NATIONALEKONOMISKA INSTITUTIONEN
Uppsala universitet
Uppsats fortsättningskurs C
Handledare: Professor Jonas *******
Författare: Anders Jäder
Magnus Larsson
Vårterminen 1997
Innehållsförteckning
| 1. Inledning 3 | |||
| 2. Teorin bakom mean variance modellen, samt en teoretisk utvärdering av förvaltares resultat 5 | |||
| 2.1 Val under osäkerhet 5
2.2 Risk och förväntad avkastning 7 2.3 Optimering av en portföljs risknivå vid olika korrelationskoefficienter 11 2.4 Effektiv front 14 | |||
| 2.4.1 Formell beräkning av den effektiva fronten, blankning och riskfri in- och utlåning tillåten. 15 2.4.2 Blankning tillåten, men ej riskfri in- och utlåning 18 2.4.3 Riskfri in och utlåning, blankning ej tillåten 19 2.4.4 Blankning och riskfri in- och utlåning ej tillåten 21 | |||
| 2.5 Teoretisk utvärdering av förvaltares resultat 22 | |||
| 2.5.1 Sharpes mått 23 2.5.2 Differential return 24 | |||
| 3. Vår modellportfölj 27 | |||
| 3.1 Index som spegel av marknader 27
3.2 Kalibrering av portfölj 30 | |||
| 3.2.1 Blankning och riskfri in- och utlåning tillåten 32 3.2.2 Riskfri in- och utlåning, blankning ej tillåten 34 | |||
| 3.3 Diversifiering av risk i vår portfölj 35 3.4 Olika tillämpningar av mean variance teorin 36 | |||
| 4. Jämförelse mellan vår modell och aktör på marknaden 38 | |||
| 4.1 Nobelsstiftelsen kontra aktiedelen av modellportföljen - kalibrering och utvärdering i skilda perioder 39
4.2 Nobelstiftelsen kontra aktiedelen av modellportföljen - kalibrering och utvärdering i samma period 40 4.3 Orsaker till Nobelstiftelsens resultat 44 4.4 Känslighetsanalys 46 | |||
| 5. Sammanfattning och slutsatser 48 | |||
| Källförteckning 50 | |||
Portföljförvaltning är i dag i det närmaste
att beteckna som en industri. Det finns en mängd placerare
som förvaltar allt ifrån privata förmögenheter
till löntagares pensionssparande. Portföljförvaltningen
har växt dramatiskt de senaste tjugo åren och idag
kan en vanlig småsparare enkelt spara i både aktier
och räntebärande papper runtom i världen. Intresset
har växt då det visat sig att man kan nå högre
avkastning på sitt kapital till en begränsad risk när
man investerar i en portfölj av tillgångar. Somliga
förvaltare påstår sig kunna ge bättre avkastning
än jämförbara index år efter år. De
ägnar sig åt aktiv förvaltning och tror sig kunna
spå marknadens utveckling bättre än andra. Andra
förvaltare placerar precis som index. Vilket som är
bäst tvistas det fortfarande om. Alla förvaltare håller
dock väldiversifierade portföljer med en mängd
tillgångar. Det är ett etablerat faktum att man genom
att hålla tillgångar som inte samvarierar exakt med
varandra kan nå en högre avkastning vid given risk.
Detta kan sägas vara grunden till modern portföljförvaltning
oavsett vilken typ av förvaltare som placerar tillgångarna.
Fördelarna med diversifiering visas tydligt i mean variance
modellen. Den visar att man bör hålla en mängd
tillgångar så länge de inte har en perfekt samvariation
för att öka förvaltarens resultat och därmed
nyttan hos kunderna. Detta oavsett om det är nationella eller
internationella tillgångar som aktier, räntebärande
papper fastigheter med mera. Detta kan förklara varför
svenska försäkringsbolag börjat placera betydande
tillgångar i utlandet det senaste året, sedan lagstiftningen
förändrats, för att få en bättre sammansatt
portfölj.
Portföljteorin bör i dag vara väl känd bland
marknadens aktörer. Deras portföljer bör därför
vara effektiva, i den meningen att deras avkastning är optimerad
vid en given risk. Det borde inte vara möjligt att idag sätta
ihop en portfölj enligt mean variancemodellen och nå
ett signifikant bättre resultat över en tidsrymd än
en marknadsaktör.
Syftet med denna uppsats är att beskriva den grundläggande
portföljteorin i form av den så kallade mean variance
modellen och undersöka om aktörer på marknaden
håller lika effektiva portföljer som våra tillämpningar
av samma modell kan ge.
Som grund för den fortsatta framställningen börjar
vi uppsatsen med en teoretisk genomgång av mean variance
modellen. Vi förklarar här även hur man gör
lämpliga jämförelser mellan aktörer som har
olika risk i sin portfölj. Vidare sätter vi ihop en
egen portfölj som bygger på den just genomgångna
teorin. Modellen som vi sätter ihop är internationellt
diversifierad med en rad olika tillgångar. Vi har valt aktier
och obligationer i Sverige, Japan, Tyskland och U.S.A samt fastigheter
i de tre förstnämnda länderna. Vi har valt dessa
tillgångar då de representerar fyra viktiga valutaområden
och tillgångarna är lätt omsättningsbara
på en internationell marknad. Vår modell jämförs
sedan med en aktör på den svenska kapitalmarknaden
och vi diskuterar de framkomna resultaten, bland annat ser vi
hur dessa beror av den valda tidsperioden. Slutligen genomför
vi en känslighetsanalys av modellen där vi ser hur pass
känslig vår modellportfölj är för en
del approximationer vi gjort tidigare i uppsatsen.
Vi begränsar oss i jämförelsen så tillvida
att vi endast ser på en svensk aktör som räknar
avkastning i svenska kronor. Aktören ska dessutom inte vara
kraftigt inskränkt av lagar, förordningar och dylikt.
De tillgångar som ingår i vår modell är
begränsade till aktier, obligationer och fastigheter då
vi lyckats få fram tillförlitliga data för dessa
under en lång tidsperiod. Vi har funnit Nobelstiftelsen
som en lämplig aktör att utvärdera mean variance
modellen emot. Nobelstiftelsen har tillgångar i både
aktier, räntebärande papper och fastigheter i ett flertal
länder, vilket i stort motsvaras av de tillgångar vi
valt att ta med i vår modellportfölj. Vi begränsar
oss också på så sätt att vi inte tar hänsyn
till transaktionskostnader.
De grunddata vi använder i vår modell har vi dels erhållit
från Hansson och partners och Marknadsaktuellt AB via databasen
Ecowin, samt ifrån Nordbanken Kapitalförvaltning AB.
Dessa data har arbetats om av oss för att kunna användas
för framtagandet av effektiva portföljer. Vid kalibreringen
av modellen använder vi ett dataprogram, The investment portfolio
som är utvecklat av Edwin J Elton, Martin J Gruber och Christopher
R Blake i samarbete med IntelliPro, inc.
Det här kapitlet kommer att ge en teoretisk grund till portföljteori
samt en teoretisk beskrivning av olika jämförelsemått
som vi sedan, i kapitel 4 använder för att utvärdera
Nobelstiftelsens resultat. Den grundläggande portföljteorin
låter vi här representeras av mean variance modellen.
Vi börjar detta kapitel med att beskriva hur man teoretiskt
konstruerar en portfölj enligt denna modell för att
i slutet av kapitlet övergå till att teoretiskt beskriva
olika jämförelsemått. Dessa mått är
intressanta då vi senare i uppsatsen kommer att göra
en jämförelse mellan en portfölj som är uppbygd
enligt mean variance modellens principer med en portfölj
som förvaltas av en professionell aktör, Nobelstiftelsen.
Förvaltare som använder nämnda modell önskar
minimera sin risk vid given förväntad avkastning. Låt
oss börja den teoretiska modellframställningen med att
kort förklara varför. Vi går då till mikroteorin
och antagandet att individer är nyttomaximerande.
Ett grundläggande antagande i mikroteorin är att individer
är nyttomaximerande. Beskriver man nyttan som en funktion
av inkomst, kommer funktionen enligt mikroteoretiska antaganden
att få det principiella utseende som illustreras i figur
2.1, där x är individens inkomst och U är hans
nytta. Vi ser att nyttofunktionen blir konkav vilket speglar individens
avtagande marginalnytta.
Konkaviteten implicerar också att individen är riskavert.
Han kommer att föredra en säker inkomst framför
en osäker inkomst. Låt oss ta följande exempel:
Vi har två möjliga inkomstutfall. Inkomst
ger nyttan
och inkomst
ger nyttan
.
Antag att inkomstutfallet är osäkert, dvs individen
vet ej vilken av de två inkomsterna han kommer att erhålla.
Han vet dock sannolikheterna för respektive utfall och därmed
vilket utfall han i genomsnitt kommer att få. De möjliga
utfallen representeras av den räta linjen mellan
och
. Antag att det
genomsnittliga utfallet är
och att detta utfall medför nyttan
,
vilket är ett sannolikhetsvägt genomsnitt av de två
möjliga nyttorna. Individen skulle kunna nå samma nytta
med en lägre inkomst om den vore riskfri. Den så kallade
riskfria ekvivalenten är i detta exempel
.
Så länge individen är riskavert, det vill säga
så länge hans nyttofunktion är konkav, är
.
I portföljteorin likställer vi inkomst med avkastning.
Förvaltaren kommer alltså att minimera sin risk, givet
förväntad avkastning eftersom han därmed maximerar
sin nytta. Låt oss gå över till förklara
hur man i portföljteorin behandlar begrepp som förväntad
avkastning och risk.
Studerar man en tidsserie över tillgångars faktiska
avkastning kan man i de flesta fall notera att de varierar över
tiden. Olika tillgångar kan dessutom ha olika volatilitet.
En tillgång med kraftig volatilitet ses i mean variance
teorin som mer riskfylld, eftersom det då är svårare
att förutsäga förväntad avkastning. Spridningsmåttet
som här används för att beskriva volatiliteten
är variansen. Variansen är ett mått som beskriver
avvikelsen kring det aritmetiska medelvärdet och betecknas
med . Genom att hålla en tillgång
som har en låg varians kan man nå en säkrare
framtida avkastning och därmed, enligt tidigare resonemang,
acceptera en lägre avkastning vid given nyttonivå.
Vi betraktar nedanstående två fingerade tidsserier
i figur 2.2 och 2.3. Vi ser att de inte samvarierar med varandra
och vi kan därmed hålla en andel av varje tillgång
för att skapa en portfölj som ger lägre varians
än vad vi har i respektive tillgång. Vi ser detta i
figur 2.4.
Figur 2.2. Fingerad tidsserie för värdepapper 1.
Figur 2.3. Fingerad tidsserie för värdepapper 2
Figur 2.4. Tidsserie över en portfölj innehållande 50% av värdepapper 1, och 50% av värdepapper 2
Källa figur 2.2-2.4: Egen produktion.
Vi har i portföljen diversifierat bort en del av respektive
tillgångs unika risk. Kvar i portföljen finns den systematiska
risken, den så kallade marknadsrisken, vilken man inte kan
diversifiera bort.
Vi har nu använt oss av begrepp såsom förväntad
avkastning, varians samt systematisk- och unik risk. Låt
oss definiera dessa för modellen nödvändiga begrepp
för att förenkla den fortsatta framställningen.
Avkastningen på en tillgång erhålls både
i form av utdelning och i form av kapitalvinst. Summan av utdelning
och kapitalvinst är en tillgångs faktiska totala avkastning
och vi kan formellt skriva, för en godtycklig tillgång
i,
(2.1)
där = Stängningspris
för perioden
D = Utdelning för perioden
= Stängningspris
i förgående period.
Den förväntade avkastningen på den i:te tillgången
ges formellt av följande ekvation,
E(R) =
=
. (2.2)
där P = sannolikheten för den
j:te avkastningen på den i:te tillgången och
= 1.
R= j:te möjliga utfallet för
den i:te tillgången.
Variansen är som vi tidigare sagt ett mått som beskriver
avvikelsen kring det aritmetiska medelvärdet. Vi har följande
definition,
=
. (2.3)
Sannolikheten för varje utfall är inte alltid lika.
Vi har därför multiplicerat med respektive utfalls sannolikhet.
Drar vi kvadratroten ur variansen erhåller vi standardavvikelsen
som också är ett mått som ofta används.
Standardavvikelsen för den i:te tillgången betecknas
.
Avkastningen på en enskild tillgång är ofta beroende av avkastningen på marknaden som helhet. Vissa tillgångar reagerar kraftigt på marknadsrörelser medan andra reagerar mindre. Genom att anpassa en regressionslinje till historiska data, exempelvis över en enskild aktie och aktiemarknaden, kan man mäta hur stor aktiens historiska marknadskänslighet har varit.
En akties avkastning kan alltså delas upp i dels en marknadsberoende
del, där
är
marknadens avkastning och där
anger
aktiens marknadskänslighet, dels en marknadsoberoende del
,. Vi får följande regressionssamband,
. (2.4)
Risken i en tillgång kan på motsvarande sätt
delas upp i en marknadsberoende del, ,
och en marknadsoberoende del,
. Den sistnämnda
brukar även kallas unik eller diversifierbar risk. Tillgång
i:s risk mätt som varians blir,
. (2.5)
Om man håller en portfölj med tillräckligt många
tillgångar som ej är perfekt korrelerade, ,
kan den unika risken diversifieras bort och bara marknadsrisken
återstår. En väldiversifierad portföljs
varians blir då,
, eller som standardavvikelse
.
(2.6, 2.7)
En portföljs risk ,, är ett
vägt genomsnitt av de individuella riskerna
.
Nyttan av att hålla en väldiversifierad portfölj
kan illustreras med figur 2.5.Vi ser att nyttan består i
att man kan få bort unik risk genom att hålla ett
flertal tillgångar.
Figur 2.5 Diversifiering av unik risk
Källa: Brealey and Myers (1996), s. 156.
Förväntad avkastning och risk är som sagt två
mycket centrala mått i mean variance modellen. Vi har sett
att vi genom att hålla en portfölj med tillgångar
kan få ner en tillgångs unika risk. Det blir därför
intressant att visa hur vi kan ta fram förväntad avkastning
och risk på en portfölj samt hur vi kan optimera portföljrisken
vid olika korrelationskoefficienter.
Då en portfölj innehåller mer än en tillgång
behöver vi utveckla måtten förväntad avkastning
och risk för att gälla en portfölj med N olika
tillgångar. Vi har , där X
är
respektive tillgångs andel av portföljen. Den förväntade
avkastningen på en portfölj är detsamma som det
vägda genomsnittet av de förväntade avkastningarna
på respektive tillgång.
Formellt skriver vi, E(R. (2.8)
Portföljvariansen skriver vi som,
, (2.9)
där är kovariansen mellan den
i:te och j:te tillgången. Kovariansen beskriver samvariationen
mellan två tillgångar. Det är svårt att
tolka styrkan i samvariationen med hjälp av kovariansen.
Man brukar därför relatera den till produkten av respektive
tillgångs standardavvikelse,
. Vi
erhåller då
, korrelationskoefficienten
som kan variera mellan +1 och -1. Vi kan då skriva om ekvation
(2.9) som,
. (2.10)
Genom att studera ekvation (2.10) ovan ser vi att då vi
inte har någon samvariation mellan olika tillgångar
kommer andra termen att försvinna och portföljvariansen
kommer att minskas. Har vi en negativ samvarians kommer portföljvariansen
att bli ännu mindre. Vi kommer nedan se att då korrelationskoefficinten
är -1 kan vi diversifiera bort all risk. Av ekvation (2.10)
följer också att så länge
kommer vi genom att hålla fler tillgångar kunna minska
portföljvariansen. För att förtydliga vad vi menar
tittar vi på en grafisk lösning. I figur 2.6 har vi
prickat in två tillgångar, A och B, med olika risk
och förväntad avkastning. Figuren visar hur olika portföljer
av dessa tillgångar ser ut i risk och avkastningshänseende
vid olika korrelationskoefficienter. Vi visar extremfallen
samt när
. På y-axeln har vi
portföljens förväntade avkastning och på
x-axeln har vi portföljens standardavvikelse.
Figur 2.6 Relation mellan förväntad avkastning och risk vid olika korrelationskoefficienter, två tillgångar.
I det fall då = +1 kan vi inte
diversifiera bort någon risk och vi kommer bara att kunna
nå en högre förväntad avkastning då
vi ökar risken i portföljen. I figur 2.6 illustreras
detta av den räta linjen mellan A och B.
När = -1 kan vi genom att hålla
en viss andel av respektive tillgång diversifiera bort all
risk. I figur 2.6 representeras detta av beröringspunkten
med y-axeln. Vi kan visa detta matematiskt genom att först
titta på portföljvariansen. Notera att vi i detta fall
endast har två tillgångar och att
.
, (2.11)
drar vi kvadratroten ur detta får vi standardavvikelsen,
, (2.12)
eller . (2.13)
Sätter vi de två lösningarna för standardavvikelsen
lika med noll och löser ekvationsssystemet erhåller
vi värden på X och X
enligt följande,
X, (2.14)
X. (2.15)
Notera att vi i detta extremfall med noll risk kommer att hålla
positiva andelar av både tillgång A och B, vilket
vi även ser i formeln ovan, då
och
>0. Genom att förändra
andelen i respektive tillgång kan vi röra oss utefter
en positivt lutande rät linje eller en negativt lutande rät
linje vilket illustreras i figur 2.6 ovan.
Då ligger mellan +1 och -1, exempelvis
vid 0, kommer vi att röra oss längs med en icke linjär
linje som samma figur visar. Ju lägre
vi har ju mer kommer linjen att bukta ifrån den räta
linjen A-B. Portföljrisken i detta fall med två tillgångar
blir,
. (2.16)
Vi kan nu inte diversifiera bort all risk, men vi kan minimera
risken i portföljen genom att hålla vissa andelar i
respektive tillgång. Vi får fram respektive tillgångsandel
genom att derivera portföljens standardavvikelse med avseende
på X, och sätta derivatan lika
med noll.
= 0 (2.17)
X. (2.18)
Vi har nu sett hur vi kan mäta risk i en portfölj med
två tillgångar. När vi mäter risk i en portfölj
bestående av N stycken tillgångar kan vi på
samma sätt som i fallet med två tillgångar, inte
bara ta hänsyn till risk och förväntad avkastning
på de individuella tillgångarna, utan måste
även se hur de samvarierar med varandra. Vi såg i figur
2.6 olika relationer mellan risk och förväntad avkastning.
Delar av dessa relationer benämns effektiv front och är
alltså de portföljer som har högst förväntad
avkastning vid given risk. Den effektiva fronten kan även
beräknas för N antal tillgångar. Om man vill ha
en portfölj med högre avkastning måste man alltså
acceptera en högre risk. Låt oss nedan visa hur man
mer formellt tar fram den effektiva fronten för ett godtyckligt
antal tillgångar.
Genom att i figur 2.7 rita upp alla möjliga portföljutfall
och markera den effektiva fronten får vi en illustration
till det vi sagt ovan. Alla optimala portföljer måste
ligga längs med den effektiva fronten eftersom varje punkt
under den ger lägre förväntad avkastning vid given
risk. Den effektiva fronten måste dessutom vara konkav,
dock inte strikt konkav, och detta gäller generellt i alla
portföljproblem. Det framgick också av figur 2.6 med
två tillgångar.
Figur 2.7 Effektiv front, godtyckligt antal tillgångar.
Källa: Elton-Gruber (1991), s. 53.
Med andra ord kan man säga att en portfölj är effektiv
om kombinationen av dess förväntade avkastning och risk
är effektiv, det finns ingen annan möjlig portfölj
som ger högre förväntad avkastning vid given risknivå.
Den effektiva fronten innehåller en rad optimala portföljer.
Vill vi ta fram endast en optimal portfölj kan man tänka
sig att det existerar en riskfri tillgång som en förvaltare
kan spara och låna till. Vi kan sedan välja hur stor
andel vi vill hålla i denna optimala portfölj. Låt
oss nu gå över nu över till att ta fram den effektiva
fronten och en optimal portfölj på ett formellt sätt.
Vi kommer att se att vi får olika resultat beroende på
om vi kan låna och spara till riskfri ränta, om vi
tillåter blankning eller inte.
Låt oss börja med den enklaste fallet där vi tillåter
både riskfri in- och utlåning och blankning. Riskfri
in- och utlåning innebär att vi kan låna och
spara i en tillgång som är riskfri, det vill säga
har standardavvikelsen noll. Blankning innebär att vi kan
sälja tillgångar vi inte äger. Låt oss börja
med att visa en grafisk lösning i figur 2.8. Figuren överensstämmer
väl med figur 2.7 med den skillnaden att vi här har
lagt in den riskfria räntan, . Vi
ser att vi kommer att få en optimal portfölj vid punkt
B. När vi befinner oss vid punkt A, kan vi nå en högre
förväntad avkastning genom att hålla en del i
riskfri tillgång och en del i tillgång B. Vi når
då upp till den räta linje som ligger ovanför
punkt A. När vi befinner oss i punkt B håller vi hundra
procent i den optimala portföljen. Genom att spara en del
i riskfri tillgång rör vi oss till vänster längs
den räta linjen. Genom att låna till riskfri ränta
och placera i den optimala portföljen rör vi oss åt
höger längs den räta linjen. Oavsett vår
nivå på riskaversion är det optimalt att hålla
en del utav den optimala portföljen. Låt oss nu visa
den formella beräkningen.
Figur 2.8 Optimal portfölj
Källa: Elton-Gruber (1991), s. 60.
Riktningskoefficienten på den räta linjen som passerar
genom punkt B definieras och vi kallar
den för
. Maximerar vi
under restriktionen att
med avseende
på X
kommer vi att finna de optimala
tillgångsandelarna. Vi kan sätta upp en Lagrangefunktion
eller kanske enklare, substituera in restriktionen i målfunktionen
och sedan derivera denna med avseende på
.
Sätt därefter derivatan lika med noll.
(2.19)
, (2.20)
i = 1, ,N.
Där . (2.21)
Notera att varje Xär multiplicerad
med
. Definierar vi en ny variabel Z
,
där X
är den andel vi investerar
i respektive tillgång, ser vi att Z
är
proportionell mot denna. Vi får då framgent en enklare
notation. Substituerar vi in den nya variabeln i ekvation (2.20)
kommer vi få ett ekvationssystem där vi löser
ut N olika tillgångsandelar. Vi får följande
ekvation,
. (2.22)
För att förtydliga kan vi skriva i matrisform,
. (2.23)
Då vi har N obekanta och N ekvationer kan vi lösa systemet.
Den optimala andelen att investera i respektive tillgång
är X,
där . (2.24)
Det är inte alltid möjligt för en investerare att
låna och spara till riskfri ränta. Om vi tar bort den
riskfria räntan får vi ta fram hela den effektiva fronten,
där förvaltaren sedan kan välja optimal portfölj
vid given risknivå. Vi ser nedan på det formella tillvägagångssättet.
Den optimala andelen att investera i respektive tillgång
är en linjär funktion av den riskfria räntan. Genom
att anta två olika nivåer på den riskfria räntan
kan vi ta fram hela den effektiva fronten. Låt oss först
visa att vi har ett linjärt förhållande.
När vi löste ekvationssystemet ovan stoppade vi in värden
på och
,
men vi kan betrakta R
som en generell
parameter och lösa Z
som en funktion
av R
. Vi får
där
och
är
konstanter som har olika värden för varje tillgång
men som inte varierar med R
. Vi kan skriva
detta i matrisform,
. (2.25)
När vi räknat fram optimala i
termer av R
kan vi genom att variera R
över
lämpligt intervall få fram hur mycket vi ska investera
i respektive tillgång längs den effektiva fronten.
I stället för att ta fram ett generellt värde på
Zkan vi direkt ta fram två stycken
optimala portföljer vid skilda riskfria räntor. Genom
att ta fram alla kombinationer av dessa tillgångar får
vi fram den effektiva fronten. Det visar sig att det senare alternativet
är ett mer lämpligt sätt. Vi illustrerar ovanstående
grafiskt i figur 2.9.
Figur 2.9 Optimala portföljer vid olika räntesatser
Källa: Elton-Gruber (1991), s. 71.
Vi kan i matris (2.25) notera att vi nästan alltid kommer
att hålla en viss andel av varje tillgång, positiv
eller negativ. Enda tillfället vi inte håller en tillgång
är när . Alla tillgångar
tillför portföljen värde. Om en tillgångs
karakteristiska är oattraktiv bör vi hålla en
negativ andel av den, och därmed överlåta dess
egenskaper åt en annan aktör. Det förutsätter
att andra aktörer har en annan uppfattning om vad som är
attraktivt och inte.
Det är dock inte alltid tillåtet att hålla negativa
andelar av en tillgång. Vi går därför över
till att se hur vi beräknar en optimal portfölj när
vi inte tillåter blankning. I avsnitt 2.4.3 och 2.4.4 framställer
vi endast problemformuleringen då den matematiska lösningen
inte tillför uppsatsen något mervärde.
Det här problemet är analogt med 2.4.1 när vi tillät
blankning. Då kunde de optimala portföljandelarna vara
negativa. Det får de nu inte vara och vi måste därför
lägga till ytterligare en restriktion, nämligen
. Vi har då följande problem,
Maximera (2.26)
u.b 1.
2.
.
Detta problem är inte ett linjärt problem som vi haft
tidigare utan ett kvadratiskt. När vi löser detta problem
kan vi inte gå tillväga på samma sätt som
tidigare. Då definierade vi en ny variabel, ,
och deriverade den med avseende på portföljandelarna
och satte derivatan lika med noll. Nu räcker det inte med
att vi optimerar
, vi måste också
uppfylla bivillkor två. Vi försöker illustrera
problematiken i figur 2.10.
Figur 2.10 optimering
när blankning ej är tillåten.
2.10a 2.10b
Källa:Elton-Gruber (1991), s. 88.
I figur 2.10a ser vi att den nya restriktionen inte är bindande.
Restriktionen påverkar alltså inte lösningen.
I figur 2.10b är däremot restriktionen bindande och
påverkar lösningen. Vi kan lösa problemet genom
att tillföra ytterligare en restriktion,.
Vi ser i figur 2.10b att när optimum ligger i M´ kommer
lösningen att hamna där
= 0.
Vi har alltså att när
= 0
är
och när
är
= 0, vi har då även
täckt in specialfallet där
är optimerat när
= 0.Vi kan
sammanfatta detta genom att ställa upp problemet enligt följande.
Maximera (2.27)
u.b 1.
2.
Om vi nu hittar en lösning som uppfyller dessa villkor har
vi funnit en optimal portfölj. Den matematiska lösningen
är här som vi tidigare sa överflödig och tillför
inte uppsatsen något extra. För den matematiskt intresserade
kan vi nämna att det vi ovan presenterat är Kuhn-Tucker
villkoren.
Vi har nu kvar ett fjärde fall som vi kan beräkna fram
den effektiva fronten på. Det är när vi varken
tillåter blankning eller riskfri in- och utlåning.
Kom nu ihåg att vi hittar den effektiva fronten genom att
minimera risken i portföljen vid given förväntad
avkastning. För att hitta en punkt på den effektiva
fronten har vi följande problem.
Minimera (2.28)
u.b. 1.
Genom att variera mellan den effektiva
portfölj som har den lägsta och största variansen
kommer vi att staka ut hela den effektiva fronten. Återigen
har vi ett icke linjärt problem och lösningen blir mer
matematiskt än ekonomisk. Vi tror återigen att en matematisk
lösning inte tillför uppsatsen något mervärde.
Vi kan dock tilläga att det går att bygga ut modellen
med ytterligare restriktioner. Exempelvis kan en investerare tänkas
vilja ha en viss procentuell utdelning på portföljen
varje år. Man kan då formulera en restriktion som
uppfyller detta krav och lägga till den.
Vi har nu gått igenom teorin kring mean variance modellen
och ska snart kalibrera vår egen portfölj enligt samma
teori. Som tidigare nämnts i inledningen kommer vi senare
i uppsatsen att göra en utvärdering av Nobelstiftelsens
förvaltningsresultat. Teoridelen avslutas därför
med ett avsnitt som lägger den teoretiska grunden till denna
utvärdering. Utvärdering av förvaltares resultat
är intressant då olika förvaltare kan ha diskrepans
mellan sina resultat. De kan genom att tillämpa andra strategier
nå bättre resultat än den ovan framräknade
optimala portföljen. Förvaltare brukar förändra
sina innehav över tiden och nyttja svängningar i marknaden.
En förvaltare som ändrar sina innehav över tiden
kan sägas följa en aktiv eller passiv strategi. En kort
beskrivning av dessa strategier kan vara intressant för att
få en förståelse för varför den ovan
optimala portföljen inte behöver vara optimal.
En portfölj kan förvaltas passivt eller aktivt och det
tvistas om vilken strategi som ger bäst resultat. En passiv
förvaltning betyder att man håller en portfölj
enligt ett marknadsvägt index vilket är precis vad mean
variance modellen handlar om. Därigenom kommer man att uppnå
samma avkastning och risk som marknaden i genomsnitt. Grunden
till denna strategi är att det är svårt att slå
index genom att avvika från detsamma. Man antar att all
information som finns tillgänglig är inbyggd i tillgångspriserna.
Det finns alltså inget att tjäna på att avvika
från marknaden. Ett flertal studier tyder också på
att många förvaltare misslyckats
i sina försök att slå index. Denna strategi har
den fördelen att man får låga transaktionskostnader.
Som exempel kan nämnas att det finns förvaltare som
helt låter datorn bestämma vad som ska köpas och
när det ska ske.
Den aktive portföljförvaltarens vikter skiljer sig från
den genomsnittliga aktören då han anser sig kunna värdera
tillgångar bättre än marknaden. Förvaltaren
måste lyckas slå index med så mycket att de
högre transaktionskostnaderna kan täckas. Ett annat
sätt att aktivt förvalta en portfölj är att
ändra portföljens systematiska, marknadsberoende, risk
över tiden. Då en uppgång väntas höjs
den systematiska risken och då man förväntar sig
en nedgång sänks densamma. En ändring av den systematiska
risken, exempelvis en höjning, kan uppnås genom att
man säljer av en del av obligationsinnehavet och köper
aktier för motsvarande summa.
Att rangordna olika förvaltares skicklighet kan verka enkelt
vid första anblicken. Man jämför helt enkelt avkastningen
för respektive aktör. Denna jämförelse är
dock orättvis eftersom ingen hänsyn tas till den risk
som tagits. Förvaltarna har troligtvis erhållit olika
avkastning men också tagit olika risk. Det krävs därför
att man utvecklar mått som kan användas för att
jämföra aktörer med olika risk i sina portföljer.
Vi redogör nedan för två sådana mått,
Sharpes mått och differential return måttet.
Ett sätt att jämföra portföljer med olika
risk har föreslagits av Sharpe. Måttet, ofta betecknat
med , relaterar överavkastningen till portföljens standardavvikelse.
(2.29)
Överavkastningen definieras som den extra avkastning som
erhålls som kompensation för att man tar på sig
risk, det vill säga avkastningen på den riskfyllda
portföljen minus avkastningen på den riskfria tillgången.
Ju större överavkastningen är i förhållande
till portföljrisken desto bättre har förvaltaren
lyckats. Sharpemåttet är detsamma som riktningskoefficienten
på linjen som förbinder en riskfylld portfölj
med den riskfria tillgången. Alltså ju större
riktningskoefficient desto bättre portföljförvaltning.
Av portföljerna i figur 2.11 är alltså A bättre
än B, och B bättre än C. Detta sätt att mäta
är lämpligt för att utvärdera exempelvis allemansfonder.
Man antar då att man investerar i fonden och sedan sparar
eller lånar till riskfri ränta så att alla punkter
på linjen från genom antingen
A, B eller C kan uppnås. Vilken punkt på linjen som
väljs beror på placerarens riskaversion. Med detta
synsätt är det uppenbart att den fond vars portfölj
ligger på den brantaste linjen erbjuder sina fondsparare
högst avkastning tillgiven risk.
Figur 2.11 Portföljutvärdering enligt Sharpemåttet
Källa: Elton-Gruber (1991), s. 651.
Detta mått används för att utvärdera en förvaltare
vars uppdragsgivare bestämt att den förvaltade portföljen
ska ha en viss risknivå. För förvaltaren finns
då två möjliga alternativ. Det enklaste är
att hålla en portfölj som är sammansatt på
samma sätt som marknaden, den så kallade marknadsportföljen.
För att uppnå den bestämda risknivån kan
förvaltaren sedan spara eller låna till riskfri ränta.
En mer krävande strategi är att istället hålla
några väl valda tillgångar som man tror ska utveckla
sig bättre än index. Valet av tillgångar begränsas
naturligtvis av den uppsatta risknivån. Det är just
denna förmåga att kunna välja ut tillgångar
som mäts med hjälp av differential return måttet.
I figur 2.12 nedan representerar den räta linjen alla möjliga
kombinationer av marknadsportföljen (M) och den riskfria
tillgången. De små punkterna representerar olika förvaltares
portföljer i risk- och avkastningshänseende. Om portföljen
ligger ovanför den räta linjen har förvaltaren
lyckats bättre än vad han hade kunnat göra om han
valt att investera i marknadsportföljen och sedan spara och
låna. Hur mycket bättre, eller sämre, än
marknaden framgår av det vertikala avståndet till
den räta linjen.
Figur 2.12 Portföljutvärdering enligt differential return måttet
Källa: Elton-Gruber (1991), s. 655.
Formellt kan vi skriva,
, (2.30)
där parentesen är den riktningskoefficient vi tidigare
diskuterat. Om man till exempel vill utvärdera portfölj
D i figuren ovan sätter man in portföljens standardavvikelse
i ekvation (2.30). Man erhåller då den avkastning
man skulle kunna uppnå genom att hålla en del riskfri
tillgång och en del marknadsportfölj. Vi befinner oss
då i punkt D´. Differential return är sedan differensen
mellan .
De två måtten, Sharpemåttet och differential
return måttet, ger samma resultat om man vill jämföra
en viss portfölj med marknadsportföljen. Om man däremot
vill rangordna portföljer inbördes kan måtten
ge olika resultat. Vilket mått man väljer beror på
från vems synvinkel man vill se på saken. Sharpemåttet
utgår från en kapitalägare som själv kan
spara och låna för att anpassa risknivån. Kapitalägaren
är alltså inte låst av den risknivå som
förvaltaren har på sin fond. Differential return måttet
används för att utvärdera en förvaltare vars
uppdragsgivare inte sparar och lånar utan är bunden
av den risknivå som förvaltaren har på sin portfölj.
Vi har nu teoretiskt beskrivit hur man kan få ett resultat
av sin portföljförvaltning som avviker från marknadens
och dessutom har vi tagit upp hur man kan utvärdera detta
resultat. Vi kommer senare att applicera dessa teorier på
Nobelstiftelsens förvaltningsresultat.
I detta kapitel har vi nu gått igenom en rad, för mean
variance modellen viktiga definitioner. Sedan har vi med hjälp
av dessa tagit fram effektiva fronter och optimala portföljer
under olika restriktioner. Slutligen visade vi även olika
jämförelsemått som vi kommer att använda
senare i uppsatsen. Vi går nu över till att sätta
ihop en egen portfölj. Det kapitlet kommer inte att bli så
matematiskt då vi använder ett datorprogram för
att utföra beräkningarna. Programmet utför dock
beräkningarna på samma formella sätt som vi visat
i detta kapitel.
Vi är nu redo att sätta samman vår egen modellportfölj
enligt mean variance teorin. Det gör vi i detta kapitel som
består av fyra delar. I den första delen, avsnitt 3.1,
beskriver vi vilka tillgångar vi valt att ta med i vår
modell. Här beskrivs också några av de problem
vi har stött på i sökandet efter lämpliga
tillgångar. I andra delen följer sedan en beskrivning
av modellportföljens karakteristika. I tredje delen, ser
vi hur vi har diversifierat bort risk i modellportföljen.
Vi antar i dessa tre delar implicit att historiska tidsseriemönster
i någon mån upprepar sig. I den sista delen för
vi en diskussion kring detta antagande samt visar olika möjligheter
att ta fram en korrelationsstruktur över ett antal tillgångar.
När vi bygger upp vår modell bör vi enligt teorin
ta med många tillgångar så att vi får
en väldiversifierad portfölj. Vi kan dock bara ta med
tillgångar som har tillförlitliga tidsseriedata. Man
kan då exempelvis tänka sig aktier, obligationer och
fastigheter, inte bara i Sverige utan även i andra länder
med andra valutor. Det finns dock vissa problem med datadefinitioner
och konstruktionen av avkastningsmått.
Låt oss börja med aktier. Bolag nyemiterar, genomför
aktiedelningar, och ger utdelning mm. Det innebär ett stort
arbete att justera tidsserierna för dessa effekter. Istället
för att samla in data för enskilda aktier har vi därför
valt att använda oss av olika typer av aktieindex. Det finns
en mängd olika aktieindex som funnits under lång tid.
Till de första index som togs fram hörde Dow Jones Industrial
Average Index som har beräknats sedan 1896 och har fått
stå som mall för ett flertal index världen över.
Denna typ av index har dock den nackdelen att de inte är
marknadsvärdevägda index. Dow Jones och liknande index
beräknas i stället genom att slå ihop de enskilda
priserna på de ingående aktierna utan hänsyn
taget till antalet aktier. Vid en delning av ett aktieslag kommer
t.ex. aktieslagets vikt i index att ändras trots att inget
har hänt med företagets marknadsvärde. Sådana
effekter är inte önskvärda i vår undersökning
och vi väljer därför inte ett sådant index.
Standard & Poor's och Affärsvärldens generalindex
representerar en annan typ av index; de marknadsvärdesvägda
indexen. Dessa index påverkas inte av aktiedelningar och
är därför väl lämpade som grund i vår
empiriska studie. Nackdelen med de två ovan nämnda
indexen är dock att de inte inkluderar utdelning. Detta för
att Affärsvärldens generalindex är tänkt att
användas för att utvärdera aktiers utveckling,
inte förvaltares resultat. Eftersom direktavkastningen inte
tas med i dessa index försvåras jämförelsen
mellan olika placeringar som t.ex. aktier, fastigheter och obligationer.
Detta är ett problem som vi måste ta oss runt för
att kunna genomföra vår undersökning. Om inte
aktiers direktavkastning tas med kommer aktiemarknadernas avkastning
att underskattas och aktiemarknadens andel i vår optimala
portfölj bli mindre än den borde. Problemet löser
vi istället genom att anta en viss direktavkastning som vi
justerar upp avkastningen med. Vi har använt månadsdata
och spritt ut utdelningen jämt över året. Vi vet
inte exakt hur stor direktavkastningen har varit på de olika
börser som vi har med i vår studie utan har här
gjort en approximation. Denna approximation ger liten effekt på
vårt resultat vilket vi också kommer att visa i slutet
på uppsatsen, där vi redovisar en känslighetsanalys
av vår modell. De olika aktieindex vi valt att ha med i
vår modell är Affärsvärldens generalindex
i Sverige, Standard and Poors i USA, Dax index i Tyskland och
Nikkei index i Japan. Dessa index har vi valt för att de
är uppbyggda på liknande sett och de representerar
fyra viktiga valutaområden. Vi har valt månadsdata
eftersom det ger ett tillfredsställande antal observationer.
Dessutom måste alla index vara uppmätta med samma intervall
och det visade sig att månadsdata var lättast tillgängligt.
Vad gäller obligationer finns det andra typer av problem.
Man måste fråga sig vilka obligationer som bör
tas med, vilka löptider som ska medtas och hur länge
man ska räkna en femårig obligation som femårig.
Dessa problem kan man lösa med att även här låta
ett index spegla utvecklingen. Vi har valt J.P Morgans bond index.
Detta index finns i alla fyra länder vi valt att ha med i
vår undersökning. Indexserierna är uppbyggda av
respektive lands statsobligationer med olika löptider. Varje
löptid har samma andel av index som löptiden har del
i landets statsskuld. Indexen tar hänsyn till både
kursförändringar och kupongutdelningar.
Även vad gäller fastigheter har vi valt index som spegel
av den faktiska värdeförändringen. Dessa index
består av fastighetsbolagsaktier som är noterade på
respektive lands börser. Index har den fördelen att
de ingående bolagen värderas kontinuerligt av marknadens
aktörer och vi bedömer att de väl speglar avkastningen
under respektive period. Dessa fastighetsindex måste liksom
aktieindexen korrigeras för utdelning.
De fastighetsbolag som finns med i de index vi använder finns
med i såväl aktieindexet och fastighetsindex. Effekten
av detta blir att aktieindexet blir mer diversifierat än
vad det borde vara och torde därmed ge lägre varians
än annars. Vi tror dock att denna effekt är av blygsamt
slag.
Vi har inte med någon fastighetstillgång i USA på
grund av att det inte finns något fastighetsindex på
amerikanska börsen. Av bland annat skatteskäl finns
få fastighetsbolag på börsen. En placerare som
vill placera i fastigheter har istället möjlighet att
köpa andelar i real estate investment trusts, REIT:s. Dessa
kan dock vara väldigt lokala och vi har inte lyckats hitta
en representativ REIT för USA som helhet. I övriga länder
har vi dock funnit fastighetsindex: I Sverige Sweden real estate
share prices, i Japan Japan property index och i Tyskland FAZ
index.
Vi har alltså totalt elva olika index i fyra olika länder.
Varje data representerar respektive index värde per den första
i respektive månad. Med hjälp av valutakurser från
motsvarande tid har vi räknat om de utländska tidsserierna
till svenska kronor. Genom att jämföra period t med
period t-1 får vi fram den förväntade avkastningen
i respektive period. Dessa avkastningar har vi sedan justerat
upp med utdelning. Svenska och Tyska aktier och fastigheter har
justerats med 2,5% på årsbasis. Japanska aktier och
fastigheter med 1% per år och Amerikanska aktier med 2%.
Vi har samlat in tidsseriedata avseende aktier för perioden
januari -86 till och med april -96. Vad avser fastighetsindex
och obligationsindex har vi data för perioden januari -88
till och med april -96. I den fortsatta framställningen kommer
det att framgå vilka data som används vid olika jämförelser.
De tidsserier vi då fått fram har bearbetas med hjälp
av det dataprogram vi använt enligt den metod vi beskrev
i teoridelen. Vi erhåller då en korrelationsmatris.
Denna kan analyseras intuitivt och slutsatser kan dras om vilka
tillgångar som kan tänkas ingå i en optimal portfölj.
Detta görs i inledningen till nästa avsnitt. Därefter
följer datorstödda uträkningar av optimala portföljer
under olika antaganden om in- och utlåning samt blankning.
Dessa portföljers karakteristika diskuteras och kommenteras.
I kapitel 2 visade vi att de optimala portföljandelarna kan
räknas fram med hjälp av en så kallad kovariansmatris
där vi såg hur respektive tillgångar samvarierar
med varandra. För intuitiva resonemang passar en korrelationsmatris
bättre. I tabell 3.1 ser vi hur våra bearbetade tillgångar
är korrelerade samt vilken förväntad avkastning
och risk respektive tillgång har för tidsperioden januari
-88 till och med april -96.
Ser vi på de två första kolumnerna, förväntad
avkastning samt standardavvikelse ser vi att svenska obligationer
har lägst standardavvikelse men inte lägst förväntad
avkastning. Detta är positiva egenskaper och vi kan förvänta
oss stora delar av svenska obligationer i de optimala portföljerna.
Vi ser också att aktier är mer volatila än obligationer
och att fastigheter är mer volatila än aktier. Fastigheter
har trots detta inte högre förväntad avkastning.
Detta är negativa egenskaper som också borde ge utslag
i de optimala portföljerna. Vi ser också att alla tillgångar
utom svenska och japanska fastigheter har positiv korrelation
med varandra. Alla korrelationskoefficienter ligger dock en bra
bit under plus ett, och vi bör därför kunna diversifiera
bort en hel del unik risk.
Vi har nu beskrivit hur vi förväntar oss att de optimala
portföljerna kommer att se ut. Låt oss nu se om våra
förväntningar besannas genom att låta dataprogrammet
räkna fram de optimala portföljerna. Vi har valt att
analysera två fall som representeras av var sitt avsnitt
nedan. I båda fallen är riskfri in- och utlåning
tillåten medan blankning är tillåten enbart i
det första fallet. Vi har valt att inte analysera alla de
fyra möjliga restriktionskombinationer som beskrevs i förgående
kapitel eftersom vi tror att detta inte tillför läsaren
något extra.
Datorprogrammet väger ihop våra tillgångar så
att vi får fram en effektiv front som visas i figuren nedan.
I modellen har vi räknat med en ränta på 0,57
% per månad vilket ger en effektiv årsränta på
ca.7 %. Denna räntesats ger oss en optimal portfölj
som kan ses i förstoringsglaset i figur 3.1. Den riskfria
räntan påverkar alltså inte den effektiva fronten
utan endast var någonstans längs med denna vår
optimala portfölj hamnar.
Figur 3.1 Effektiv front, blankning och riskfri in- och utlåning tillåten.
Vi ser att den optimala portföljen kommer ha en förväntad
avkastning på 1,455 % per månad och en risk på
2,288. Detta är i bägge avseenden bättre än
att enbart hålla svenska aktier. Vår portfölj
i figur 3.1 innehåller hundra procent riskfyllda tillgångar.
En förvaltare som önskar hålla en portfölj
med högre eller lägre risk kan då låna eller
placera till den angivna räntan.
Hur är då vår optimala portfölj fördelad
mellan tillgångarna i detta fall då vi tillåter
både blankning och in- och utlåning till riskfri ränta?
Portföljsammansättningen är svår att illustrera
i en figur på grund av de negativa andelarna. Vi nöjer
oss med tabellen nedan där fet stil markerar att tillgången
är blankad.
Tabell 3.2 Optimala portföljandelar då
vi tillåter blankning och riskfri in- och utlåning.
| Japanska statsobligationer-JP Morgan Goverment Bond Index | 23% |
| Svenska statsobligationer-JP Morgan Goverment Bond Index | 98% |
| Tyska statsobligationer-JP Morgan Goverment Bond Index | -19% |
| Amerikanska statsobligationer-JP Morgan Goverment Bond Index | -50% |
| Svenska aktier-Affärsvärldens generalindex | -8% |
| Japanska aktier-Nikkei Index | -9% |
| Tyska aktier-Dax Index | 25% |
| Amerikanska aktier-Standard & Poor | 33% |
| Svenska fastigheter-Sweden Real Estate Share Prices | -3% |
| Japanska fastigheter-Japan Property Index | -2% |
| Tyska fastigheter-Faz Index | 13% |
| Totalt | +101% |
Som vi ser kommer den optimala portföljen att innehålla stora positiva andelar av svenska obligationer, 98 %, samt stora negativa andelar amerikanska obligationer, -50 %. Den stora andelen svenska obligationer ligger i linje med våra tidigare förväntningar. Den stora negativa andelen amerikanska obligationer kunde vi inte gissa oss till när vi intuitivt betraktade tabell 3.1. Vi kan anta att detta beror på hur tillgångarna samvarierar. Detta kan även förklara varför portföljen innehåller större andelar fastigheter än amerikanska obligationer.
Låt oss nu se hur portföljen förändras om
vi antar att blankning inte är tillåten.
Som vi tidigare sagt är det inte alltid tillåtet att
blanka sina tillgångar. Om vi endast får hålla
positiva andelar av våra tillgångar kommer vi att
få ett annat resultat. När vi inte tillåter blankning
har vi lagt ytterligare restriktioner på vårt optimeringsproblem.
Vi kommer få en optimal portfölj som ser annorlunda
ut än den tidigare med lägre förväntad avkastning
vid given risk. Låt oss betrakta figur 3.2. Den riskfria
räntan är återigen 0,57% per månad.
Figur 3.2 Effektiv front, riskfri in- och utlåning tillåten, men inte blankning.
Den effektiva fronten har skjutits nedåt och ger därmed
inte lika bra resultat som tidigare. Vi kommer dock fortfarande
ha diversifierat bort den unika risken och resultatet är
därmed fortfarande betydligt bättre än vad vi skulle
fått om vi inte höll en hel portfölj med tillgångar.
Vi kan visa detta genom att hålla 10% riskfri tillgång
och 90% optimal portfölj. Vi får då samma risk
som svenska obligationer, 1,560, och når en förväntad
avkastning på 1,081%. Alltså fortfarande betydligt
bättre. Åter igen har vi sett att vi kan diversifiera
bort risk. Låt oss se hur tillgångarna fördelar
sig i denna portfölj då blankning inte är tillåten.
Då vi nu enbart har positiva tillgångsandelar väljer
vi att presentera resultatet i diagramform.
Figur. 3.3
Vi ser att prediktionen vi gjorde tidigare, när vi betraktade
tabell 3.1, beträffande svenska obligationer håller.
Vi kommer alltså att hålla en stor del svenska obligationer,
närmare 80%. Resterande del är nästan uteslutande
tyska aktier och fastigheter vilket var svårare att förutsäga.
Vi ser dessutom att de tillgångar vi tidigare blankade inte
alls ingår i portföljen. Vi kan inte överlåta
dessa tillgångars negativa karakteristika på någon
annan aktör.
Portföljerna i avsnitt 3.2.1 och 3.2.2 har olika avkastning
och risk samt består av olika portföljandelar. De har
dock gemensamt att de har diversifierat bort delar av den unika
risken i varje index. Detta ska vi titta närmare på
i nästa avsnitt.
Vi kan illustrera diversifieringen med hjälp av figur 3.4. Där har vi börjat med att bara hålla svenska obligationer och sedan lagt på tillgång efter tillgång i samma ordning som i tabell 3.1. Avkastningen har hållits konstant vid samma nivå som svenska obligationer och tillgångsvikterna har anpassats för att hela tiden vara optimala. Vi ser att risken minskar ju fler tillgångar vi håller.
Figur 3.4.
Genom den diversifiering vi har i vår portfölj kommer
vi att minska ner respektive index unika risk. Portföljen
har kvar den så kallade marknadsrisken, den systematiska
risken. Jämför med figur 2.5. Portföljens systematiska
risk kan man aldrig diversifiera bort men man kan få ner
den genom att placera en del i den optimala portföljen och
en del i riskfri tillgång som vi tidigare visat.
Vi har nu satt ihop vår modellportfölj med valda index
och visat vilka resultat den ger. Vi har sett att vi får
olika resultat beroende på vilka restriktioner vi lägger
på modellen men vi ser att vi hela tiden får betydligt
bättre resultat genom att vi diversifierar oss.
Mean variance modellen kan tillämpas på en mängd
olika sätt. I kapitlets sista del försöker vi beskriva
några av dessa. Alla sätt nyttjar diversifieringens
fördelar men skiljer sig åt vid framtagandet av förväntad
avkastning, risk och korrelationsstruktur. Dessa kan man ta fram
genom att analysera olika typer av tidseriedata för att därigenom
försöka göra kvalificerade gissningar om framtiden.
Ovan optimerade vi vår modellportfölj med hjälp
av data från tidsperioden januari -88 till och med april
-96. Vi förväntade oss sedan att vi skulle få
samma utveckling i den påföljande perioden. En marknadsaktör
som tillämpar samma teori kan gå tillväga på
andra sätt. Han behöver inte hålla samma portfölj
under hela den påföljande perioden utan kan löpande,
till exempel månadsvis, väga in ny information samtidigt
som man inte längre tar hänsyn till de tidigaste observationerna.
Nya marknadsförhållanden skulle då successivt
vägas in i den optimala portföljen som därmed förändras
över tiden. Man kan även väga olika tidsperioder
olika, exempelvis kan man ge de senare observationerna större
vikt än de tidigare för att på så sätt
snabbare fånga upp ändrade marknadsförhållanden.
Man kan vidare tänka sig att nyttja mer avancerad tidsserianalys
för att försöka finna mönster i olika korrelationsstrukturer
över tiden.
Dessutom kan man tänka sig att analysera annat än tidsserier
över portföljens olika tillgångar, som till exempel
makroekonomiska variabler som konsumtion och sparande. Det kan
även uppkomma andra fundamentala förändringar som
gör att man vill vikta om sin portfölj, nya uppfinningar
kan helt förändra vissa typer av marknader. Exempelvis
har telekombranschen förändrats dramatiskt den senaste
tioårsperioden.
Är det då möjligt att få bättre resultat
än de som mean variance modellen ger? Det beror naturligtvis
på hur man tillämpar teorin. I följande kapitel
visar vi två enkla tillämpningar och jämför
resultaten från dessa med en marknadsaktörs resultat.
Detta kapitel syftar till att jämföra optimala portföljer
uppbyggda enligt mean variance teorin med den portfölj som
valts av en aktör på marknaden. Den aktör vi valt
att jämföra oss med är Nobelstiftelsen. Aktören
är lämplig som undersökningsobjekt eftersom den
placerar på lång sikt och inte begränsas av någon
större mängd regleringar vad gäller placeringar
utomlands eller i riskfyllda tillgångar som t.ex. aktier.
Ett annat skäl till att vi valt just denna aktör är
att uppgifter om avkastning och tagna risker finns tillgängliga
i Nobelstiftelsens årsredovisning. Uppgifter om olika aktörers
risker är annars svåra att få tag på.
Nobelstiftelsens kapital är fördelat på tre olika
tillgångsslag: Fastigheter, räntebärande papper
och aktier. Fastigheterna ägs direkt av stiftelsen och alltså
inte indirekt genom ett fastighetsbolag. Detta gör att fastighetsbeståndet
inte finns noterat på en börs och värderas därför
ej dagligen eller månatligt. Fastigheternas värde blir
därför en uppskattning. Det faktum att regelbundna och
tillförlitliga uppgifter på fastigheternas värde
inte finns tillgängliga gör att risken i fastighetsbeståndet
blir omöjlig att bedöma.
Vi har inte heller lyckats få tag på uppgifter om
avkastning och risk i Nobelstiftelsens räntebärande
papper. Dessa data skulle teoretiskt sätt gå att räkna
fram men finns inte medtagna i Nobelstiftelsens årsredovisning.
Ett skäl till detta kan vara att de räntebärande
pappernas förfallostruktur har anpassats till stiftelsens
planerade utgifter över tiden. Att mäta risken som standardavvikelse
blir då ointressant.
Vad gäller portföljens aktieandel finns dock uppgifter
att tillgå. I årsredovisningen för -95 finns
genomsnittlig avkastning och risk per år angivna för
tidsperioden -91 till och med -95:
| Avkastning (%): | 17,6 |
| Standardavvikelse (%): | 16,3 |
Dessa data har vi använt för att göra två
olika jämförelser med aktietillgångarna i vår
modellportfölj från föregående kapitel.
I den första jämförelsen använder vi oss av
data över aktiemarknadernas utveckling under perioden januari
-86 till och med december -90. Med hjälp av dessa data bestäms
tillgångarnas förväntade framtida avkastning,
risk samt korrelationen dem emellan. Utifrån detta sätter
vi samman en optimal portfölj. Vi antar sedan att nämnda
period kommer att upprepa sig under den följande femårsperioden,
som överenstämmer med den period som Nobelstiftelsen
redovisar data för. Vårt antagande implicerar att den
optimala portföljen även borde vara optimal i denna
period.
I den andra jämförelsen utgår vi från den
portfölj som verkligen var optimal i den följande perioden.
Portföljen kan alltså sägas vara sammansatt i
efterhand då utvecklingen under perioden redan var känd.
Denna portföljs egenskaper jämförs sedan med Nobelstiftelsens
portfölj.
Kapitlets avslutas sedan med en del som behandlar orsakerna till
de framkomna resultaten samt en del där vi genomför
en känslighetsanalys av våra tillämpningar.
Vi har här satt samman en portfölj som bygger på
tidsseriedata för perioden januari -86 till och med december
-90. Tidsperioden är vald för att i längd överensstämma
med den period vi jämför oss med. Om vi i januari -91
hade satt ihop en optimal portfölj enligt ovan skulle den
fått det utseende som figur 4.1 visar.
Figur 4.1
Vi har här inte tillåtit blankning och vi har valt
samma nivå som tidigare på den riskfria räntan,
0,57% per månad. Vi ser att vi fick fram att vi borde hålla
stora delar japanska och svenska aktier under perioden -91 till
och med -95 om vi trodde att perioden -86 till och med -90 skulle
upprepa sig. Denna portfölj skulle i perioden -91 till och
med -95 ha fått följande egenskaper:
| Avkastning(%): | 13,4 |
| Standardavvikelse(%): | 112,8 |
Vi ser direkt att dessa egenskaper är betydligt sämre
än Nobelstiftelsens och vi behöver därför
inte utvärdera dessa enligt våra jämförelsemått.
Det kan dock vara intressant att se hur en optimal portfölj
skulle ha sett ut om vi kalibrerade portföljen då periodens
resultat redan var känt. Vi får då även
ett annat perspektiv på Nobelstiftelsens resultat.
Vi har satt ihop en portfölj på samma sätt som
ovan med den skillnaden att ingående data härrör
sig ifrån perioden -91 till och med -95. Vi har inte tillåtit
blankning och har valt en riskfri ränta på 0,57% per
månad precis som tidigare. Portföljen får då
det utseende som visas i figur 4.2.
Figur 4.2
Denna portfölj med 100% riskfyllda tillgångar får
då följande egenskaper.
| Avkastning (%): | 20,3 |
| Standardavvikelse (%): | 15,5 |
Vi ser direkt att vi här nått ett bättre resultat
än Nobelstiftelsen. Vi har ju uppnått en högre
avkastning (20,3% jämfört med 17,6%) och lägre
risk (15,5% jämfört med 16,3%). Resultaten är dock
betydligt jämnare än i tidigare jämförelse.
Det kan därför vara intressant att utvärdera resultaten
enligt de jämförelsemått som beskrevs i teoridelen.
Låt oss börja med Sharpes mått.
Som tidigare nämnts bygger Sharpemåttet på antagandet
att man kan kombinera den utvärderade portföljen med
negativa eller positiva andelar av en riskfri tillgång.
De räta linjerna i figur 4.3 representerar olika kombinationer
av respektive portfölj och den riskfria tillgången.
Figur 4.3
Som synes ger kombinationer av vår portfölj och den
riskfria tillgången högre avkastning vid given risk
än vad kombinationer av Nobelstiftelsens portfölj och
riskfri tillgång ger vid samma risk. Ett annat sätt
att säga det är att lutningen på linjen från
den riskfria tillgången genom vår portfölj är
högre än motsvarande linje för Nobelstiftelsen.
Med andra ord betyder detta att om man som privatperson skulle
placera pengar enligt mean variance modellen och sedan själv
anpassa risknivån genom att själv spara eller låna
till riskfri ränta, skulle man få ett bättre utfall
än om man lät Nobelstiftelsens förvaltare placera
ens pengar och på samma sätt anpassa risknivån.
I praktiken förvaltar dock inte Nobelstiftelsen något
annat kapital än sitt eget vilket gör att kombinationer
av Nobelportföljen och den riskfria tillgången inte
finns i verkligheten. Nobelsstiftelsen bestämmer själv
den risknivå som dess portfölj ska ha. Enligt vad som
tidigare sagts passar differential return måttet bättre
vid utvärdering av sådana förvaltare än vad
Sharpemåttet gör. Låt oss därför även
se på detta mått.
I figur 4.4 har vi återigen prickat in de två portföljerna
i ett diagram med standardavvikelsen på X-axeln och förväntad
avkastning på Y-axeln. Jämförelsen görs nu
vid den risknivå som Nobelstiftelsen har i sin portfölj.
Modellportföljen har anpassats till denna risknivå
genom att vi lånat till riskfri ränta. Vi har placerat
105% i optimal portfölj och erhåller därmed samma
risk som Nobelstiftelsen. Avkastningen blir då 21,1% per
år vilket ska jämföras med Nobelstiftelsens 17,6%.
Differential return blir 3,5% per år, (21,1-17,16) till
vår fördel.
Figur 4.4
Det är även intressant att se hur de optimala portföljvikterna
skiljer sig åt mellan avsnitt 4.1 och 4.2. Då portföljen
sattes samman på grundval av data från perioden -86
till och med -90 skulle vi enbart hålla japanska och svenska
aktier, vilket vi såg i figur 4.1. I den andra jämförelsen,
då portföljen sattes ihop i efterhand, såg vi
i figur 4.2 att vi borde ha hållit stora delar Amerikanska
och Tyska aktier, vilket är tvärtemot vad vi skulle
ha förväntad oss i januari -91.
Vi förstår alltså att världen är föränderlig
och att det är svårt att förutsäga framtiden.
I exemplet ovan valde vi tidsperioden helt godtyckligt. Man kan
genom avancerad tidsserieanalys hitta vissa mönster som man
kan nyttja i framtiden. Exempelvis är vissa tillgångar
mer konjunkturkänsliga än andra, och vissa tillgångar
mer räntekänsliga. Men vi har här åtminstone
påvisat hur beroende mean variance modellen är av att
olika mönster upprepar sig över tiden.
Att Nobelstiftelsen lyckades slå vår på förhand
valda modellportfölj kan alltså mycket väl bero
på den tidsperiod vi valt. Vi kan även finna helt andra
orsaker till Nobelstiftelsen resultat. Vi beskriver dessa i nästa
avsnitt.
Avvikelser i de uppnådda resultaten kan ha flera orsaker.
Exempelvis följer Nobelstiftelsen en aktiv portföljstrategi,
vilket betyder att de dels ändrar sina portföljvikter
över tiden, dels håller aktieandelar som avviker från
indexen på de nationella marknaderna. De kan sälja
i Sverige och köpa i USA när de anser det gynnsamt eller
utesluta några bolag från varje lands aktieportfölj.
Vi har valt att sätta ihop vår modellportfölj
med olika index . Indexen håller vi sedan i olika andelar
som dessutom är konstanta över tiden. Jämförelsen
blir alltså till viss del en utvärdering om det lönat
sig för Nobelstiftelsen att aktivt ändra sina portföljandelar
och noggrant välja ut aktier.
En annan orsak till att Nobelstiftelsens resultat kan avvika från
vårt är att vi definierar mängden av möjliga
investeringsalternativ olika. I sin årsredovisning delar
stiftelsen upp aktieinnehavet i fem delar: Sverige, Europa exklusive
Sverige, USA, Japan och tillväxtmarknader. Portföljandelarna
kan vi se i figur 4.5. Denna uppdelning avviker från vår
på två sätt. Vi tar överhuvudtaget inte
med tillväxtmarknader i vår modell och Europa har vi
bytt ut mot Tyskland.
Figur 4.5
Låt oss jämföra Nobelstiftelsens portföljviktning
med våra två olika portföljviktningar. För
att Nobelstiftelsens portfölj ska kunna jämföras
med procentandelarna i de två övriga gör vi antaganden
som kan kritiseras hårt men som måste göras för
att undersökningen ska bli möjlig. Vi antar att den
andel som består av tillväxtmarknader inte påverkar
hur den övriga aktieportföljen sätts samman. Därmed
kan tillväxtmarknaderna uteslutas vid jämförelsen.
Om dessutom hela Europas börsutveckling antas representeras
av det tyska Dax indexet så har vi fullt jämförbara
portföljer. Rimligheten i dessa antagande kan naturligtvis
diskuteras men vi tycker ändå att jämförelsen
blir intressant. I figur 4.6 ser vi Nobelstiftelsens portfölj
då tillväxtmarknaderna uteslutits.
Figur 4.6
Låt oss först jämföra Nobelstiftelsens portföljandelar
i figur 4.6 med andelarna i den modelportfölj som baserade
sig på tidsperioden -86 till och med -90 och som illustrerades
i figur 4.1. Vi ser att de skiljer sig kraftigt åt. I vår
portfölj skulle vi enbart hålla japanska och svenska
aktier medan Nobelstiftelsen investerade 21% respektive 19% i
dessa länder. Nobelstiftelsen hade dessutom stora andelar
investerade i USA och Europa exklusive Sverige.
Jämför man sedan Nobelstiftelsens portföljandelar
i figur 4.6 med andelarna i vår i efterhand framtagna
portfölj, som vi illustrerade i figur 4.2, ser vi
att de även här skiljer sig åt vad beträffar
de andelar man valt av de olika marknaderna. Nobelstiftelsen är
överviktad i den svenska och den japanska marknaden (+3%
respektive +21%) samt underviktad i den amerikanska och den tyska
(europeiska) marknaden (-21% respektive -3%). Notera att i figur
4.2 saknas japanska aktier.
Tidsperioden vi valt att analysera, 86-96, har vi valt på
grundval av vår begränsade tillgång till data.
Perioden är makroekonomiskt väldigt orolig. Stora svängningar
i de stora europeiska valutorna medförde stora svängningar
på såväl obligationsmarknaderna som på
aktiemarknaderna. Inte minst hösten -92 var väldig orolig
i Sverige. Kronan släpptes fri i november samma år,
vilket medförde att utländska tillgångar i ett
slag steg kraftigt i värde räknat i svenska kronor.
Svenska aktier blev även billiga för utländska
investerare och de stora svenska exportbolagen fick dessutom kraftig
draghjälp av den svaga kronan vilket medförde att svenska
aktiemarknaden fick en gynnsam miljö. Allt detta har inverkat
på resultatet. Skulle vi ha jämfört två
andra femårsperioder, exempelvis under 60- talet, då
vi hade mer stabila marknader, skulle vi troligtvis fått
ett annat resultat. Vår första tillämpning av
mean variance modellen borde då ha klarat sig betydligt
bättre.
Vi måste också komma ihåg att vi gjorde en del
approximationer när vi kalibrerade våra modellportföljer.
Låt oss därför i nästa avsnitt se hur pass
känsliga våra resultat har varit för dessa.
De approximationer vi gjorde berörde såväl utdelning
som val av riskfri ränta. Låt oss börja med utdelningen.
Ett sätt att undersöka om den utdelning vi lade på
respektive index har fått någon effekt på portföljens
egenskaper är att använda oss av Sharpes mått.
Vi ser i figur 4.7 på två portföljer, den undre
utan utdelning och den övre med utdelning. I bägge fallen
har vi använt tidsseriedata för perioden januari -88
till och med april -96 och vi tillåter inte blankning. Den
riskfria räntan har vi som vanligt satt till 0,57 % per månad
och vi har använt samtliga i modellportföljen ingående
tillgångar.
Figur 4.7
Vi ser att utdelningen knappt har någon betydelse för
portföljens resultat. När vi tagit bort utdelningen
har kovariansstrukturen förändrats och de optimala portföljandelarna
förändrats. Därav uppstår skillnad i risknivå
hos de olika portföljerna vilket även syns i figur 4.7.
Låt oss sedan se på modellens känslighet för
val av riskfri ränta. Vi kan här enkelt använda
oss av en figur som visar den effektiva fronten samt två
olika nivåer på den riskfria räntan. I figur
4.8 har vi valt 0,5% respektive 0,8% på månadsbasis.
Tangeringspunkten på effektiva fronten ändras hela
tiden beroende av val av räntenivå. Valet av räntenivån
kan alltså få stor betydelse.
Figur 4.8
En av grundstenarna i mean variance teorin är att man kan
nå en lägre risk vid given förväntad avkastning
genom att skapa en portfölj av tillgångar, vilket vi
visade i teori avsnittet. Möjligheten att diversifiera bort
unik risk ville vi nyttja då vi satte samman vår egen
modellportfölj. Vi försökte därför ta
med ett så stort antal tillgångar som möjligt,
som dessutom var internationellt diversifierade. Det framkom också
att vi helt enligt teorin lyckats diversifiera bort unik risk
genom att hålla ett flertal tillgångar. På grund
av detta kan vi enligt mikroteorin om riskaversion acceptera lägre
avkastning.
Framtida avkastning är osäker, men man bör ändå
kunna göra kvalificerade gissningar om denna genom att analysera
historiska data. Vi visade i kapitel 3 hur man praktiskt kan gå
tillväga för att finna en optimal portfölj. Denna
portfölj är optimal enligt en tillämpning av mean
variance teorin. Vi förde i slutet av kapitel 3 en diskussion
kring andra tillämpningar. Det finns dessutom andra teorier
som kan ligga till grund för portföljförvaltning.
Vi jämförde därför i kapitel 4 optimala portföljer
uppbyggda enligt nämnda teori med Nobelstiftelsens aktieportfölj.
Jämförelsen gjordes med två olika tillämpningar.
Den första tillämpningen bestod i att genomföra
kalibrering och utvärdering i skilda perioder. Data hämtades
från perioden -86 till och med -90. Dessa data användes
sedan för att bestämma olika marknaders risk, avkastning
samt korrelationen dem emellan. Enligt denna tillämpning
av mean variance teorin upprepar sig historien och vi antar alltså
här att femårsperioden -86 till och med -91 kommer
att spegla den följande femårsperioden, -91 till och
med -95. Kalibreringen av portföljen visade att vi endast
skulle hålla japanska och svenska aktier. Dessa portföljandelar
visade sig dock inte vara så lyckade att hålla under
den påföljande femårsperioden. Vi fick med denna
portfölj en låg avkastning och dessutom en hög
risk jämfört med Nobelstiftelsens portfölj.
Den andra tillämpningen bestod i att kalibrera och utvärdera i samma period. Jämförelsen kan då sägas vara gjord i efterhand eftersom de optimala portföljandelarna bestämts då utvecklingen på aktiemarknaden under perioden var känd. Som man kunde ha väntat sig uppnådde denna tillämpning ett bättre resultat än både Nobelstiftelsen och den första tillämpningen.
En av slutsatserna av de två undersökningarna blir
att historien inte upprepade sig i dessa fall. Kanske berodde
detta på att vi valt fel tidsperiod som spegel av undersökningsperioden.
Dessa perioder karakteriserades av makroekonomisk turbulens vilket
har påverkat resultaten. Kanske krävs det mer avancerad
tidsserieanalys. Eller så kan resultatet helt enkelt vara
ett tecken på att historien inte upprepar sig så som
vi antog i vår första tillämpning av mean variance
modellen.
Vi noterar också att Nobelstiftelsen hade i jämförelserna
ett större urval av aktier vilket enligt teorin bör
ge ett bättre resultat eftersom man på så sätt
får en mer väldiversifierad portfölj. Stiftelsens
aktiva förvaltningsstrategi kan också ha bidragit till
det för dem fördelaktiga resultatet i den första
jämförelsen. Valet av riskfri ränta har dessutom
påverkat utfallet.
Som avslutning kan sägas att man bör ha en väldiversifierad
portfölj för att minska dess risk precis enligt mean
variance teorin. Det är dock inte så lätt att
förutspå vad som kommer att hända i framtiden
på grundval av historiska data. Andra förvaltningsstrategier
som används av aktörer på marknaden kan därför
ibland ge bättre resultat än tillämpningar av mean
variance modellen.
Edwin J. Elton & Martin J. Gruber, (1991), Modern portfolio
theory and investment analysis, John Wiley and sons inc.,
fjärde upplagan.
Richard A. Brealey and Stewart C. Myers, (1996), Principles
of corporate finance, Mc Graw-Hill, femte upplagan.
Hugh Gravelle and Ray Rees, (1992). Microeconomics, Longman
group ltd, andra upplagan.
Nobelstiftelsens årsredovisning 1995,1996.
JP.Morgans hemsida, http://www.jpmorgan.com/MarketDataInd/GovernBondIndex/GovernBondIndex.html#index
Affärsvärldens hemsida, http://www.afv.se
Svenska Dagbladet, Näringsliv, Söndagar
The investment portfolio, dataprogram framställt av Edwin J. Elton, Martin J. Gruber och Christopher R. Blake i samarbete med IntelliPro, inc.