutade med en klassisk seger mot Hamburger SV. Först var det den kalla segermatchen hemma mot västtyskarna, där Tord Holmgren skyfflade in bollen två minuter före full tid, och därefter den magnifika utklassningen på Volksparkstadion i Hamburg med 3-0.
Veckan innan hade HSV utklassat Werder Bremen med 5-0 och var storfavoriter i returmötet, men tyskarna kom aldrig underfund med den göteborgska taktiken. Kritiken utomlands var minst lika överväldigad som den inhemska.
Det var nu ingen som förväntade sig att "änglarna" skulle missa sitt första allsvenska guld sedan 1969, men Hammarby höll spänningen uppe när man i det nykomponerade allsvenska slutspelet vann på Ullevi med 2-1. I returen på Söderstadion var det dock inget snack om saken: IFK Göteborg vann med 3-1.
Sådana bra amatörer fick självklart inte vara kvar i klubben. Eriksson värvades till Benfika, och tog med sig Strömberg.
Torbjörn Nilsson fick kontrakt med Kaiserslauten, Hysén med PSV Eindhoven.
Corneliusson försvann till Stuttgart och snart hade också Sandberg packat och rest till Grekland.
IFK klarade dock dessa spelarförluster genom att plocka fram gammalt och nytt under olika år. Peter Larsson värvades från Halmstad, Dennis Schiller kom fram från de egna leden, Stefan Pettersson togs från Norrköping. På gång var också Roland Nilsson och Johnny Ekström men framför allt Mats Gren, som sommaren 1984 bildade spjutspets med den återvändande Torbjörn Nilsson.
Gren, som utomlands jämfördes med namnen Gunnar Gren, blev dock mycket kortvarig. IFK Göteborg lyckades i alla fall ta ytterligare två raka allsvenska guld - 1983 och 1984 - men internationellt i Europacupen blev Roma för svåra likaså Panathinaikos i kvartsfinalen 1985.
Samma år vände dock Hysén tillbaka till kamratklubben och dessutom engagerades under sommaren Robert Prytz, som hade tröttnat på livet i Glasgow.
Tränare var Gunder Bengtsson, som varit Eriksson assistent och som väl förvaltade den göteborgska modellen.
Det blev visserligen tronskifte hemma i Sverige - den allsvenska pokalen flyttades till Örgryte IS - men ett nytt Europacupäventyr hägrade nästkommande vår.
1986 var Johnny Ekström stora år. "Virvelvinden" rörde ordentligt upp för svaren i Aberdeen FC och FC Barcelona.
I semifinalen, inför 43000 åskådare, vann "Änglarna" med 3-0 mot spanjorerna och fick de välbetalda proffsen att verka harmlösa. Torbjörn Nilsson sköt två mål och Tommy Holmgren svarade för det tredje. Katalansk press var ursinnig över att de sina förlorat mot ett amatörlag och refererade ständigt sina artiklar till vilket yrke de göteborgska spelarna hade: "brandmannen slog en passning till banktjänstemannen" o s v. I returen väcktes dock ett visst hopp hos den mäktige klubben och omkring 98000 åskådare kom in i jättegrytan Nou Camp. Glenn Hysén kunde inte medverka, och det var just bristerna i mittbacklåset som sviktade denna kväll. Efter att IFK Göteborg inlett förträffligt, haft ett bortdömt mål och ett stolpskott av Johnny Ekström, sköt en viss "Pichi" Alonso tre mål och drabbningen gick till straffar. Den nionde straffen missade Carrasco, men Roland Nilsson brädade efter IFK Göteborgs möjlighet till att avgöra. Victor satte sin, och pressen lades nu på norrmannen Per-Edmund Mordt, som samma år värvats från Vålerengen.
21 - åringen, den sedemera flerfaldige norske landslagsmannen, sköt dock högt över och drömmen om en Europacupfinal var över för den gången.
Det framgångsrika forwardparet Nilsson-Ekström försvann samma sommar från klubben. Malmö tog hand om allsvenskan och få anade att Kamraterna bara var ett halvår från sin andra UEFA-cupseger.
Gunder Bengtsson laborerade nu med en 4-5-1 uppställning, eller ett 4-4-2-system med en släpade forward.
Det var dags för ytterligare en kvartsfinal (1987), denna gång mot Inter. I IFK Göteborg fanns fortfarande Wernersson i målet; Roland Nilsson hade tagit högerbackspositionen och Fredriksson, Larsson och Hysén utgjorde resten av fyrbackslinjen.
På mitten fanns löpstarka Tord Holmgern och Lars Zetterlund tillsammans med de mer tekniska Tommy Holmgren och Micke Andersson (från Hammarby). Därtill fanns Stefan Pettersson som spjutspets eller mittfältare, Lennart Nilsson som dribbler och så Mordt, som mest användes som ytterback.
Jari Rantanen var ett tungt alternativ på toppen.
Hysén och Rantanen försvann under sommaren för att återuppta sina proffskarriärer men vid en överblick av hela säsongens spelarmaterial var det närmast en sensationell prestation att plocka hem både UEFA-cupguldet och det allsvenska guldet. Malmö hade ju samma år spelare som Thern, Ljung, Joakim Nilsson, Mats Magnusson, Lars Larsson, Ingemar Erlandersson och många fler namnkunniga spelare.
San Siro tystnade i Milano efter IFK Göteborgs 1-1. och Tirol Innsbruck var i semifinalen ett klart sämre lag än blåvitt.
Dundee United hade eliminerat Borussia Mönchengladbach, men efter 1-0 på nya Ullevi fick skottarna bara 1-1 hemma på gemytliga Tannadice Park.
IFK:s andra UEFA-guld vanns inte med samma skönspel som 1982, men segern var minst lika meriterande.
Guldet mättade en rad spelare. Wernersson och Fredriksson blev klubbdirektörer, Tord Holmgren gick till Fredrikstad och Peter Larsson till Ajax. Tränaren Gunder Bengtsson försvann till Grekland och ersattes av Kjell Pettersson.
Som alltid ersattes de flyktade med en rad etablerade nordiska profiler.
Den mest namnkunnige var förstås Erik Thorstvedt som kom från Mönchengladbach. Thorstvedt var en lyckad satsning, så lyckad att han fick återuppta sin proffskarriär på kontinenten. IFK Göteborgs ungdomssatsning gav resultat i och med att Klas Ingesson och Mikael Nilsson steg fram. Det var nödvändigt under en säsong när Stefan Pettersson gick til Ajax och Mordts säsong förstördes av skada.
UEFA-Cupframgångarna och spelarförsäljningarna ökade naturligtvis IFK Göteborgs tillgångar. 1987 hade man ett kapital på 24 miljoner kronor. Inom landet framfördes farhågor för - och kritik mot - att IFK Göteborg skulle köpa landets bästa spelare och därmed hamna i en klass för sig själv. Men blåvitt överdrev inte sina investeringar i etablerade spelare, Thomas Ravelli kom 1989 och Stefan Rehn 1990, utan föredrog att köpa upp lovande ynglingar som Ingesson, Pontus Kåmark, Håkan Mild, Kennet Andersson och nämde Mikael Nilsson.
Malmö FF dominerade inom gränserna med spelare som Thern, Ljung, Schwarz, Dahlin, och Patrik Andersson men skåneklubbens snabba åderlåtning gav IFK Göteborg möjlighet att fylla tomrummet.
Inför 1990 års säsong blev succé trändaren Roger Gustavson vald att ta över A-laget, till fleras förvåning. Men ledningen ville satsa på en äkta IFK Göteborgare; Gustavsson hade arbetat inom ungdomssektionen i åtta år. Redan under sin första vår påstod han att hans trupp hade potential att bli lika bra som 1982 års årgång, vilket minst sagt lät lite tvivelaktigt då. Efter 0-6 i premiären mot IFK Norrköping vann dock "Änglarna" Allsvenskan efter att ha just besegrat Norrköping i slutspelsfinalen.
Göteborgs-Kamraterna upprepade guld året och då hade Johnny Ekström återvänt från sina krokiga proffsvägar
På tio matcher smällde han in sex mål. Mästarlaget hade en respektingivande uppställning med Ravelli i mål och Kåmark, Ola Svensson, Mikael Nilsson och den norske landslagsmannen Tore Pedersen där bak. Mild, Peter Eriksson, Rhen och Stefan Linqvist fanns på mittfältet, och Kennet Andersson (såld och ersatt av Johnny Ekström) var i par med med Kaj Eskelinen där fram. Mordts säsong förstördes för andra gången av en hälsensskada. Allting verkade peka på ett tredje rakt SM-guld, men förhoppningarna kom snabbt på skam.
Laget hamnade först på femte plats men skulle få "hedern" återupprättade i Champions League. Första mötet borta mot Milan, 4-0 signerat Van Basten, bara bekräftade det dåliga året, men vändpunkten kom under våren. Pedersen Eskelinen försvann dessförinnan, och klubben lättade ordentligt på plånboken när man kontrakterade tre nyförvärv av klass:
Mikael Martinsson, Magnus Erlingmark och Joachim Björklund. I två fantastiska möten med PSV Eindhoven visade Johnny Ekström den internationella publiken att han minsann var bättre än någonsin, och när världsstjärnorna från Milan kom till nya Ullevi handlade det faktiskt om gruppfinal.
Milan var alltför starka, men IFK Göteborgarna skaffade sig rejält med självförtroende.
Säsongen 1993-94 bjöd inte på något internationellt deltagande från blåvitts sida, men under hösten kom IFK Göteborg tillbaka på den europeiska scenen med bravur. Redan i inledningen av Champions League, mot Machester United borta höll IFK Göteborg spelet högt uppe och förlorade, delvis på något turliga brittiska mål. Årets stjärnskott i svensk fotboll Jesper Blomqvist, stod inte Ryan Giggs efter.
Mot Barcelona hemma började det illa med att den återvändande Stefan Pettersson ställde Stoitjkov fri, men IFK Göteborgarna visade god moral och Blomqvist fick den stora glädjen att avgöra mot den katalanska giganten. Underligt nog var spanjorerna lika harmlösa som när de förlorade 1986.
I mötena med Galatasaray minns man kanske bäst bortamatchen, där blåvitt utsattes för stark press, men ändå kom hem med full pott. Den gamle Örebrobacken Magnus Erlingmark hade plötsligt blivit en avslutare av internationellt mått. Beslutsamt segrade också IFK Göteborg över Manchester United och säkrade därmed gruppsegern (tänk om man ändå hade satsat pengar på dem!).
De svenska VM-framgångarna hade nog stärkt lagets självförtroende innan höstens Europa-äventyr, men faktum var ju att bara Ravelli och Björklund var ordinarie i Tommy Svenssons första uppställning.
Ravelli, Björklund, Kåmark, Rehn och Blomqvist - ja, de visste vi vad de kan gå för . Största utropsteknet måste dock sättas för spelare som Magnus "Ölme" Johansson, Stefan Lindqvist och Mikael Nilsson, som visserligen varit beprövade i Allsvenskan, men som nu oåterkalleligen bevisat att de håller hög europeisk klass. Men som alla troligt vis såg så nådde inte Blåvitt ända fram till tronen 1995.
Länkar | Handelsboden | Blandat