Efter en underhållande konsert på Pildamsteatern i Malmö bestämmer jag träff med the Ballerinas tre dagar senare. Det visar sig vara en blåsig eftermiddag, men som tur är sitter vi inne på ett café på Lilla Torg med varsin kaffe.

Ingen kommenterade namnet Tempo. När de hette the Greatest Hits klagade skivbolagen på att namnet skulle missuppfattas. Bandet fick åtskilliga gånger förklara att de inte var ett coverband.

– Jag tyckte det var klockrent med namnet the Greatest Hits, för det är ju originalmusik. Men bolagen gnällde så det var därför vi bytte. Så nu heter vi som sagt the Ballerinas, påpekar Pontus Berggrensson.

– Det ser i alla fall coolt ut när det är skrivit, tillägger brodern Rasmus.

Bröderna Daniel, Pontus och Rasmus Berggrensson har i princip alltid spelat tillsammans. Robin Svensson kom med i bandet mest av en slump.

– Robin hade inte samma musiksmak men vi umgicks så mycket, så vi tyckte att han kan väl vara med, så får vi se vad som händer. Och det fungerade bra. Sen spelade vi med en annan gitarrist, men han hade inte samma inriktning på musiken. Så vi fastnade för Staffan Österlind. Det var bättre han var med i bandet… också kunde han festa, menar Pontus.

Drygt en vecka senare ser jag the Ballerinas på Emmaboda Festivalen. Det som slår mig är intensiteten och scenkläderna. Hårt åtsittande utsvängda röda byxor, och om möjligt ännu mer åtsittande röda tröjor.

– Det ser originellt ut. Man måste se ut som ett band. säger Pontus.

– Vissa band går upp på scen och bara står och tittar på sina gitarrer. Det är någon speciell slags konstig pop där det är häftigt att stå och titta på sina skosnören. Det ser nästan ut som någon plockat ett gäng studiomusiker som står och lirar. Jag köper inte det riktigt, det blir ointressant säger Rasmus. Dessutom är det många av dom banden som inte är bra. Så egentligen kan man fråga sig vad de gör på en scen?

– Det är ju kul att lira. Då kan man ju visa det, tillägger Pontus.

Singeln Oh yes you hate us har precis släppts i skivaffärerna. En utmärkt förstasingel. Men varför hatar vi the Ballerinas?

– Det är lite konstiga budskap i den låten. Vi är alltid så jävla trevliga. Inget fel i det, men det är jobbigt att alltid vara det. Man känner kanske för många i Malmö för att vara otrevligt?

Det finns en textrad i låten som går: We just want to be mean and wicked like L.G. Frågan är ju då självklar. Vem är denna L.G som ni så gärna vill vara?

– Det är Liam Gallagher! Han är ju genomcool och stenhård. Han ser till och med elak ut när han ler. Eller så är det Lasse Gustavsson i Pendletones, säger Rasmus och skrattar.

– Det är lite överdrivet. Jag vill ju inte vara så jävla sur som Liam. Men det kan vara skönt att slippa vara genomtrevlig hela tiden, påpekar Pontus.

– Lite halvtjurig måste man få vara ibland, menar Staffan.

Hur kom det sig att ni valde just oh yes you hate us som första singel?

– Den är trallvänlig. Också tyckte vår förläggare i Stockholm att vi skulle släppa den, säger Daniel.

Den lite rockigare Come with Me är b-spår på singeln. Ett något konstigt val enlig min mening, då bandet har bättre låtar i sin repotoar.

– Vi valde den för att visa en lite tuffare sida av oss. Det är också en relativt ny låt. De flesta låtar vi spelat in är skrivna för fyra-fem år sedan. Idag skriver både Rasmus och jag lite annorlunda, menar Pontus.

– Den lät även bäst, påpekar Staffan.

Det är något som bandet återkommer till flera gånger under intervjun. Det finns material inspelat men det låter inte riktigt som de vill.

– Vi har inte riktigt fått till mixningen än. Vi har tio-femton låtar inspelade. Vissa låtar har vi mixat, men det blev inte riktigt bra så vi får mixa om, säger Rasmus.

– Vi ska sätta igång ordentligt nu och slutföra det här projektet med plattan. Vi har jobbat på de stora bolagen och de har ju inte sågat det precis. Men jag förstår varför de inte har köpt det, för det har inte låtit riktigt proffisionellt, menar Pontus Vi har lirat bra men mixarna har inte varit som vi vill ha det.

The Ballerinas är killar som har många järn i elden. Bröderna Berggrensson och Staffan har ett coverband döpt till något så mesigt som the Young Ones. Där lirar dom självklart inspirationskällor som the Kinks, the Who och the Beatles.

– Ja, det är ju inte dumt att lira som Keith Moon på trummor. Det är nåt av det roligaste som finns, säger Pontus.

Rasmus spelar även bas i Malmöbandet the Pendletones, som också precis släppt en singel. Den enda som har ett ”normalt” jobb är Staffan som jobbar som gitarrlärare.

När ni då är musiker på heltid, hur ser en normal dag ut?

– Det händer inte så mycket egentligen. Man sitter och fikar sen pusslar man ihop någon låt, säger Pontus.

– Faktum är att vi nästan aldrig repar. Så det händer inte så mycket förrän vi har en spelning, påpekar Rasmus. Kan man livnära sig på detta så är det lika bra och göra det. Jag sitter hellre och fikar än att knega nio till fem.

Vad vill ni då förmedla med er musik? Vad är själva budskapet?

– I texterna brukar jag bara rikta lite enkel kritik mot samhället. Mot att folk är som de är. Man behöver inte vara så tråkig som vanliga människor är, påpekar Rasmus

– Jag tycker det är kul, för det är en bra blandning på texterna. En del är kärlekstexter, medan en del inte är sådana typiska texter, fyller Robin i.

– Vi är ju egentligen musiker, inga poeter. Texter blir ju inte känsliga förrän det börjar betyda något. En kärlekstext är det ingen som reagerar på överhuvudtaget. Ingen tidning skulle såga en kärlekstext, för det är så vanligt. Men skulle det börja betyda något överhuvudtaget, då kan det antingen vara pinsamt, dåligt eller jättebra, menar Rasmus

The Ballerinas har som sagt precis släppt en singel döpt till oh yes you hate us. Gillar du the Beatles och the Kinks i modern form ska du definitivt köpa denna singel. Det är killar som skriver musik, med både bra melodier och texter.

- Grejen är att jag vill komma ut med musik, jag vill att många ska köpa den för jag tycker det är bra. Och folk borde lyssna mer på bra musik, avslutar Rasmus.