Bönen
På Koinonia firar vi dagligen gudstjänst i tillsammans i vårt kapell. Detta sker på ett speciellt sätt som kallas tidebön. Tidebönen är en av de äldsta kristna böneformerna. Bibeln berättar att de första kristna samlades, bad och läste ur psaltaren. Säkert följde de samma form som de var vana vid från templet och synagogan.
Tidebönen, eller tidegärden, blev snart den böneform som användes i den kristna kyrkan. Särskilt i de större katedralerna och framför allt i klostren utvecklades den till den form som vi använder idag. Tidegärden var mycket viktig för klosterstiftaren Benedikt och han gav ett stort bidrag till dess utformning.
Det är alltså en mångtusenårig tradition bakom det vi gör i kapellet.
Dagligen ber vi:
Laudes
Soluppgång och uppståndelse är Laudes´ grundmotiv. Laudes är den tidiga morgonens
lovsång. Vi kan tala om en trefaldig uppståndelse, först och främst naturligtvis
Kristi uppståndelse, med kvinnorna som om morgonen kom till den tomma graven lovsjunger
vi Honom som är vårt liv. Sedan naturens uppståndelse till en ny dag efter nattens
mörker och kyla. Sist vår egen andliga uppståndelse, att varje dag uppstå med Kristus
och förnya vårt liv i Honom. Laudes höjdpunkt är Benedictus - Sakarias lovsång ur
Lukasevangeliet (Luk 1:68-79), där vi hälsar Kristus som Honom som kommer till oss
"från höjden, en soluppgång för dem som är i mörkret och i dödens skugga".
Vesper
Vespern är kyrkans lovsång om aftonen, en särskild tacksägelse för frälsningens dag.
Som frälsningshistorisk bakgrund får vi tänka oss den sista nattvarden, därigenom
förbinds denna tidebön med Eukaristin, som vars tacksägelse den kan uppfattas.
Vesperns höjdpunkt är Magnificat - Marias lovsång (Luk 1:46-55), och kyrkans lovsång för Kristi nådefulla inneboende, som den en gång var Marias tacksägelse för nåden att få bli Guds moder.
Completorium
"En stilla natt och en salig hädanfärd, förläne oss Gud den allsmäktige!"
Dessa ord från completoriets inledning karaktäriserar på ett fint sätt vad denna bön betyder. Vi ber om Guds välsignelse och skydd över vårt nattvila och sömn. Men vi ber också Gud välsigna vår sista stund och vår död.
Makabert? Nej. Döden är alltid en realitet, vi tar ofta i vårt samhälle livet för självklart, men i de flesta länder är livet en dyrbar gåva. Att dagligen tänka över sin död och att det är Gud som ger livet är en allvarlig bön. Kristus är vårt Ljus, och hans uppståndelse bär oss både genom natten och genom och bortom döden.