Rollspel
De olika typerna av rollspel växte fram under slutet av sjuttiotalet, men slog igenom på allvar först på nittonhundraåttiotalet. Rollspel skiljer sig drastiskt från vanliga sällskapsspel, och fördomarna kring denna hobby är alltför många. Låt mig här förklara vad det är. Rollspel (jag går här inte in på live-fenomenet) är ett slags interaktivt, talat drama, inom vissa ramar, som varje spelsystem och spelledaren sätter upp. Ofta har de olika spelen anknytning till välkända populärkulturella genrer, såsom science fiction, kriminalare, fantasy eller skräck. Varje spelare konstruerar, inom systemets givna förutsättningar, en "character" (eller rollperson), med sin egen bakgrundshistoria, svagheter och begåvningar. Metoden för att konstruera en character varierar starkt mellan olika spels regelsystem. I somliga system är slumpen (i form av tärningskast) viktig, medan andra system ger ett antal begränsat antal "poäng" som skall fördelas på lämpligt sätt. Spelarna samlas tillsammans med en spelledare ett antal gånger - inom en sk "kampanj" - och spelar sig igenom en berättelse. Berättelsens ramar är, om än vida, givna, men vad som händer under spelets gång beror på den fria interaktionen mellan spelarna, som förhoppningsvis spelar sina roller på ett inlevelsefullt och konsekvent sätt (Det blir roligare så!). Det säger sig givetvis självt att spelargrupper i trettonårsåldern och trettioårsåldern genomför en spelomgång på ganska olika sätt. Ett moget sätt att spela kan, i bästa fall, lära något om inlevelseförmåga i andra människors värderingar och bevekelsegrunder, och stimulerar också den litterära ådran hos många. Att konstruera en genomtänkt character påminner starkt om att konstruera personerna i ett stycke skönlitteratur. Att ett milt mått av eskapism kan förekomma i spel med fantasy- eller skräckmotiv är knappast förvånande, men vem har sagt att upplysningen har problemformuleringsprivilegiet? Länge leve Edgar Allan Poe, William Morris, Jules Verne och hela den romantiska litterära strömningen förr och nu!
Det särskilda spel, som vår grupp håller på med för närvarande (vi samlas en gång i månaden) heter VAMPIRE och har blivit mycket populärt, såväl i USA som i Europa. Det tråkiga tragglandet med tärningar och tabeller, som präglar somliga andra spelsystem, är minskat till ett minimum, och fokus ligger på spelledarens berättarskicklighet. Själva ramberättelsen - den fiktiva miljö i vilken spelet äger rum - är starkt influerad av Anne Rice's vampyrromaner, som har revolutionerat genren. Vampyrerna har i detta spel inte bovrollen, utan är snarare tragiska antihjältar. Vampyrerna är organiserade i några rivaliserande samhällen, varav ett på ett medvetet sätt försöker dölja sig för det mänskliga samhället, för att undgå förföljelse. Inom vampyrsamhället finns olika grupperingar och sub-grupperingar (sk klaner och sekter) av olika slag, vilka alla har sina egna värderingar och agendor, med intressanta intriger och konflikter som följd.
Vill du veta mer om den fiktiva världen i VAMPIRE kan du klicka här.
Själv har jag med stort nöje spelat "Sir Alfred Northcott-Wells" - en gammal stram viktorian med hög befattning på Foreign Office i Whitehall, Westminster. Sir Alfred är en manodepressiv, tragisk gestalt, som söker återfå sin mänsklighet och ändå bevara vampyrskapets fördelar. Sir Alfred tillhör den excentriska och intriganta vampyrklanen Tremere. Vidare är Sir Alfred, pga vissa hemliga, diplomatiska intermezzon 1914, misstänksam mot österrikare, samt till yttermera visso from anglikan. Båda egenheterna har lett till förvecklingar, eftersom hans egen vampyrklan är toppstyrd från Wien, och då en vampyr av förklarliga skäl har vissa svårigheter att gå till nattvard. Han hyser en brinnande nyfikenhet på vad som döljer sig bakom vad som synes ske, såväl inom världspolitiken, som inom den nattliga värld han lärt känna. Sir Alfred har inte riktigt kunnat förlika sig med världens förändringar sedan 1910-talet, trots att han kunnat följa såväl andra världskriget som det kalla kriget från en sällsynt initierad position. Han är irriterad över den brist på artighet och hyfs som dagens ungdom uppvisar.
Jag borde skriva en skräcknovell om honom vid något tillfälle!