Under kalla kriget på 50 och 60-talet byggde militären i USA ett osårbart system
som byggde på att om en stad skulle slås ut i ett kärnvapenkrig skulle de andra inte
förlora kontakten med varandra som i ett dominospel. Det systemet kallades för Arpanet.
Senare byggde universiteten i USA vidare på idén och kopplade samman sina datorer
på ett liknande sätt under 60, 70, och 80-talet, och internet blev ett begrepp.
Så fungerar det
Så fungerar det
Under de senaste 3-4 åren har företagen och den kommersiella sektorn gjort en explosionsartad
entré.Internet är ett globalt nätverk av datorer som är sammankopplade med varandra genom
olika servrar världen över. Det är inte många som tjänar på pengar på internet, men indirekt
tjänar den kommersiella sektorn pengar, eftersom de kan lägga ut information om deras företag
på internet, så att kunderna väljer just deras produkter. Nu har i princip alla företag en
egen hemsida på internet. Egentligen är internet bara en teknik att komma åt information på
andra datorers hårddiskar, men eftersom det är mycket snygg layout med grafiska bilder,
färgglad text mm har det blivit roligt att surfa på internet, där man kan komma åt information
om vad som helst och när som helst. Det finns ett annat system som bygger på samma teknik som
heter samma som det första militärsystemet dvs Arpanet, och som används av företagen och som
inte är tillgängligt för allmänheten. Där finns det känslig information som t ex personakter.
För att internet ska kunna fortsätta att utvecklas krävs större överföringshastigheter, och
hör att göra det behövs en större bandbredd, ungefär som filer på en motorväg. I framtiden
kommer det att finnas överföringshastigheter som kommer att vara upp till 10 ggr så stora
som idag. ( I Sverige har vissa internetleverantörer upp till 155 mb/s). De kraftigaste
ledningarna går över Atlanten där den mesta trafiken går. Företaget Intel, som är ledande
på processorutvecklingen tror inte att bandbredden kommer att öka särskilt mycket utan de
lägger istället ner stora resurser på att utöka hastigheten i datorerna och annan teknik
för att gå runt bandbreddens begränsning. All information på internet delas upp i små paket,
som rymmer upp till 1500 tecken, ungefär en A4-sida. När man skickar ett stort dokument delas
det upp i flera olika paket som kan ta olika vägar fram till destinationen. När de kommer
fram packas de ihop och levereras till mottagaren. I paketen ligger adressen vart paketet
ska, ett s k ID-nummer. Det som styr paketen att komma rätt är sk servrar. Om det är mycket
trafik på den kortaste vägen så tänker servern ut en annan väg som kanske är längre, men som
är kommer att ta kortare tid. När man skickar information på internet kan signalen dö ut på
vägen, och därför finns det sk repeaters, som förstärker signalen. På företag är datorerna
sammankopplade med ett system som kallas LAN (Local Area Network). Det systemet bygger på
sk hubbar. Olika lokalkontor inom samma stad är sammankopplade med sk bryggor eller gateways.
Skillnaden mellan bryggor och gateways är att gateways kan hantera flera olika datasystem som
t ex UNIX eller andra PC eller Macsystem. Det är alltså byggstenarna servrar, repeaters,
hubbar, bryggor och gateways som fysiskt håller samman internet. Alla datorer på internet
pratar inte lika fort, men de talar samma språk eller protokoll som det också kallas. Det
språket heter TCP/IP ( Transmission Control Protocoll/Internet Protocoll). Det språket har
funnits sedan 1983 då man beslöt att alla internetdatorer skulle byta till det nya språket,
men inom överskådlig tid kommer man att behöva byta språk igen eftersom alla IP adresser
snart är slut. TCP/IP är grunden som man bygger flera olika tillämpningar på t ex browsers.
Browsers är en slags program som presenterar all information som man får fram på sin dator
när man surfar på World Wide Web eller använder andra internet-funktioner. De allra vanligaste
är Microsoft internet Explorer och Netscape Navigator. Varje dator har ett IP-nummer som sedan
omvandlas till adresser som består av siffror, och när en server ser IP-adressen vet den vilken
domän den ska till. Man kan ha olika typer av e-mail-adresser t.ex. förnamn.efternamn@företag.se
eller nummer@internetoperatör.se eller namn@företag.se. I USA har man inte bara en
landkods-domäner som t ex Sverige, Tyskland och Japan har (.se .dr och .jp), utan där har
man även .com för företag eller organisationer, .edu för utbildningsinstitut (universitet etc), .gov för statliga myndigheter och .mil för militären. De servrar som hjälper till att få in dokument styrda åt rätt håll i början av "resan" är sk DNS-servrar (Domän Namn Servrar). De läser av domänen (t ex .se till olika hemsidor eller om det är en e-mail t ex @swipnet.se) och då styr de dokumentet åt rätt håll. I Sverige är det HTH som delar ut domännamn. Skall man skicka elektronisk post eller surfa på World Wide Web behöver man ett IP-nummer. Alla äger internet eftersom man äger sin dator på nätverket, som kan bli nådd via sin e-mail-adress eller om man har en egen hemsida. Eftersom ingen äger det så kan man ju tro att det är gratis, men så är det inte. Det som skiljer betalning av internet (när man använder den vanligaste funktionen "uppringd förbindelse) från betalningen av ett vanligt telefonsamtal är att man inte betalar för hur långt man ringer. När man ringer från en telefon är ju utlandssamtal flera gånger dyrare än ett närsamtal. I princip är det gratis när man väl är inne, men det finns alltså
olika sätt att koppla upp sig. Man kan säga att det är som en slags vägtullsavgift.
Anslutningstjänster
Anslutningstjänster
Det finns alltså olika anslutningstjänster. Det finns fast anslutning då man är ute på nätet hela tiden. Det är det snabbaste sättet, men också det dyraste. ISDN är ungefär som fast anslutning, men man ligger inte uppkopplad hela tiden, utan man ringer upp när man vill in på nätet. Det är det näst snabbaste och näst dyraste alternativet. Och så finns det uppringd förbindelse (se sista sidan) som är den allra vanligaste uppkopplingen och det är också den enda som används i hemmen. Det innebär att man via ett modem ringer upp en internet-operatör (t.ex. Telia, Tele2, Telenordia eller Algonet), som har en fast förbindelse och så betalar man operatören för att komma ut på nätet via telefonledningen och deras datorer. Då köper man olika surfpaket på marknaden. Man kan säga att det är som ett återförsäljarsystem. UUCP är ett alternativ där man bara utnyttjar mail-funktionen, och alltså inte har World Wide Web tillgängligt. Det är vanligast på arbetsplatser.
World WIde Web
World Wide Web
Det finns en organisation som heter "Internet Society", och de diskuterar hur olika problem på internet skall lösas, t ex det här med att TCP/IP inte kommer att räcka till. Det är i princip den enda organisation som på något sätt styr internet. När man väl är inne på internet finns det olika tillämpningar: World Wide Web, Elektronisk post, FTP (File Transfer Protocoll), UseNet News, IRC, (Internet Relay Chat) mm. Anledningen till att internet har blivit så populärt de senaste åren är att persondatorerna har spritts över hela världen och att det har blivit mycket billigt. Det protokoll som heter WWW (World Wide Web) är det som man förknippar med internet, med bilder, ljud och filmer mm. Det har ju också gjort att andra protokoll med svårtolkad text har försvunnit nästan helt. Även om inte internet byggdes då det fanns persondatorer är det de som använder internet mest idag. För att komma ut på internet behöver man ha ett program som förstår TCP/IP. Ett sådant program är t ex STACK eller TCP/IP STACK. Man måste även ha ett uppringningsprogram som i Windows 95 heter Fjärranslutning. Det var när IP STACK, och de första bra browserna kom i början på 90-talet som WWW uppkom. Den första browsern som utnyttjade WWW kom så sent som 1993. Det var också då som språket HTML ( Hyper Text Markup Language) bildades och det är det språket som är standard på WWW idag. Alla hemsidor består av flera olika HTML-koder som är svårtolkade för en normal användare, så när man vill göra en egen hemsida föredrar många att köpa ett program som är utvecklat för att konstruera hemsidor t ex Microsoft Frontpage eller Microsoft Publisher.
Sökning
Sökning
När man vill ha information om någonting så måste man veta hur man ska gå till väga. Det vanligaste sättet är att man använder sig av olika sökprogram, sökmotorer eller sökrobotar som de också kallas.
Några sådana är Altavista, Webcrawler, Yahoo, Lycos, Galaxy och Euroseek. Altavsita är den mest kända i hela världen. Den är snabbast och mest användarvänlig.
Det är som robotar som går ut på alla internetoperatörers servrar världen över och söker efter det man beordrar dem att söka efter och tar fram en lista över alla hemsidor som innehåller det man sökte efter ( ord eller annan information), och eftersom det finns många hemsidor med information om det man söker efter kan man begränsa sökningen till speciella länder eller på vissa sökmotorer även begränsa till hemsidor i t ex Europa eller Sydamerika.
FTP
FTP
Det finns många program och programtillbehör som man kan ladda hem från internet. De flesta sådana program ligger under protokollet FTP (File Transfer Protokoll). Nackdelen med FTP-protokollet är att det påminner om det gamla systemet med tråkig, svårtolkad text, helt utan bilder och ljud mm. Det gör också att det kan vara mycket svårt att hitta det man vill ladda hem. Alla filer som man kan ladda hem är packade med en algoritmisk kod som gör att de tar mycket mindre plats och därmed går snabbare att ladda hem. För att komma till rätt filer i FTP har man utvecklat vissa Archie-sökmotorer som söker efter det program man skriver in och visar en lista med adresser till de sidor man kan gå till för att hitta det programmet man söker efter. När man har laddat hem den hoppackade filen måste man packa upp den med ett packnings-/uppackningsprogram som t ex Winzip, Pkzip-/unzip eller ARJ. På HTTP ( Hyper Text Transfer Protocoll) finns det nu också några nya "hemladdningssidor", som har lättförståelig text blandat med bilder mm. De har blivit allt mer populära på den senaste tiden.
E-Mail
E-Mail
E-mail är en mycket praktisk funktion som är den vanligaste internet-funktionen i hela världen. Man kan på bara någon sekund skicka ett brev till andra sidan jordklotet. Anledningen till att det är så populärt är att det är nästan helt gratis. (Endast en öppningsavgift på ett närsamtal). När man vill kontrollera om man har fått någon ny e-post går man in på internet-operatörens brev-server och laddar hem eventuella meddelanden. En e-mail-adress kan se ut så här: förnamn.efternamn@internetoperatörserver.se. Om man inte redan har adressen till den man ska skriva till kan man gå in och söka i specialla e-postkataloger. Sedan är det bara att skriva en rubrik för meddelandet, skriva brevet och skicka iväg det och på någon sekund så är det i New York, Tokyo eller hos grannen.
Nyhetsgrupper
Nyhetsgrupper
Nyhetsgrupper är en variant av e-mail. Internetoperatören har speciella news-servrar dit man kan skriva brev om t ex olika problem som man har på sin dator eller om det är något annat man undrar över. Det finns då väldigt många olika kategorier man kan skriva till, och alla andra användare kan läsa just ditt brev och du kan läsa alla andras. Eftersom det finns så många olika kategorier är det inte så svårt att hitta rätt. När man läser en annan användares brev och ser att han har problem med någonting som man känner till så kan man skicka svar till användaren. Grundidén var just att man skulle kunna få hjälp med problem om sin dator och kunna hjälpa andra på ett snabbt och billigt sätt eftersom telefonsupport är väldigt dyrt.
Sammanfattning
Sammanfattning
Internet är alltså en teknik att komma åt information på andra datorers hårddiskar.
Det har utvecklats enormt de senaste åren och den utvecklingen kommer att fortsätta.
Antalet internetanvändare bara ökar och ökar
vilket gör att alla IP-adresser snart är slut.
Företag och banker har flyttat en del av tjänsterna till internet. Man kan t.ex. beställa mat från ICA direkt hem i brevlådan, köpa företags produkter, betala räkningar mm mm…
Internet är här för att stanna och det är inte
"en fluga som snart kommer att försvinna"
som kommunikationsminister Ines Usmann sa förra året. (1996)
