STRIDSFORDON 9040
Funderingarna på strf 90 kommer ifrån 1977 och 1982 års
försvarsbeslut då beslutet togs att öka arméns mekanisering.
Från början av 80-talet har studier av ett nytt stridsfordon
skett. De krav som ställdes av arméledningen på ett nytt
stridsfordon var hög taktisk och operativ rörlighet för att
kunna hålla ett högt stridstempo. Det skulle även ha en bra
möjlighet att verka mot kvalificerade mark- och luftmål dygnet
runt. Det skulle samtidigt ha en tillräcklig skyddsnivå med
bibehållen rörlighet. Sist men inte minst ställde man krav på
stor underhållsmässighet och en hög utvecklingspotential. Ett
grundkrav var att fordonet skulle kunna tillverkas i
specialversioner för olika tjänster som stridslednings,
eldledning, bärgning, m.fl.
1983 sammansattes en projektgrupp bestående av FMV,
Arméledningen, Bofors och Hägglunds. 1984 Presenterades den nya
stridsfordonsfamiljen och 1991 kom den första beställningen på
grundversionen 9040. Dessa levererades 1993 samtidigt som en
beställning på specialversionerna gjordes. 1994 beställdes
ytterligare strf 9040. Totalt har 650 strf 90 beställts.
Stridsdordon 90 skiljer sig från övriga splitterskyddade fordon
i den svenska armén. Vagnens bättre skydd, beväpning och
framkomlighet gör att vagnen i princip alltid kan utnyttjas och
att avsutten strid sällan genomförs. Förbandet kan därmed
hålla det högre stridstempo som blivit följden av våra nya
stridsvagnar 121/122.
Strf 90 har en besättning på tre man. Föraren är placerad
till vänster i chassit, skytten till höger i tornet och
vagnchefen till vänster i tornet. I bakutrymmet transporteras en
pansarskyttegrupp om sex man. Dessa kan strida fyra soldater
från vagnens takluckor eller göra avsittning genom bakdörren
och strida till fots med hela gruppen. Totalt finns där 7
sittplatser i bakutrymmet. Den ytterligare platsen används av
plutonsjukvårdaren eller signalisten. Pansarskyttegruppen är
indelad i två kulspruteomgångar med gruppchef och
ställföreträdare som chef för varsin.
Beväpningen är en 40 mm automatkanon (Akan) L/70 med
parallellkopplad 7,62 mm ksp m/39. Akan har en mycket god
förmåga till verkan dygnet runt. Den har genomslag i alla
attityder i alla nu förekommande stridsfordon s. Den har också
förmågan att kunna bekämpa långsamtgående luftmål och
oskyddad trupp. Till akan finns ammunition i form av
pansarprojektiler (pilprojektil) (50%), spränggranater (25%) och
kulspränggranater med zonrör (25%). Totalt medförs 232 40 mm
granater varav 24 i pjäsens magasin, 48 i karusellmagasin
varifrån man snabbt kan fylla på pjäsmagasinet och resterande
under tornet lätt åtkomligt från transportutrymmet. Siktet
till akan är integrerat med laseravståndsmätare och termisk
kamera. Nyligen har en beställning på ett verkanspaket till
vagnen inkluderande gyrostabilisering till akan och
måkalkylator .
Strf 90 har en mycket god terrängframkomlighet. Den medger bl.a.
framryckning över blöta myrmarker och vadning upp till 1,4
meter. Det sägs att då de norska proven av nytt stridsfordon
skedde i konkurrens med Bradley och Warrior, fick konkurrenterna
bogseras fram till terrängbanan i snö. God
överlevnadsförmåga har skapats genom en liten målyta, låg
IR- och radarsignatur, möjlighet till hög hastighet,
kvalificerat splitterskydd samt gemensamt C-skydd.
Som tidigare nämnts har familjen samma chassi. Drivningen är en
550 Hk Scania turbodisel. Kraftöverföringen sker genom en
automatisk växellåda med 4 växlar fram och två bak. Det ger
en maxhastighet på ca 70 km/h. Manövreringen är av typen
överlagrad styrning till skillnad mot t.ex. Pbv 302 -
koppling/broms. Det ger en avsevärd prestandaökning då kraften
kan samlas till ett band istället för att bara koppla bort ett.
| Besättning: | 3 man + 6 skyttesoldater | |
| Beväpning: | 40 mm automatkanon (232 st 40 mm granater medförs) 7,62 mm kulspruta m/39 6 rökkastare | |
| Längd: | 6,471 m | |
| Bredd: | 3,01 m | |
| Höjd: | 2,5 m (tornets tak) 1,73 m (chassits tak) | |
| Markfrigång: | 0,45 m | |
| Stridsvikt: | 22,8 ton | |
| Hk/ton: | 24,12 hk/ton | |
| Marktryck: | 0,53 kg/cm² | |
| Motor: | Scania DS 14 turbomatad disel. Utvecklar 550 hk | |
| Fjädring | Torsonsstavar | |
| Maxhast: | 80 km/h (väg) | |
| Max körsträcka: | Okänt | |
| Bränslekapacitet: | 550L | |
| Hindertagningsförmåga: | 1,2 m | |
| Gravtagningsförmåga | 2,9 m | |
| Lutning: | 60% | |
| Sidlutning: | 40% | |
| Pansar: | Hemligt. klarar träff av 30 mm pilproj i fronten. | |
| ABC system: | Ja, övertryck | |
| Mörkerutr: | Ja (passiv) IRV till akan, bildföstärkare för körning | |
Variantar inom STRF 90 familjen
Stridsledningspansarbandvagn 90 är
ett splitterskyddat ledningsfordon från bataljonchef och uppåt
varifrån striden med mekaniserade förband kan ledas. Det bakre
utrymmet är inrett med kartbord och arbetsplatser till
stabsmedlemmarna. Vagnen är obeväpnad och utrustad med flera
radiostationer.
Eldledningspansarbandvagn 90 används
på kompaninivå för att snabbt och splitterskyddat leda den
indirekta elden. Vagnen kan verka långt fram för att dels
positionsbestämma målen, dels leda och korrigera elden. Med
hjälp av siktet med mörkerkapacitet och laseravståndsmätare,
samt vagnens positionsbestämningsutrustning, kan eldledaren
sända sina data med ett kvalificerat och automatiskt
snabbsändningssystem direkt till artilleri och
granatkastarplatsen (SKER). Det bakre utrymmet är inrett med
arbetsbord och kartställ för eldledningsbiträdena. Gruppens
samband består av en kortvågsstation Ra 195, 4
ultrakortvågsstationer Ra 180 och Ra 421 och en
datarapporteringsterminal (DART). Vagnen är beväpnad med 7,62
mm ksp m/39.
Bärgningsbandvagn 90
används för att snabbt och splitterskyddat undsätta fastkörda
fordon. Att framrycka i oländig och i vissa fall orekognoserad
terräng innebär risk för att köra fast. Att bärga vagnen med
en annan stridande enhet är inte effektivt. Vagnen skall finnas
en per stridsfordon 90 kompani. Bärgningssystemet består av
dubbla vinchar, som kan utveckla en dragkraft på över 687 kN
(ca 75 ton). Ett schaktblad i fronten ger god markförankring vid
dragning.
Luftvärnskanonvagn 90 är
den mekaniserade bataljonens skydd mot luftangrepp. Framförallt
skall vagnen bekämpa attackhelikoptrar och närunderstödsflyg.
Den kan naturligtvis också användas för bekämpning av
markmål. Lvkv 90 är en autonom eldenhet med all den elektronik
som behövs. Till det yttre är den lik strf 9040 men på tornet
sitter en radar som ser ut som en kula. Den är tvådimensionell
och har en spaningsmode med räckvidd över 12 km och en
stridsledningsmode avvägd för vapnets räckvidd. Flyg kan
bekämpas på avstånd upp till 4 km. När mål upptäcks
klassificeras dessa av radaroperatören i bakvagn. Stridsledaren
prioriterar i vilken ordning målen skall bekämpas och riktar
tornet mot målet. Radarn har gett information om riktning och
avstånd och skytten behöver endast leta efter målet i
höjdled. Skytten behöver bara följa målet någon sekund,
avfyra laseravståndsmätaren och sedan avfyra.
Framförhållningen tas ut automatiskt och målet bekämpas.
Hägglunds har även tagit fram några varianter till på strf
90 konceptet:
Strf 9030 den norrmännen köpte
90105
90120
90 med dubbla 120 mm grk