Terrence Malick har inte gjort film sedan 1978. Då var det Himmelska Dagar med bl a Richard Gere. Nu, 20 år senare kommer han alltså med en ny film- Den tunna röda linjen som har blivit nominerad till 7 Oscars.

Filmen utspelar sig 1942 och ameikanarna krigar mot japanarna. En grupp unga amerikanska soldater skickas ut för att vinna mark för att kunna besegra japanarna så småningom.

Det här är alltså Malicks första film på 20 år och han verkar vara ganska ringrostig. Han har visserligen fått med sig ett ordentligt gäng med kända skådespepalransikten, men skulle det räcka? Nej, det tycker i alla fall inte jag. Malick använder ju dessutom (vilket troligen var meningen) de mest kända skådisarna absolut minst. Hur kul är det att se George Clooney stå och snacka i en halv minut och sedan inte se honom mer i filmen?

Malick har lagt upp filmen väldigt tydligt på vackra bilder med en välkomponerad musik till. Hans Zimmer är kompositören (The Rock, True Romance) och det arbete han har utfört med musiken till filmen når knappast upp till de ovannämnda filmerna, men han har gjort ett bra jobb. Det är bara det att Malick använder musiken och sina väl utstuderade kamerabilder och tagningar alltför mycket. Man tröttnar på det redan den första halvtimmen. Musiken försöker även gräva sig in i soldaternas tankar och för att förstärka det hela och för att ge oss åskådare lite pauser har man även otaktiskt lagt på en röst i bakgrunden. Rösterna görs av olika soldater och man får se lite av deras vinkel på kriget. Ofta är de också väldigt filosofiska, men de är lika ofta för filsofiska om så ointressanta saker så det känns helt poänglöst. Dessutom är det väldigt irriterande och tråkigt.

Filmens story är inte heller alltför mycket att hurra för. Beskrivningen av filmens handling ovan kan kanske tyckas lite tunn, men den handlar inte om mycket mer. Den börjar lite konstigt och osammanhängande och sedan är det som om filmen håller på och ältar i början hela tiden trotts att den inte gör det. Då och då får man se inslag från soldaternas vid-sidan-om-kriget-liv för att krydda den obefintliga handlingen i filmen. Det kryddar ingenting utan förvirrar mest.

Med all musik och alla korta avbrott med allt filosoferande tillsammans med ofta svepande kamerabilder gör att det ännu mer känns som man drar omkring i början av filmen utan att komma vidare. Ibland är det verkligen onödiga tagningar i filmen med bl a exposioner som inte verkar göra någon nytta utan bara ser lite läckert ut.

Hela tiden, förutom möjligen en gång, är kriget skildrat från amerikanerna och inget från motståndarna, precis som i Saving Private Ryan. Jag tycker att man kan få se lite av japanerna under kriget också. De framstår verkligen som ultragrymma tyranner utan hjärta som bara springer runt i djungeln som mördarmaskiner. Så tror jag faktiskt inte riktigt att det var.

Två saker tycker jag höjer filmens betyg till en tvåa och det ena är en del av krigsscenerna, som visserligen inte slår de i Saving Private Ryan men är mycket bra ändå. En annan sak som positivt påverkar filmens betyg till stor del är de fina skådespelarinsatserna. De stora skådisarna syns ju mest vid sidan om, men Nick Nolte (som gör sin vanliga skrikiga och trilska karaktär) och Sean Penn (smälter fantastiskt bra in i militäratmosfären och spelar mycket bra) är de mer välkända ansikten som gör lite större roller. Annars ser vi James Caviezel (Liam Neeson look-a-like) som menige Witt. Han gör en mycket bra prestation vilket även Elias Koteas gör som Staros. Den bästa prestationen tycker jag nog ändå att Woody Harrelson gör. Det är en ganska liten roll, men ändå färgstark och ganska betydande för filmen.

Alla skådisar gör ganska små roller egentligen eftersom man får följa så många personers öden och det är därför lite svårt att utse några riktiga huvudroller. En nackdel med att man använder alla kända skådisar till midre roller är att filmen tvingas att stanna upp flera gånger när de kända ansiktena ska presenteras. John Travolta gör tyvärr en ganska pinsam roll som mustaschklädd officer i början av filmen. Från början skulle även Bill Pullman haft en lite roll i filmen, men han blev bortklippt.

När jag såg filmen andades en stor del av biopubliken en lättnadens suck när filmen var slut. De flesta verkade ha tyckt att den var på tok för lång vilket den helt klart är. Man kunde enkelt kunnat klippa ner filmen en timme om man skippat den enorma mängd ovessäntliga bilder på alla vackra landskap. Visserligen förskönas inte kriget av all skönhet, men varför inte lägga ner mer tid på en hållbar story? Filmen måste helt enkelt varit ca 4 timmar från början och man bestämde sig för att klippa ner filmen en timme och klippte då bort huvuddelarna av handlingen och sparade alla "snygga" tagningar. Jäkligt smidigt!

Den tunna, röda linjen slår verkligen inte Saving Private Ryan utan får nog ta plats i facket som mindre bra krigsfilmer. Det finns i alla fall helt klart bättre krigskildringar än den här, men om man gillar vackra naturbilder och fin musik kan det här vara ett alternativ.


Viktor Sellgren

I rollerna: Sean Penn, Nick Nolte, James Caviezel, Woody Harrelson, John Cusak, Ben Chaplin, Adrien Brody, George Clooney, m fl.

Regi: Terrence Malick