Sidenhandelns Birka
© 1997, Mats Philip <phil@rtpro.pp.se>

En strategisk transithamn och en utpost i norr längs Sidenvägen mot norra och västra Europa!

    
"Kungens hirdmän" eller khazarkrigare?

Vad tror arkeologerna?

Ideologerna bakom Birkamuséets marknadsföring presenterar flera svårsmälta och några direkt stötande etnocentristiska förklaringar till Birkas roll, utveckling och slut. Birkas betydelse reduceras till "kungens" presentbod! Ädlingar begravda i praktfull khazarisk dräkt och på utstuderat turkiskt manér utmålas som "kungens hirdmän". Landhöjning i Södertälje och en kunglig nyck i Sigtunatrakten blir de huvudsakliga och varandra uteslutande förklaringarna till Birkas nedläggning!

Arkeologer väjer för internationella historiska samband och sammanhang som de istället borde ta ställning till. Man förbiser sidenhandelns signifikans för utvecklingen under tidig medeltid (s.k. vikingatid) i Östersjöområdet. Khazarias ledande roll i den som organisatör och primus motor och som modell för samhällets organisation i området vill man helst inte kännas vid. Man vill eller kan oftast inte heller se krisen och oron på 970-talet

Man får hoppas att detta beror på att siden lämnar så få arkeologiska spår efter sig och inte att det beror på någon allmän nationalromantisk tendens eller, än värre, opportunistisk anpassning till t.ex. turist-, sponsor- eller mediamarknaden inom nordisk arkeologi.

De gamla hedervärda arkeologerna Arbman, Arne & Co, men också professor Hugo Valentin, utgick, genom en kongenial tradition från 1900-talets förra hälft, från ett perspektiv av internationellt utbyte och såg därför helt riktigt Birka som en del av ett vidare internationellt ekonomiskt och politiskt sammanhang, mellan öst och väst.

Vem förvaltar idag deras vetenskapliga arv?

Frågor och svar om Birka

Det som arkeologer hittills inte har lyckats förklara är:

1. Varför uppstår Birka?
2. Vilken är Birkas roll och vad är drivkraften?
3. Vem har makten i Birka?
4. Varför upphör Birka?

    
Vem är "kungens hirdman"? Vem är khazarkrigare?

Vi kan faktiskt här kort besvara alla dessa frågor:

1. Birka anläggs i slutet på 700-talet när Khazaria och de khazariska handelshusen organiserar sidenhandeln mot främst de frankiska och anglosaxiska rikena. Birkas betydelse ökar sedan gradvis genom ett ökande danskt hot mot handelsleden och då den sydliga rutten över Östersjön öster och söder om Gotland blivit alltför farlig p.g.a. ett allmänt ökande danskt, västslaviskt och baltiskt sjöröveri.

2. I en fredlig del av Norden, i utkanten av en lugn och gles bondebygd, möttes Frankerrikets och Khazarias handelshus och kejserliga köpmän på neutral mark - i ett slags ingenmansland. Birka var en strategiskt och centralt välplacerad kombination av transithamn och handelsfaktori, med tillgång till den tidens alla bekvämligheter. Birka låg halvvägs i Östersjön på leden mot Frankerriket i en skyddad, men ändå åtkomlig vik av Östersjön. Där kunde siden, silver, guld och ädla stenar, kryddor, mediciner och rökverk, och prydnadsföremål från öst bytas mot frankiska svärd, järn, päls och skinn. Där bedrevs också, mest av invandrade hantverksmästare och deras bodbetjänter, en viss råvaruförädling.

3. "Kungen" och rikstinget hade enl. hävdatecknarna ingen makt och ringa inflytande över Birka. Birka var i själva verket köpmännens frihamn med eget ting och egna lagar. Handelshusens köpmän med kejserlig hovstatus styrde över Birkas verksamhet och över främst fyra kategorier av bofasta och besökare: Köpmän och kejserliga representanter, hantverkare, tjänste- och sjöfolk och trälar.

4. Birka upphör ca 970 då Khazaria inte längre kan underhålla Sidenvägens nordliga led, p.g.a. att en här från Kievriket vid Dnepr ödelägger den khazariska handels- och tullstationen Sarkel vid Don år 965 och Khazarias huvudstad Itil vid Volga år 967.

Gemensam handelsplats

Ordet birka kan från khazarisk turkiska översättas direkt med krönikelatinets vicus. Båda orden betyder ungefär "boplats (på stranden) för gemensam handel" (turkiskans bir[li]ki[yiev] är sammansatt av birlik "handelsgemenskap" av bir - "enhet, gemenskap", samt kiyi - "på stranden" och ev - "bosättning"). Ändelsen -ka i birka är sen gammalt i svenskan lokativformen och betecknar just en plats. Fornsvenskans bir kan tolkas som "[gemensam] handel". Andra mer nordiskt och naturlyriskt lagda tolkningar finns också, men ett viktsystem under tidig medeltid i östern, utvecklat för Sidenvägens handel i Persien, lär ha kallats birkivitch och birliki lär än idag betyda handelsgemenskap och birlak handel på modern turkiska.

Birka i Mälaren, krönikornas Byrca, och flera liknande handelsplatser anlades längs Sidenvägen i östra och norra Europa under senare delen av 700-talet. En sådan plats anlades vid anslutningen till Östersjön i öster. Det var krönikornas Aldeigjuburg eller Ostroburg (turk. Altevkiyibir eller Aldoghubir, "nedre handelsplatsen" eller "handelsplatsen i röda östern"), dagens Staraja Ladoga. En annan var krönikornas Haithabu-Tängrilbyr (turk. Tängribir, "Herrabirka" d.v.s. "Herrens handelsplats [gemenskap]") i Östersjöns sydvästra hörn, den nutida arkeologins Hedeby.

Birkas betydelse

Birka var en strategiskt välplacerad transithamn med handelsfaktori, halvvägs längs Östersjörutten, i en väl skyddad, men ändå åtkomlig vik för större handelsskepp från öst och väst. I Birka möttes, enligt den samtida krönikören Rimbert, "negotiatores et populi", d.v.s. förmedlande köpmän och flera olika folk (sic!), från öst och väst, i handel och hantverk. Här bytte de stora sidenlasterna och Sidenvägens andra varor ägare.

Vid behov kunde hundratals trälar lasta av och på och stuva om varorna mellan de olika hamnarna. Varorna kunde då tas genom handelshusens respektive område (hemland), för lagring, kontroll och prissättning. De omlastades sedan till större eller mindre fartyg mot nya destinationer. Handeln i Birka fungerade som en slags handelsbörs, här prissattes de viktigaste varorna kontinuerligt.

Hit skickades också de kejserliga hovens representanter och politiska agenter, som t.ex. Ansgar och Rimbert på den frankiske kejsarens uppdrag. Under ledning av en kejserlig ämbetsman (lat. prefectus regis), Hergarius (turk. hergar "allt-i-allo, mångsysslare"), och med egna lagar och eget ting, styrde Sidenvägens köpmän och kejserliga emissarier över Birka, liksom över Sidenvägens handel och förmodligen över all annan handel av betydelse i området, som t.ex. handeln med järn, päls och skinn.

Den omgivande bygden och dess lokale "kung" var sannolikt också tribut- eller skattskyldiga till Birka och Khazaria i utbyte mot rättigheter att få delta i handeln. "Kungen" hade en mycket ringa politisk makt vid den här tiden. Ansgar, "Nordens apostel", var tvungen att inhämta både Birkatingets och rikstingets tillstånd för sitt mer offentliga uppdrag missionen, trots att han hade "kungens" och den (kristne och frankiske?) prefektens uttalade stöd och inbjudan. När kristen mission inte längre passade ledningen i Birka kastades kyrkans män ut med våld, utan att "kungen" eller prefekten ingrep.

Birka hade dock så stor betydelse för och dragningskraft på "kungen" och hans "hird", att de tydligen tidigt utvecklade en egen verksamhet i Birkas omedelbara närhet, med egen storhamn för sina egna merkantila och representativa ändamål. Idag finns där ett gravfält med de traditionella högarna över brandgravar efter bl.a. kungens följe och några förmodat kungliga personer.

Fynden talar

Det arkeologiska fyndmaterialet i Birka pekar tydligt på en sjöhandelsstation med faktori, och ett stråk av förhöjda fosfatvärden utanför den egentliga bebyggelsen, på en omfattande och intensiv omlastningsverksamhet. Signifikanta fynd, som t.ex. den khazariska krukan, rester av annat fint östligt hantverk och inte minst khazarkejsarens örnsymbol i brons, ger, tillsammans med den nästan totala avsaknaden av runinskrifter, ett lika tydligt talande intryck av att främmande och prestigefyllda kulturer från öst och väst har varit närvarande samt ekonomiskt och politiskt dominerande under hela perioden.

Den slående örnen Togrül eller Togarmah (turk. "den mäktiga örnen"), är för khazarerna Tängris (turk. "Herren/Gud/solen") budbärare och förmedlare. Den är en mer än kanske tretusenårig symbol för den heliga kungamakten (hebr. Ha-shamayim) och de två kejserliga klanernas (hebr. Ha-shechina och turk. Ashina) i Khazaria och varje Khagans emblem. En runsten i Svealand vittnar också mycket riktigt om svears snöpliga nederlag, i sin jakt på Sidenvägens rikedomar, mot khazarerna i "Khazarlandet" och deras "örn" Khaganen: "De foro manligen, fjärran efter guld, och i österled gåvo örnen föda. De dogo söderut i Särkland".

Tomt- och gatustruktur och byggnadssätt i Birka tycks vara unikt i området och förbehållet kretsen av Birka, Hedeby och Staraja Ladoga och antyder ett samband med andra i öster belägna handelsstäder och platser längs Sidenvägen. I Birka bodde tydligen de kejserliga representanterna och de främsta köpmännen i fint utförda hus, med hantverkare och tjänstefolk runtomkring sig i enklare boningar i det inhägnade samhället, medan trälar och sjöfolk fick hålla till i de större kollektiva långhusen i periferin i anslutning till sitt last- och lossningsarbete.

Den praktiska växlingsvalutan i sidenhandeln var silver och silvermynt. Växelkursen på silver mellan Khazaria och Norden blev mer och mer gynnsam med tiden. Arabiska silvermynt, dirhemer, transporterades i allt större mängder från Khazaria. Resande köpmän deponerade stora mängder silver och silvermynt längs Östersjöns och de ryska flodsystemens stränder - så att säga på [strand-]banken. Då och då återfinns dessa depositioner än idag som spektakulära skattfynd.

Märkliga gravar

De flesta av de mer än två tusen gravarna, är inhemska brandgravar efter den tjänande befolkningen. Några hundra är dock exklusiva kammargravar i östlig turkisk stil eller enkla osmyckade kistgravar i kontinental kristen-judisk stil, låt vara med en helt naturlig nordisk anpassning. Det är oerhört svårt att bortse från att det är här som Sidenvägens ärevördiga köpmän och ädelborna kejserliga emissarier från Khazar- och Frankerrikena borde ligga begravda.

Ibn Fadlan, en samtida arabisk krönikör, berättar om de kritiska synpunkter han får av en nordman han möter vid Volga om turkiskt och arabiskt gravskick: "Ni araber är verkligen dumma! Ni tar den människa som ni älskar och ärar mest och stoppar honom i jorden och insekter och maskar äter upp honom. Vi bränner honom i eld på ett ögonblick och han far omedelbart till paradiset!". Ibn Fadlan berättar också om turkarna och deras gravskick: "När en man dött, gräver de åt honom en stor grav, stor som en boning. De tar hand om honom, iklär honom en jacka, ett bälte, en båge….....sedan för de dit hans hästar.....Alla klär de sig i toppmössor...".

"Viking" eller khazar?

De ca hundra mycket rika kammargravarna, särskilt de ca 20 som visar ett skytiskt-altaiskt bruk att offra hästar, har ett överväldigande rikt östligt och khazariskt innehåll. Detta gäller t.ex. korta husarjackor, kaftaner, pälsbrämade och toppiga mössor, ballongbyxor, sannolikt dubbelböjda pilbågar med buntar av pilar, knappar och klädnadsbeslag, hästgarnityr och stigbyglar, spjut, stridsyxor, huggknivar och frankiska och andra svärd med t.ex. Togrül avbildad på doppskon.

I gravarna finns ibland rester efter de förnämsta köpmännens och vågmästarnas attribut balansvågenoch vikter, som möjligen motsvarar viktsystemet birkivitch. Dessa kan ses representera deras makt över handeln, men säkert också i praktiken ett redskap för vägning och prissättning av växlingsvalutan silver. Ibland förekommer också silvermynt, de så kallade Birka eller Hedebymynten (Nordiska Mynt, Område II), vars präglingsort hittills egentligen är okänd. De kan mycket väl, på khazariskt uppdrag efter frankisk och arabisk förebild, ha präglats av de ofta judiska myntmästarna någonstans utefter Sidenvägen mellan Khazaria och Frankerriket. Det tillverkades mängder av falska arabiska dirhemer på detta sätt i Khazaria.

Symbolerna på många av NMOII-mynten kan mycket väl tolkas som khazariska: soltecken representerande Gud, efter den ursprunglige solguden Tängri-Khan, jurtor d.v.s. khazariska stäpptält, hästar, sidenhandelns skepp och de två tupparna representerande de två konkurrerande khaganerna av Khazaria och Kiev. Ofta kan man se och läsa, till latinska lätt maskerade, hebreiska skrivtecken, som ju också förstods av den khazariska överklassen och judiska köpmän från Khazaria. Det tydligaste tecknet är shin (hebr. Sh eller S) för sha (pers. "kejsare" d.v.s. khaganen) och shma israel (hebr."Hör Israel!").

Tecknet shin är som bild samtidigt en traditionell khazarisk stilisering av och symbol för Togrül "örnen" och därmed khaganen och står i judisk symbolvärld för bland annat sammankallande. Tillsammans med de andra tydbara tecknen beth och cheth blir innebörden, i det typiska magiska judiska anagrammets och abbreviaturens form, en uppmaning till mobilisering mot Kievriket och danskar: "Sh[ma] - ChS - ShChS - ChBhS" (khaz.hebr. "Hör upp Chas[rim] [d.v.s. khazarer]! Sha Chas[rim] [d.v.s. kejsaren] [uppmanar er att] omgjorda [er!]").

Krigargravar i träkammare med häst för ju genast tanken till Östeuropas och de "östliga" stäppernas kurganer och sopki med en flertusenårig tradition, redan vid den här tiden, från skyter, sarmater, altaiska och turko-tatariska folk. Representanter för denna för Norden annars främmande kultur finns även gravlagda, i lika begränsad omfattning som i Birka, på några andra håll i Norden, där det har funnits förutsättningar för en organiserad handel.

Detta kammargravskick med häst finns i långt större utsträckning längs de ryska flodsystemen. Dessa rika elitgravar är uppenbara och exklusiva exempel på den köpmanna- och krigarkultur som frodades vid den här tiden i öster bland framförallt de khazariska och men också de varjagiska handelshusens och det framväxande Kievrikets, annars etniska skandinaver, slaver, krimgoter och khazarer.

Khazarias betydelse

De turkiska khazarerna grundade under början av 600-talet ett dubbelkhaganat norr om Kaukasus. De gjorde sig snart kända som effektiva krigare och suveräna på krigföring till häst. De anlitades till en början ofta och i stor skala som legoarméer åt stormakterna runtomkring.

Mot 700-talets mitt hade Khazaria konsoliderats som en välutvecklad, polyetnisk, kosmopolitisk och vidsynt feodalstat med en högättad adel, ett militärt rekryterat ridderskap, en beriden jättearmé och en merkantil och administrativ övre medelklass. Khazaria sträckte sig nu från Karpaterna i väst till Aralsjön i öst och från Kiev vid Dnepr och Bulgar vid Volga i norr till Svarta och Kaspiska haven och ända ner till Sogdiana i söder.

Khazaria hade upprättat ett nät av handelsstäder och handelsstationer, lagt beslag på Sidenvägen, reglerat skandinavisk penetration och stoppat Islams expansion i öster. Man hade öppet erkänt sig till mosaismen (förrabbinistisk judendom) för att tydligt markera sin oavhängighet och neutralitet i förhållande till kristendomen och islam. Man uppbar tribut från alla folk i området. Man tog tull av främmande handelssällskap, som t.ex. varjagerna från Mälardalen och Gotland. "Pax Khazarica" rådde i hela imperiet.

Man bidrog till det östromerska kejsardömets, Byzans, glansfulla ledning med några kejsare och kejsarinnor av khazariskt ursprung. Man bemöttes med stor respekt på högsta diplomatiska nivå. Man anlitades ofta som mellanhand mellan Byzans och kalifaten. Den beridna armén var fruktad av alla. Khazaria var helt klart ett imperium som kunde mäta sig med och behandlades som en like av Byzans och andra stormakter.

Khazaria etablerade sig över hela den då kända världen genom sina handelshus. Man hade fasta representationer i bl.a. Konstantinopel och Bagdad, i andra städer och handelsplatser runt Medelhavet och de Svarta och Kaspiska haven, längs flodsystemen Dnepr och Don-Volga och längs karavanvägarna. När Sidenvägen drogs mot norr via de ryska flodsystemen och Östersjön öppnade man transithamnarna Staraja Ladoga, Hedeby och Birka.

Sidenhandelns utveckling

Under 700-talet utsattes Sidenvägen över Medelhavet för allvarliga störningar. De islamiska kalifaten hade befriat sig från Byzans och expanderat längs södra Medelhavet och ända upp i Spanien. Byzans och de andra kristna rikena runt Medelhavet svarade med att blockera handeln från kalifaten och sjöröveriet frodades. En ökande efterfrågan på siden uppstod dock i de framväxande anglosaxiska och frankiska rikena i nordvästra Europa. Sidenet behövdes främst till praktdräkter åt de nya kyrkliga och feodala eliterna och till utsmyckandet av kyrkor och kungliga och grevliga palats. Sidenvägen drogs i ökande omfattning längs flodsystemen Dnepr och Volga mot Östersjön.

Kiev (turk. "strandbosättningen"), vid Dneprleden, hade en gång runt 700-talets början grundats av khazarerna och utgjorde då ett handels- och administrativt centrum i västra Khazaria. Changard eller Könugård (fornsv. "Khanens fäste") var, helt korrekt, det samtida fornnordiska namnet på Kiev. Västkhazarerna började emellertid alltmer fjärma sig från Khazaria under 800-talet. Detta var mest en följd av rabbinismens hårdhänta införande och en enorm invandring av judar från främst Byzans till Khazaria. Det kom att innebära en ökande kulturell och etnisk sammansmältning mellan västkhazarer och andra folk i området som slaver, skandinaver och magyarer. Det framväxande Kievriket utvecklades under slutet av 800-talet till en konkurrent till Khazaria.

Khazaria koncentrerade därför Sidenvägen mer och mer till Don-Volga av militära och säkerhetspolitiska skäl. Byzans upprätthöll restriktioner i handeln mot Kievriket och föredrog också den säkra leden via Khazaria för sin egen handel och sidenexport. De stora karavanerna nådde snart inte längre fram till Kiev och man fick inte längre avsättning för sin specialvara, slavar (mamlucker), till kalifaten. Kievriket hade hamnat vid sidan om Sidenvägen.

Handelscentret Sarkel vid Don fortifierades år 833 till skydd mot Kievrikets begynnande aggression. År 839 klagade några skandinaviska handelsmän hos Frankerrikets kejsare, med bistånd från judiska radhanitiska köpmän från Khazaria, över att de inte kunde använda Dneprleden via Kiev längre. Khazaria hade alltså i praktiken full kontroll över Sidenvägen, som styrdes via Volga. Ibn Fadlan berättar att sidenet nådde Khazaria på fem tusen kameler åt gången!

Sidenvägen mot norra och västra Europa gick nu alltså från Byzans, Kalifaten, Sogdiana och Kina, över Don-Volga och Östersjön via stödjepunkterna Sarkel, Itil, Bulgar, Staraja Ladoga, Birka och Hedeby mot slutdestinationerna Dorestad och London. Handeln sköttes gemensamt av de khazariska, frankisk-frisiska, varjagiska och senare även tyska handelshusen och övervakades mycket nära av Khazarias förnämsta köpmän, bankirer, emissarier, vågmästare och andra befallningsmän och ibland en liten, men bestämd, avdelning rytteri som stöd för diplomatin.

Sidenhandeln gav, som vi också vet, upphov till en omfattande sekundär och lokalt baserad handel av mest förnödenheter, prydnadssaker och service till fjärrhandeln. Därmed växte det fram många andra lokala och regionala handelscentra, av olika etniskt, socialt och politiskt ursprung och betydelse, t.ex. runt södra Östersjön och Nordsjön. Ur denna handel växte senare den "tyska" handelshusorganisation fram som, liksom de khazariska och frankiska handelshusen på sin tid, totalt dominerade fjärrhandeln, nämligen Hansan.

Slutet

Danskar, västslaver och Kievriket hölls utanför sidenhandeln. De växte ändå till i styrka, främst genom den lokala och interna Östersjöhandeln, ett omfattande sjöröveri på Östersjön och plundringståg och gäldande i väst. De försökte länge förgäves, men alltmer aggressivt och desperat, ta över Sidenvägen. Så hade t.ex. danskarna makten under lång tid i Hedeby och vissa framstötar gjordes också mot Birka och Staraja Ladoga

Birkas strategiska betydelse som säker och neutral mötesplats för Sidenvägens entreprenörer ökade i samma utsträckning som danskarna försökte ta över i sydväst. Det var vid den här tiden, under senare delen av 900-talet, när Frankerriket splittrats, det tyska riket uppstått, som man fann för gott att rusta och fortifiera Birka ordentligt. Den lokale "kungen" insåg säkert sina gemensamma intressen med Birkas ledning och bidrog nog till försvaret med både en fast garnison av frigivna trälar och med att låna ut sin trälfogde bryten som chef för garnisonen.

Under ledning av en khazarliknande "Khagan Rûs" (turk. "de rödlättas Kejsare"), furst Svjatoslav (här till höger, en troligen högättad khazarisk adoptivson till det åldrade kungaparet, skandinaven Igor "den vise" och den kristna khazariska adelsdamen Olga "den heliga"), lyckades så en likaledes khazarliknande beriden armé från Kievriket, i ett misslyckat, men sniket, försök att lägga beslag på Sidenvägen och i maskopi med ett svekfullt Byzans, till slut överraskande tränga in i Khazaria och inta Sarkel år 965 och förstöra huvudstaden Itil år 967.

Vilda turkiska ryttarskaror, som Khazaria tidigare betvingat, trängde in i det obevakade norra Khazaria och avstängde praktiskt taget all handel via Don-Volga. Det hårt ansatta Khazaria blev nu avstängt från Volga--leden och kunde inte längre bedriva en effektiv och välorganiserad fjärrhandel norrut och upphörde som imperium.

Khazarerna övergav Birka, Hedeby och Staraja Ladoga. Staraja Ladoga fortsatte en tynande tillvaro i varjagisk regi med en rännil av sidenhandeln med de tidigare khazariska undersåtarna Volgabulgarerna och deras stad Bulgar vid Volga. Dit nådde då och då mindre kamelkaravaner från Kina. Birka och Hedeby behövdes inte längre. Det nyss blomstrande Birka försvann raskt under 970-talet, Hedeby något senare. De byggdes aldrig upp igen!

Khazarias brutna dominans, dess tillbakagång och de följande förödande konsekvenserna av ekonomiskt bortfall och organisatoriskt vacuum innebar ett sammanbrott för Sidenvägen. Det blev starten till ett desperat och omvälvande försök till omorganisering av handeln. Det blev en orolig och konfliktfylld tid av ekonomo-politisk förändring i hela området från ca 970.

Nya nationella statsbildningar konsoliderades runt Östersjön. Sidenet hittade så småningom fram på andra vägar över kontinenten och Spanien till norra och västra Europa, inte minst genom de khazarisk-judiska handelshusens försorg. Khazarias kärnområden runt Krim, Azovska sjön och norra Kaukasus levde vidare och gick sedermera upp i Gyllene Horden i mitten på 1200-talet och utgjorde däri ett aktat och autonomt khaganat.

Meny

© 1997