när jag var barn...
...bodde det en man i nästa kvarter som hette farbror Berg. Han var snickare och han och hans fru, tant Berg, var äldre än mina föräldrar och hade inga egna barn.
Jag började gå och hälsa på dem redan när jag var i treårsåldern och blev ett slags låtsasbarn för dem. Farbror Berg tog mig med ut i naturen och lärde mig att se och höra skillnad på olika fåglar.
Han ville inte att jag skulle bli som bönderna som sorterade fåglarna i tre arter: Hökar, kråkor och spinkar.
-Jag förstår inte, sa farbror Berg, hur man kan tillbringa hela sitt liv omgiven av fåglar utan att lära sig att se skillnad på dem.
Farbror Berg cyklade alltid på sin söndagscykel när vi skulle ut i naturen. Söndagscykeln var sandfärgad och tillbringade vardagarna i cykelboden. Då använde farbror Berg sin svarta vardagscykel.
Farbror Berg hade två jakthundar, Stella och Bast. Stella var en oändligt snäll och tålmodig tik som man kunde dra ut ur kojan om man själv ville leka hund och sova i kojans loppiga hö.
Bast var en respektingivande hanhund som många vuxna var rädda för, men när jag kröp in i hans koja låg han utanför och såg mest besvärad ut över att hans auktoritet inte räckte till för att hålla en unge på avstånd.
En dag när jag kom till farbror Berg var Bast död. Farbror Berg var ledsen men lät flå hunden och garva skinnet, som sedan hängde över en fåtölj hos tant och farbror Berg. När jag saknade Bast kunde jag luta mig mot skinnet och känna hans lukt.