Födelsedagen

av Sofia Persson

På kvällen innan hade hon svårt att sova. Mamma och pappa hade bråkat igen.
Hon vaknade tidigt. Väldigt tidigt. Det var alldeles tyst i huset och kölden knäppte i knutarna. Det skulle bli en riktig vinterdag.
Maja satte sig upp med benen över sängkanten. Det tog emot att sätta ner fötterna på det kalla golvet. Hon smög fram till fönstret och kikade ut. Det var fortfarande mörkt, men otroligt stjärnklart.
Det var kallt i rummet. Värmen gick bara på halvtid, det vill säga att den var ner vriden till tio grader. För den gamla kåken tog det lång tid att omställa sig från varmt till kallt väder, så nu när det kom en köldknäpp hann värmen inte med.
Maja tog tyst på sig sina kläder och tände lampan som kastade ett spöklikt sken över golvet. Rummet såg ovanligt stort ut och lampan kastade långa skuggor. Hon rös till efter ryggraden. Gjorde några åkarbrasor för att få upp värmen igen.
Hon tog några steg fram till sängen för att bädda den.
Maja hade ont i ryggen, den gamla resårmaddrassen hade för länge sedan sett sina bästa år och var inget vidare skön att sova på.
Äntligen hördes något! Hon stannade upp och lyssnade spänt. Det var mamma som klev upp. Maja hörde hennes hasande steg mot dörren. Hon såg handtaget tryckas ner och mamma stod där i dörröppningen.
- Maja? Är du redan uppe?
- Ja, jag kunde inte sova.
- Lämnar du Moa och Martina idag?
- Visst.
Mamma lämnade dörren och snart var hela huset fyllt av liv.
Maja kunde inte svälja ner havregrynsgröten. Hon hade fullt upp med att tycka synd om sig själv.
På väg till skolan lämnade hon Moa och Martina på dagis.
- Hej Maja! Vad är det?
- Inget.
Sandra sprang ikapp Maja.
- Varför väntade du inte på mig?
- Glömde det.
- Vad då glömde? Vi har ju gått med varandra hela tiden! Vad är det med dig idag?
- Inget.
- Du ska få en sak av mig.
Sandra rotade fram ett kuvert ur sin ryggsäck och gav det till Maja.
- Tack.
- Öppna det.
Maja slet upp kuvertet. När hon såg vad det var i släcktes lågan i hennes ögon och leendet tynade ut. Ett alla hjärtansdag kort. Sandra såg det och blev sårad.
- Tyckte du inte om det?
- Jo.
- Vad är det då?
- Inget.
Maja suckade och lade ner kortet i sin egen väska. Hon gick in i klassrummet och satte sig på sin plats.
- Hej Maja.
- Hej.
Maja öppnade bänklocket och tog fram sin bänkbok. Hon var inte på humör för att prata med någon just nu.
Morgonen gick och Maja svarade undvikande på alla frågor hon fick. Inte sa hon mycket själv heller.
- Vad du är sur idag Maja.
- Har din pappa supit ihjäl sig eller nåt?
- Vi har väl inte gjort dig nåt?
Hela första rasten fick hon höra elaka kommentarer. Sedan fick de gelé hjärtan av fröken. Hon berättade om en person i klassen, men utan att använda några namn. Sedan skulle de skriva så om någon de tyckte om. Maja skrev om Moa, men de flesta andra tjejerna skrev om någon kille.
Timmen blev ganska surrig och alla tjejerna pratade om Ebbas födelsedagsfest. Maja var ofta avundsjuk på Ebba. Snälla föräldrar, populär i klassen och som grädde på moset hade hon bra läshuvud och tillhörde de bästa i klassen.
Maja fick frågan, men eftersom hon inte hörde på visste hon inte vad det var frågan om.
- Ursäkta, jag hörde inte.
- Vem har namnsdag på allahjärtansdag, och korten vi ger bort brukar vi kalla för hans namns kort.
- Valentin.
- Bra Maja.
Fortsättningen på lektionen var lika surrig som förut, så ingen märkte vad Maja höll på med. När fröken bröt för att börja med matten märkte Majas bänkkompis Eva att Maja var ledsen.
- Fröken! Maja är ledsen!
Fröken kom fram till Maja och frågade vad det var men Maja svarade inte. Hon gömde ansiktet i händerna och låg på bänken och skälvde av gråt.
Fröken var tvungen att starta upp matten med de andra, men sedan ledde hon ut Maja till grupprummet.
- Hur är det fatt Maja? Vad är det för fel?
- Allting!
- Någonting som har hänt här eller hemma? Är det någon som har varit dum mot dig?
Maja skakade på huvudet.
- Är det någonting som jag har gjort?
- Nej.
- Har du problem hemma?
Maja nickade.
- Vad då? Du måste berätta själv, jag kan inte gissa mig fram till vad det är.
- De bråkar hela tiden, lyckades hon hulka fram.
- Dina föräldrar?
- Ja.
- Bråkar de om något särskilt?
- Om pengar.
- Är det bara det som har gjort att du är ledsen nu?
- Nej, de bryr sig inte om mig. De har till och med glömt bort min födelsedag.
Maja och fröken pratade ett tag till och sedan, när de kom in i klassrummet igen reste sig hela klassen upp och sjöng ”ja må hon leva.” Då kändes det bättre igen. Fröken skickade med Maja en lapp hem till sina föräldrar. Och ett telefonnummer till PBU. Om hon skulle behöva någon att prata med.
Novell menyn