En dag hörde jag ett surrande ljud.
Det kom från toppen av ett träd.
-Det där surret betyder bin, tänkte jag. Och bin betyder honung. Och björnar tycker om honung.
Så jag började klättra.
Jag klättrade och klättrade och klättrade.
Men plötsligt BRAK! Föll jag duns, duns, duns... och så landade jag i en stickig buske.
Men, jag ville ha den där honungen! Plötsligt fick jag en idé.
Jag gick till Christoffer Robin.
-Har du händelsevis en blå ballong? frågade jag.
Vad ska du med en blå ballong till? sa Christoffer Robin.
-Honing! viskade jag.
-Men inte kan man få honung med ballonger.
-Jag kan det, sa jag. Jag ska försöka se ut som ett svart moln under en blå himmel.
Det är därför som jag behöver en blå ballong.
Christoffer Robin hade en blå ballong,
och den fick jag av honom.
Jag rullade mig i en gyttjig pöl, sen tog jag ballongen och flög uppåt, uppåt.
-Vad ser jag ut som? frågade jag.
-Du ser ut som en björn som håller i en ballong, sa Christoffer Robin. Det tyckte bina också.
-Ta ett paraply sa jag, och gå fram och tillbaka och säg 'Håhå jaja, det blir bestämt regn'. Men bina surrade bara mer och mer.
-Aj skrek jag. Christoffer Robin, det här är fel slags bin. Jag tror bestämt att det är fel slags honung också. Jag tror jag kommer ner igen.
-Men hur? frågade Christoffer Robin.
-Du måste skjuta ballongen med din bössa, sa jag.
Pang! sa geväret-AJ! sa jag.
-Bommade jag? sa Christoffer Robin.
-Inte precis, men du bommade på ballongen, sa jag.
Han siktade igen. Den här gången träffade han ballongen, och jag seglade långsamt till marken.
Mina armar blev så stela,
så de pekade rakt upp i över en vecka.
Varje gång en fluga satte sig på min nos
måste jag blåsa bort den-.
Och jag tror det är därför jag kallas Puh.
