Minnen för livet

av Sofia Persson

Det här var en kväll hon sent skulle glömma. Det var kallt och stjärnklart och snön var meterdjup.
Sandra sov i sin babysäng, men Mikael var vaken. Sara satt med honom i knät och försökte trösta, fast hon helst skulle vilja gråta själv. Jonathans ord ekade i hennes huvud och hon hade fortfarande ont efter slagen.
Sara såg på sina barn. De visste inte vad hon tänkte göra med dem.
- Gråt inte Mikael, pappa sover. Hon strök sin pojke varsamt över håret och lade ner honom på sängen.

Det var sent och hela kvällen hade varit ett helvete. Jonathan hade kommit hem full, och när barnen inte sov blev det ett himla liv. Jonathan var en sån människa som trodde att han ägde allt. Särskilt när han var full, och det hade blivit allt oftare den senaste tiden. Hur han hade tagit sig hem hel och hållen till det där lilla råtthålet var ett under. Det fanns visserligen andra hus runtomkring, men ingen ville bo i en stugby mer än några veckor på jul- påsk- och sportloven. Annars var det fem kilometer till närmsta bebodda hus. Antingen åkte han till pizzerian en mil bort eller till någon krog i stan. När stuggästerna var där var det värre. Några kom ju tillbaka varje år. Så klart man skulle fira med en nubbe. Alltid fanns det något att ”fira”.

Sara bäddade varmt i tvillingvagnen som de köpt när Mikael och Mikaela, hans döda tvillingsyster var små. Det gjorde ont i henne att tänka på Mikaela som dött drygt ett år tidigare. Hon hade ett hjärtfel och han inte få ett nytt hjärta i tid.

Sara fällde ner ryggstödet på vagnen och ställde barnvagnsinsatsen i den. I fotänden lade hon ner blöjor, nappflaska och lite kläder till barnen. Sina egna kläder lade hon i en plastpåse under vagnen. Hon tittade på klockan. Kvart över elva. Hon måste skynda sig nu. Att klä på barnen tog längre tid än hon räknat med. Hon ville ju inte riskera att någon utav dem skulle börja gråta.

När hon fått ut vagnen till bron kom hon på att hon måste ha en ficklampa. När hon famlade i mörkret svor hon över att de någonsin köpt det här gamla råttboet.

Det var drygt 20 minus grader ute och kallare skulle det bli. Det hade snöat hela eftermiddagen och kvällen. Plogbilen hade inte gått, så det var nära en halvmeter snö på vägen.

Sara tände ficklampan och lade sina kläder i Mikaels knä. Vagnen var otroligt tung och hjulen, som var helt begravna i snön rullade inte.
- Vad har jag gett mig in på? tänkte hon. Hon tog i så hon fick tårar i ögonen. Det var inte likt Sara att ge upp så fort, men allt kändes så hopplöst.

När plötsligt Jonathan rörde sig där inne revs Sara upp ur sina tankar och vagnen fullkomligt flög fram. När han sedan öppnade dörren släckte Sara lampan. Hon var så rädd att hon knappt vågade andas. Hon hoppades att han inte såg spåren i snön. Då skulle de inte leva länge till.

Efter en lång, kall natt vaknade Sara av att Sandra skrek. Fingrarna var stela, ja hela kroppen var stel och hon frös så hon skakade. Hon kände sig alldeles borta och hade ingen känsel kvar.

Sara bytte på Sandra i snön. De hade inte kommit särskilt långt under natten. Sara var tvungen att ta i av alla sina krafter för att få vagnen framåt. Med en halvmeter snö på vägen var det inte det allra lättaste.

Efter ett tag mötte de plogbilen. Efter det kändes det som om snön hade smält bort, och med ens blev vagnen inte lika tung längre.

Vid halv ett tiden kom de fram till en Shell-mack och Sara släpade in allt hon hade med sig. Hon satte sig på en pall och började massera sina stelfrusna fingrar.

Sandra gallskrek och Mikael sov. Hur var ett under. Killen som jobbade på macken kom fram och frågade om han kunde hjälpa till med något.
- Ja, skulle jag kunna få låna telefonen?
- Ja, visst.
Sara slog numret hem till sina föräldrar. Hon räknade signalerna. Efter sju lade hon på. Den lilla gnista som just tänts slocknade lika fort som den dök upp.

Hon lyfte luren igen och slog numret hem till sin bror. Det var ett under att han var hemma just då.
- Hej, det är Sara. Kan du komma och hämta oss?
- Vad har hänt?
- Jag tar det senare. Snälla. Det är bråttom!
- Var är du?
- På Shell-macken.
- Jag är där om en halv timme.

Lättad gick Sara tillbaka ut till barnen. Sandra hade slutat skrika, men Mikael grät.
- Mikael! Var är Sandra?
- Borta.
- Sandra kan inte gå.
- H-h-h-han tog henne!

Sara kände hur skräcken tog tag i henne och blodet isades i hennes ådror. Hon öppnade dörren för att titta efter spår, men inget mer än hennes egna syntes. Vad kunde hon göra? Antagligen ingenting. Sara kände paniken stiga och hon kunde inte tänka klart. Panikslagen stängde hon dörren och vände sig sakta om. Mack-killen stod med ryggen mot henne, lutad över vagnen.

Med bestämda steg gick Sara fram mot killen. Han vände sig om så häftigt att hon ryckte till.
- Vad söta de är, sa han med en gest mot vagnen. Vad heter de?
Till sin lättnad såg Sara att båda barnen var där de skulle. Hon rusade fram och tog upp sin dotter.
- Var har du varit gumman?
Sara tittade på mack-killen.
- Ja...eh...jag bytte blöja på henne.
-Åh, gode gud, jag trodde hon var kidnappad.

Stefan kom in och snart satt de i hans bil på väg bort från Jonathan, bort från rädslan, bort från ensamheten. Tillbaka till livet.
 Novell menyn