Om du har skrivit egna noveller vill jag gärna ha med dem!

---

Krig

Jag klänger mig fast runt halsen på min bror. Jag blundar och trycker mig närmare honom. Jag tänker på allt som har hänt den senaste veckan. Det började med att vi blev utkörda från vårt hus och hamnade på kärran. Jag och min bror var de sista som kom med. Resten av familjen blev kvar. Vi har suttit på den kalla kärran bakom traktorn i en vecka nu. Utan mat och utan vatten. Första dagen satt vi bara där. Jag pratade inte med någon förutom med min bror. Det finns några andra barn i min ålder på kärran och de var lika tysta som jag. Vi åker mot gränsen till Albanien. Vi ser hur bomberna sargat området, överallt ligger blodiga kroppar och vi hörde hur det smällde. Vi såg hur hela hus sprängdes i luften och jag kurade ihop mig i mitt hörn och blundade. Blundade och höll för öronen.
Den tredje dagen på den hemska vagnen hände äntligen något bra, jag lärde känna en annan flicka som, precis som jag, var sex år. Bredvid mig och min bror satt en gammal dam med ett spädbarn. Damen grät hela tiden och höll barnet tätt intill sig. En morgon när jag vaknade låg babyn död på vagnsgolvet. Senare på dagen var damen tvungen att kasta ut henne från vagnen för att göra plats för någon ny. Jag är hungrig och törstig. Jag är trött för jag vågar inte somna och när jag väl sover vaknar jag alltid av en ny bomb eller av att kärran kör i ett gupp. Det är kallt och blött här på kärran och det är värst om nätterna då det är mörkt och ännu kallare. Det är tur ändå att vi är så många här för vi hjälper varandra att hålla värmen.
Snart är vi framme vid gränsen.
- Där! Titta!
Min bror pekar. Där är gränsen! Det är fullt med folk men man ser ändå att gränsen är där. Det går långsammare nu, det är många som vill fram. Folk som går, folk som cyklar, folk som åker bil och folk som åker traktor. Alla är vi rädda och alla vill fly undan serberna. Vad har serberna att göra här i Kosovo? Varför får vi inte leva och vara glada som alla andra människor?
Det knyter sig i magen av spänning. Hur ser det ut i Albanien? Kommer vi in? Tänk om gränsen är stäng. Jag har hört att den har varit det. Vi kommer långsamt framåt. Vem är det som ropar? Mamma! Det är mamma som står där på andra sidan gränsen och ropar på oss. Jag blir överlycklig och glömmer för ett ögonblick bort att jag är hungrig och kall. Jag glömmer bort att jag är rädd. Vi kör över gränsen och en bit in stannar traktorn för att släppa av oss. Min bror lyfter ner mig från vagnen men benen viker sig under mig. Jag ramlar ihop på marken och kan inte ta mig upp igen. Min bror hjälper mig. Tillsammans står vi där och ser på när traktorn återvänder in i Kosovo för att hämta fler kosovoalbaner. Nu händer något. Det smäller och låter. Jag kan inte se vad som händer för allt folk men min bror lyfter upp mig och då ser jag att de stänger grinden. De andra som gått så långt för att komma hit måste vända och gå tillbaka igen. Jag känner förtvivlan för deras skull men ändå är jag lycklig för att vi lyckades ta oss över, min bror och jag.
Vi går för att leta efter mamma men vi blir hindrade. Vi blir förda till ett tält där vi får en varsin smörgås och lite vatten. Vi sätts på en ny kärra för att åka någon annan stans. Vart vet jag inte. Än en gång ser jag mamma. Hon står längst bak vid vår vagn och försöker komma på. Vi går dit och hjälper henne. Vi kramas allihopa. Kramas och gråter. Till och med min bror som är femton år gråter. Han berättar om vår färd hit och mamma berättar om sin. Vi har börjat åka och jag somnar sakta till mammas och min brors röster. Jag ligger med huvudet i mammas knä och jag hör hur deras röster blir suddigare och suddigare. Jag hör ordet frihet. Frihet och fred. Sen somnar jag.
Novell menyn

Minnen för livet

Det här var en kväll hon sent skulle glömma. Det var kallt och stjärnklart och snön var meterdjup.
Sandra sov i sin babysäng, men Mikael var vaken. Sara satt med honom i knät och försökte trösta, fast hon helst skulle vilja gråta själv. Jonathans ord ekade i hennes huvud och hon hade fortfarande ont efter slagen.
Sara såg på sina barn. De visste inte vad hon tänkte göra med dem.
- Gråt inte Mikael, pappa sover. Hon strök sin pojke varsamt över håret och lade ner honom på sängen.

Det var sent och hela kvällen hade varit ett helvete. Jonathan hade kommit hem full, och när barnen inte sov blev det ett himla liv. Jonathan var en sån människa som trodde att han ägde allt. Särskilt när han var full, och det hade blivit allt oftare den senaste tiden. Hur han hade tagit sig hem hel och hållen till det där lilla råtthålet var ett under. Det fanns visserligen andra hus runtomkring, men ingen ville bo i en stugby mer än några veckor på jul- påsk- och sportloven. Annars var det fem kilometer till närmsta bebodda hus. Antingen åkte han till pizzerian en mil bort eller till någon krog i stan. När stuggästerna var där var det värre. Några kom ju tillbaka varje år. Så klart man skulle fira med en nubbe. Alltid fanns det något att ”fira”.

Sara bäddade varmt i tvillingvagnen som de köpt när Mikael och Mikaela, hans döda tvillingsyster var små. Det gjorde ont i henne att tänka på Mikaela som dött drygt ett år tidigare. Hon hade ett hjärtfel och han inte få ett nytt hjärta i tid.

Sara fällde ner ryggstödet på vagnen och ställde barnvagnsinsatsen i den. I fotänden lade hon ner blöjor, nappflaska och lite kläder till barnen. Sina egna kläder lade hon i en plastpåse under vagnen. Hon tittade på klockan. Kvart över elva. Hon måste skynda sig nu. Att klä på barnen tog längre tid än hon räknat med. Hon ville ju inte riskera att någon utav dem skulle börja gråta.

När hon fått ut vagnen till bron kom hon på att hon måste ha en ficklampa. När hon famlade i mörkret svor hon över att de någonsin köpt det här gamla råttboet.

Det var drygt 20 minus grader ute och kallare skulle det bli. Det hade snöat hela eftermiddagen och kvällen. Plogbilen hade inte gått, så det var nära en halvmeter snö på vägen.

Sara tände ficklampan och lade sina kläder i Mikaels knä. Vagnen var otroligt tung och hjulen, som var helt begravna i snön rullade inte.
- Vad har jag gett mig in på? tänkte hon. Hon tog i så hon fick tårar i ögonen. Det var inte likt Sara att ge upp så fort, men allt kändes så hopplöst.

När plötsligt Jonathan rörde sig där inne revs Sara upp ur sina tankar och vagnen fullkomligt flög fram. När han sedan öppnade dörren släckte Sara lampan. Hon var så rädd att hon knappt vågade andas. Hon hoppades att han inte såg spåren i snön. Då skulle de inte leva länge till.

Efter en lång, kall natt vaknade Sara av att Sandra skrek. Fingrarna var stela, ja hela kroppen var stel och hon frös så hon skakade. Hon kände sig alldeles borta och hade ingen känsel kvar.

Sara bytte på Sandra i snön. De hade inte kommit särskilt långt under natten. Sara var tvungen att ta i av alla sina krafter för att få vagnen framåt. Med en halvmeter snö på vägen var det inte det allra lättaste.

Efter ett tag mötte de plogbilen. Efter det kändes det som om snön hade smält bort, och med ens blev vagnen inte lika tung längre.

Vid halv ett tiden kom de fram till en Shell-mack och Sara släpade in allt hon hade med sig. Hon satte sig på en pall och började massera sina stelfrusna fingrar.

Sandra gallskrek och Mikael sov. Hur var ett under. Killen som jobbade på macken kom fram och frågade om han kunde hjälpa till med något.
- Ja, skulle jag kunna få låna telefonen?
- Ja, visst.
Sara slog numret hem till sina föräldrar. Hon räknade signalerna. Efter sju lade hon på. Den lilla gnista som just tänts slocknade lika fort som den dök upp.

Hon lyfte luren igen och slog numret hem till sin bror. Det var ett under att han var hemma just då.
- Hej, det är Sara. Kan du komma och hämta oss?
- Vad har hänt?
- Jag tar det senare. Snälla. Det är bråttom!
- Var är du?
- På Shell-macken.
- Jag är där om en halv timme.

Lättad gick Sara tillbaka ut till barnen. Sandra hade slutat skrika, men Mikael grät.
- Mikael! Var är Sandra?
- Borta.
- Sandra kan inte gå.
- H-h-h-han tog henne!

Sara kände hur skräcken tog tag i henne och blodet isades i hennes ådror. Hon öppnade dörren för att titta efter spår, men inget mer än hennes egna syntes. Vad kunde hon göra? Antagligen ingenting. Sara kände paniken stiga och hon kunde inte tänka klart. Panikslagen stängde hon dörren och vände sig sakta om. Mack-killen stod med ryggen mot henne, lutad över vagnen.

Med bestämda steg gick Sara fram mot killen. Han vände sig om så häftigt att hon ryckte till.
- Vad söta de är, sa han med en gest mot vagnen. Vad heter de?
Till sin lättnad såg Sara att båda barnen var där de skulle. Hon rusade fram och tog upp sin dotter.
- Var har du varit gumman?
Sara tittade på mack-killen.
- Ja...eh...jag bytte blöja på henne.
-Åh, gode gud, jag trodde hon var kidnappad.

Stefan kom in och snart satt de i hans bil på väg bort från Jonathan, bort från rädslan, bort från ensamheten. Tillbaka till livet.
Novell menyn

Födelsedagen

På kvällen innan hade hon svårt att sova. Mamma och pappa hade bråkat igen.
Hon vaknade tidigt. Väldigt tidigt. Det var alldeles tyst i huset och kölden knäppte i knutarna. Det skulle bli en riktig vinterdag.
Maja satte sig upp med benen över sängkanten. Det tog emot att sätta ner fötterna på det kalla golvet. Hon smög fram till fönstret och kikade ut. Det var fortfarande mörkt, men otroligt stjärnklart.
Det var kallt i rummet. Värmen gick bara på halvtid, det vill säga att den var ner vriden till tio grader. För den gamla kåken tog det lång tid att omställa sig från varmt till kallt väder, så nu när det kom en köldknäpp hann värmen inte med.
Maja tog tyst på sig sina kläder och tände lampan som kastade ett spöklikt sken över golvet. Rummet såg ovanligt stort ut och lampan kastade långa skuggor. Hon rös till efter ryggraden. Gjorde några åkarbrasor för att få upp värmen igen.
Hon tog några steg fram till sängen för att bädda den.
Maja hade ont i ryggen, den gamla resårmaddrassen hade för länge sedan sett sina bästa år och var inget vidare skön att sova på.
Äntligen hördes något! Hon stannade upp och lyssnade spänt. Det var mamma som klev upp. Maja hörde hennes hasande steg mot dörren. Hon såg handtaget tryckas ner och mamma stod där i dörröppningen.
- Maja? Är du redan uppe?
- Ja, jag kunde inte sova.
- Lämnar du Moa och Martina idag?
- Visst.
Mamma lämnade dörren och snart var hela huset fyllt av liv.
Maja kunde inte svälja ner havregrynsgröten. Hon hade fullt upp med att tycka synd om sig själv.
På väg till skolan lämnade hon Moa och Martina på dagis.
- Hej Maja! Vad är det?
- Inget.
Sandra sprang ikapp Maja.
- Varför väntade du inte på mig?
- Glömde det.
- Vad då glömde? Vi har ju gått med varandra hela tiden! Vad är det med dig idag?
- Inget.
- Du ska få en sak av mig.
Sandra rotade fram ett kuvert ur sin ryggsäck och gav det till Maja.
- Tack.
- Öppna det.
Maja slet upp kuvertet. När hon såg vad det var i släcktes lågan i hennes ögon och leendet tynade ut. Ett alla hjärtansdag kort. Sandra såg det och blev sårad.
- Tyckte du inte om det?
- Jo.
- Vad är det då?
- Inget.
Maja suckade och lade ner kortet i sin egen väska. Hon gick in i klassrummet och satte sig på sin plats.
- Hej Maja.
- Hej.
Maja öppnade bänklocket och tog fram sin bänkbok. Hon var inte på humör för att prata med någon just nu.
Morgonen gick och Maja svarade undvikande på alla frågor hon fick. Inte sa hon mycket själv heller.
- Vad du är sur idag Maja.
- Har din pappa supit ihjäl sig eller nåt?
- Vi har väl inte gjort dig nåt?
Hela första rasten fick hon höra elaka kommentarer. Sedan fick de gelé hjärtan av fröken. Hon berättade om en person i klassen, men utan att använda några namn. Sedan skulle de skriva så om någon de tyckte om. Maja skrev om Moa, men de flesta andra tjejerna skrev om någon kille.
Timmen blev ganska surrig och alla tjejerna pratade om Ebbas födelsedagsfest. Maja var ofta avundsjuk på Ebba. Snälla föräldrar, populär i klassen och som grädde på moset hade hon bra läshuvud och tillhörde de bästa i klassen.
Maja fick frågan, men eftersom hon inte hörde på visste hon inte vad det var frågan om.
- Ursäkta, jag hörde inte.
- Vem har namnsdag på allahjärtansdag, och korten vi ger bort brukar vi kalla för hans namns kort.
- Valentin.
- Bra Maja.
Fortsättningen på lektionen var lika surrig som förut, så ingen märkte vad Maja höll på med. När fröken bröt för att börja med matten märkte Majas bänkkompis Eva att Maja var ledsen.
- Fröken! Maja är ledsen!
Fröken kom fram till Maja och frågade vad det var men Maja svarade inte. Hon gömde ansiktet i händerna och låg på bänken och skälvde av gråt.
Fröken var tvungen att starta upp matten med de andra, men sedan ledde hon ut Maja till grupprummet.
- Hur är det fatt Maja? Vad är det för fel?
- Allting!
- Någonting som har hänt här eller hemma? Är det någon som har varit dum mot dig?
Maja skakade på huvudet.
- Är det någonting som jag har gjort?
- Nej.
- Har du problem hemma?
Maja nickade.
- Vad då? Du måste berätta själv, jag kan inte gissa mig fram till vad det är.
- De bråkar hela tiden, lyckades hon hulka fram.
- Dina föräldrar?
- Ja.
- Bråkar de om något särskilt?
- Om pengar.
- Är det bara det som har gjort att du är ledsen nu?
- Nej, de bryr sig inte om mig. De har till och med glömt bort min födelsedag.
Maja och fröken pratade ett tag till och sedan, när de kom in i klassrummet igen reste sig hela klassen upp och sjöng ”ja må hon leva.” Då kändes det bättre igen. Fröken skickade med Maja en lapp hem till sina föräldrar. Och ett telefonnummer till PBU. Om hon skulle behöva någon att prata med.
Novell menyn

Kan inte glömma, vill inte glömma

Hon skrek. I några sekunder hördes bara det hemska skriket. Det var blod överallt. Killarna slutade genast att vifta med träbitarna. Någon tryckte på nödstopp och hämtade fröken. När hon kom in låg Carolin avsvimmad på golvet.
Medan någon ringde ambulansen såg hon till att flickan hade fria luftvägar och vänsterhanden i högläge.
Jacob, som knuffat Carolin in i bandsågen hade fått en chock och satt i ett hörn och stirrade rakt fram.
Ambulansen kom och körde henne till sjukhuset. Flera av flickorna grät och en hade spytt av att ha sett allt blod. Alla lärare hjälpte till att lugna de skärrade barnen. En barnpsykolog blev uppringd och rådde personalen att köra in barnen som närvarat vid olyckan till sjukhuset för psykologisk vård.
Carolines föräldrar blev lindrigt sagt chockade när de fick reda på att deras dotter blivit svårt skadad av att hon blivit knuffad in i en bandsåg. Sågen hade varit avstängd, men när Jacob snavade och ramlade mot den slogs den på. I fallet drog han med sig Carolin, som for in i sågen. Hon hade sågat upp ett stort sår i armen och i huvudet innan någon tröck på nödstopp. Håret hade fastnat i sågen och var hastigt avklippt.
Läkarna jobbade hela eftermiddagen med att försöka sy ihop Carolin.
Det blev snabbt fullt på barnpsyk när alla kommit dit. Eftersom vi kom dit akut fick vi vänta länge. Jacob var där inne länge. Han fick stanna på sjukhuset över natten också.
Hela natten låg Carolin i en respirator på intensiven och kämpade för sitt liv.

Det brände i ögonen. Tårarna rann ner för de heta kinderna. Det var precis som om jag visste vad som skulle hända. Fröken såg så ledsen ut när hon kom och när hon hade något allvarligt att berätta...man kunde inte ha mer rätt.
Fröken strök bort en tår från kinden. Till och med de stökigaste satt stilla.
- Ni kanske redan har förstått vad jag tänker säga. Carolin...i natt...
Hon drog efter andan.
- Hennes kropp orkade inte mer.
Det kändes som om jag inte var där. Fast jag hade känt det hela tiden kom det som en chock. Jag brast ut i gråt.
- Klockan fyra i morse slutade hennes hjärta att slå. Hon orkade inte kämpa längre.
Resten av dagen pratade vi om det hemska som hänt oss. Fröken sa att det var viktigt. Jacob gick ut och spydde på toan. Han tyckte att det var hans fel.
Hon fick ett så kort liv. Hon fick inte ens fylla tretton år. Tretton år.
Jag kunde inte ens se fram emot skolavslutningen längre. Inte utan Carolin. I tre dagar gick jag som i en dimma, jag kommer inte ihåg något annat än den enorma smärtan. Sedan kom skolavslutningen. Flaggan var på halvstång och rektorn höll tal för henne. Alla grät, men det var fint också, för vädret var strålande och rektorn höll ett tal för henne.
På eftermiddagen var Carolines begravning. Det var så vackert alltihop. Det kändes bra att ta ett riktigt avsked.
Jag glömmer dig aldrig. Kan inte glömma. Vill inte glömma. Kommer inte att glömma. Du lever alltid inom mig.

Novell menyn

Rädda mina barn!

En utsvulten kvinna sitter lutad mot en sten och ammar sitt undernärda barn. Runt omkring henne trängs hennes andra barn. Alla är de uttorkade och undernärda. Den äldsta dottern sitter på knä på marken och letar efter utspillda majskorn i jorden. Åt vilket håll man än vänder sig ser man döende människor. Varje dag dör 120 människor bara i staden Ajiep. Överallt ligger döda kroppar och ruttnar i den stekande hettan. Kvinnan och hennes barn har färdats långt för att komma till Ajiep. Det kommer hjälpsändningar varje dag, men de utsvultna är många och maten räcker inte till alla.
En man går förbi. Han ser ut som ett skelett där han går. Det är bara skinn och ben. Han, som alla andra här är kraftigt undernärd. Han är här på hjälpstationen för att få mat, men maten är slut.
- Mamma.
Ett utav barnen gnyr. Han är hungrig. Den äldsta dottern kommer tillbaka med skålen. I den rullar några majskorn på botten. Barnen får två var, men kvinnan blir utan. Något vatten finns inte på området. Det är länge sedan det regnade. Skörden har för länge sedan torkat bort.
Kvinnan drar sina barn närmare intill sig. Det börjar skymma och de flesta beger sig in till Ajiep igen. Kvinnan och barnen sitter kvar. De orkar inte röra sig. En flicka utan namn nynnar en barnvisa. Hon vet inte hur gammal hon är. Ingen har talat om det för henne. Hon är som de flesta andra barnen född som flykting. När flickan kom till kvinnan och hennes familj bodde de kvar i sin hydda i sin by. Bara tre av barnen är kvinnans. De andra är föräldralösa.
- Allt blir bra igen. Snart kommer det någon vit och hjälper oss. De kommer med mat och friskt vatten. De tar oss med till ett fjärran land, ett land bortom kriget. Vi får ett nytt hus att bo i och kanske höns.
- Sluta med det där. Det är inte sant.
- Man ska aldrig sluta hoppas, vännen min.
- Jag vill inte mer, jag vill dö.
- Säg inte så. Kvinnan brast i gråt, men det var en tårlös gråt, för hennes tårar var bort torkade. Säg inte så. Ni är det enda jag har.
Flickan utan namn gav kvinnan hon kallade mamma en stor kram.
- Jag vet det.
- Det har gått så många år nu, men jag kan inte sluta hoppas.

Barnen ligger på marken med uppsvällda magar och väntar på mat. Flugorna sitter överallt på deras magra kroppar, men de är för utmattade för att vifta bort dem.
En utsänd kommer fram till kvinnan och hennes barn. Hon ger dem vatten, rent vatten.
- Hur ska jag kunna tacka dig? Vi har inte fått vatten på jag vet inte hur länge.
- Inget tack behövs. Vi gör allt för att hjälpa er.
En skål fylld med gyllengul majs sattes i kvinnans händer. Hennes utmärglade ansikte strålar av lycka. Alla barnen får en näve var av guldet. Kvinnan skickar runt skålen med vatten. Alla dricker några klunkar och skickar sedan skålen vidare.
- Kan ni inte ta mina barn härifrån? De lider så av svälten.
- Det gör alla här. Om vi bara kunde skulle vi föra bort alla härifrån.
- Ni kan väl höra efter i era rika länder. Någon kanske vill ha dem.
- Det ska jag göra, men jag kan inte lova något.
- Tack så hemskt mycket. Det skulle vara bra för mig att veta att de klarar sig.

Kvinnan och hennes barn fortsätter att leva på samma vis på samma ställe i mer än en månad.
- Nu har jag fått besked! Dina barn åker idag med nittio andra barn till Sverige, ett land långt uppe i norr.
Kvinnan kramar alla sina barn och önskar dem lycka till. Planet de ska åka med står redan på plats. Fyra likadana plan står bredvid varandra. De ska till fyra olika länder. Fyra hundra barn har blivit lyckliga. De ska få åka till ett land bortom kriget och svälten. Fyra hundra av alla svältande barn. Planen ska åka tillbaka, de ska hämta flera barn.
Flickan utan namn bär den minsta pojken. Kvinnan ser på sina barn genom en slöja av tårar när de är på väg upp i planet. Flickan utan namn vinkar.
- Vi kommer tillbaka! ropar hon. Vi kommer när kriget är slut.
Barnen försvinner in i vimlet av andra barn. Flickans ord ekar i kvinnans huvud. Vi kommer tillbaka... vi kommer tillbaka...
Planet startar och när det lyfter lämnar det ett stort dammoln efter sig. Kvinnan lutar sig tillbaka och sluter ögonen. Svälten har krävt ännu ett offer.
Novell menyn