Jag är döpt till Nils Tobias Krohn. Jag är född i Kristianstad och här har jag levt nu i 16 år. Jag flyttade ifrån Åhus i sommras in till Kristianstad igen. Nu är jag på väg in i mitt liv, på riktigt. Jag går sista året i nian och mitt öde håller nästan på att formas. Undra vad stjärnorna har för föreställning att bjuda på. Mitt val har blivit den Naturvetenskapliga inriktningen för att den anses som en bra start-utbildning och öppnar senare dörrar till annat. Just nu fördröjer jag tiden med skolstudier, umgås med vänner och Aikido och Judo. Allt börjar kännas lite nervigt. Millenium skiftet går en på hälarna. Undra vad som händer senare. Kommer hela världen braka loss i ett stort krig eller kommer vi komma på bättre tankar. Tids nog kommer vi dit. Det är bara att vänta och se. Här är lite av min historia ur kampsport-vinkel.

Den förgångna tiden

Det jag faktiskt minns bäst av när jag var liten var när jag först kom i kontakt med Kampsporten. Jag var ungefär 4 år. Min bror hade tränat judo någon termin och så en dag hittade jag hans dräkt, längst inne i en garderob. Jag brydde mig inte så speciellt mycket om dräkten utan jag tog det gula mon bältet som också fanns bland sakerna. Detta bälte band jag fast i en planka i trappan och där hängde jag och dinglade och hade hur kul som helst.

Vid tiden då jag fyllt 7år. Så en dag så fick jag syn på ett plakat med Judoklubbens logga. Jag visste inte vad det var så jag frågade en kamrat. Han berättade att han tränade Judo och jag ville så klart prova på. Jag följde med Stoffe och Kibbe ner till Judo klubben som på den tiden låg på Götgatan. Jag hade lånat min brors lite halv gula dräkt av märket Shogun. Judon var ganska kul tyckte jag och jag tyckte att det var lattjo för att jag då och då tog en och annan medalj. Min första medalj tog jag i skåne serien som var min första tävling över huvudtaget. Det skall också nämnas att vi var bara tre deltagande i den viktklassen (-25kg) jag var en riktig mega flugviktare. Nått år gick och jag tog en och annan medalj. Snart hade det gått fyra år och jag hade graden 3kyu (Grönt Bälte). Men det var något annat som lockade - Karate. Jag började träna med min kusin Fredrik på Österängs Shotokan Karate Klubb. Detta var ganska lajban i början men det är ingen hit när man är stel som ett kylskåp efter två års träning så jag la av. Det som jag har kvar i minnet av Karaten var min svullna knytnäve som jag kört rakt in i en annans armbåge på träningen. Och så dessa tråkiga "oss" till allting. "Oss" hit "oss" dit.

Något som också kom till sin rätta var min klätter talanger. På C4 dagarna provade jag på klättring åtskilliga gånger jag tror jag brände 100 spänn på att klättra bara någon halvtimme. Men det var jävligt roligt. Jag började klättra omedelbart. Jag var som lämpad för detta. Så som jag är byggd smal, spinkig och seg som attan. Det finns inget härligare än att nå toppen på en vägg och luta huvudet bak och titta ner på världen under en. Att kunna känna att det ända man kan lita på är ens egen kropp och styrka. Klätterklubben som jag var med i lades ner p.g.a. brist på pengar och detta gjorde mig mycket ledsen. Men det fanns en annan klättervägg inte lika hög men det gav lite ändå. Denna låg på Österängas fritidsgård och var cirka 3 meter högg + tak. Denna vägg har jag ej besegrat ännu med sitt förrädiska tak där man får klättra överhäng cirka 4 meter något ganska svårt om man är så kort som jag är. Och så en dag flyttade min familj till Åhus där jag är än i dag. Klättringen har satt sina spår på mig. Jag har jäkligt starka fingrar och jag är en jävel på att göra armhävning på en stång. (Lite egotrippad men va fan).

And there was Aikido

Våren 96. Hade jag tänkt börja träna Judo igen. Men när jag läste i tidningen såg jag en annan artikel med Feta svarta bokstäver ''Aikido''. Jag ringde upp för att höra vad det handlade om. Jag hade sett någon uppvisning på Eurosport med Christian Tissier så jag tyckte det verkade ganska coolt. Så jag blev körd av farsan till lokalen. Den första träningen satt jag och tittade på. Jag kommer ihåg att min tränare visade en Nikkyo. Jag tyckte det såg konstigt ut och jag trodde inte det skulle fungera. Nästa träningen glider jag in på mattan med min karate dräkt. Jag var ganska bra på fallteknik eftersom jag tränat Judo innan men resten av teknikerna var en annan visa. Jag har för mig att vi övade på Iriminage, för när jag sedan kom hem dängde jag brorsan i golvet allt vad jag pallade. Mot aikidons alla principer, men det funkade ialla fall. Jag blev lite av en tränings narkoman. Jag tränade allt som jag kunde träna. Jag köpte Stenudds aikido lathund och lärde mig namnen på alla teknikerna innan jag änns provat på dem. På Torsdagarna tränade vår grupp sist och jag frågade alltid Jonas en massa. Jag fick en jäkla massa stryk av Jonas som jag tror funkat ganska bra. Han kastade mig på Koshinage och Shionage. Han ville väl bara flasha lite för mig också men jag lärde mig ganska mycket av det. Nästa träning frågade jag alltid Patrick min tränare om vi kunde öva Koshinage och diverse. Men det var för avancerat för tillfället.

Mitt fösta läger var med Jan Hemansson en riktig baddare. Det var lägret jag lärde mig falla högt på Kotegaeshi något som visat sig vara ganska bra om man skall vara uke eller något. Iaido var något jag hört på träningen så jag tog reda på vad det var och började träna. Dessa underbara svärd. Om man skall jämföra något med att klättra så är det att dänga någon i mattan med kokyunage eller få till ett jäkla bra hugg swich. En Iaido träning kommer jag upp i dojon och hör en röst lik vanheden i Jönssonligan. Det var Stefan Stenudd. Denna man med en ki som räcker till för hela Malmö. Denna träning kommer jag inte i håg så mycket.

Nu har det gått ett par år sen jag började och nu har jag 1 kyu och hjälper till med träningen ibland dåd o då.. Detta kommer jag att hålla på med länge till det kan jag nästan lova!

Tobbe Krohn